Kasserad tronföljare - Hertig Fredrik Kristian av Augustenburg

 

1808-10 utgör en av de intensivaste perioderna i Sveriges historia. Vi utkämpar vårt sista ensamma krig med Ryssland och förlorar rikets östra halva till fienden. En kung blir avsatt helt apropå en tidig morgon, en tronföljare dör knall och fall under en militärmanöver, en ämbetsman med romantiskt förflutet slits närmast bokstavligt i stycken på öppen gata inför huvudstadens samlade militär – i stort sett utan ingripande, slutligen får vi en helt otippad tronföljare utan någon koppling till Sverige efter spontant initiativ av en obetydlig lägre officer utan kontakter – en tronföljare vars dynasti nu suttit på tronen i drygt 200 år och ser ut att sitta där länge än.

Det hände kort sagt mycket inom svensk politik de där knappa tre åren, februari 1808-november 1810. Ibland verkade riket på väg att kollapsa men lyckades hålla sig upprätt! En av bifigurerna i detta drama var den man som skulle ha utsetts till tronföljare vid riksdagen i Örebro 1810, om inte marskalk Bernadottes PR-kampanj slagit igenom så fullständigt att alla oppositionella röster tystnade som genom ett trollslag. Det var hertig Fredrik Kristian av Augustenburg, bror till den olycklige Karl(egentligen Kristian), August som föll av hästen under en manöver i Skåne. Vem var då denne man?

Fredrik Kristian tillhörde en sidogren av det danska kungahuset Oldenburg. Stamfadern var en sonsonson till Kristian III, som på 1600-talet låtit uppföra slottet Augustenborg på ön Als i lilla Bält. Slottet uppkallades efter hertigens hustru och gav ätten dess namn.[1] I nära 200 år tycks familjen i stort sett ha framlevt sina liv utan att göra större väsen av sig tills revolutionskrigen efter 1789 skakade Europa i grunden och allt tycktes ställas på ända.

Karl August, som först blev utsedd till svensk tronföljare efter 1809 års statsvälvning, var ironiskt nog den yngste av tre bröder.[2]. Sett till hans bakgrund och tidens krav var han förmodligen den lämpligaste i familjen att bestiga en vakant tron – han var militär och hade stridit på österrikarnas sida mot Frankrike i ett tidigare skede av krigen nere på kontinenten. I och med att Danmark med Norge 1807 ställde sig på Napoleons sida skars Norge av från kontinenten och blev i praktiken, för första gången sedan medeltiden, en oberoende del av det danska riket. Karl August utsågs till högste styresman i landet, formellt fortfarande under bemyndigande av sin släkting kung Fredrik av Danmark. I egenskap av chef för den norska gränsbevakningen mot Sverige - med order att vid tillfälle gå över gränsen, kontaktades Karl August vårvintern 1809 av befälhavaren för Sveriges västra armé. generalen Adlersparre och förmåddes lova att inte anfalla grannriket, vilket i sin tur gav generalen möjlighet att inleda uppror mot sin egen kung Gustav IV Adolf. Efter statsvälvningen 13 mars samma år lyckades Adlersparre genom diverse intriger förmå ständerna att välja den okände prinsen till tronföljare. Karl August blev på kort tid populär i sitt nya hemland men avled som bekant hastigt under en resa i Skåne i maj 1810. I förvirringen och det spända läget föreföll det i förstone naturligt att välja den avlidnes äldre bror Fredrik Kristian av Augustenburg till ny tronarvinge.[3] 

I sin biografi över Jean Babtiste Bernadotte(sedermera Karl XIV Johan), avfärdar populärhistorikern Herman Lindqvist hertig Fredrik Kristian som ”en blek, tunn boklärd man som ivrade för skolreformer. Så långt från krig och återerövring av Finland man kunde komma”. Generalen Fabian Wrede, en av dem som tidigast ivrade för marskalk Bernadottes kandidatur till svenska tronen, menade att det vore ”att teckna vår dödsdom som stat” att välja Fredrik Kristian till blivande kung: ”En man utan personlig förtjänst, utan karaktär”. Det stämmer att hertigen i många år i egenskap av dansk politiker kom att syssla med undervisningsfrågor. Men det ger inte hela bilden. Fredrik Kristian verkade ivrigt för att få hertigdömet Slesvig-Holstein förklarat som sin släkts arvegods och protesterade mot danskarnas planer att definitivt införliva området med moderlandet. Ungefär samtidigt som den svenska tronföljdsfrågan blev aktuell var brytningen mellan hertigen och danske kungen definitiv.

Den verkligt intressanta aspekten med hertig Fredrik Kristian var emellertid hans hustru. Hon hette Lovisa Augusta och var officiellt dotter till den stackars Kristian VII, Danmarks sinnessjuke härskare under senare delen av 1700-talet.  Kungen hade själv erkänt henne som sin dotter. I själva verket visste alla, eller trodde sig åtminstone veta, att hon var dotter till kungens beryktade läkare Struensee, mannen som under några år styrt Danmark enväldigt och levt i ett mer eller mindre öppet förhållande med drottningen.[4] Oavsett ursprung uppfostrades flickan vid hovet och giftes vid knappa 15årsålder bort med Fredrik Kristian – kanske hans relativt låga status som småfurste men av obestridligt kunglig härkomst ansetts passande för en prinsessa av ”misstänkt börd”. Lovisa Augusta beskrivs som vacker och levnadsglad med stark utstrålning och många lärda män och poeter som gäster vid sitt hov, Hon svärmade för franska revolutionen och lär rent av ha stött Robespierre. Naturligtvis, är man frestad säga, ansågs hon ”sedeslös” – det är svårt att tänka sig en prinsessa med motsvarande bakgrund som inte förtalats för lösaktighet. Hennes främste älskare sades, lika självklart, vara familjens läkare, Carl Ferdinand Suadacini, som behandlade hertiginnan för barnlöshet.[5] Stridigheterna kring den svenska tronföljden 1810 illustrerade motsättningarna mellan makarna. Medan hertigen efter broderns hastiga död verkade för sin kandidatur stödde Lovisa Augusta istället sin halvbror, danske kungen Fredrik VI, som också anmält sitt intresse. Hon skall mer eller mindre ha fungerat som hans spion vid makens hov och aktivt motarbetat Fredrik Kristians planer.

Sedan både Fredrik Kristian och danske kungen sett sig utslagna av den helt otippade franske marsskalken, drog sig hertigen tillbaka till sitt slott på Als. Hans politiska roll var slut men hans ambitioner för Slesvig-Holstein var inte glömda. I ett testamente till sönerna påminde han om deras rättigheter och skyldighet att kämpa vidare. Hertig Fredrik Kristian själv avled tragiskt nog redan i juni 1814 vid 48 års ålder. Under de närmaste åren tog Lovisa Augusta över styret av Augustenburg innan det övergick i äldste sonens ägo. Änkehertiginnan avled i januari 1843, 71 år gammal.

Om Fredrik Kristian vunnit tronföljarvalet i augusti 1810 skulle Sverige med andra ord snart ha befunnit sig i samma läge som efter statsvälvningen 1809. Det är tveksamt om utsikterna att få en obetydlig dansktysk kungaättling på tronen verkat mer tilltalande för ständerna än de gjorde fyra år tidigare. Inte heller är det sannolikt att svenskarna, under förutsättning att historien i övrigt fått löpa i de kända banorna, år 1814 vänt sig till Frankrike för att finna en passande dynastigrundare. Kanske man i slutänden funnit för gott att återkalla den landsförvisade prins Gustav och erbjuda honom att återta sina fäders tron. Eller kanske kung Fredrik VI lyckats förverkligs sin dröm att återupprätta den nordiska unionen från medeltiden. Men visst hade det varit intressant att få den sprudlande ”bastarden” Lovisa Augusta som svensk kronprinsessa? Undrar vilken roll hon hade spela i vår historia.[6]              

             

        

---

[1] Ernst Gunter av Holstein-Augustenburg (1609–1689) – Wikipedia. En yngre bror till hertigen blev i sin tur stamfar för den gren av huset Oldenburg som idag innehar den danska tronen. Släktens förste kung var Kristian IX(”Europas svärfar”).

[2] För enkelhetens skull kallas prinsen här vid det namn han är känd under i svensk historia. Hans ursprungliga förnamn, Kristian, ansågs olämpligt med tanke på tiidigare svenska erfarenheter.

[3] Fredrik Kristian, som föddes 1765, var tre år äldre än Karl August.

[4] Detta är numera den allmänt godtagna versionen. Enligt den officiella varianten var Lovisa Augusta alltså brorsdotter till Sofia Magdalena, Gustav III:s änka.

[5] Det är inte svårt att tänka sig det augustenburgska hovets uppfattning om vari denna ”behandling” i själva verket bestod. Hertigparet fick tre barn, en dotter och två söner, under perioden 1796-1800, efter att i tio år ha varit barnlösa. Det är möjligt att Suadacini verkligen var far till ett eller flera av dessa barn men bevis saknas. Både Gustav III och Ludvig XVI levde förövrigt länge i barnlösa äktenskap, för att sedan få ett eller flera barn på relativt kort tid. I båda fallen misstänktes drottningen periodvis ha haft minst en namngiven älskare, vilket inte hindrade de äkta männen att erkänna barnen som legitima.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Fredrik Kristian II av Holstein-Augustenburg – Wikipedia och på Lovisa Augusta av Danmark – Wikipedia.