En del
kungar har fått extremt dåligt anseende av eftervärlden. Oftast gäller det
regenter som förlorat sin krona eller åtminstone förlorat ett stort krig.
Sådana kungar brukar å andra sidan med tiden debatteras och kanske omvärderas –
var de verkligen så dåliga som samtiden och efterföljande generationer
föreställer sig eller hade de kanske ödet och tiden emot sig? Det är visserligen
sällan dessa kungar blir helt återupprättade, en fläck av misslyckande blir
alltid kvar. Men de får ändå chansen att ”tala för sig” på nytt och för det
mesta har de i alla fall några trogna försvarare, ständigt redo att
upprätthålla deras ära.
En kung som
ingen verkar vilja försvara i efterhand är Fredrik I av Sverige Karl XII:s
svåger, som regerade Sverige(om det nu är rätta ordet), 1720-51. Läser man Åke
Ohlmarks¨ ”dödsruna” över denne konung i hans bok om svenska kungars hädanfärd
innehåller nästan vartannat ord ett nedsättande omdöme:
-
vår
mest lastbare och ovärdigaste monark, omgav sig med liderliga kreatur,
horkarlar, mutkolvar och fifflare. Fosterlandsförrädare, letting och roué.
Eventuell svågermördare.
Rubriken på kapitlet om Fredrik är helt enkelt: ”Svinnet från Kassel”.[1]
Historikern Herman Lindqvist tilldelar för sin del Fredrik epitetet ”Den
slemme”, även om det tycks vara rent privat och inte förekommer i hans böcker.
Nu är jag själv inte den som gärna drar en lans för Fredrik, inte så att hans sexualmoral, eller snarare brist på sådan, inger mig sedlig motvilja eller att hans eventuella skuld i Karl XII:s död skulle brännmärka honom som förrädare. Det är bara det att jag aldrig känt mig särskilt engagerad i denne historiskt trots allt rätt obetydlige monark. Men liksom de flesta historiekunniga blir jag misstänksam då bilden av en kung eller liknande är alltför ensidig, i synnerhet om den är ensidigt negativ. Var Fredrik I verkligen så vidrig?[2]
Fredrik, äldste överlevande son till lantgreve Karl av Hessen-Kassel, var
en av dessa otaliga småfurstar som det tyskromerska kejsarriket vimlade av. Han
skall ha erhållit ”en för sin tid vårdad uppfostran” och reste i sin ungdom,
som hans ställning krävde, runt i Europa för att fullkomna sin utbildning. Han
besökte bland annat Italien och Danmark. I maj år 1700, vid omkring 25 års
ålder, gifte sig Fredrik med sin släkting Lovisa Dorotea av Preussen, vars far
kurfurst Fredrik av Brandenburg vid den här tiden just stod i begrepp att
utropa sig till Preussens förste kung.[3]
Paret vigdes i Berlin men fick bara fem
år tillsammans innan Lovisa avled. Äktenskapet blev barnlöst. Kanske Fredrik
helt enkelt inte hade tid att avla barn, eftersom han tillbringade mesta tiden
i Spanska tronföljdskriget, där han på den antifranska koalitionens sida höljde
sig med blod och ära under hertig Marlborough och Eugen av Savojen. Han
avancerade till general och lär ha utmärkt sig som en både klok och tapper
krigare.
Mot slutet av tronföljdskriget började lantgreven söka sig en ny hustru.[4] Hans ögon föll ganska snart på den svenska prinsessan Ulrika Eleonora, en kvinna på drygt tjugo år vars bror kung karl tycktes ha kört fast i sitt försvarskrig mot en större koalition och som saknade arvinge till tronen. Efter ett synnerligen sirligt friarbrev, vars innebörd idag förmodligen skulle vara obegripligt för de flesta och några års förhandlingar, stod bröllopet i Stockholm i mars 1715.[5] Några år senare stupade kungen och hans syster och svåger kunde börja sitt intrigspel för att inta den vakanta tronen. De uppnådde visserligen sitt mål men till priset av att i stort sett hela den kungliga envåldsmakten gick förlorad, så att det nu var ständerna och rådet som utövade den egentliga makten. Kungen hade visserligen fortfarande sista ordet ifråga om viktigare utnämningar men i praktiken blev hans roll alltmer representativ.
Där satt han nu alltså, Fredrik av Hessen-Kassel - kung i ett främmande land
som förvandlats från stormakt till randstat, vars språk han aldrig riktigt
lärde sig, där krigare inte längre stod särskilt högt i kurs och där kungen
inte längre hade någon makt. Hans hustru var dessutom uppenbarligen ur stånd
att attrahera honom fysiskt, om det nu berodde på henne eller honom själv. Om
Fredrik verkligen låg bakom Karl XII:s död kan man säga att straffet blev att
”styra” ett land där hans och Karls gåvor inte längre efterfrågades. Karl hade
beståtts en död värdig en krigare, Fredrik fick sitta sysslolös på tronen.
Det är nu han börjar degenerera. Den tappre krigaren och glade
sällskapsbrodern från förr förfaller till en man enbart intresserad av
njutningar i form av kvinnor, jakt och bordets fröjder.[6]
sannolikt ansåg han att om han nu inte fick styra riket själv, så skulle han
ändå ha något roligt för sin surt förvärvade krona. Det är under Fredrik I
Sverige får sin första och egentligen enda maítresse-en-titre, en officiell
kunglig älskarinna enligt franskt mönster. Den vackra Hedvig Taube hade dock
förmodligen gärna avstått från sin ”hederspost”, som visserligen gav släkten
fina poster och henne själv dyrbara smycken men knappast verklig lycka. Hon avled i februari 1744, 29 år gammal.[7]
Fredrik fortsatte sitt lättingsliv ytterligare sju år innan han avled i
mars 1751 vid nära 75 års ålder. Mot slutet av sitt liv var han dock med om
något som kan sägas utgöra det enda verkligt bestående från hans regeringstid –
Sverige fick ett eget ordensväsen 1748 i och med att serafimer- svärds- och
nordstjärneorden grundades. Ohlmarks, vars minst sagt negativa inställning till
Fredrik redan framgått, skriver att kungen sin sista dag ”låg med sina feta
händer andäktigt knäppta och såg i taket efter de änglar han hoppades skulle
komma nedflygande och hämta hans förhärdade gangstersjäl till paradiset”(var nu
författaren fått den uppgiften ifrån). Säkert finns det mycket att anmärka mot
Fredrik I:s liv och leverne, särskilt efter tronbestigningen i Sverige. Men
frågan är om inte denne man också förtjänar ett visst mått av medlidande.[8]
[1] Åke Ohlmarks,
Konungen är död, en tusenårskrönika om
svenska monarkers slut(1983), s. 96-97.
[2] För den intresserade kan meddelas att skrivaren själv närmast anser Karl XIII vara ”vår ovärdigaste monark”.
[3] Ett viktigt steg på vägen mot det tyska kejsardömet som utropades 170 år senare
[4] Noga räknat blev Fredrik lantgreve först vid faderns död 1730.
[5] Angående Fredriks friarbrev, se Hermans historia – 4. Hedvig Taube | SVT Play, cirka 4 minuter in i programmet.
[6] Fredriks sentida efterföljare Oscar II lär en gång ha konstaterat att inget yrke är så nedbrytande för en människas moral som att vara konstitutionell monark – att ha landets högsta ämbete men aldrig tillåtas en egen åsikt i politiska frågor: ”Jag har varit det i tjugo år så jag vet”. Kung Fredrik skulle säkerligen hållit med honom. Citatet återges i Herman Lindqvists biografi över Oscar(II (2022, författarinläsning).
[7] Hedvig blev å andra sidan tysk riksgrevinna med namnet von Hessenstein. Av de fyra barn hon fick med kungen uppnådde två vuxen ålder. Sonen Fredrik Vilhelm blev både fältmarskalk, riksråd och generalguvernör i svenska Pommern under Gustav III. Se Hedvig Taube – Wikipedia
[8] Angående Fredrik I, se Fredrik I – Wikipedia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar