Konung återföddes på juldagen

 

Drottningen var trött. Hela föregående dag hade hon tillbringat med att ta emot gästerna som anlänt till julhelgens festligheter – ”de tolv dagarna” som de sammanfattande kallades. De flesta inbjudna hade infunnit sig, trots att det kunde hävdas att den egentliga makten numera utövades av riksföreståndaren i London och inte här i Windsor. Sedan mer än ett år, augusti 1453, låg kung Henrik som försänkt i dvala utan att synas uppfatta något av vad som sades till honom eller vad som hände i hans omgivning. Ibland lyfte han huvudet och såg sig omkring med slö, frånvarande blick men sjönk sedan tillbaka i mörkret. Inte ens då de visat honom sonen 14 månader tidigare tycktes han reagera. Slutligen hade hertig Richard av York utsetts att styra riket i kungens frånvaro.

Det fanns formellt inget att invända mot detta. Hertigen var otvivelaktigt främst i rang i riket näst efter kungen. Men hon önskade ändå att det varit möjligt att stoppa honom. Han skrämde henne med sitt kyligt avmätta sätt, sin skarpt forskande blick och den stolta hållningen som visade att han var väl medveten om sin upphöjdhet. Hans hustru var också en bördsstolt dam – av samma härkomst som kung Henrik, om än på en sidolinje. De hade hela fyra söner. De hade förstås varit gifta i nära trettio år, så det var i och för sig inget underligt att de fått många barn. Men ändå – fyra söner! Efter nära tio år i England hade hon själv bara en son och ingen enda dotter. Och Edward var så liten än, ett drygt år gammal bara! Om nu kung Henrik avled i sin dvala eller vad det var han drabbats av, vad skulle då hända? Hon var säker på att York aspirerade på tronen, för sin egen eller familjens räkning. Hade han inte redan fått hertig Sommerset, hennes bäste vän bland lorderna, inspärrad i Towern, för ”högmålsbrott mot statens ämbetsmän”, sades det! Och hertig Suffolk, som först landsförvisats och sedan hittats mördad utanför Dover, vem låg bakom det nidingsdådet! Nej, hon fick inte gripas av förtvivlan. Hon måste samla sig och vara stark, för makens och inte minst för sonens skull.

Hon kände gossens varma kropp intill sig. Den var så ljuvlig att hålla om, en liten varelse som jollrade helt stilla, omedveten om världens ondska. En dag skulle han bli kung av England, inte en svag stackare som sin far, utan krigare som farfadern Henrik V, han som nästan lagt Frankrike under sig. Som född fransyska borde hon kanske inte tänka så. Gamle kung Henrik hade varit deras fiende. Men hon undrade ibland hur det skulle varit att vara gift med honom. Vilken man han måtte ha varit! En verklig furste, inte en bedjande munk som sonen tycktes ha blivit.

Medan drottningen stod och tänkte på allt detta hörde hon plötsligt steg i korridoren utanför sitt rum. Det var springande steg och nu hördes upprörda röster, av både män och kvinnor. Hon stelnade till. Var det en fara som hotade – en lönnmördare som hertigen sänt att röja dem alla ur vägen! En häftig knackning på dörren och så kom amman i rummet.

-          Vad är det, Katey, frågade drottningen otåligt. Stör oss inte nu. Jag och Edward behöver vår timme tillsammans varje dag.

Hon kysste gossen lätt på kinden och lade honom motvilligt i ammans armar. Tjänarinnan tycktes knappt märka det. Hon var häftigt upprörd.

-          Ers nå-åd, Mylady, stammade hon.

-          Vad är det, upprepade drottningen, nu påtagligt orolig.

-          Kungen har vaknat u-upp ers nå-åd, stammade amman.

Margareta av Anjou, drottning av England, stod ett ögonblick som träffad av blixten. Det var juldagen 1454 på Windsor Castle utanför London.[1]                   

 

Historiska översiktsverk och biografier återger sällan händelser i detalj utom de verkligt stora, de som bevisligen påverkat det större förloppet på ett avgörande sätt – fältslag, lönnmord på viktiga personer, ödesdigra tal med mera. Därför vet vi bara att Henrik VI, som legat sjuk i nära ett och ett halvt år helt omedveten om omvärlden, plötsligt vaknade upp juldagen 1454 och tycktes återställd. Vilka de omedelbara reaktionerna i kungens omgivning var får vi inte veta men att det skedda framstod som ett mindre mirakel kan vi nog utgå ifrån. Inte bara hade kungen återfått sina sinnen på Jesu födelsedag, en av de heligaste dagarna i den kristna tron. Hans återkomst till livet tycktes innebära slutet på en tid av kaos och oro. Englands kung stod åter vid rodret, Gud vare prisad! Nu skulle en ny lyckligare tid komma för riket i allmänhet och kungens anhängare i synnerhet. De senaste åren hade man tyckts stå på randen till en avgrund.   

 

Krigarkungen Henrik V:s död 1422 hade försatt England i ett svårt läge, med ett spädbarn till kung och ett krig med Frankrike som det inte tycktes finnas något slut på. Efter några år av relativ sämja hade de olika kotterierna vid hovet vid mitten av 1440-talet blivit allt fientligare mot varandra. Det handlade både om den vanliga striden om inflytande och makt och frågan hur konflikten med Frankrike bäst borde hanteras. Något förenklat kan man säga att den verkliga högadeln – prinsarna av blodet förespråkade fortsatt krig medan en grupp av ”nya män” var mer benägna för förhandling och kompromiss. Hertigarna York och Glouchester hörde till det förra partiet medan kardinalen Beaufort och hertigen av Sommerset var viktiga profiler inom det senare. Kung Henrik VI, en godhjärtad välmenande men politiskt inte särskilt begåvad man, tycktes mest benägen för fred men böjde sig lätt för omgivningens påverkan. De höga skatterna och de ständiga motgångarna i kriget skapade god jordmån för en högljudd opposition som krävde förändringar och reformer och menade att kungen leddes av dåliga rådgivare. Frågan är om detta varit fullt rättvist. Ingen av de ledande männen i senmedeltidens England var väl direkt inkompetent. Problemet var snarare att det saknades ”en stark hand” i spetsen för riksstyrelsen. Förvaltningen hade ännu behov av ett personligt ledarskap för att fungera. Henrik VI var inte i stånd att utöva detta ledarskap – därav den politiska splittringen.

Omkring år 1450 var situationen rent explosiv i England. I samband med kungens giftermål med en fransk furstedotter hade man funnit för gott att återlämna de två provinserna Anjou och Maine till flickans familj. Det valhänta sätt affären sköttes på, det uppblossande kriget med nya motgångar, strömmen av flyktingar från de förlorade provinserna och ett fortsatt högt skattetryck – allt fick befolkningen i landets centrala delar, med Kent som centrum för missnöjet, att bokstavligen tappa tålamodet. Sommaren 1450 satte sig en armé av uppretade borgare på marsch mot London.[2]  De upproriska nådde huvudstaden och tycktes några dagar ha läget i sin hand. Men ledarna tappade kontrollen. Plundring och mord utbröt och slutligen tog Londonborna, av vilka många först ställt sig på upprorsmännens sida, parti för ordningens upprätthållande. Rebellerna förmåddes ge sig av mot löfte om amnesti men flera, bland dem Jack Cade, avrättades senare. Även om det inte blev revolution var kungamaktens anseende allvarligt försvagat. Det inträffade stärkte den politiska oppositionen, under ledning av hertig Ricard av York, ytterligare. Under 1451-52 förekom häftiga diskussioner och rentav mindre skärmytslingar mellan kungens parti och högadelns. Samtidigt pågick mindre inbördeskrig mellan olika adelsfamiljer, särskilt i norra England. Som om detta inte vore nog kom nyheter från Frankrike att de äldsta engelska besittningarna där var på väg att ockuperas av fransmännen.[3] Efter lång väntan på grund av penningbrist lyckades man hösten 1452 sända en styrka på 3 000 man till det utsatta området. Företaget tycktes först framgångsrikt men följande sommar inledde fransmännen en storskalig offensiv och i juli 1453 var Akvitanien förlorat och hundraårskriget i praktiken avslutat.[4] De engelska truppernas ledare, den tappre John Tallbot, hade stupat. Kort därefter, i augusti 1453, kollapsade kung Henrik.    

 

Ingen vet exakt vilken sjukdom Henrik VI led av. Man har gissat på någon form av katatonisk schizofreni eller ett depressivt tillstånd som gjort honom apatisk. Samtiden definierade det som någon form av vansinne. Ett vittne menade att kungen drabbats av ”en plötslig förlamande fruktan”.[5] Vilken orsaken än var – från augusti 1453 till december 1454 var Englands kung helt onåbar för sin omgivning och oförmögen att styra riket. Vilka metoder man än försökte, allt från åderlåtning och kalblad till utdrivning av onda andar, förblev Henrik stum och orörlig. Mitt i allt detta födde drottningen, Margareta av Anjou, en välskapt son 13 oktober 1453. Pojken fick namnet Edward. Nyheten mottogs med jubel och klockringning men självfallet började ryktena gå – var verkligen kungen, denne svage, hjälplöse stackare, far till barnet? Att inte ens åsynen av hans presumtive arvtagare fick Henrik att vakna till liv spädde självfallet på misstankarna.[6] Utan kungens erkännande av sonen var det heller knappast möjligt för parlamentet att utse honom till tronföljare. De första månaderna hade hovet försökt dölja vad som hänt men efter Edwards födelse insåg man att transparens var nödvändig. En dryg vecka efter drottningens nedkomst kallades till allmänt rådsmöte för att få pojkens status erkänd men i praktiken för att avgöra hur landet skulle styras under kungens sjukdom. Både adelns deputerade och drottningens anhängare försökte upprepade gånger få kungen att vakna upp – ingen effekt. Drottningen ville antingen själv bli regent eller så borde hennes förtrogne, hertigen av Sommerset, överta regentskapet.[7] Motkandidat var hertigen av York, ättling i rakt nedstigande led till Edvard III. York och drottningen hade aldrig stått på god fot med varandra och efter prins Edvards födelse var brytningen definitiv. Drottningen var säker på att York åtrådde Englands krona och York såg närmast drottningen som en farlig utländsk agent. Totalt sammanbrott i kommunikationerna.

 

Stämningen blev så infekterad att många adelsmän inte vågade sig till överhuset. De försumliga ålades böter. I februari 1454 erkändes slutligen prins Edward som tronföljare, trots att några av Yorks anhängare försökte avstyra det med hänvisning till kungens sjukdom. Vad regentskapet beträffade avgick dock York med segern. I april 1454 utsågs han till protektor, försvarare av riket, i kungens frånvaro. I stort sett tycks York ha slagit an en försonlig ton mot sina politiska motståndare efter sin utnämning i syfte att gjuta olja på vågorna. Sommerset arresterades dock och sattes i Towern, men utan någon rannsakan. Drottningen uppmanades att dra sig tillbaka till Windsor Castle, där hennes man alltjämt låg sjuk och avstå från att lägga sig i politiken. Trots sina, som det verkar, goda intentioner vann York inget verkligt förtroende bland sina ståndsbröder under tiden som protektor, om det berodde på avund eller misstro är svårt att avgöra. Ändå var det inget tvivel om vem som styrde. Vid jultid 1454 satt Yorks vänner och släktingar på alla viktigare poster i förvaltningen. För drottningen var läget desperat. Om kungen inte snart kom till liv var det risk att familjen förlorade tronen.

Men så, på juldagen, inträffade undret. Kung Henrik vaknade upp. Det var ”som om han vaknat efter en lång dröm”. Han mindes inget av de sexton månader som gått och sedan han i mässan tackat Gud för sin befrielse begärde han att få se sin son, visade sig helt nöjd med såväl pojkens namn som valet av faddrar. Vad än illvilliga tungor påstod var det inget tvivel om att kungen var övertygad att detta var hans son.  Vi vet som sagt inget närmare om vad som hände då Henrik VI vaknade till liv. Några som såg honom efter tillfrisknandet grät av glädje. Glädjen var dock förhastad. Under kommande år skulle kungens sjukdom regelbundet återkomma och indirekt leda till hans fall sex år senare. En ny dynasti, York, skulle överta tronen, bara för att själva förlora den till huset Tudor. Henrik VI skulle mördas, sonen stupa i strid och drottning Margareta dö i exil.  Varje tronskifte det följande halvseklet skulle föra med sig uppror, statskupper eller mord. ”Rosornas krig” stod för dörren. Men inget av detta anade man ännu. Nu fröjdades man åt kungens återkomst till livet och beredde sig att fira julen med dubbel glädje.[8]                                                         

---

[1] Denna fiktiva scen bygger delvis på Conn Iguuldens roman Solvarg(svensk översättning 2014), inläst av Torsten Wahlund.

[2] Ledaren, den legendariske ”Jack Cade”, som under upproret också kallade sig John Mortimer, var inte den simple bonde eller landsrykare som propagandan senare hävdade, utan en välbärgad borgare som valts till missnöjets talesman just med tanke på sitt anseende. Resningen var snarast en rörelse av borgare, lägre ämbetsmän och adelsmän. Deras syfte var inte att störta kungen utan att utkräva ansvar för den förda politiken.  De beräknas att uppåt 5 000 personer deltog i marschen mot London en sorts medeltida motsvarighet till ”Stora Daldansen” i Sverige 1743. Eller (närmare i tiden), Engelbrekts uppror.

[3] ”Hertigdömet Akvitanien” i sydvästra Frankrike med Bordeaux som residensstad. Detta område, som från början varit mycket större. hade sedan mitten av 1100-talet genom giftermål tillhört England, trots franskt motstånd. Under senare hälften av 12- och tidigare delen av 1300-talet var Englands kung Frankrikes vasall i Akvitanien men efter hundraårskrigets utbrott blev provinsen i praktiken helt engelsk.   

[4] Sålunda slutade konflikten mellan England och Frankrike där den i praktiken börjat 300 år tidigare, då hertiginnan Eleonora av Akvitanien gifte sig med den blivande Henrik II av England.

[5] ”A sudden and thoughtless fright”. Ovanstående översättning är min egen.

[6] Havandeskapet hade tillkännagivits i april 1453, långt innan kungen insjuknade. Att paret varit gifta i åtta år utan tecken på graviditet ansågs som ytterligare ett indicium att kungen inte var far till prinsen. Historien uppvisar emellertid flera exempel på kungapar som varit ofruktsamma nära tio år och längre, för att sedan få både en och två arvingar. I alla dessa fall har å andra sidan motsvarande rykten kring havandeskapen förekommit.

[7] Sommerset härstammade från en utomäktenskaplig son till John av Gaunt, hertig av Lancaster och stamfar för det regerande kungahuset. Gaunt hade sedermera genom giftermål fått sina barn med älskarinnan legitimerade av parlamentet.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Lancaster and York – the Wars of the Roses(1995, nyutgåva 2009), kapitel 10-12.