I den andra
veckan av månaden mars år 1526 färdades två följen från var sitt håll mot den
spansk-franska gränsfloden Bidasoa. Följet från Spanien eskorterade en drygt
30års man med karaktäristiskt lång näsa men värdig och ståtlig hållning
tillbaka till hans hemland. Det franska följet, som förutom hovmän och
medlemmar av kungafamiljen också innefattade den engelske kungens sändebud,
förde två pojkar – den ene åtta, den andre sex år gammal, bort till en oviss
tid i främmande land. Mannen som reste hemåt sägs ha varit glad och uppsluppen
och tagit varje tillfälle att jaga under färden – Det var ju första gången på
ett drygt halvår han verkligen fick röra på sig och snart skulle han vara fri!
Säkert smittade hans glädje av sig på eskorten. För fastän de fortfarande var
hans vaktare hade de inte kunnat undgå att imponeras av hans värdighet och
utstrålning under hela den tid han varit deras fånge och de kände alla stor
respekt för honom. I det franska följet var stämningen allvarsammare.
Visserligen kände man lättnad att få hem sin saknade herre, både för landets
och hans egen skull men de båda pojkarna var bleka och tysta och ingen kunde
undgå att oroa sig för vad som väntade dem nu.
På morgonen
17 mars 1526 möttes de båda följena vid floden. Som alltid vid dylika
tillfällen(exempelvis bröllop eller förhandlingar mellan olika kungahus), blev
ceremonielet en smula teatraliskt – det gällde ju att ingendera parten skulle
känna sig förbigången eller på något sätt kränkt av den andre. På överenskommen
signal steg ett exakt lika stort följe,
klädda och beväpnade på exakt samma sätt, ned i varsin båt på varsin sida av
floden och började samtidigt ro ut mot mitten av strömmen, där en ponton
hade byggts upp. När de två båtarna - precis
samtidigt, kom fram till pontonen vände sig Charles de Lannoy, Neapels
vicekonung som haft högsta ansvaret för bevakningen av mannen med den långa
näsan till sin FD fånge och sade:
-
Sire!
Ni är nu en fri man! Må ni uppfylla vad ni lovat.
-
Allt
skall göras, genmälde mannen - omfamnade de två pojkarna, gjorde korstecknet
över deras pannor och lovade att snart föra dem hem. Därpå steg han i den andra
båten och fortsatte mot franska sidan av floden. De två gossarna fördes mot
spanska sidan. När det franska följet åter stod på egen mark och red bort från
stranden, ropade den befriade mannen glädjestrålande: ”Jag är åter konung!
Så återvände Frans I av Frankrike till sitt rike.
Denna ovanliga scen hade sin bakgrund i ett katastrofalt
franskt nederlag. Nästan på dagen 13 månader tidigare. 24 februari 1525, hade
den franske kungen och hans armé gått i strid med habsburgarnas kejsare Karl
V(eller snarare hans armé, ty betecknande nog var han inte själv närvarande).
Frans I hade lett sitt kavalleri i en typiskt medeltida anstormning mot fienden
men råkat under eld av de kejserligas moderna hakebössor – med ungefär samma
effekt som de engelska långbågarna haft under hundraårskrigets dagar ett sekel
tidigare. Av drygt 23 000 franska trupper stupade, sårades eller togs till
fånga 15 000 man! En av dem var kung Frans själv.[1]
Den tappre fursten skrev till Karl V och till sin mor efter slaget. Kejsaren
fick veta: ”Jag har ingen annan tröst i mitt elände än min förlitan på ert
ädelmod. Jag överlåter åt ert hjärta att besluta vad som nu skall ske med mig –
övertygad om att en furste som ni inte kan ha något annat rättesnöre än äran
och storsintheten. Var säker att om ni godtar den lösen Frankrikes konung kan
inbringa …kommer ni att för evigt ha gjort en kung till er slav”.
Till modern skrev han bland annat:
”Madame!
För att låta er veta
vidden av mitt nederlag, det återstår mig intet annat än min ära och mitt liv,
vilka båda är tryggade. Må så nyheterna om mig bringa er någon liten glädje.
