Allt var som
förra gången, åtminstone på ytan. En fransk furste gifte sig med en österrikisk
ärkehertiginna. Hon var visserligen omkring tre år äldre än hennes avlägsna
släkting hade varit men en flicka i tonåren, som den gången 40 år tidigare. Hon
fördes i en karavan av vagnar från Wien
mot Paris. Liksom förra gången skedde överlämnandet i ett särskilt för
ändamålet uppbyggt hus nära gränsen. Hon fördes in som ärkehertiginna, kläddes
i fransktillverkade kläder och mottogs av sin nya och mycket nyfikna franska
svit. En skillnad var att denna prinsessa genast blev drottning(faktiskt
kejsarinna, vilket väl får anses stå något högre i hierarkin). Förra gången
hade flickan visserligen rangmässigt sett omedelbart blivit hovets första dam
men ändå inte dess krönta härskarinna. Gamle kung Ludvigs mätress hade haft
större inflytande, vilket hon bittert fått erfara, innan hon efter fyra år
slutligen ernått den definitiva upphöjelsen vid sin makes sida. Åter mötte
fästmannen i Compiégneskogen och på operan i Paris spelades samma teaterstycke
som framförts i samband med vigseln fyra årtionden tidigare.[1]
Det var som om kejsaren ville bekämpa alla omen om ett nytt olyckligt äktenskap
Österrike-Frankrike genom att utmana oturen till batalj!
Ändå var det
mycket som inte var sig likt i mars
1810 jämfört med april 1770. När blivande Ludvig XVI äktade Marie Antoinette
innebar det visserligen att två arvfiender ingick en allians. Men de båda
makterna spelade ändå ”i samma klubbliga”. Habsburg och Bourbon var två stolta
släkter som ömsevis bekämpade eller förenade sig med varandra, allteftersom
tiden och konjunkturerna fordrade. Att gifta bort två personer från varsitt
fientligt furstehus var inget ovanligt – det ingick närmast i systemet för
relationer mellan olika riken. Då kejsar Napoleon gifte sig med Marie-Louise
var det ungefär som om en kristen kung under korstågstiden sänt sin dotter som
hustru till en egyptisk sultan. Storbritanniens premiärminister jämförde med
sagan om hur Atenarna tvingades offra flickor åt odjuret i labyrinten på Kreta
för att bevara freden. Napoleon var uppkomlingen från Korsika som först med sin
revolutionsarmé krossat österrikarna under fälttågen i Italien och vid
Austerlitz, därefter upplöst det ärevördiga tyskromerska riket och slutligen
ovanpå allt detta utropat sig till kejsare – till habsburgares och Caesarers
like![2]
En sådan fräckhet! Men det franska kejsardömet var i mars 1810 ovedersägligt Europas stormakt och Napoleon dess herre.
Man måste ”gilla läget” och(åtminstone tillsvidare), acceptera fakta. Därför
sände kejsar Frans I sin äldsta dotter att giftas bort med ”det korsikanska
monstret”.
För Napoleon
var situationen, paradoxalt nog men fullt logiskt, likartad. Det långa kriget,
som mer eller mindre pågått i 18 år sedan skräckväldets dagar på 1790-talet,
började tära på krafterna både materiellt och ekonomiskt. I Spanien vägrade
folket att acceptera hans brors styre och trupperna led nederlag efter
nederlag. Kontinenttalblockaden mot England tycktes inte fungera som avsett och
tsar Alexander, som han lierat sig med tre år tidigare och bland annat låtit
ockupera Svenska Finland, visade tecken att vilja dra sig ur alliansen. Och
engelsmännen - som ständigt underblåste oroligheter i hans imperium, alltid
redo att förskottera pengar till hans fiender! Värst av allt, han hade ingen
arvinge. Vem skulle ta vid när hans krafter en dag sinade? Han måste få en
arvtagare, helst avlad i förbund med något av Europas gamla furstehus. Efter
att i december 1809 - med stor vånda men likväl beslutsamt - ha skilt sig från
Josephine, beredde sig Napoleon således att äkta en verklig furstinna. Först
var siktet inställt på Ryssland, men där kom man med så många undanflykter och
förbehåll att han till slut harmset resignerade – det fick bli österrikiske Kejsar Frans äldsta dotter Maria Louisa, i Frankrike kallad Marie-Louise.
Det var just
vad den 18-åriga flickan fruktat. När hon nåddes av nyheten att Napoleon skilt
sig från Josephine skrev hon till sin far: ”Det är inte omöjligt att han kan
välja mig som sin nya hustru. Jag vill påminna att ni vid upprepade tillfällen
försäkrat att jag inte kan tvingas gifta mig mot min vilja”.
Men
naturligtvis var detta just vad hon tvingades göra – såsom prinsessor och andra
förnäma damer gjort sedan antiken. Marie-Louises yngre syster definierade
cyniskt men korrekt och klarsynt furstinnornas historiska öde: ”Vi är brickor i
andras maktspel”. Napoleon hanterade giftermålet som det gällde att gå till
blixtsnabbt anfall på en fiende. Österrikes Parisambassadör fick helt enkelt
veta: ”Kejsaren friar till ärkehertiginnan Maria Louisa. Frieriet måste genast
accepteras och kontraktet skrivas imorgon”.[3]
Det var bara att acceptera. På någon
vecka var allt klart och 13 mars 1810- nästan på dagen 30 år efter att Marie
Antoinette inlett motsvarande resa, lämnade Frankrikes nya kejsarinna sin
födelsestad Wien.[4] Marie-Louise
var både rädd och ledsen - Till och med på franska sidan tyckte man synd om den
unga flickan som så uppenbart kände sig bortkommen och uppryckt med roten. Men
som alltid fanns det också doktrinära formalister med i spelet. På Marie
Antoinettes tid hade den stränga adelsdamen Madame de Noallies(av sin
skyddsling kallad ”Madame Etikett”), utsetts till hovmästarinna. Nu var det
Napoleons yngsta syster Caroline – inte bara drottning av Neapel, det rike
Marie-Louise’ mor kom ifrån och som Napoleon erövrat av Habsburgarna, utan
också(enligt Herman Lindqvist), ”iskall mot alla kvinnor som betydde mer för
Napoleon än hon själv” Caroline befallde att alla österrikare, inklusive Marie-Louise
hund, skulle sändas hem och påstod att det skedde på Napoleons befallning. Den
18-åriga flickan måste ha känt det som om allt hon hört om ”monstret från
Korsika” bekräftades. Viken framtid väntade henne med en så elak gemål! Det
visade sig snart att farhågorna var betydligt överdrivna.
Våren 1770
hade den 14-åriga Marie Antoinette gift sig med en pojke något år äldre än hon
själv. Nu skulle den 18-åriga Marie-Louise giftas bort med en 22 år äldre man.
En jämförelse mellan de båda fästmännen ger snarast intrycket att det förhöll
sig tvärtom. Den blivande Ludvig XVI hade varit fullständigt ointresserad av
sin tilltänkta gemål och det tog flera år innan de två ungdomarna lyckades
uppnå något som påminde om ömsesidig tillgivenhet – än mindre fullborda
äktenskapet. Napoleon var uppspelt och stolt som en nyförälskad yngling – Att
Habsburgarna sände honom sin prinsessa var ju beviset på att han var accepterad
som en bland andra europeiska furstar.[5]
När Marie-Louise följe 27 mars 1810 närmade sig Compiégne, där en gång Marie
Antoinette och Ludvig möttes, red Napoleon dem till mötes, steg genast upp i
hennes vagn och hälsade glatt och vänligt – så olik den blyge, närmast
halvsovande tonåring som knappt sagt ett ord till sin fästmö 40 år tidigare.
Det tog inte lång stund innan Marie-Louise upptäckte att ”monstret” faktiskt
var riktigt trevlig. När de kom fram till slottet i staden visade det sig att
Napoleon skickat efter hennes broderier och kanariefågel från Wien – till och
med hunden som Caroline sänt bort var tillbaka. Budskapet var tydligt –
Marie-Louise skulle känna sig lika hemma som i Wien. Redan samma kväll
”fullbordade de äktenskapet”. Båda lär ha njutit lika mycket av akten.
Kejsarens
omtänksamhet bör å andra sidan inte övertolkas. Morgonen efter ”den första
natten”, sa Napoleon glatt och en aning överlägset till en av sina anställda:
”Gift dig med en tysk kvinna, min vän! De är milda, fogliga, naiva och fräscha
som rosor”. Uppenbart betraktade han sin nya gemål som en snäll, lätthanterlig
och en smula dum flicka som inte skulle förorsaka något besvär – i motsats till
Josephine, som efter deras bröllop 14 år tidigare under fälttåget i Italien låtit
honom sukta och skriva längtansfulla brev medan hon närmast öppet roat sig med
sina kavaljerer i Paris’ salonger.[6]
Några dagar senare fortsatte resan mot kejsarens ”privata huvudslott”,
Saint-Cloud och sedan till Paris. Det officiella bröllopet hölls 2 april i
Tuilerierna. Som ofta i dylika sammanhang hördes en del missljud i
hyllningskören. Påven och andra dignitärer inom katolska kyrkan ansåg att
Napoleon fortfarande var gift med Josephine och alltså begick bigami. Kejsarfamiljen
såg Marie-Louise som en fullkomlig främling, vilken de inte hade något
gemensamt med – ”Hon är inte en av oss”, avgjorde den manhaftiga kejsarmodern
Letittzia korthugget. Att Napoleon äktat en ättling av samma dynasti som Marie
Antoinette fick många att känna det som om han svek revolutionens ideal. Allt
detta var detaljer som senare tolkades som symptom att Napoleons lycka närmade
sig slutet. Men våren 1810 bådade allt gott. Fyrverkerier avbrändes och en oupphörlig
serie festligheter hölls i Paris. Nästan på dagen ett år efter mötet i Compiégne,
20 mars 1811, födde Marie-Louise sonen Napoleon, som genast utropades till ”Kung
av Rom”(en gammal titel på den tyskromerske kejsaren). Lyckan verkade kort sagt
fullständig.[7]
[1] Beklagligtvis har jag i skrivande stund icke lyckats utröna vilket detta teaterstycke var.
[2] Som den historiekunnige läsaren märker är kronologin här något förvanskad. Napoleon utropade sig till kejsare i december 1804 och upplöste tyskromerska riket kort efter segern vid Austerlitz på dagen ett år senare. Jag har dock valt att återge de förödmjukelser Habsburgarna utsattes för så att den värsta(att Napoleon gjorde sig till deras like), kommer sist – som extra tyngd ovanpå de andra.
[3] Kungliga giftermål förbereddes i regel i åratal – med långdragna förhandlingar, åtskilliga vigslar genom ombud, mutor i form av gåvor till ambassadörer, lusläsning av olika etikettsfrågor i samband med bröllopet osv. Marie Antoinettes giftermål med blivande Ludvig XVI tog 2-3 år att arrangera.
[4] Marie Antoinette lämnade Wien 21 april 1770. För övrigt lämnade Marie-Louise Wien på dagen ett år efter statskuppen mot Sveriges kung Gustav IV Adolf-
[5] Vad detta var värt visade sig tre år senare, då österrikarna efter Napoleon nederlag i Ryssland åter slöt sig till hans fiender i ”sjätte koalitionen” mot Frankrike.
[6] Marie-Louises foglighet slog tillbaka fyra år senare, då hon Efter Napoleons fall lät sig övertalas att överge honom och inleda ett förhållande med generalen Adalbert von Neipperg. Napoleon såg varken Marie-Louise eller deras son(”kungen av Rom”), igen. Det är en ödets ironi att Marie-Louise, som trots sin motvilja inför resan till Frankrike inom kort kom att älska Napoleon, senare svek honom medan Josephine de Beauharnais, som de första åren av deras äktenskap mest tycks ha sett den unge generalen som ett smålustigt irritationsmoment, med åren blev alltmer fäst vid Napoleon och gjorde vad hon kunde för att få stanna hos honom. Genom hennes två barn från första äktenskapet blev Josephine mormor till Napoleon III och morfars mor till svenske kungen Oscar I:s barn. Så blev Napoleons stora kärlek – så föraktad av hans släkt, anmoder både till en gren av huset Bonaparte och till svenska kungahuset Bernadotte!
[7] Denna text bygger huvudsakligen på kapitel 18 av Herman Lindqvists Napoleonbiografi från 2004.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar