Tsarens ovälkomna drottning

 

Det var som vilken släktmiddag som helst. Storfurstar och storfurstinnor satt vid bordet med sina barn bredvid sig. Kristallkronorna lyste, vinerna var framtagna. Hovfolket stod där de skulle, allt efter rang och värdighet. Lakejer och kökspersonal gick beskäftigt runt och kontrollerade att ingenting fallerade. Stämningen i salen var emellertid egendomligt spänd. Man talade lågt med varandra. Särskilt damerna tycktes vara på sin vakt. De satt med ovanligt rak hållning och stirrade stelt framför sig, som om de väntat något obehagligt kanske vanhedrande, vilket de dock ämnade genomlida med upphöjd likgiltighet och avståndstagande.

Nu hördes steg därute i korridoren – tsaren var på väg! Ceremonimästaren slog i golvet med sin stav och tillkännagav med en röst som idag tycktes osäker, inte alls lik det vanliga, nasalt upphöjda tonfallet:

-          Hans Majestät och Hennes höghet furstinnan Jurevskaja!

Tsar Alexander kom hastigt in, lång och ståtlig och obesvärad som alltid. Vid hans sida gick en ljushårig kvinna, gott och väl trettio år yngre. Hon satte sig vid tsarens sida, i samma stol där tsaritsan som dött några månader tidigare, brukat sitta. Det var som hon inte funnits där. Varje gång den unga kvinnan försökte inlägga en replik i konversationen vek gästerna undan med blicken, satt med sänkta huvuden eller iakttog henne med kallt förakt. Det märktes att en del bland männen nog gärna velat prata med henne men liksom inte vågade, kanske av rädsla att få bannor av sina fruar efteråt. En del av ungdomarna tyckte att föräldrarna uppförde sig konstigt- tjejen verkade ju hur trevlig som helst. Varför kunde inte de vuxna vara hyggliga mot henne? Tsaren märkte, eller låtsades inte märka något av allt detta utan gjorde vad han kunde för att alla skulle trivas. Han konverserade sina bröder och svägerskor och skämtade glatt med deras barn. Ofta viskade han några ord till sin vackra följeslagerska och frågade artigt vad hon tyckte om vinet och maten. Det syntes att de två tyckte om varandra, även om kvinnan var påtagligt generad. Så kom en guvernant in med två barn, en pojke och en flicka vid handen och en flicka till i famnen. Pojken såg ut att vara nio-tio år, äldsta flickan något år yngre och den yngsta två, tre år.

Tsaren sken upp:

-          Här har vi min Goga, utropade han stolt, lyfte pojken i luften och gav honom en kram inför alla de församlade gästerna. Tala om vad du heter Goga![1]  

-          Jag är furst Georgie Jurevska, förklarade gossen rättframt,

-          Så trevligt att få träffa ers höghet, sade tsaren glatt. Skulle ni kanske tycka om att bli storfurste?

En ilning av fasa gick genom sällskapet. Vad menades med detta!

Också kvinnan vid tsar Alexanders sida tyckte tydligen det gick för långt. Hon försökte ingripa:

-          Snälla Sasja, sluta nu, sade hon med ansträngd, halvt glättig, halvt spänd röst.

Om tanken att göra gossen Georgie till storfurste(vilket i praktiken skulle innebära att han fick status av prins med, låt vara högst eventuell, potential att bli tronföljare), var chockerande, var bara föreställningen att offentligt kalla tsar Alexander II, alla ryssars självhärskare, för ”Sasja”, närmast ett helgerån.[2] Man får förmoda att resten av måltiden avåts under isande tystnad från de närvarande. Efteråt var det minst en storfurstinna som inför sin gemål beklagade sig i himlens sky över denna ”äventyrerska”, som uppenbarligen saknade all känsla för takt och ton vid hovet och nu hotade att ”bringa det ryska imperiet i fördärvet”. Det var en kväll i Petersburg på hösten 1880. Jekaterina Dolgorukajas debut som tsarens morganatiska hustru vid hovet var avslutad.[3]

 

Jekaterina(eller Katarina som hon i fortsättningen kallas här), var inte en av dessa kvinnor av låg härkomst som genom historien på olika hemlighetsfulla vägar lyckats bli kungliga favoriter och ibland rentav upphöjda till både drottning och enväldig härskare. Hon kom tvärtom från en släkt minst lika förnäm som huset Romanov, med anor tillbaka till Rysslands grundare på 900-talet. På 1700-talet hade en furstinna Dolgorukaja, som förresten också hette Katarina, varit en hårsmån från att bli tsaritsa då fästmannen plötsligt avled i lunginflammation.[4] ”Vår” Katarina kom från en gren av släkten som blivit fattig genom faderns oförsiktighet med pengar.[5] Tsar Alexander hade träffat henne första gången på moderns gods i Ukraina(ironiskt nog i samband med 150-årsfirandet av ryssarnas seger över svenskar och ukrainare i slaget vid Poltava).[6]  Tsaren hade gästat kapten Michail och hans hustru och under en promenad i trädgården stött på den 12-åriga flickan med vackert, rosigt ansikte och pigga, skarpa ögon.

-          Vem är du, frågade han vänligt.

-          Katarina Michailovna, svarade hon.

-          Vad gör du här?

-          Letar efter tsaren, svarade flickan med säkerheten hos ett självmedvetet barn som ännu inte låter sig skrämmas av rang och värdighet.

Mer skedde inte den gången, men flickan lär aldrig ha glömt mötet. När familjens ekonomi kollapsade några år senare hörde modern av sig till tsaren och bad om hjälp för sina döttrar. Alexander, eller kanske snarare någon ämbetsman vid hovet, ställde upp och ordnade plats åt flickorna på Smolnyj, flickinternatet i Petersburg där aristokraternas döttrar lärde sig skick och fason i ett adligt hushåll och konsten att föra sig i salongerna. Vid ett besök på skolan 1864 mötte tsaren än en gång den nu 17-åriga Katarina. Nu blev han förälskad.  

Vid denna tid var Alexander II en man kring de 45. Han hade styrt Ryssland i snart tio år och varit gift i 23. De första åren hade präglats av reformpolitik – inte minst upphävandet av livegenskapen och införandet av församlingar på lokal nivå där valda personer, oavsett stånd, avhandlade viktiga frågor. Den liberala politiken hade emellertid väckt intelligentians längtan efter mer frihet och en representativ styrelse. Den nya generationens intellektuella var också mer högljudd i sin kritik av tsarväldet och visade större benägenhet att ta till våld än tidigare. Detta hade gjort tsaren osäker och vacklande om hur oppositionen bäst borde hanteras. Ibland stramades tyglarna åt men det var svårt att få folket lika fogligt som förr. I det privata var det i stort sett likadant – stor lycka och kärlek hade följts av slentrian och tristess. Tsaritsan Maria(född tysk prinsessa) hade skänkt sin man sex söner och en dotter som överlevt spädbarnsåren. De många graviditeterna och klimatet hade slitit på hustrun och gjort henne tillbakadragen och alltmer religiös. Som drottning ansågs hon fulländad, även om hon inte tyckte om representativa plikter. Som kvinna hade hon förlorat det mesta av sin attraktionskraft. Kort sagt, tsar Alexander behövde omväxling och avkoppling. Då mötte han Katarina.

Tsaren började besöka flickinternatet allt oftare och promenerade gärna tillsammans med den vackra tonårsflickan. En gång kom han till och med och hälsade på när Katarina var sjuk, försiktigtvis under antaget namn. De ansvariga på Smolnyj förstod snart vad som pågick men underlättade snarast deras möten. Man lät också modern veta hur saker och ting låg till. Att bli tsarens älskarinna, hans matraise en titre, sågs inte som något skamligt. Som alltid då det gällde kungars ”affärer” ansågs det närmast som en ära att ha en dotter som var fursten till behag.  Katarinas mor och familjens vänner såg för sig en framtid där deras ekonomiska svårigheter för alltid var uppklarade. Det hela skulle säkert inte pågå någon längre tid – tsaren hade haft sina historier med kvinnor förr och de brukade aldrig vara länge. Bäst att ta för sig så länge nåden varade. Katarina själv tycks dock ha hållit en viss distans. Hon skall inte haft något emot att träffa tsaren, tvärtom. Men hon ville inte ”ge sig åt honom”. Radzinskij menar att lärarna på internatet, som skall ha varit upplysta och påverkade av en ny tids liberala tankar, lärt sina skyddslingar att värdesätta sig själva och vända sig bort från det meningslösa, flärdfulla livet vid tsarhovet. Trots(eller tack vare)? flickans avvisade attityd tycktes tsaren dock allt ivrigare att göra henne till sin käresta.[7]

Tiden efter deras första möten var svår för båda. 1865 avled plötsligt tsarens äldste son och tronföljare och kort därefter dog Katarinas mor. På våren 1866 inträffade dessutom det första öppna attentatet mot tsarens liv, en omskakande händelse för hela Ryssland. Detta skall ha fått Katarina att bestämma sig. Hon insåg plötsligt hur mycket hon älskade tsaren och var redo att bli hans. Alexander var inte svårövertalad. Vid ett möte i ett mindre lustslott avgav han ett löfte:

-          Nu är du min hustru inför Gud. Om jag någonsin blir fri skall vi gifta oss.       

Från denna stund var Katarina Alexander II:s hjärtas drottning, om också inte vigd vid altaret. Tsaren fortsatte visserligen umgås med sin hustru, men det blev alltmer rituella möten utan någon verklig känsla. Ett tag skickades Katarina utomlands för att skydda henne från aristokratins illvilliga blickar – så kanske hon verkligen var rädd om sin heder och därför förhållit sig avvisande i början. Då hon en tid vistades i Paris reste han efter, skenbart för politiska förhandlingar men i själva verket för att träffa henne på tu man hand.[8]  Hovet uppfattade ”förvisningen” som att kärlekshistorien var över men till deras förvåning och småningom fasa återvände Katarina till Petersburg, där hon fick en egen villa i en av slottsparkerna. Ibland sågs de där, ibland i Vinterpalatset - i det rum som tsarens far använt som arbetsrum. Sommaren 1872 kom första barnet, sonen Georgie och på hösten följande år dottern Olga. Katarina föddes 1878. Nu greps hovet och i synnerhet kejsarfamiljen av oro. Hur skulle detta sluta? Tsaren lät sig dock inte bekomma utan fortsatte sitt dubbelliv med två hustrur som det vore den naturligaste sak i världen. Och det var det egentligen också eftersom ingen officiellt skulle ha vågat kritisera alla ryssars tsar, om han så hållit sig med tusen älskarinnor. Kanske var det paradoxalt nog just där problemet låg – tsaren var för förtjust i sin väninna. Kritiken blev i själva verket allt högljuddare.[9] Till råga på allt utspelades deras idyll mot en allt mörkare bakgrund. De grupper i samhället som krävde inte bara förändringar utan revolution blev allt djärvare och alltmer organiserade. Tillslut blev attentaten mot ämbetsmän och mot honom själv så många att tsaren inte längre vågade gå ut ensam. Inte heller vågade han låta Katarina bo ensam, med tanke på risken att hon och barnen skulle skadas då de kom för att besöka honom. De fick en egen våning i Vinterpalatset.

 

I maj 1880 avled tsaritsan Maria lugnt och stilla i sin våning i Petersburg. För henne själv bör det ha varit en befrielse, sjuk och ensam som hon varit så länge.[10] För hovet och särskilt för de äldre kvinnor som troget stått vid drottningens sida var det en sorg blandad med skräck. Vad skulle nu hända! Eller rättare sagt – skulle det hända som de fruktade? Det gjorde det. Efter 40 dagar, då den första ”akuta” sorgeperioden var överstånden, meddelade tsaren sin hovminister att han tänkte gifta sig med Katarina. Det måste ske snabbt men fick å andra sidan inte offentliggöras förrän sorgeåret var tillända. 6 juli 1880 förrättades vigseln i tsarens palats utanför Petersburg11]  Trots att alltså officiellt ingenting hade hänt, var det å andra sidan tydligt för alla vad som faktiskt hade hänt – natten efter vigselceremonin tilldelades Katarina titeln ”furstinnan Jurevskaja”. Deras barn fick furstetitel. När tsaren höll överläggningar med sina närmaste ministrar blev det allt vanligare att Katarina var med och när Alexander åkte på sin vanliga ”semester” till Krim bodde hon inte avskilt i en villa som förr utan i det kejserliga palatset Livadia. Katarina var de facto rysk kejsarinna.  Det var mot denna bakgrund den familjemiddag som nämndes tidigare hölls i Vinterpalatset hösten 1880.

Oberörd av hovets och släktens kritik började tsaren, som verkade piggare och gladare än på länge, att förbereda sin andra gemåls kröning. Den var tänkt att äga rum i augusti 1881. Därmed skulle hon bli fullvärdig tsaritsa. Samtidigt förbereddes också den reform som var avsedd som ett första steg mot att göra Ryssland till en konstitutionell stat i västerländsk stil.[12] Varken kröning eller reform kom dock att genomföras. 1 mars 1881 föll Alexander II offer för ett bombattentat då han färdades i sin vagn mot Vinterpalatset. Med benen krossade och ansiktet ohyggligt vanställt fördes den döende till sitt slott där han avled efter några minuter. Den förtvivlade Katarina kom gråtande in i rummet och svimmade med morgonrocken färgad av sin makes blod. Hon bars till sin våning. Alexander II var död. Han hade regerat i drygt 25 år och avled vid 63 års ålder. Men var det enbart revolutionärernas fanatism som kostat honom livet. Lät medlemmar av hemliga polisen och andra högt uppsatta personer, som ogillade både tsarens reformplaner och hans nya giftermål, honom helt enkelt bli mördad?[13]

 Med tsarens död var Katarinas tid i hovet slut. Hennes mans testamentariska förordnanden och den pension hon trots allt tilldelades gjorde det möjligt för henne och barnen att slå sig ned i Frankrike, där de hade hus både i Paris och på Rivieran. De tycks ha hållit ett litet miniatyrhov i sin landsflykt men med tiden tog pengarna slut och huset i Paris måste säljas. Sonen Georgie, han som blivit offentligt omfamnad av sin far vid middagen i Vinterpalatset, försökte sig på en karriär i ryska flottan men misslyckades, om det nu berodde på lättja som släkten sade eller fisförnäma personers fördomsfullhet. Yngsta dottern Katarina gjorde sig ett visst namn som sångerska på flera språk men ingen av de tre barnen kan sägas ha levt särskilt anmärkningsvärda eller lyckliga liv. Katarina Dolgorukaja, Alexander II:s stora kärlek och i nära ett år de facto rysk kejsarinna, avled ensam i sin villa i Nice, 74 år gammal, 1922. Ättlingar till hennes och tsarens barn lever ännu idag.[14]             

 

                                

        

   

       

---

[1] Ryskt smeknamn för Georgie eller Georg.

[2] Smeknamn för Alexander. Staffan Skott, som kortfattat omnämner episoden i sin krönika över familjen Romanov från 1989, jämför det personliga tilltalsordet med att offentligt kalla en svensk monark ”Kalle eller Gusten”. Även om ett sådant beteende i början av 1880-talet(då Sveriges kung för övrigt hette Oscar), knappast ansetts mindre anstötligt på Stockholms slott än i Vinterpalatset, skulle det knappast heller ha betraktats som mer än ett synnerligen grovt etikettsbrott, inte ett helgerån.

[3]  Scenen vid middagen skildras på s. 362-63 i Radzinskijs bok.

[4] Peter II, som dog 1730.

[5] Sett till härkomst och familjebakgrnd kan Katarina närmast jämföras med Hedvig Taube, Fredrik I:s älskarinna vars far amiralen blivit ruinerad och som släkten hoppades skulle gynna dem genom sin höga förbindelse. Hedvig var dock knappast kär i ”sin kung”, medan Alexanders och Katarinas förhållande byggde på ömsesidig värme och kärlek.

[6] Mötet ägde alltså rum 1859.

[7] Det kan förstås också tänkas att Katarina var ”smart” och spelade ett spel. Historien uppvisar flera exempel på kvinnor som genom att inte ge efter alltför lätt lyckats vira furstar kring sitt finger. Kanske Katarina gav Alexander samma svar som en medeltida engelsk ”kollega" lär ha givit Edvard IV: ”Sire! Jag är inte värdig att bli er hustru men alltför god att bli er älskarinna”. Inom kort var Elisabet Woodville Englands drottning.   

[8] Detta gav upphov  till ett dråpligt litet äventyr i den franska huvudstaden. Se Dynastihistoria: Tsar bortsprungen i Paris (bosonshistoria.blogspot.com).

[9] För att lugna släkten skrev tsar Alexander i början av 1870-talet ett brev till en syster i Tyskland, där han försäkrade att Katarina inte spelade någon som helst politisk roll. ”Hon har omsorg om mig och lever bara för mig och för att uppfostra våra barn”.

[10] Man bör i rättvisans namn komma ihåg att andra drottningar vars män tröttnat på deras sällskap råkat värre ut. Maria blev varken avrättad, inspärrad i kloster eller undanröjd på annat sätt. Hon förblev Rysslands första dam i allt, utom vad gällde makens uppmärksamhet. Se Dynastihistoria: Drottningen som namngav Mariehamn (bosonshistoria.blogspot.com).

[11] Datum anges här enligt den i Ryssland då gällande kalendern, som på 1800-talet låg tolv dagar efter den i Västeuropa gällande gregorianska.

[12] Reformen innebar i själva verket bara att medlemmar ur de lokala församlingar som skapats tidigare under Alexanders regering skulle ges tillträde till statsrådet(regeringen i Petersburg), Det var visserligen ett litet steg men skulle ändå ha inneburit att personer som valts av folket fått tillträde till högsta makten. Omvärlden uppfattade dock saken så att en konstitution skulle införas och eftervärlden synes enig om att detta också varit det slutliga målet.

[13] Radzinskij tycks luta åt den åsikten även om han inte framlägger fakta, enbart indicier. .

[14] Denna text bygger huvudsakligen på Edvard Radzinskij, Alexander II, den siste store tsaren(svensk översättning 2007). Främst kapitel 8 och 15. Se även Catherine Dolgorukova,  Wikipedia.