Jag ber er att inte förlora modet utan bruka ert sedvanliga goda förstånd, ty
jag är övertygad om att Gud i slutänden inte kommer att överge mig. Jag
anförtror er mina små barn, som också är era. Eder mycket ödmjuke och lydige
son, Frans.[2]
Karl V visade sig dock föga benägen att återlämna sin fångst
mot flyktiga lösepenningar. Vad han önskade sig var landområden i gränstrakterna
mot sitt rike, som nu omslöt Frankrike i såväl norr som söder. Särskilt åtrådde
han hertigdömet Burgund.[3]
Frans I sökte undvika att ge några bestämda besked – påpekande att han som
fånge inte på eget bevåg kunde ge bort sitt rikes provinser, varken i praktiken
eller av moraliska skäl. Parisparlamentet måste få uttala sig och invånarna i
de berörda områdena måste åtminstone underrättas om vad som väntade dem.
Framför allt var det nödvändigt att kungen så fort som möjligt tilläts
återvända hem för att kunna uppfylla villkoren i det kommande fördraget. Karl V
valde istället att föra sin fånge till Spanien för att hindra honom från att
fly eller föras bort. Sommaren 1525 färdades konungen över havet från Genua till
Palamös i Katalonien, sedan vidare till Barcelona och därifrån mellan olika
slott och fästen för att slutligen hamna på slottet Alcäzar i Sevilla, där han
placerades i ett enkelt rum med galler för fönster och dörr. Periodvis hade
vistelsen i Spanien varit riktigt a,ngenäm – Frans hade mottagits med jubel i
de städer han passerade, besökt universitet och ”botat” sjuka med
handpåläggning.[4] Nu var
han verkligen fånge. En sådan belägenhet är påfrestande för vem som helst,
oavsett var och när den uppstår – för en bördsstolt renässansfurste på
1500-talet var situationen outhärdlig, snudd på livsfarlig till både kropp och
själ. I september 1525 drabbades Frans I av hög feber och en böld i näsan. Han
blev sängliggande i tre veckor och var periodvis medvetslös. Till slut troddes
han vara döende. Karl V greps av förfäran. Inte nog med att han riskerade gå
miste om de vinster han räknat med vid ett kommande fördrag. Vad skulle hända
om Frankrikes kung dog under sin fångenskap hos kejsaren – alla skulle säga att
han blivit mördad och inget tvivel fanns om var skulden skulle ligga. Det var
just en sådan sak som kunde locka invånarna i hans italienska och spanska
provinser till revolt.[5]
Kejsaren skyndade till Sevilla för att besöka sin fånge, vilket han hittills
undvikit att göra. Sammanträffandet mellan de två potentaterna hade väl
knappast någon uppiggande verkan på den franske kungen men dagen efter kom
systern Margareta och hälsade på, vilket säkert behagade Frans mera. Kort
därefter gick näsbölden tillbaka och kungen började sakta återhämta sig.
Under tiden var tillståndet hemma i Frankrike oroligt. Den
tillförordnade regenten Frans I:s mor – den kloka och stolta Louise av Savojen,
som dyrkade sin son över allt annat, hade visserligen lyckats hålla såväl provinsadeln
som borgarna i Parisparlamentet någorlunda i styr under kungens frånvaro. Men
rykten om att han i själva verket var död löpte genom gatorna i Paris, inte
minst bland studenterna, som ju alltid älskat att agitera och ställa till
buller – inte minst när tiderna redan är
oroliga. Det viskades från man till man att Frans var en dålig kung som styrdes
av sin utländska mor och att han borde avsättas. Louise skrev till sin son –
Han måste få till stånd en uppgörelse
med Karl V och komma hem så fort som möjligt, kosta vad det ville!
