Bördsstolta
adelsmän med politisk makt är ett numera utdött släkte. Under medeltiden och
renässansen och(i vissa riken), barocken), utgjorde adeln det ledande politiska
skiktet bakom tronen i de flesta europeiska länder. Kungarna var i regel
beroende av minst en eller två aristokratiska familjer för att utöva sin
styrelse – antingen som nära medarbetare inom administrationen, militära
ledare, eller som ett slags guvernörer inom det egna grevskapet eller
hertigdömet. Dessa adelsmän ägde ofta tillgång till egna privatarméer - som
kallades ut då kungen drog i fält, men lika gärna kunde användas mot härskaren
om dess herre ansåg sig förorättad av överheten. Dessa aristokrater var som
regel oerhört bördsstolta och kände större lojalitet till den egna släkten och
traditionen än till kungen, som de i bästa fall betraktade som den främste
bland likar. Den egna äran var för dem långt viktigare än lojaliteten mot något
obskyrt ”fosterland” eller mot kungen - snarare väntade de sig lojalitet av
kungen för de tjänster de utfört för hans räkning. Ofta förde de krig eller
juridiska processer mot sina grannar och släktingar om något större eller
mindre landområde och räknade då med kungligt bistånd. Flera av dem hade själva
kungligt blod i ådrorna och gifte sig ofta med kvinnor ur den främsta kungliga
familjen. Att söka stävja dessa ädlingars självsvåld kunde visa sig ödesdigert.
Den högadelsman som ansåg sig förorättad eller rentav sviken av sin konung kunde
mycket väl söka stöd hos någon annan potentat, kanske även initiera krig mot
sitt forna hemland. Här skall ges några exempel på framstående adelsmän som
genom tiderna fört krig mot sina fäderneriken. De har alla innehaft framstående
positioner och varit nära släkt med kungahuset i sitt hemland men av olika skäl
kommit att vända sig mot sina forna herrar och släktingar. De har också fått
mer eller mindre våldsamma eller sorgliga slut.
1.
Landsflyktig greve initierade
100årigt krig
Robert av
Artois, som levde under första hälften av 1300-talet, tillhörde en sidogren av
det franska kungahuset. Grevskapet Artois i norra Frankrike på gränsen mot
dagens Belgien gav sin ägare rang av pär – en sorts högre domare som bland
annat hade rätt att välja kung om tronarvinge saknades och vars närvaro vid
kröningen ansågs bekräfta den nye suveränens giltighet. Familjen Artois var kända för sitt häftiga
lynne och gjorde i princip alltid tjänst som krigare. Roberts far och farfar
hade båda stupat i strid mot flamländarna, som franske kungen ständigt försökte
få kontroll över. Eftersom farfadern överlevde fadern med några år uppstod
tvist om arvsrätten till grevskapet. Roberts faster Mahaut(Maud eller
Mathilda), hävdade större rätt till Artois än brorsonen, åberopande sig på
vissa sedvanerättsliga regler. Robert var då ännu för ung att inlägga protest,
men då han blivit äldre öppnades process i saken. Mahaut hade då emellertid
gift bort sina två döttrar med söner till franske kungen, vilket åtminstone bidrog till att processen gick hennes
väg. Detta var 1309. Exakt vad som hände under de följande knappa tjugo åren
får vi dessvärre, av brist på fakta, tillsvidare lämna därhän. Nog är att säga
att såväl Robert som Mahaut under denna period bevisligen var inblandade i
stridigheter och intriger, som innefattade såväl plundring och skövling av
egendom som äktenskapsbrott på hög nivå. Det är inte heller uteslutet att de
dödsfall som skakat franska kungahuset vid 1310-talets mitt haft kopplingar
till de båda antagonisternas fejd. Det återstår dock att bevisa.[1]
Vid mitten av 1320-talet pekade emellertid det mesta på framgång för Robert.
Han var då gift med en kusin till kungen och eftersom denne saknade arvingar
låg Roberts svåger, greve Filip av Valois, bra till för att en dag ärva den
franska tronen. När Karl IV slutligen avled 1328 verkade också Robert aktivt
för sin svåger. Enda konkurrent om tronen var den engelska änkedrottning
Isabella och hennes son, unge kung Edvard III. Eftersom Isabella var syster
till Karl IV menade hon att hennes familj stod närmare franska tronen än
kusinen Filip. Deras ”kandidatur”, hur allvarligt menad den nu var just då,
blev dock avvisad och greven av Valois besteg tronen som Filip VI. Robert av
Artois blev nu rikets främste man – han utsågs till pär av Frankrike, följde
kungen på fälltåg i Flandern och var sannolikt i vissa stycken mäktigare än
Filip själv. Hans fiender hade dock fortfarande inflytande och processen om
Artois gick inte helt hans väg. Sedan först Mahaut och sedan hennes kvarvarande
dotter hastigt avlidit, troligen genom någon form av gift, visade det sig att
Robert för att hävda sin rätt till grevskapet låtit förfalska flera aktstycken
från faderns och farfaderns tid. Slutligen måste Filip VI beträda rättvisans
väg. I april 1332 förklarades Robert för brottslig – hans egendomar
konfiskerades, vapenskölden krossades och han dömdes som fredlös. Vem som helst
hade rätt att gripa eller döda honom. Efter några års vistelse i dagens Belgien
och Holland, som då var uppdelade i flera mindre furste- och hertigdömen,
styrde Robert 1335 kosan mot England.[2]
Edvard III hade nyligen genom en statskupp tagit makten i egna händer från sin
mor och hennes älskare. Han sökte nu förbättra familjens anseende med tidens
osvikliga medel – ett ”ärorikt” krig. Exakt vilken roll Robert av Artois spelat
i sammanhanget är ovisst. Tanken att på sikt angripa Frankrike synes(enligt
Packe), ha föresvävat kung Edvard redan före den biltoge grevens ankomst, men
det står klart att Robert inom kort intagit en ledande ställning bland
”hökarna” vid engelska hovet – han var den ende som inte hade något att förlora på ett krig med Frankrike.
(Enbart Roberts vistelse i England bidrog aktivt till att försämra relationen
mellan de båda rikena). Hans roll i det begynnande hundraårskriget blev
intensiv men kortvarig. Sommaren 1340 misslyckades han med att inta Saint-Omer
i Flandern då franska styrkor anlände för att häva hans belägring. Två år
senare skickades Robert till Bretagne för att understödja Englands kandidat i
det där utbrutna tronföljdskriget. Här sårades han allvarligt under sitt
försvar av staden Vannes i västra Bretagne och avled i november 1342. Då kung
Edvard fick budet skrev han till sin hustru:
-
Käraste
vän!
Gud har kallat vår kusin Robert av Artois till sig; på grund
av den tillgivenhet vi hyste för honom och för att uppfylla hederns bud har vi
skrivit till vår kansler och till vår skattmästare och tillsagt dem att låta
begrava honom i London. Vår önskan är, käraste vän, att ni vakar över att allt
sker enligt vår vilja.[3]
Det blev så småningom en grav i självaste St Pauls i London,
där monumentet efter vad som uppges – trots alla bränder och krig som genom
tiderna hemsökt staden, ännu skall finnas till beskådan. Där, i Englands näst
förnämsta kyrka(Westminster intar naturligtvis första plats), vilar alltså
stoftet av en man som av hämndbegär initierat ett sekellångt krig mellan Frankrike
och England. Hans hustru, Filip VI:s yngre syster, fick ett sorgligt slut. Som
medskyldig till sin makes manipulationer under Artoisprocessen sattes hon i
fängsligt förvar på den normandiska borgen Chateau Gaillard, där hon avled
1363.[4]
2.
Högadlig ÖB bytte sida
Hertig Charles av Bourbon var, näst efter kung Frans I, Frankrikes
förnämste adelsman i det tidiga 1500-talet. Liksom denne tillhörde han en
familj som förgrenats från den större kungasläkten Capet, som i sin tur
utslocknat 1328. Hans omfattande jordegendomar(av vilka en del låg inom
kejsarens territorier), privata arméer och rätt att utöva halsrätt inom sina
domäner – tillsammans med hans oklanderligt kungliga stamträd gjorde att han
rent teoretiskt kunde kräva anspråk på tronen om han så önskade. Den regerande
kungen var visserligen av ovedersägligt kunglig härkomst, men i en tid då
frågan om vem som var släkt med vem och hur spelade stor roll för aristokratin,
var Frans I ändå inte riktigt lika
förnäm som Karl av Bourbon.[5]
Bourbon var dessutom gift med en fransk ”prinsessa av blodet”, vilket både
ökade antalet egendomar och stärkte hans kungliga anknytning. Ovanpå allt detta
var han en stor krigare, som skänkt Frankrike många segrar under de föregående
kungarnas krig i Italien. Det föll sig därför naturligt för Frans I att vid sin
tronbestigning 1515 utse denne man till konnetabel(arméns högste befälhavare i
Frankrike).[6] Under de
krig som Frans i föregångarnas efterföljd förde i Italien de första åren av sin
regeringstid fortsatte Bourbon att hölja sig och riket med ära. Segern vid Marignano
hösten 1515 tillskrivs inte minst hans militära begåvning, även om också
kungens tapperhet spelat sin roll. Kungens och konnetabelns relation var också
länge god, även om de inte beskrivs som nära vänner. Åren kring 1520 skedde emellertid
en påtaglig förändring.
Vid det möte
som sommaren 1520 hölls mellan franske och engelske kungen – det som brukar
kallas ”Field of the cloth of Gold”, lär Henrik VIII ha förklarat för sin ”käre
broder” att en aristokrat med sådana jordegendomar och sådan tillgång på
underlydande vasaller som konnetabeln av Bourbon inte skulle gå lös och ledig
länge i hans rike. Om detta var ett
skämt eller en förstucken varning är omöjligt att säga – säkert är att Henrik
VIII under de kommande tjugofem åren gjorde mer eller mindre ”rent hus” inom
sin egen högadel. Säkert är också att Bourbons ställning ungefär från denna tid
tydligt försämrades. Plötsligt sändes kungens nära släktingar på uppdrag som
enligt all tradition borde ha utförts av Frankrikes konnetabel och både Frans I
och hans dominanta mor började snegla på Bourbons egendomar. Till saken hör att
konnetabelns hustru(en Bourbon genom sin far och släkt med kungahuset genom sin
mor). avlidit i samma veva och kungamodern(själv en Bourbon genom sin mor), fick i sin skalle att hon var
berättigad till en stor del av arvet. Hon skall till och med ha friat till
konnetabeln för att den vägen komma över arvet, ett anbud denne bestämt
avvisat.[7]
Freida återger konflikten huvudsakligen
ur Frans I:s perspektiv – man får ingen tydlig bild av vad som ytterst drivit
konnetabeln. Tydligt är att han känt sig trängd och inte utan orsak –
kungamodern lyckades verkligen lägga beslag på stora delar av änkemannens arv.
Efter hustruns död har kontakter förekommit mellan konnetabeln och den nye
tyskromerske kejsaren Karl V, som erbjudit den franske adelsmannen att gifta
sig med någon av hans två till äktenskap ännu lediga systrar.[8]
Även om Bourbon inledningsvis avvisat
även detta förslag – det togs upp igen senare, nådde skvaller om vad som var på
gång fram till kungen, som vid en middag hos drottningen konfronterade
konnetabeln i saken. Bourbon nekade till beskyllningen och då Frans I envisades
med sin misstänksamhet genmälde han värdigt: ”Ni försöker skrämma och hota mig.
En sådan behandling förtjänar jag inte”. Djupt kränkt lämnade konnetabeln hovet.
Frankrikes främste adelsman talade nu öppet med sina vänner om att lämna
sin tjänst och sluta sig till kejsaren. Sedan många år rådde strid mellan
Frankrike och Habsburg angående inflytandet i Italien. Frans I hade vid sitt
trontillträde glatt tagit upp sina företrädares mantel, men efter inledande
framgångar blivit alltmer trängd i sina erövringar med centrum kring Milano. I
detta läge var naturligtvis splittringen inom Frankrikes högsta ledning mycket
välkommen för kejsaren. I juli 1523 slöts ett formligt fördrag mellan Bourbon
och Habsburg, enligt vilket Konnetabeln – mot att få gifta sig med en av
kejsarens systrar, förväntades inleda uppror, kordinerat med invasioner av
kejserliga respektive engelska trupper från söder och norr, vid en tidpunkt då
kung Frans beredde sig att på nytt tåga mot Italien. Bourbon tycks nu ha börjat
tveka – om av bävan inför tanken att öppet begå förräderi eller för att
förbättra sina villkor hos kejsaren är ovisst. De tilltänkta invasionerna
visade sig dessutom i stort sett vara önsketänkande, även om hertigen av
Suffolk faktiskt gick till offensiv under hösten och nådde nästan ända fram
till Paris innan han tvingades vända – dels på grund av uselt väder, dels dålig
uppslutning av kejserliga trupper. Frans I, som fått reda på vad som var i
görningen, hade då redan konfronterat Bourbon, som han funnit ligga sjuk på
slottet Moulins i Bourbonnais i centrala Frankrike. Kungen underrättade helt
vänskapligt Bourbon om vad som sades om honom, försäkrade honom sin vänskap och
bjöd sin högste befälhavare att, för att bevisa sin oskuld, göra sig redo att ofördröjligen
följa honom i fält. Den överrumplade konnetabeln hänvisade till sin dåliga
hälsa och bad om en veckas uppskov. Det beviljades men Bourbon valde att inte
ta den utsträckta handen. I början av september 1523 lämnade han, förklädd till
tjänare, franskt territorium och sökte sig till tyskromerska riket. Frankrikes
främste adelsman och högste armébefälhavare hade blivit landsförrädare![9]
Den process som följde fördröjde Frans I:s avresa till hären i Italien
med närmare ett år. Många personer i konnetabelns närhet förhördes men kom
lindrigt undan – På sin höjd fick de några års fängelse. Juristerna och domarna
i Parisparlamentet, den domstol som bland annat brukade döma i
högmålsprocesser, men även allmänheten i stort tycktes välvilligt inställda
till Bourbon som så länge förkroppsligat Frankrikes ära på slagfältet. Kungen
och hans mor ansågs i kontrast till detta som lättsinniga och giriga – de hade
fört in landet i kostsamma krig som varit nära att leda till engelsk invasion,
på samma sätt som under hundraårskrigets dagar. Även om kritiken inte var nog
stark att skapa allmän resning var man mer benägen att ursäkta än att klandra
Bourbon för hans fanflykt. Att Frans I dessutom, efter att slutligen ha
anslutit sig till Italienarmén blev krigsfånge i februari 1525, kunde tyckas
innebära Bourbons (i någon mån franska högadelns), seger över kungamakten.
Någon utsikt till försoning med kungen fanns dock inte. Efter slaget deltog
Bourbon i den middag segrarna i sann ridderlighet bjöd sin fånge. Frans I ignorerade
honom fullständigt. I själva verket gick den forne Konnetabelns sol mot evig
nedgång.
Två år senare hade Bourbon kört fast i sin strategi, i den mån någon
tydlig sådan existerade. Frans I hade efter ett drygt år släppts ur sin
fångenskap och genast bildat ett nytt förbund med udden riktad mot kejsaren,
bestående av bland annat Vatikanen, Venedig och Florens.[10]
De löften som Frans avtvingats om att återlämna de egendomar som fråntagits
Bourbon tycktes utan värde och hans möjligheter att betala de män kejsaren
ställt under hans befäl syntes obefintliga. I detta läge drog Frankrikes forne
överbefälhavare mot Rom med en här på 20 000 man, mer eller mindre för att
försörja dem. Resultatet blev den fruktansvärda ”skövlingen av Rom” i maj 1527,
som ledde till att nästan hela staden plundrades och brändes. Omkring 12 000
människor tros ha mist livet. Frankrikes förre militärbefälhavare fick dock
inte uppleva följderna av sin marsch till Rom. Han stupade redan i stormningens
inledningsskede, möjligen dödad av guldsmeden Benvenuto Cellini.(blivande
konstnär, skulptör och författare). Liket fördes småningom till staden Gaeta i
mellersta Italien, där det begravdes l slottskyrkan i kejsarens närvaro.[11]
Senare grävdes kroppen åter upp och skall sedan ha placerats utanför kapellet:
”där den skulle förbli under följande århundraden”.[12]
I Frankrike dömdes konnetabeln nu postumt och definitivt som ärelös förrädare.
Hans egendomar drogs in till kronan och vapenskölden krossades. Det kunde
tyckas som slutet för familjen Bourbon, men släkten var stor. Efter en lång
process skulle de flesta egendomarna ha återbördats till dem och nya
släktgrenar ta vid. Omkring 60 år efter konnetabelns död skulle en annan
Bourbon bestiga tronen som Henrik IV, Frankrikes populäraste kung genom
tiderna.[13]
3. Kung Fredriks svåger gick över Stora Bält
I likhet med Robert av Artois och konnetabeln av Bourbon tillhörde
Corfitz Ulfeldt en av sitt lands(Danmark), äldsta ätter, även om de inte var av
direkt kungligt blod. Förfäderna hade suttit i riksrådet i åtminstone två
generationer och rikskansler Jakob räknade säkert med en strålande karriär
också för sina söner. Av de många barnen var Corfitz tydligen den
mest svårhanterlige, både trotsig och bördsstolt. Efter den obligatoriska
peregrinationen(bildningsresan), för en adelsjunker tog Corfitz på egen hand
tjänst utomlands. Då han efter flera år återvände hem lär fadern inte ha känt
igen sin bångstyrige son i den ”charmante kavaljer” som stod framför honom, men
gladdes desto mer när han insåg vem det var. Corfitz fortsatte till hovet i
Köpenhamn, där han snart vann Kristian IV:s förtroende och erbjöds att i sinom
tid gifta sig med kungens dotter Leonora Christina.
Denna unga flicka, femton år yngre än Ulfeldt, var visserligen dotter
till kungen och född inom äktenskapet, men hennes mor var ändå inte drottning
eftersom hon ”bara” var av adlig börd. Kristian IV hade gift sig med henne
1615, sedan hans första gemål avlidit.[14]
Morganatiska äktenskap – där en kunglig person(oftast en man), gifter sig med
en person av lägre rang utan att hen får del av de privilegier som normalt
tillkommer en kunglighet, var i och för sig inte ett helt okänt fenomen på
1600-talet men ovanligt. I Norden var företeelsen så gott som okänd.[15]
Av de sammanlagt 9, möjligen 11 - det exakta antalet är osäkert, barnen i detta
äktenskap, överlevde fem eller sex barndomen. Leonora Christina var parets
tredje barn och dotter och sägs ha varit något av sin fars favorit, Hon
beskrivs som begåvad med intresse för musik och litteratur. Hon blev med tiden
författare av gripande och läsvärda memoarer. Hon var också trofast och lojal –
egenskaper hon skulle få gott bruk för i sitt liv. Hon måste därtill ha varit
utrustad med ett synnerligen starkt psyke. Ulfeldt och Leonora Christina
trolovades 1630, då flickan var nio år. Bröllopet stod sex år senare.
Ulfeldt blev under de närmaste åren Danmarks mest inflytelserike man.
Bland annat var han ståthållare i Köpenhamn. 1643 blev han dansk Rikshovmästare
– en sorts kombination av justitie- premiär hov- och försvarsminister med
uppsikt över kronans inkomster och ersättare för kungen i dennes frånvaro. Han
utsågs också till tysk riksgreve, med säte och stämma i tyska riksdagen.[16]
Eftersom det inte fanns någon drottning var Leonora Christina dessutom att
betrakta som rikets främsta dam.[17]
Mot slutet av Kristian IV:s regering
började dock familjen Ulfeldts ställning att försvagas.
Den första allvarliga krisen kom efter Brömsebrofreden 1645. Det var
Ulfeldt som hade lett fredsförhandlingarna på dansk sida och både kung Kristian
och rikshovmästarens avundsmän hemma i Köpenhamn ansåg att han varit för
eftergiven mot svenskarna. Då han sändes på en diplomatisk resa i Europa tyckte
man inte att vad han uppnått var tillräckligt givande. Familjen var dock fortfarande Danmarks finaste
utanför själva kungahuset och när kung Kristian slutligen avled i februari 1648
– trött och besviken på det mesta i livet, var det hans älsklingsdotter Leonora
Christina som satt närmast sängen och tillslöt hans ögon. De första åren av
kung Fredrik III:s regering(Leonora Christinas halvbror), hade också adeln med
rikshovmästaren i spetsen den egentliga makten i sin hand. Inom loppet av tre
år skulle Corfitz Ulfeldt dock fly från riket och stämplas som förrädare.
Ytterligare tio år senare var kungligt envälde infört i Danmark.
Det finns två ”historiska skolor” vad gäller främsta orsaken till
rikshovmästarens fall. Den ena lägger skulden huvudsakligen på hans överdådiga
leverne, närmast narcissistiska syn på sig själv och oförmågan att skilja på
sina egna och rikets affärer. Den senare ser det huvudsakligen som ett resultat
av politisk förföljelse av kung Fredrik och(i synnerhet) hans drottning.
Ulfeldts fall blir då främst en del i en större operation med syfte att
undanröja hotet – verkligt eller inbillat, från kungens halvsyskon och deras
familjer.[18] Även om
rikshovmästaren var korrumperad och levde överdådigt var detta inget unikt för
danska eller europeiska förhållanden i allmänhet under 1600-talet. En adelsman förväntades leva överdådigt, särskilt om
han innehade rikets främsta ämbete – det var närmast en förutsättning för att
vara verklig aristokrat. Frågan är om det i Ulfeldts situation ens varit
möjligt att skilja på ”egna” och rikets eller statens affärer. Hur man än ser
på saken är det värt att notera att Corfiz Ulfeldt och hans hustru inte var de
enda ättlingarna från Kristian IV:s andra äktenskap som kring 1650 valde att
lämna Danmark och gå i arvfienden Sveriges tjänst[19].
I juli 1651 lämnade Ulfeldt och Leonora Kristina i hemlighet Köpenhamn
och tog sig småningom till Sverige, där de blev väl mottagna vid Kristinas hov.
I Danmark dogs flera av deras förläningar in till kronan. Ulfeldts ”insats” som
förrädare kom dock först i samband med Karl X Gustavs ryktbara danska fälltåg i
februari 1658.[20] Den forne danske rikshovmästaren deltog i
tåget över Bält, bidrog aktivt till att få fästningar på de danska öarna att
kapitulera och – värst av allt, ledde de
inledande fredsförhandlingarna för svensk räkning. Ett av de främsta kraven
från Ulfeldts sida var naturligtvis att återfå de egendomar som gått familjen
förlustig vid flykten nära sju år tidigare. Så skedde också men sedan inträdde
en förändring. Karl Gustav synes ha börjat betvivla Ulfeldts pålitlighet –
möjligen efter ett samtal med Fredrik Iii i samband med fredsförhandlingarna.
Samtidigt inledde den svenske kungen sina förberedelser för ett anfall på
Danmark sommaren 1658. Det är möjligt att Ulfeldt främst gått i svensk tjänst för
att skydda sina och övriga danska adelns intressen gentemot en expanderade
kungamakt. Han har emellertid insett att han istället förvandlats till ett
redskap i den svenske kungens händer
– en kung som knappast var vänligare stämd mot aristokratin än sin danske
kollega. Exakt hur det förhåller sig vet vi inte men hösten 1658 ingicks en
konspiration för att överlämna Malmö i danska händer. Att rikshovmästaren på
något sätt varit delaktig eller åtminstone medveten om vad som varit på gång är
sannolikt. Planerna rann emellertid ut i sanden och konspirationen uppdagades.
Ulfeldt sattes i husarrest i Malmö och rättegång inleddes(Leonora Christina
skall ha skött sin mans försvar mästerligt). Sommaren 1660 lyckades makarna
Ulfeldt fly, men istället för att ta sig till Lübeck som avsett var valde
rikshovmästaren att återvända till Danmark – tydligen i tron att försoning med
den kunglige svågern var möjlig. Han berövades emellertid snart sina illusioner.
Kort efter återkomsten till Danmark arresterades paret Ulfeldt och fördes till
Bornholm, där de hölls i strängt fängelse under ett drygt år. Efter ett
spektakulärt flyktförsök, som närapå lyckades, satt makarna åtskilda för en
tid. I början av 1662 uppnåddes en halvhjärtad förlikning och paret tillät
bosätta sig på Fyn. Men mannen som en gång styrt Danmark fann ingen frid i sin
själ. Åter flydde Ulfeldt med sin hustru – nu till Brygge i våra dagars
Belgien, varifrån han drömde fram nya storslagna projekt för att få
upprättelse. Detta fick som enda resultat att han inte bara dömdes till döden
för förräderi hemma i Danmark – familjen förklarades persona non grata! Förutom
att deras egendom förverkades till kronan skulle ett av rikshovmästarens hus jämnas
med marken och en skampåle resas på tomten – till evig åminnelse av hans brott
och androm till skräck och varnagel.[21]
Rikshovmästare Corfitz Ulfeldt, en gång Danmarks de facto härskare avled
slutligen av hjärtslag i en båt på floden Rhen i närheten av Basel en natt i
februari 1664 vid 57 års ålder. Han var då av allt att döma på väg mot
tyskromerska riket[22]. Hans fru, den tappra Leonora Christina –
Christian IV:s älsklingsdotter, som rest till England för att få några skulder
betalda av engelska hovet, förmåddes redan 1663 med hot och löften ombord på
ett danskt skepp, fördes till Köpenhamn och fick tillbringa 22 år i fångenskap
i det beryktade Blå tornet. Efter Fredrik III:s änkas död släpptes hon fri och
tillbringade sina sista år i det forna Birgittaklostret Maribo på Lolland. Där
avled hon 1698 vid 77 års ålder.[23]
Reflexion
De tre män vars öden diskuteras i denna text levde under vitt skilda
tider men kom alla ur sina rikens högsta skikt. De var alla under en period
lika mäktiga som de kungar vars närmaste medhjälpare de var, kanske till och
med mäktigare. Två av dem – Robert av Artois och Konnetabeln av Bourbon,
tillhörde sidogrenar av kungahuset och kunde teoretiskt själva göra anspråk på
tronen. Corfitz Ulfeldt var visserligen inte av kunglig eller furstlig börd men
tillhörde danska högadeln och var gift med en dotter till Kristian IV. Ändå kom
de alla att dömas som förrädare efter att ha drabbats av onåd. De har också
gemensamt att aktivt ha deltagit i krigshandlingar mot sitt forna hemland –
Artois och Ulfeldt kan till och med sägas ha initierat krig mot sina forna
herrar. De tre männens hustrur – alla av förnämligaste börd har, i den mån de
varit i livet då onåden drabbat familjen, tvingats genomleva år av fångenskap –
Artois´ hustru avled som fånge på borgen Chateau Galliard i Normandie. En
påtaglig och viktig förändring under århundradenas gång gäller synen på begrepp
som trohet och förräderi. Även om alla de adelsmän som diskuterats här dömts
som förrädare efter att de ”deserterat till fienden” har inställningen till förräderi
skiftat påtagligt sedan medeltiden – även hos den sida som gynnats av
överlöparens svek. Robert av Artois mottogs närmast som ärad gäst vid engelska
hovet efter sin flykt undan anklagelser om förfalskning, korruption och till
och med trolldom. Sedan han stupat i Bretagne i inledningen av hundraårskriget
föranstaltades om begravning i St Pauls i London och monumentet lär kunna
beskådas än idag. Också konnetabeln av Bourbon hade goda förbindelser med sin
nye herre Karl V – redan innan han lämnade Frankrike och många bland de
jurister som i Parisparlamentet skulle döma honom efter hans flykt 1523 ansåg
närmast att Frans I fick skylla sig själv att de kostsamma krigen och kungens avoghet
fått konnetabeln att byta sida. När Bourbon stupat under attacken mot Rom 1527
begravdes han i slottskyrkan i Gaeta i Karl V:s närvaro. Corfitz Ulfeldt
framstår i konrast till detta närmast som ett verktyg i Karl X Gustavs händer
vid tiden för tåget över Bält 1658. Även om han skötte de inledande förhandlingarna
inför fördraget i Roskilde för svensk räkning – onekligen en respektlöshet från
svensk sida,, är det tydligt att det inte varit svårt för Fredrik III att
övertyga sin trätobroder Karl Gustav om rikshovmästarens opålitlighet. Kanske
var det i känslan att ha förvandlats till ett svenskt redskap som Ulfeldt
hösten 1658 inlät sig i försöken att överlämna Malmö till danskarna och sedan
återvände hem i hopp om försoning. I så fall misslyckades planen och Ulfeldt fick
tillbringa sina sista år som rotlös flykting i Europa. Ingen vet idag med
säkerhet var han slutligen begravdes. Även om det bland hans ståndsbröder fanns
de som, liksom i fråga om Bourbon, hävdade rikshovmästarens rätt att gå sin
egen väg, är det tydligt att förbittringen mot Ulfeldt varit tämligen allmän –
ingen av de andra adelsmän som omnämnts här har fått sina familjer förklarade
persona non grata på samma sätt som den danske rikshovmästaren.[24]
Ulfeldts undergång sammanfaller dessutom i tiden med ett allmänt stärkande av
kungamakten och motsvarande tillbakagång för adelsväldet i flera europeiska
stater. Både Ludvig XIV av Frankrike och Karl XI i Sverige följde under
perioden 1660-80 sin danske kollegas exempel och gjorde sig enväldiga på adelns
bekostnad. Detta tog sig uttryck inte bara i byggandet av väldiga kungaslott
som Versallies eller reduktion av adelsgods som i Karl XI:s Sverige, utan också
i att en gång mäktiga, rika aristokrater som Corfitz Ulfeldt såg sig berövade
de flesta av sina tillgångar och kanske rentav sin frihet. I Frankrike sattes
finansminister Fouquet på fästning i tjugo år efter en fest som ”hedersgästen”
Ludvig XIV funnit alltför överdådig. I Sverige berövades Magnus Gabriel De la
Gardie de flesta av sina slott och avled ensam och nedbruten 1687. Liksom
Ulfeldt var han genom sin hustru nära släkt med det regerande kungahuset.[25]
Mot den bakgrunden framstår Corfitz Ulfeldts öde som en symbol för det europeiska
adelsväldets undergång och absolutismens införande. Även om ordet envälde klingar negativt i våra dagar
innebar det samtidigt att staten för alltid erövrat våldsmonopol. Efter
1600-talet kunde den västeuropeiska adeln inte längre, som under medeltid och
renässans egenmäktigt härska över sina underlydande eller räkna med att
ostraffat svika överheten i sina hemländer. Ur den aspekten kan förräderidomen
mot Danmarks rikshovmästare och adelsväldets krossande ses som ett steg på
vägen mot modern demokrati.
[1] Både kung Ludvig X och dennes lille son, spädbarnet Johan I, avled bevisligen hastigt 1316. Kronan övertogs av Ludvigs äldste bror Filip(V), vars maka var Mahauts äldsta dotter. I Maurice Druons romansvit ”Den dömda ätten) framställs Mahaut som närmast fixerad vid giftmord, medan Robert är mer lagd för grövre, mer öppen brutalitet i form av bland annat plundring och våldtäckt. Inte heller Robert står dock främmande för mord..
[2] En tid vistades Robert hos sin syster, grevinnan Maria av Namür Hennes dotter Blanche(Roberts systerdotter), gifte sig några år senare med Sveriges kung Magnus Eriksson och blev känd som ”drottning Blanka”.
[3] Maurice Druon, Liljan och lejonet(svensk översättning 1966), s. 231. Då ovanstående citat överensstämmer med Packe, som endast återger själva innebörden av kungens brev, har jag valt att här använda mig av Druons roman, Vissa ord och formuleringar har dock bytts ut eller tagits bort – Edvard III betecknade sin hustru med det vackra men idag bortglömda tilltalsordet ”Ljuva hjärta”.
[4] Michael Packe nämner Robert av Artois och hans roll i det begynnande hundraårskriget i sin biografi över Edvard III(1983). Av någon anledning(förmodligen tryck- eller slarvfel), betecknas han i bokens personregister som ”Richard”. Det rör sig dock utan tvekan om Robert av Artois.(se där gjorda sidhänvisningar).
[5] Frans I tillhörde en sidogren av huset Valois, vars anfader Filip VI(som ovan omnämnts), valts till kung 1328. Frans härstammade från Karl V:s yngre son, hertig Ludvig av Orleannes, som mördades i Paris 1407. Sedan huvudgrenen av Valois utslocknat 1498, besteg i tur och ordning två sidogrenar med ursprung från hertig Ludvig franska tronen. Frans var den förste kungen av sin släktgren, som regerade Frankrike i 89 år. Charles av Bourbon räknade sina anor i rakt nedstigande led tillbaka till 1200-talskungen Ludvig IX(kanoniserad av katolska kyrkan). Ursprunget var visserligen avlägset, men med tanke på de tämligen knappa omständigheter Frans I vuxit upp i, var det ändå möjligt för en missnöjd aristokrat med kungligt påbrå att hävda starkare rättigheter till tronen.
[6] Åtminstone under medeltiden hade franske kungen inte rätt att inleda ett anfall utan konnetabelns tillstånd. Det var också han som förväntades leda armén i en drabbning om kungen inre var närvarande.
[7] Louise av Savojen, Frans I:s mor, är en av de många obetydliga kvinnor av furstlig börd som genom historien med en kombination av egen villa och ödets gunst lyckats nå den absoluta makten. Som dotter till en yngre furste skickades hon i unga år till det franska hovet, där hennes faster då var drottning. Kung Ludvig XI(för sin skicklighet i att spinna intriger känd som ”Spindelkungen), planerade att gifta bort henne med sin släkting greven av Angouleme, mer eller mindre i det uttryckliga syftet att hindra denne att ingå ett politiskt och ekonomiskt mer fördelaktigt äktenskap. Giftermålet kom småningom till stånd, även om det skedde först efter Ludvigs död och ett mindre inbördeskrig. Trots denna olyckliga början blev Louise och Angouleme med tiden mycket lyckliga. Förutom Frans fick de också en dotter, den lärda Margareta. Greven avled i lunginflammation då Frans var ett år gammal. Louise satsade allt på sonen, som en siare förutspått endag skulle bli Frankrikes konung. (Pojken fick sitt namn efter spåmannen). Sedan Frans mycket riktigt bestigit tronen 1515, blev Louise den främsta maktfaktorn bakom tronen. Som kungamoder visade hon sig hänsynslös i sina ambitioner men var samtidigt en klok kvinna, med förmåga att ta ansvar i kritiska lägen, inte minst under Frans´ fångenskap efter slaget vid Pavia 1525. Louise av Savojen avled 1531, 55 år gammal.
[8] Den andra av kejsarens fyra systrar, Isabella(Elisabet), var redan gift med den nordiske unionskungen Kristian II(Kristian Tyrann).
[9] Det har debatterats om Bourbon i modern mening med räta kan betecknas som förrädare. Man menar att patriotiska känslor i vår mening inte existerade på 1500-talet och att Bourbon dessutom. genom sina släktband och egendomar, på sätt och vis också var undersåte till kejsaren – Han var i första hand en aristokratisk kosmopolit, inte fransman. Andra hävfar tvärtom att föreställningar om trohet mot nationen modern bemärkelse börjat framträda just vid denna tid och att Konnetabeln därför kan sägas ha förrått sitt land. Som vi skall se var frågan i detta fall inte mindre omtvistad av samtiden. Liknande diskussioner kan för övrigt föras om såväl Robert av Artois som Corfitz Uldfeldt och säkerligen om flera andra liknande öden. I sina kungars ögon var dessa män dock otvivelaktigt förrädare, som dessutom ofta haft tillgång till sina rikens högsta ämbeten och hemligheter innan de av olika skäl valt att byta sida – till och med delta i krig mot sina forna herrar. Att stämpla dem som förrädare i vår mening kan måhända synas anakronistiskt men ändå inte utan sina poänger.
[10] Det så kallade ”Cognacförbundet” eller ”Ligan i Cognac”, uppkallat efter platsen där fördraget slöts i juni 1526.
[11] Gaeta tillhörde då kungariket Neapel, som stod under Karl V.
[12] På engelska Wikipedia står att kroppen blivit uppgrävd ”and placed outside the Chapel, where it Would remain for the following cnturies”. Gissningsvis innebär detta att kvarlevorna jordats på nytt, nu i en enkel grav utanför själva slottskapellet. Slottet förstördes 1860, under krigen om Italiens enande.
[13] Leonie Frieda berör ”Konnetabeln av Bourbon” och hans växlingsrika liv i flera sammanhang i sin Francis I, the make of modern France(2018), främst kapitel 10 och 15. Se även Charles III, Duke of Bourbon - Wikipedia.
[14] Kristian IV var först gift med Anna Katarina, dotter till kurfursten av Brandenburg, som avled 1612. I äktenskapet föddes sonen Fredrik(senare Fredrik III). Tre år därefter gifte kungen om sig med adelsdamen Kirsten Munk, som bland annat blev mor till Leonora Christina. Se Kirsten Munk – Wikipedia
[15] Det var faktiskt vanligare att en medeltida - eller renässanskung tog det vågade steget att göra en adlig, (ibland rentav en ofrälse), kvinna till sin drottning ”fullt ut” än att ingå ett morganatiskt äktenskap. Sådana processer medförde dock ofta svåra slitningar, ibland att kungen ifråga störtades. Under kommande århundraden skulle förekomsten av morganatiska äktenskap bli allt vanligare inom Europas kungahus. Ironiskt nog råkade Kristian IV:s andra giftermål ungefär sammanfalla med den tidpunkt då Gustav Adolf i Sverige slutgiltigt gav upp att gifta sig med Ebba Brahe. .
[16] Riksgrevarna utgjorde en del av andra ståndet i den riksdag som från medeltiden fram till 1806 fanns i tyskromerska riket. Se Riksdag (Tysk-romerska riket) – Wikipedia.
[17] Kristian IV hade för övrigt separerat från Kirsten Munk många år tidigare då det visat sig att hon var otrogen.
[18] Wikberg företräder den förra åsiktsriktningen, Henrikson den senare, även om ingen av dem ger en entydig förklaring till rikshovmästarens fall.
[19] Leonora Christinas bror Valdemar stupade på svensk sida i Polen under Karl X Gustavs krig. Systern Hedvigs man Ebbe Ulfeldt(en avlägsen släkting till rikshovmästaren), ledde under Karl XI:s skånska krig den specialdomstol som hade till uppgift att döma snapphanarna..
[20] Det förtjänar att påpekas att det faktiskt var Danmark(dvs. Fredrik III) som i juni 1657 förklarade det krig som nio månader senare slutade med freden i Roskilde, där Sverige fick Skåne Halland och Blekinge(samt Bornholm och Trondheims län som dock gick förlorade efter sort tid). Det krig mellan Sverige och Danmark som inleddes sommaren 1658 var dock ett svenskt tilltag.
[21] Denna skampåle testes på det torg i Köpenhamn som idag – på svenska, heter ”Gråbrödratorget” Det bar tidigare namnet ”Ulfelds plats(framgår inte om namnet tillkommit efter domen mot rikshovmästaren eller funnits tidigare Se Gråbrødretorv – Wikipedia).. Skampålen stod kvar i nära 200 år - ända till 1842! Detta innebar dock inte slutet för familjen. Av de sju barnen(fyra söner och tre döttrar), gjorde flera storslagna karriärer utomlands. En son anställdes vid drottning Kristinas hov i Rom. En annan fältmarskalk hos kejsaren i Wien. En sonson, med namnet Corfitz, blev kansler och utrikesminister hos kejsarinnan Maria Teresia. En dotter blev stammoder för den svenska adelsfamiljen Beck-Friis.
[22] Exakt var Ulfeldt begravdes är okänt. Enligt Wickberg vet ingen var han fått sitt sista vilorum, medan svenska wikipedia uppger att två av sönerna begravde honom ”under ett träd i närheten av. Breisach am Rhein”, i dagens Baden-Würtemberg i Tyskland
[23] Sven Wickberg skildrar både Ulfeldts och Leonora Christinas liv i sin minibiografi över furstinnan, Fången i Blå tornet (nyutgåva 2018). Alf Henrikson berör rikshovmästarens öde i andra delen av sin Dansk historia(1989). (Sidnumreringen i denna bok är strukturerad som om hela verket givits ut i ett enda band. Se sidanvisningarna i personregistret.
[24] Roberts av Artois ättlingar fortsatte i nära 150 år att tjäna Frankrike på slagfältet . Söner och sonsöner till Artois stred på fransk sida både vid Poitiers 1356 och Agincourt 1415. Släkten Artois utslocknade 1472.
[25] De la Gardie och Ulfeldt måste ha träffats under rikshovmästarens första vistelse i Stockholm på Kristinas tid, då Magnus Gabriel var drottningens gunstling..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar