"För oss en oförglömlig dag" - ryske tronföljarens födelse och dop 1904

 

Att säkra tronföljden är statschefens första plikt i en monarki.[1] Svårigheter att ingå ett lämpligt äktenskap eller misstanken att ett kungapar av någon anledning varit oförmögna att få barn(helst livskraftiga söner), har ofta bidragit till dynastiers eller regenters fall, ibland till och med till revolutioner. Att få sin förste son och ibland sonson har därför alltid varit en milstolpe för ett kungapar – mer eller mindre det slutgiltiga beviset på att de är kapabla att utöva sitt yrke. Ändå är det tveksamt om något kungapar varit så genuint lyckliga över sin förstfödde, som det visade sig ende, son som Nikolaj II och kejsarinnan Alexandra av Ryssland 1904.

Att det var så berodde nog i stor utsträckning på att de faktiskt gift sig uteslutande av kärlek, vilket är relativt unikt i historien.[2] När sonen föddes hade de varit gifta i tio år och åtminstone tsar Nikolaj hade drömt om detta äktenskap i tio år innan dess. Den tyska prinsessan Alix av Hessen-Darmstadt tvekade länge att gå med på hans frieri men när hon väl givit efter var hon överlycklig: ”Jag skall gifta mig med Nicky”, utropade hon glädjestrålande till en väninna. Han för sin del kunde knappt tro att hans högsta önskan gått i uppfyllelse: ”Gick omkring som i ett töcken hela dagen utan att riktigt förstå vad som hänt”, skrev han i sin dagbok 8 april 1894.[3]

Trots att deras liv långt ifrån varit någon dans på rosor – de hade upplevt både kalabalik med dödsoffer vid sin kröning, bombattentat mot släktingar och nederlaget för flottan vid Tsushima i ryskjapanska kriget, var det ändå som om deras kärlek till varandra hjälpte dem att stå ut: ”Det är synd att mitt arbete kräver så mycket tid som jag hellre skulle tillbringa ensam med Alix”, kunde tsaren skriva. ”Jag är så lycklig med henne”. ”Den stackaren”, kunde hon skriva till bekanta om sin make. ”Han har inte mycket fritid. Tar emot folk hela dagarna och så måste han läsa en massa meningslösa papper”. Tsarens syster Olga var inte förvånad att ”Nicky” kallade sin fru för ”Sunny”, det smeknamn hon haft som barn: ”Hon var verkligen det enda solskenet i hans allt mörkare liv”, sade prinsessan om sin svägerska långt senare. Det var bara på en punkt paret upplevt besvikelse – de hade ingen tronarvinge.

Enligt den ryska successionsordningen kunde kvinnor inte ärva tronen så trots att de begåvats med fyra döttrar skulle tsarens bror eller kusiner ärva tronen om inte Nicky och Alix fick en son. ”Herre Gud”, lär tsaritsan ha suckat redan 1897, när andra dottern Tatjana kom till världen, ”är det en flicka igen. Vad skall folk säga”! När Maria kom två år senare lär till och med tsaren, som älskade sin ”Sunny” över allt annat, blivit tvungen till en promenad i trädgården för att dölja för hustrun hur besviken han var.[4]   Tsaritsan gjorde som Västeuropas kungar gjort före reformationen när behovet av en arvinge varit särskilt starkt – hon vände sig till religionen. Genom att dra i de rätta trådarna sökte tsarparet få en eremit som avlidit ett drygt halvsekel tidigare och som i sin hemtrakt hölls för helig kanoniserad av ”Heliga synoden”(ryska kyrkodepartementet), trots att många protesterade eftersom mannen inte ansågs uppfylla de kriterier som fordrades. Sommaren 1903 uppnådde tsaritsan emellertid sitt mål och på natten efter ceremonin, som hållits i den dödes hemstad, smög hon ner till floden och tog ett bad. Nu var hon säker: genom det nya helgonets förmedling skulle Gud skänka henne och Nicky den son de så innerligt önskade. Inom kort var hon mycket riktigt gravid på nytt.[5]

Förlossningen blev ovanligt okomplicerad. Tsarparet satt vid lunchbordet på slottet Peterhof utanför Petersburg då verkarna kom. Hon gick till sitt rum och någon timme senare föddes barnet – en pojke! Föräldrarna var överlyckliga. Alexandra grät av glädje: ”Det kan inte vara sant” snyftade hon. ”Är det verkligen en pojke”! I sin dagbok skriver tsaren 30 juli 1904:

”För oss en oförglömlig dag på vilken Gud så tydligt visade sin godhet. Klockan 1. 15 i eftermiddags nedkom Alix med en son som vi under bön gav namnet Alexej”.[6]      

Pojken var vacker med ljust hår och blå ögon. Hans dop några veckor senare blev en storslagen tillställning, med pojkens farmorsfar kung Kristian IX av Danmark bland gästerna. Representanter från Europas kungahus var pojkens gudföräldrar. Som seden bjöd var föräldrarna inte närvarande vid dopet utan prinsen bars till ceremonin av en äldre dam ur en av rikets ädlaste ätter. För att ingen olyckshändelse skulle inträffa hade den värda damen gummisulor på skorna och ett band löpte från kudden där Alexej låg och var fästat vid hennes axel. Allt gick hur bra som helst men tsarparet stod utanför på helspänn – så underbart ängsliga var dem att något skulle hända deras skatt.[7] Efteråt var det mottagning för gästerna i tsaritsans våning. Hon låg på en soffa och log mot sin make som stod vid hennes sida. Kort sagt, lyckan var fullkomlig.

Vi vet hur det slutade. Några veckor efter dopet syntes de första tecknen på att prinsen hade blödarsjuka och snart gick det inte att blunda för sanningen. Från den dagen låg en ständig skugga över tsarparets liv. Det ör omöjligt att förstå de följande årens händelser, som på olika sätt bidrog till ryska revolutionen,  om man inte räknar in tronföljarens sjukdom i ekvationen. I efterhand måste tsarfamiljen ha sett på Alexejs födelse och dop som de sista verkligt glada dagarna i deras liv. Men just då, för nästan på dagen 124 år sedan, var lyckan fullkomlig vid tsarhovet.[8]                      

---

[1] Detta är väl en av få plikter som faktiskt förblivit sig lik för en regent genom seklen, oavsett hur monarkins ställning i övrigt förändrats. Skillnaden skulle vara att eventuell avsaknad av tronarvinge i våra dagar långt ifrån utgör en statsangelägenhet på samma sätt som förr och definitivt inte riskerar leda till inbördeskrig och andra förvecklingar.

[2] Det har förvisso funnits regenter som känt sig personligt dragna till sina blivande hustrur och prinsgemåler. Någon gång till och med prinsessor som förälskat sig i sin blivande make. Att parterna både träffats flera gånger före giftermålet och dessutom ömsesidigt visat att de älskat varandra är däremot mycket ovanligt. De furstliga hoven har heller inte varit anpassade för den sortens relationer, något som just Nikolaj och Alexandra är ett sorgligt exempel på. Enligt skrivarens åsikt utgör kungligheternas utvidgade möjligheter att gifta sig av böjelse i själva verket en av de stora vinsterna med det parlamentariska styrelseskickets genombrott i Europa.

[3] Datum anges här efter dåtida rysk tidräkning, som på 1800-talet låg 12 dagar efter den i Västeuropa gällande gregorianska kalendern.

[4] Ändå finns inga antydningar att tsaren skulle ha negligerat eller sätt ned på sina döttrar, som en del despoter gjort genom historien. Familjen var tvärtom det väsentligaste i hans liv. Som Robert K. Massie skriver: ”I egenskap av tsar kan man klandra Nikolaj II för många svagheter men som make och far står han i särklass”(i positiv bemärkelse).

[5] Det har skrivits och spekulerats mycket kring Alexandras religiositet och komplicerade personlighet, inte minst med tanke på hennes förhållande till ”den galne munken”, Rasputin. I vissa avseenden framstår denna kvinna(uppväxt i det ”upplysta”? sena 1800-talets Västeuropa), som en sentida motsvarighet till medeltida eller renässansdrottningar som Katarina av Medici och Margareta av Anjou – drottningar som i sin iver att bevara tronen åt familjen gör sig till fiender med stora delar av sitt nya lands adel och i sin kamp inte drar sig för att söka hjälp hos allkemister, siare och liknande individer.  Samtidigt var Alexandra bevisligen en varm, godhjärtad och, i vardagliga ting, jordnära människa i takt med sin tid.  Angående eremiten som helgonförklarades 1903, se Serafim av Sarov – Wikipedia.    

[6] Enligt västerländsk tidräkning föddes Alexej 12 augusti 1904. När man vet hur tronföljarens liv skulle bli och hur det slutade är det nästan hjärtslitande att läsa denna anteckning, så uppenbart skriven av en lycklig make och far som denna dag fått sin högsta önskan uppfylld.

[7] Detta trots att de ännu inte visste något om pojkens blödarsjuka.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Greg King, Den sista kejsarinnan, Alexandra Feodorovnas liv och död(svensk översättning 1995), kapitlet om tronföljarens födelse. Citaten ur tsarens dagbok är hämtade ur första avsnittet av tv-serien ”the last of the Czar”s(svensk översättning ”De sista tsarerna), SVT 1996. Se De sista tsarerna - Del 1 (youtube.com).