Slutligen undertecknades Madridfördraget 14 januari 1526. Det
innebar främst att Burgund skulle gå förlorat för Frankrike liksom också
grevskapet Artois på gränsen mot dagens Belgien. Än mer förödmjukande för Frans
på ett personligt plan var att Frankrikes förre överbefälhavare – den så
kallade ”Konnetabeln av Bourbon”, som några år tidigare ”hoppat av” och slutit
sig till kejsaren, enligt fördraget förväntades återfå de egendomar han gått
förlustig vid sin fanflykt.[6]
Kungen tog emellertid inte så hårt på dessa förtretligheter av den enkla
anledningen att han inte hade för avsikt att hålla fördraget. Han ansåg
nämligen att det hade avgivits under tvång och att han därför inte var
moraliskt skyldig att uppfylla sina löften. Den omständigheten att habsburgarna
förväntade sig att Frans skulle överlämna sina två äldsta söner – Francois och
Henri, som pant för sin pålitlighet borde å andra sidan ha stämt kungen till
eftertanke. Uppenbarligen ansåg han dock att det viktigaste var att komma hem
och godkände därför utlämnandet av prinsarna, med risk för en lång bortovaro.[7]
Kanske var det i förhoppning att på förhand blidka Karl V för kommande
löftesbrott som Frans själv föreslog att han skulle förlova sig med kejsarens
syster Eleonora, nybliven änka efter kungen av Portugal. De möttes också i
Madrid och allt gick väl, även om den blyga habsburgska prinsessan blev något
överraskad av att – som svar på en sedesam handkyss, få en riktig björnkram av
den alltid kvinnointresserade fästmannen.[8]
Slutligen var alla detaljer klara och 19
februari kunde kungen och kejsaren ta avsked av varandra och Frans äntligen
börja sin hemresa genom Spanien. Han lär ha varit glad och uppsluppen och njutit
av chansen att åter få jaga, för första gången sedan slaget vid Pavia. Han var
mycket generös med gåvor till sina forna vaktare, som på detta dryga åt i stort
sett blivit hans vänner. Under resan planerade Charles de Lannoy, Neapels
vicekonung som ledde eskorten och som haft högsta ansvaret för kungens
bevakning, noga alla detaljer för den kommande utväxlingen, då Frans I skulle
bytas mot sina båda söner. Överlämnandet skedde, som redan nämnts vid gränsfloden
Bidasoa på morgonen 17 mars 1526, dvs. idag för 500 år, ett halvt årtusende
sedan.[9]
[1] På habsburgarnas sida, som före slaget var ungefär liks stor som den franska – möjligen med något färre antal trupper, stupade eller sårades 500 man! Detta var Frankrikes värsta nederlag sedan Azincourt 1415. Slaget vid Pavia – Wikipedia
[2] Översättningen till svenska från Freida är min egen.
[3] Karl av Habsburg hade vid mitten av 1520-talet ärvt såväl det tyskromerska riket(genom sin farfar kejsar Maximilian), som de spanska kungarikena Aragonien och Kastilien(genom sin mor Johanna och morföräldrarna Ferdinand och Isabella). Då hans farmor var dotter till Karl den djärve ansåg sig Karl V också som rättmätig arvtagare till hertigdömet Burgund, som omfattade stora delar av dagens norra Frankrike och Nederländerna och under 1400-talet närmast utvecklats till en självständig stat med blomstrande kulturliv. Efter Karl den djärves död utan manlig arvinge 1477 inkorporerade Ludvig XI delar av området med Frankrike med motiveringen at hertigfamiljen utgjorde en gren av franska kungahuset.
[4] Den franske kungen ansågs ha gåvan att bota skrofler genom handpåläggning. Under medeltiden överfördes denna gåva genom en hemlighetsfull ritual från den döende konungen till hans efterträdare..
[5] Freida betonar Karl V:s oro att förlora chansen till en gynnsam överenskommelse. Jag tror personligen att kejsaren mest fruktat för ryktesspridningen om Frans I avlidit i hans händer.
[6] Lustigt nog fordrade Karl X Gustaf av Sverige omkring 130 år senare vid freden i Roskilde att den danske rikshovmästaren Corfitz Ulfeldt, som följt Bourbons exempel i fråga om trohet mot sin härskare, skulle återfå sina danska egendomar. Förmodligen har såväl konnetabeln som rikshovmästaren i hög grad utformat denna paragraf i respektive fördrag. Angående Bourbon och Ulfeldt, se Dynastihistoria: Adliga landsförrädare och deras öden.
[7] Det skulle ta omkring fyra år innan de stackars pojkarna fick återvända hem som en följd av fördraget i Cambrai 1529(”Damernas fred”), De var då påtagligt tillknäppta och hade nästan glömt sitt modersmål. Äldste sonen avled några år senare, även om det var av andra orsaker. Hans yngre bror och kamrat i fångenskapen efterträdde 1547 sin far som fransk kung under namnet Henrik II.
[8] De gifte sig 1530.
[9] Denna text bygger huvudsakligen på Leonie Freidas biografi Francis I the Maker of modern France(2018), kapitel 11-13.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar