Concino Concini - en gunstlings uppgång och fall

 

En regelbundet återkommande figur i kungahusens historia är outsidern, mannen eller kvinnan av låg härkomst som på kort tid blir landets eller åtminstone hovets mäktigaste och lever och för sig som vore den självaste kungen. Deras tid vid makten är ofta dramatisk men kort - De flesta blir avrättade eller mördade av nästa regim eller av enskilda individer som fått nog av deras välde. Deras ställning är naturligtvis beroende av var och när de lever – i ett land där kungamakten är begränsad eller rent representativ får dessa gunstlingar begränsat inflytande, vilket å andra sidan ökar deras chanser att överleva. Är kungen – drottningen enväldig blir favoritens makt större och risken för ett våldsamt slut avsevärt högre. Den historiska gestalt som i de flestas ögon kommit att symbolisera denna typ av hovman är utan tvivel Grigori Rasputin, den ryske helbrägdagöraren och ”gudsmannen” som var närmaste förtrogne till tsaritsan Alexandra åren före ryska revolutionen. Att vara ”en Rasputin” är väl fortfarande ett relativt känt begrepp för en person vars inflytande anses både skadligt och lite mystiskt. Rasputin mördades i december 1916 av en grupp sammansvurna ur ryska högadeln. Hans samtida ”kollega”, läkaren Axel Munthe, klarade sig emellertid – förmodligen just därför att den svenska kungamakten åren kring förra sekelskiftet redan var begränsad. Gustav V:s gemål kunde, till sin egen harm, inte utöva samma makt som kejsarinnan i Kreml, vilket å andra sidan innebar att såväl Victoria av Baden som hennes läkare och familj överlevde det omvälvande första världskriget och att Sverige än idag har kvar sin monarki.[1]

 

En i våra dagar närmast bortglömd och i Sverige förmodligen så gott som okänd favorit av detta slag är italienaren Concino Concini, som var Frankrikes de facto politiske ledare några år i början av 1610-talet, samtidigt som Gustav Adolf besteg svenska tronen och Axel Oxenstierna så smått inlett sitt arbete att organisera förvaltningen. Frankrikes kung Ludvig XIII var då omyndig sedan hans far, Henrik IV, mördats på en gata i Paris då sonen bara var nio år. Makten låg, åtminstone till namnet, hos hans mor, drottning Maria av släkten Medici från Florens.

Marias familj hade på drygt 100 år avancerat från bankirer till furstar. Några medlemmar i släkten hade till och med varit påvar. Marias egen far var storhertig av Toscana och modern dotter till kejsar Ferdinand I av huset Habsburg. Maria själv växte upp omgiven av lyx och överdåd men knappast i ett lyckligt hem. Modern dog när flickan var liten och fadern då hon var 13 år. Hennes farbror, den nye storhertig Ferdinand, tog hand om hennes uppfostran.

Maria var inte obegåvad, tvärtom var hon intresserad av både musik teckning och vetenskap. Hon sjöng vackert och spelade luta. Ändå verkar det som hon haft svårt att verkligen fördjupa sig i något ämne – hon hörde till dem som lär sig lite om allting men aldrig på allvar tränger in i ett specifikt ämne. Hon sägs också lätt ha tagit intryck av dominerande personligheter i sin omgivning. Hennes närmaste vän var en flicka som hette Leonora Dori. Leonora var egentligen av borglig släkt men genom att bli adopterad av den fattiga men adliga familjen Galigai var hon fin nog att ingå i hovet. Leonora och Maria blev snart oskiljaktiga och den något äldre Leonora var den dominerande i deras relation. Mot vanligheten för tidens furstinnor fick Maria vänta länge på att gifta sig. Anledningen skall ha varit att man önskade ett verkligt förnämt äktenskap för flickan, gärna kungligt. Inte förrän år 1600, då hon var 25 år, blev det klart att Maria skulle äkta den franske kung Henrik IV av huset Bourbon. Med på resan till Frankrike fanns, förutom väninnan Leonora, också en drygt 30-års man som ingick i följet som sekreterare. Han hette Concino Concini.            

Författaren, översättaren och läraren Sven Wikberg framställer Concini som en äventyrare, som på något mystiskt sätt verkar dyka upp ur tomma intet i Frankrike, gifter sig med den lättledda Marias väninna Leonora och inom kort samlar på sig en stor förmögenhet: ”det mesta förvärvat på orättfärdigt sätt”.[2]  Oavsett vad man anser om Concinis senare roll vid franska hovet och som förste minister – son till någon fattig fåraherde från Ligurien var han inte. Familjen Concini var visserligen av bondesläkt till ursprunget men hade tjänat huset Medici på viktiga poster de senaste femtio åren. Både Concinos farfar och far hade utfört viktiga diplomatiska uppdrag, fadern också som juridisk rådgivare och (i praktiken), utrikesminister åt storhertigen. Att släktingar rekommenderade Concino som medföljande då Frankrikes blivande drottning hösten 1600 reste till sitt nya land, var mot den bakgrunden fullständigt logiskt – Vilka möjligheter till karriär kunde inte Frankrike bjuda!

Bilden av Henrik IV:s och Maria av Medicis äktenskap synes skiftande. Enligt Wikberg skall kungen ha funnit Maria ful och ansett sig ha blivit ”bedragen”. Andra hävdar tvärtom att kungen beskrivit sin nya gemål som ”vackrare än han trott” och sagt sig älska henne ”både som hustru och älskarinna”(dvs. både som drottning och privat).[3]  Samtidigt fortsatte kungen sitt vanliga ”ungkarlsliv” med många älskarinnor och drottningen var svartsjuk av sig. Hennes strikt katolska tro och släktband till Habsburgarna gjorde henne vänligt stämd mot Spanien och kejsaren, medan kungen sökte begränsa dessa makters inflytande på kontinenten. Även om Henrik konverterat till katolicismen för att kunna bestiga tronen, var han främst inriktad på att åstadkomma enighet mellan katoliker och hugenotter.[4]  Dylika meningsskiljaktigheter var å andra sidan fullt naturliga i kungliga äktenskap på 1600-talet. En drottning måste räkna med att hennes make var otrogen, kanske rentav fientlig mot hennes hemland. Så länge drottningen visade sig lojal mot sin make och åstadkom de avsedda arvingarna, brydde sig omgivningen inte stort om hur kungaparets förhållanden gestaltade sig på ett mer personligt plan. Ingenting tyder heller på direkt fientlighet mellan Henrik och Maria. Med tiden fick de fem barn, tre döttrar och två söner. Även om äktenskapet kanske inte var vad vi skulle kalla ”lyckligt”, var det knappast sämre än många liknande resonemangspartier på den tiden.[5]      

I likhet med de flesta kungar ogillade Henrik IV hovmän från sin hustrus hemland och sökte i görligaste mån begränsa deras antal, men Leonora och Concino stannade i Frankrike och några månader efter kungaparets giftermål ingick också de äktenskap. Att båda hade ambitioner för egen del visas av att de hade separat egendom efter giftermålet. Trots att kungen inte var odelat förtjust i sin drottnings favoriter stod han och Maria fadder åt var sitt av deras två barn: drottningen åt sonen, kungen åt dottern.[6] Concino tilldelades ståtliga men i praktiken ceremoniella titlar vid Marias personliga hov men så länge kungen levde var hans och Leonoras roll begränsad till att vara just drottningens personliga förtrogna – de hade ingen politisk makt. Mordet på Henrik IV i maj 1610 förändrade allt.      

Kort efter kungens död utropades Maria till regent för sin minderårige son Ludvigs räkning.[7] Den situation som uppstått var potentiellt oerhört farlig. Det var inte länge sedan de fruktansvärda hugenottkrigen upphört och när nu den man som för de flesta framstått som en enighetens symbol var borta, var risken stor att nya oroligheter skulle uppstå. Att Maria av Medici i detta läge valde att förlita sig på sin bästa väninna från ungdomsåren och hennes make är i och för sig inte konstigt, mänskligt sett rentav begripligt. Concini och Leonora fick rätt att själva sälja kungliga ämbeten upptill ett visst värde.[8]  Concini tilldelades också snart ett mindre imperium i Picardie i rikets norra del. Efter några år var han i praktiken provinsens guvernör. Han erhöll också titeln ”Markis av Ancre”, efter det främsta av sina gods och dessutom (hösten 1613), hederstiteln ”marskalk av Frankrike”, trots att han inte var militär och än mindre hade lett trupper i strid.[9]  Han omgav sig med en egen vaktstyrka på omkring fyrtio man, som han(med en ordlek på deras årslön), kallade ”Mina tusenlivre vakter”. Det är osäkert om Concini hade något högre politiskt mål än att vinna fördelar för egen räkning. En av hans medarbetare, en ung biskop från Poitou, konstaterade senare att Concini inte hade gynnat sina anförvanter eller landsmän i överdriven grad, vilket han tolkade som att marskalken trots allt främst varit lojal mot sitt adoptivland, Frankrike. Mannen som gjorde denna bedömning hette Armand de Plessis, men som de flesta adelsmän använde han släktens huvudgods som tillnamn.[10]            

Oavsett om Concino Concini varit den otadligaste av män och levt som en munk, skulle hans ställning väckt avund och hat inom den franska aristokratin. Kring 1615 var det i praktiken så att allt gick genom hans händer – utnämningar, utrikespolitik, allt! Som de flesta uppkomlingar visade han sig högdragen och överlägsen mot sin omgivning – ”Han sårar alla”, sade en av tidens iakttagare. Än värre var att kungen, den unge Ludvig XIII, systematiskt hölls utestängd från politiken. Enligt reglerna skulle en fransk kung anses myndig vid 13 år, vilket innebar att Ludvig skulle ha övertagit regentskapet hösten 1614.[11] Men Maria av Medici vägrade. När Ludvig visade sig i rådskammaren avfärdades han med ett ”Gå och lek någon annanstans”. Istället visade modern stort intresse för den yngre sonen Gaston, hertig av Orléans, trots att denne var sju år yngre än sin bror och fyllde åtta i april 1616. Det sades att änkedrottningen och hennes rådgivare hoppades att Ludvig skulle dö utan arvingar, Allt fler hade känslan att något måste göras.[12]            

Bland kungens närmaste vänner fanns adelsmannen Charles de Luynes. Han var drygt tjugo år äldre än Ludvig och hade tjänstgjort vid hovet sedan kung Henriks dagar. Nu var han kungens falkuppfödare och följeslagare på hans många jaktpartier. Med säkerhet utgjorde han något av en fadersgestalt för den osäkre och oerfarne tonårspojken. De Luyne låg ständigt över kungen: Var det värdigt en konung av Frankrike att låta sig ledas som en annan marionett, därtill av en framfusig utlänning som lät sig hyllas som vore han kungen själv? Ludvig måste göra sig fri från Concinis välde! Kungen instämde, säkerligen efter viss tvekan. Han var trots allt bara 15 år.  Den som skall lyckas med en statskupp måste först och främst ha militärens stöd, med åtminstone ett eller ett par regementen bakom sig. Tursamt nog fanns en lämplig medhjälpare i kungens personliga garde. Han hette Nicolas de L´Hópital de Vitry och tillhörde en familj som tjänat Frankrike sedan gammalt. Liksom de Luynes var han påtagligt äldre än Ludvig men kände honom väl. Dessa tre började nu planera revolten.

På morgonen 24 april 1617 stod ett följe vagnar samlat på borgården till Louvren i Paris i väntan på kungen, som antogs bereda sig för dagens jakt. Han dröjde emellertid och man undrade varför. Det verkade ligga en underlig spänning i luften. Ovanligt många soldater tycktes också vara i rörelse denna morgon. Gardeschefen Virtry visade sig på slottsgården i spetsen för en stor avdelning av sina mannar. De gick in i slottet och fattade posto vid strategiskt viktiga dörrar och korridorer. Samtidigt samlades en stor skara människor till audiens för minister Concini, som numera officiellt benämndes ”marskalk Ancre”. Plötsligt visade sig kung Ludvig i sällskap med sin vän de Luyne. De satte sig i rummet utanför mottagningssalen, där de viskade några ord till Vittry och hans män. Så hördes Concinis steg i korridoren. Han steg in i salen och började växla ord med de kringstående. Gardeschefen steg hastigt fram mot honom men hejdades av en bekant som hade något att fråga om. När han lyckats göra sig fri var italienaren uppslukad av hopen. ”Var är marskalken” ropade officeren, men fick i nästa ögonblick syn på Concini som stod försjunken i ett brev. Vittry gick åter fram: ”I Konungens namn”, sade han skarpt och grep ministern i armen. ”Hjälp”, ropade Concini, som måste ha anat vad som höll på att ske. Några av Vittrys män sprang då fram med dragna pistoler och sköt flera skott mot ministern. Han föll död till golvet, träffad i huvudet och bröstet.

”Leve Konungen”, ropade gardisterna, varpå de kastade sig över den döda kroppen, plundrade den och kastade den utför slottstrappan – ungefär som romarna plägade kasta resterna av misshagliga ledare i Tibern.[13] Senare på kvällen begravdes liket i en närbelägen kyrka men en mobb bröt sig in, öppnade kistan och hängde liket i en galge vid Pont Neuf, en galge som Concini själv låtit resa.[14] Hans FD hustru(Leonora och Concini hade separerat några år tidigare men samarbetade fortfarande som ”affärskompanjoner”), tycktes ta saken kallt: ”Jag förstår såväl att kungen dödat honom. Han var en högmodig narr. Det har jag sagt flera gånger”. Sedan hon konstaterat detta, lär hon ha gömt sina dyrbarheter i madrassen samt lagt sig på densamma. Attityden räddade emellertid inte änkedrottningens väninna. Leonora Dori arresterades kort efteråt, dömdes till döden och brändes på bål som trollpacka. Änkedrottning Maria själv lär ha trott att allt var slut och berett sig för ”himlens härlighet”, utan att bry sig särskilt om vad som hände hennes båda vänner. Hon blev emellertid bara förvisad till slottet i Blois, varifrån hon skulle leda intriger ännu i många år tills både Ludvig XIII och hans rådgivare tröttnade på eländet och landsförvisade henne. Maria av Medici avled, ensam och bortglömd i Köln 1642.

Kungens båda medhjälpare vid maktövertagandet belönades rikligt för sin insats. De Luyne blev i praktiken rikets nye styresman, även om hans inflytande över Ludvig minskade med tiden. Han utnämndes till Konnetabel och sigillbevarare, vilket är ungefär som försvars- och justitieminister på en gång. Under ett fälltåg mot hugenotterna insjuknade han och avled 1621. Gardesofficeren Vittry övertog Concinis hederstitel som marskalk av Frankrike. Han blev med tiden guvernör över Provence men föll som många andra offer för sin egen snikenhet och arrogans. 1637 sattes han på Bastiljen, där han fick tillbringa fem år innan han frigavs 1643(för övrigt samma år som Ludvig XIII dog). Vittry avled själv året därpå.

Biskop Armand de Plessis slutligen hade under Concinis sista år fungerat som Frankrikes utrikesminister. Då mordet begicks var han inte närvarande men begav sig till Louvren då han fick veta vad som hänt. Ludvig verkade först benägen att arrestera honom, men Luyne påpekade att hans råd alltid varit goda och han kunde oantastad lämna rummet. Då han nästa dag for över Pont Neuf i vagn, var en folkmassa samlad vid galgen med Concinis lik. ”Det är ett av hans kreatur”, ropade någon och vagnen hejdades. Med den beräknande kallblodighet som snart skulle styra Frankrike lutade sig prelaten ut genom fönstret och ropade ”Leve Konungen”! Massan jublade och vagnen fortsatte. Armand de Plessis tillbringade de närmaste åren vid den förvisade änkedrottningens hov i Blois och lär ha haft den otacksamma uppgiften att sköta hennes affärer samt få henne att avstå från att syssla med politik. Han skulle i sinom tid komma tillbaka till hovet i Paris, då som dess främste man och en av Europas ledande politiker. I historien är han känd som kardinal Richelieu.[15]                                     

       

                  

---

[1] Ett historiskt faktum är att det oftast är drottningar som skaffar sig denna typ av framfusig, lite mystisk gunstling. Även om det finns undantag, som Gaveston i England under Edvard II eller ”Kristian Tyranns” ”Mor Sigbritt”, är det vanligare att drottningar håller sig med hemlighetsfulla favoriter. Kanske förklaringen delvis ligger i att kvinnor med makt, just på grund av de fördomar det dominerande patriarkatet länge hyst mot dem, ansett sig ha större behov av ”flankskydd” när de väl uppnått en verklig maktposition? Att då välja någon som inte hör till den egna inre kretsen, exempelvis vid ett hov, bör framstå som önskvärt.       

[2] Sven Wikberg. Den store kardinalen, Armand de Richelieus levnad(1958), s. 27. 

[3] Henrik hade tidigare varit gift med franska prinsessan Margareta av Valois. På den tiden var han enbart arvtagare till det mindre riket Navarra vid Pyrenéerna. Paret levde i praktiken som frånskilda sedan många år men äktenskapet upplöstes först 1599, då Frankrikes nye kung snabbt behövde trygga sin dynasti med en tronarvinge. Margareta avled 1615.

[4] Henrik IV lär som bekant ha yttrat att ”Paris är värt en mässa”. Även om vi inte med säkerhet vet vilken religion Henrik i praktiken hade på äldre dagar, kan vi nog utgå från att denne man, som ett antal gånger tvingats ”hoppa” mellan katolicism och protestantism - bokstavligt talat för att överleva, i sitt hjärta fortfarande stod närmare hugenotterna än katolikerna.  Det vore inte förvånande om han mot slutet av sitt liv mer eller mindre varit ateist, även om han självfallet aldrig skulle erkänt det öppet.

[5] Detta är skrivarens personliga bedömning.

[6] Barnen hette betecknande nog Henrik och Maria.

[7] Hennes avlägsna släkting Katarina av Medici hade under många år varit fransk regent efter sin makes olyckliga död i samband med en tornering 1559. Katarina var dock av allt att döma utrustad med ett starkare psyke och hade dessutom bott i i Frankrike nära trettio år innan hon övertog makten(de första åren dessutom som tämligen obemärkt prinsessa, gift med frans I:s yngre son). Katarina avled ungefär tio år innan Maria kom till Frankrike,

[8] Om de också hade rätt att behålla vinsterna för egen del är en annan fråga. I vilket fall som helst lär franska statskassan endast ha sett en mycket liten del av intäkterna på paret Cocinis affärer. 

[9] Concini kom dock att senare framgångsrikt bekämpa ett adelsuppror, lett av dåvarande prinsen av Condé

[10] I motsatts till Concinni var kardinal Richelieu infödd fransk adelsman. Men familjens relativa obetydlighet och hans med tiden allsmäktiga ställning gjorde småningom kardinalen lika hatad som sin föregångare, inte minst inom högadeln. Också Mazarin(italienare liksom Concini), gjorde sig hatad under sin tid som Ludvig XIV:s förmyndare. Fronden vid mitten av 1600-talet kan närmast ses som en ”generalrepetition” till revolutionen. Det är mot denna bakgrund av ministerstyre, mord och folkliga upplopp man bör se ”Solkungens” närmast maniska strävan att markera sin ställning som absolutistisk enväldig monark.     

[11] I Sverige höjer en del  på ögonbrynen över att Karl XII var femton år vid sin myndighetsförklaring! Gustav Adolf och Karl XI förklarades myndiga vid sjutton års ålder (Kristina vid 18). Att ”förklaras myndig” behövde dock inte betyda att kungen övertog regeringsmakten. Ludvig XIV förklarades myndig vid tretton års ålder(1651), men modern och Mazarin fortsatte som de facto förmyndare tills kungen var drygt tjugo år(1660). 

[12] Naturligtvis skvallrades det om att Gaston i själva verket var Concinis son.

[13] Mordet på Concini kan jämföras både med mordet på Caesar och mordet på hertig Henri av Guise 1588. Om detta senare, se Dynastihistoria: "Låt oss då göra slut på honom" - Mordet på hertigen av Guise 23 december 1588. 

[14] Concinis död och vad som hände med kroppen återges här efter Wikberg, s. 46-49.

[15] Utöver Sven Wikbergs populärbiografi över kardinal Richelieu, där Concino Concini förekommer rikligt i de första kapitlen, bygger denna text huvudsakligen på Concino Concini - Wikipedia och Maria av Medici – Wikipedia.

Sverige-Finland - två länder med gemensamt arv

 

När jag i sällskap med två vänner för några veckor sedan besökte Finland åkte vi en dag med buss till Nådendal, en liten charmig småstad utanför Åbo känd bland annat för sitt medeltida Birgittakloster.[1] På återfärden till Åbo kom vi att sitta bredvid en vänlig äldre dam som, då hon hörde att vi var svenskar, började tala finlandsvenska med oss. Vi berättade om vad vi gjort på utflykten och våra(misslyckade), planer att besöka marskalk Mannerheims fädernegods Villnäs, ytterligare några kilometer nordväst om Åbo. Damen visade stort intresse för våra historiska resor men nämnde också hur glad hon var att få tala sitt finlandsvenska modersmål: ”Det är inte ofta man får tillfälle att göra det nuförtiden”, sade hon leende.

Nej, finlandssvenskan är uppenbarligen på tillbakatåg i dagens Finland. Under de dryga tre dagar vi var i Åbo hörde jag bara en handfull personer tala finlandssvenska – vår färdkamrat i bussen, damen i hotellreceptionen och en familj vi satt granne med en morgon vid frukosten. Alla andra talade i princip finska eller engelska. Jag, som värdesätter Sverige-Finlands gemensamma förflutna, tog för vana att fråga personer vi träffade om de kunde svenska. De som inte uttryckligen svarade nej eller att deras kunskaper var begränsade, gav intrycket att ducka för frågan – man ville inte gärna tala svenska.  Engelskan är ju ett världsspråk, det borde väl räcka? Även om väg- och gatuskyltar i Åbo var både svenska och finska var attityden tydlig – finlandsvenskan är ett minoritetsspråk som bör brukas i så begränsad utsträckning som möjligt, kanske rentav försvinna på sikt.

En tydlig markering utgjordes av den affisch för en kommande musikal om hertig Johan(senare Johan III), och hans hustru Katarina som vi såg på flera ställen i Åbo. All information om evenemanget, både på affischen och på nätet, var på finska, trots att namnen på spelets medverkande var svenska och trots att Johan III var född i Sverige och bodde i Finland en relativt kort period av sitt liv(omkring sex år). En ansiktsbild av hertigen vid en servering i närheten av vårt hotell hade enbart finsk text. En del av vår gemensamma historia var i princip tillgänglig enbart för finnarna.[2]

Nu utgör detta inte hela bilden. I delar av Finland, särskilt Österbotten, är finlandssvenskan fortfarande ett majoritetsspråk och finlandssvenskan räknas än idag som ett av Finlands två huvudspråk. Ändå är det svårt att frigöra sig från tanken att tendensen går mot en ökad ”fennomanisering” av det land som i 600 år var en helt naturlig del av Sverige och som svenskarna aldrig ockuperat med våld(i motsats till exempelvis Halland eller Skåne som ju fortfarande är svenska områden). Under den övervägande delen av sin existens har Finland utgjort Sveriges östra rikshalva. Sverige är en oavvislig del av Finlands historia, liksom Finland är en del av Sveriges.[3]  Åbo domkyrka utgör ett tydligt bevis på detta. Dess gravar är som en lista över svenska historiska personer – Sveriges mest legendariska drottning Karin Månsdotter, som ju var en äkta Stockholmsflicka av bondesläkt, ligger här och det gör också hennes dotter Sigrid och barnbarnet fältherren Åke Tott. Isak Rothovius, som var en av stormaktstidens ledande präster, slutade som biskop i Åbo men kom ursprungligen från en fattig bondefamilj i Småland. Hans efterträdare på biskopsstolen, Eskil Petraeus, var en tvättäkta värmlänning från Grums, som innan han blev biskop var både domprost och professor i teologi i Åbo. Som språkkunnig deltog han i arbetet med den första kompletta översättningen av Bibeln till finska(under ledning av Rothovius), och skrev i det sammanhanget en finsk grammatik. Både Rothovius och Petraeus ligger begravda i Åbo domkyrka.[4]

Utbytet har även gått i omvänd riktning. Stockholms föste överståthållare Claes Fleming, som brukar kallas vår förste moderne stadsplanerare, var född i Finland. Han anses också som en av förgrundsgestalterna inom svenska flottan, även om han kan sägas ha ett visst ansvar för Vasas förlisning.[5] I generationerna före Fleming var Claes Kristersson(Horn), även han född i Finland, en av Erik XIV:s duktigaste medarbetare under Nordiska sjuårskriget. Gustav Adolf berömde sitt finska rytteri(hakkapeliterna), och räknade dessa som en elitstyrka. ”Näst Gud gav mig finnarna segern”, sade kungen efter Breitenfeld. Krigarkungarna Karl XI och Karl XII hade finnar nära sig, bland annat flera av släkten Carpelan – en medlem av familjen var unge Karl XI:s läromästare i krigskonst. En annan hörde till de sista som fick officersfullmakt av Karl XII och var med vid Fredriksten i november 1718.[6]

Utöver krigare och ämbetsmän har Finland också skänkt Sverige många intellektuella personligheter av rang. Bland de mera kända kan nämnas diplomaten och poeten Gustaf Philip Creutz, läraren och humanisten Henrik Gabriel Porthan(”den finländska historiens fader”), samt biskopen, poeten och psalmdiktaren Frans Michael Franzén. Vi skall heller inte glömma de stora finlandssvenska namnen från tiden efter Finlands anslutning till Ryssland 1809 – poeter och historiker som Runeberg och Topelius och, naturligtvis, kompositören Jean Sibelius.

Trots att Finland alltså i ett halvt årtusende var en helt naturlig del av Sverige, var det samtidigt ett försummat område. Att gå in på detaljer skulle föra för långt utanför vårt ämne. Låt oss konstatera att då Finland 1809 genom krig omvandlades till ett ryskt storfurstendöme, var stora delar av finska folket med betoning på de övre klasserna redo att acceptera de nya förhållandena, övertygade att både landet och de själva vann mera på att styras från Petersburg än Stockholm. Samtidigt blev det naturligt för finnarna att bejaka sin egen kulturella identitet. Svenskan, som i århundraden varit förvaltningens och de styrandes språk i Finland, framstod under 1800-talets lopp alltmer som språket för en överklass som inte varit i stånd att skydda landet mot angrepp och i stor utsträckning utnyttjat finnarna till sin och Sveriges egen fördel. Filosofen och författaren Johan Vilhelm Snellman hävdade vid mitten av 1840-talet, med inspiration från tidens tyska tänkare, att finskan måste få en ledande ställning inom bildning och förvaltning om landet skulle kunna utveckla sin egenart och kultur. Detta brukar anses som det verkliga startskottet för den fennomanska rörelsen, även om liknande tankar ventilerats tidigare.[7] Tillän början gynnade ryssarna dessa stämningar. Om deras finska undersåtar framhöll sin egen kultur på bekostnad av den svenska innebar det också att de indirekt var lojala mot tsardömet. Mot slutet av ryska tiden gick tsaren dock in för att russifiera Finland, vilket genast väckte ramaskri i landet.[8]    Så, i december 1917, då Ryssland råkat i anarki och Europa härjades av första världskriget passade Finland på att förklara sig självständigt, vilket det varit sedan dess – trots inbördeskrig, ryska överfall, allians med Nazityskland och ett latent hot om nya sovjetiska(ryska), angrepp eller krav på inflytande. Finnarna har på alla tänkbara sätt kämpat för och lyckats bevara sitt oberoende.                         

Under det dryga sekel Finland varit ett självständigt land har svenskans status skiftat i takt med konjunkturerna. Janne Väistö, forskare vid Åbo akademi och författare till avhandlingen(i svensk översättning), Det andra inhemska i den andra republikens Finland: införandet av svenskan som obligatoriskt ämne i grundskolan 196882017), ser ett tydligt samband mellan Finlands skiftande förhållande till Ryssland och svenskans position. I tider då Ryssland uppfattas som hotfullt blir det angeläget för Finland att manifestera sin samhörighet med Norden och Västeuropa och därmed också med Sverige och det svenska språket. Uppfattas Ryssland som vänligt förlorar svenskan i status. Väistö menar att svenskans framtida ställning i Finland är osäker. Å ena sidan har Rysslands ockupation av Krim åter gjort svenskan värdefull. Å andra sidan har Finland genom sitt medlemskap i EU knutits till den västeuropeiska sfären på ett sätt som på sikt gör svenskan mindre viktig som symbolisk markör. Väistö finner det i och för sig osannolikt att svenskan helt skulle förlora sin position som ett av Finlands två huvudspråk ”men: vilken betydelse det svenska språket får i framtiden inom det nordiska samarbetet vet vi inte”.[9]

Att döma av mina, förvisso mycket ytliga erfarenheter från juni 2025 är svenskans status relativt låg i dagens Finland. Trots att Rysslands agerande på senare år långt ifrån varit mindre aggressivt, tvärtom, tycks man anse svenskan som oviktig – engelska räcker som andraspråk. Jag vill på intet sätt säga något nedsättande om engelskan, än mindre om finskan. Att finnarna sätter sitt modersmål före sin västra grannes är helt naturligt – Vem väntar sig idag att jämtlänningar och skåningar skall tala danska eller norska därför att de en gång var en del av unionen Danmark-Norge? Men visst vore det synd om finlandssvenskan helt försvann? De senaste årens händelser i vårt närområde understryker dessutom ytterligare vårt behov av samhörighet. Sedan Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 har både Sverige och Finland blivit medlemmar i NATO, Ledande politiker i båda länderna poängterade under anslutningsprocessen vikten av att stå enade inför det nya hotet från öster. Redan på 1930-talet verkade eldsjälar som Sveriges utrikesminister Rickard Sandler för ett gemensamt försvarsförbund mellan Sverige och Finland, främst med baktanken att skydda Ålands oberoende. Den gången stupade planerna på Sovjets motstånd och Sveriges rädsla att dras in i det nyss utbrutna andra världskriget. Nu, 86 år senare, står vi åter inför ett ryskt hot. Att i det läget erinra oss  och bevara vårt gemensamma språkhistoriska arv borde kunna tjäna som ytterligare ett sätt att poängtera vår gemenskap. Men, som påpekats ovan, om Sverige är en del av Finlands historia, är också Finland en del av Sveriges. Kanske borde finskan få högre status i svenska skolor så att flera börjar studera det, på samma sätt som finnar förr i världen förväntades studera svenska. Borde svenska monument med kopplingar till vår gemensamma historia förses med både svensk och finsk text. Utopier? Ja, kanske. Men Sverige-Finlands gemensamma arv bör bevaras på båda sidor Östersjön. I 600 år var vi ett enat land och vi är fortfarande bröder och systrar.

Terve moi, Suomi från Sverige!               

            Boson Gidner, historisk skribent                                

---

[1] En modernare sevärdhet på platsen är Muminvärlden.

[2] Att efter nära 500 år sätta upp en musikal om Johan III (kallad (hertig Johan i Finland), och Katarina Jagellonica vittnar å andra sidan om ett historiskt medvetande som knappast finns i Sverige idag. Vem, utom möjligen någon eldsjäl på lokal nivå, skriver i våra dagar en musikal eller pjäs kring vasabrödernas dramatiska historia? 

[3] I december 2025 har Finland varit ett självständigt land i 108 år, dvs. lika länge som det utgjort ett ryskt storfurstendöme(1809-1917). Först om 500 år kommer Finland att ha varit ett eget land lika länge som det utgjort en organisk del av svenska riket. 

[4] Fakta kring domkyrkan och dess gravar finns att hämta i Turku Cathedral, a Guide celebrating its seven centuries Denna lilla bok finns endast att köpa i kyrkan. Av någon anledning saknas utgivningsår.  

[5] Claes Fleming föddes för övrigt på Villnäs utanför Åbo precis som marskalk Mannerheim, även om det skedde drygt 200 år tidigare.

[6] Christer respektive Wilhelm Carpelan.

[7] Det är i sammanhanget ironiskt, samtidigt som det i någon mån understryker poängen i fennomanernas resonemang, att de så gott som alla hade svenska namn. Snellman var till och med född i Stockholm 1806. Familjen emigrerade till Finland några år efter att landet anslutits till Ryssland.       

[8] Sibelius ”Finlandia” komponerades som en protest mot den nya politiken.

[9] Svenska som obligatoriskt ämne i Finland | FÖRENINGEN SVENSK UNDERVISNINGSHISTORIA // TIDSKRIFTEN VÄGVAL i SKOLANS HISTORIA. Detta skrevs alltså före Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022.

"Jag var med landet och det med mig väl tillfreds" - Per Brahe den yngre, greven som styrde Finland

 

Perioden från Karl IX:s död till Karl XI:s reduktion var högadelns gyllne tid i Sverige. Under dessa sjuttio år innehades de ledande posterna inom såväl förvaltningen som armén av medlemmar ur rikets förnämsta släkter. Genom de stora jorddonationer 1600-talets kungar gjorde till trogna ämbetsmän, officerare och gunstlingar ägde adeln vid mitten av seklet cirka 60 % av Sveriges jord, en utveckling som periodvis skapade oro bland bönderna och å andra sidan gav den nya stormaktens ledande män möjlighet att bygga ståtliga gods på landet och palats i Stockholm, som nu definitivt blivit rikets huvudstad. Flera av dessa slott står ännu kvar och ger eftervärlden en föreställning om en tid då ett lands politiska ledare inte bara tilläts utan förväntades äga bostäder som framhävde deras upphöjda position i samhället.

Bland denna tids svenska adelsmän intar tre män en särställning – de var alla för kortare eller längre tid rikets ledande män och kan med rätta betecknas som ”de tre stora”.[1] Av dessa tre är Axel Oxenstierna utan tvivel den mest kända i våra dagar, åtminstone i dåvarande Sveriges västra rikshalva. Han var inte bara rikskansler, Gustav Adolfs förtrogne och regeringens ledande man under Kristinas omyndighet – för en kort tid efter Lützen var han högste administrativ ledare för alla de protestantiska makterna i trettioåriga kriget. Politiker som Richelieu och Mazarin beundrade honom. Vår nutida förvaltning vilar fortfarande på den grund Oxenstierna lade för snart 400 år sedan. Han kan betecknas som ”Statsmannen” bland de tre adliga ledarna.

1600-talets andre ledande aristokrat var Magnus Gabriel De la Gardie, känd för sitt glansfulla levnadssätt, sitt genuina kulturintresse och sina storstilade politiska planer, vilka dock inte alltid visade sig genomförbara. Ingen överglänste honom när det gällde att representera sitt land, både hemma och utomlands. Genom giftermål blev han Karl XI:s farbror, vilket sorgligt nog inte räddade honom från kungens reduktion mot högadeln under 1680-talet. Av de tre aristokraterna var det utan tvivel De la Gardie som i slutänden fick det bittraste ödet, han dog i små omständigheter 1687. Honom kan vi kalla ”hovmannen”.

Sist men inte minst har vi Per Brahe den yngre – ”godsägaren”. Av de tre är Brahe förmodligen minst känd i dagens Sverige – Oxenstiernas namn känner de flesta till och den som är intresserad av svensk barock har förmodligen stött på De la Gardie i något sammanhang, kanske som slottsbyggare eller psalmdiktare. Brahe å andra sidan är främst ihågkommen i de trakter där han i huvudsak verkade – i sitt grevskap med centrum på Visingsö och(som vi skall se), i Finland. Ändå var Brahe faktiskt främst i rang av de tre adelsmännen. Han tillhörde Sveriges förnämsta ätt efter kungahuset och var nära släkt med vasarna. Hans farfar och farbror hade haft ställning som riksdrots, alltså rättens högste ansvarige i Sverige. Själv var Per Brahe född 1602 och hade efter den sedvanliga peregrinationsresan i Europa gjort tjänst som kammarherre hos kung Gustav Adolf. I den egenskapen stod han vid kungens sida såväl när denne sårades i strid mot polackerna som vid drottning Kristinas födelse. I slutet av 1620- och början av 1630-talet gjorde Brahe tjänst som lite av varje – överste för Smålands ryttare, chefsförhandlare med polackerna, lantmarskalk på Riddarhuset … Några månader före Lützen sändes han hem för att ta plats i riksrådet. Kanske ansåg Gustav Adolf att familjen Brahe redan gjorde nog nytta som krigare och att en av dem borde satsa på en civil karriär.[2] Förutom platsen i riksrådet var Brahe också bisittare i Svea hovrätt. I den egenskapen fick han klockan 8 30 på morgonen 8 december 1632 bud att genast komma ner i rådskammaren. Där fann han ”alla mäkta bedrövade”. Kungen hade stupat! Per Brahe var 30 år och nu började hans karriär på allvar. Den skulle sluta med hans död nära 50 år senare.

Vid den fördelning av ämbeten som genomfördes efter Gustav Adolfs död hoppades Brahe av allt att döma bli tilldelad posten som riksdrots, alltså dåtidens justitieminister. Dels skulle han därmed följa sina fäder i spåren, dels var posten som riksdrots ett av de fem riksämbetena, vilket gav bäraren en plats bland de ledande förmyndarna under Kristinas omyndighet.[3]  Brahe blev dock ”bara” riksråd och även om han inte gick i öppen opposition visade han under åren 1635-36 påtagligt ointresse för arbetet i Stockholm. Mest höll han till på sitt kära Visingsö, där han ledde arbetet att bygga om och bygga ut sina fäders borg. En session som sändebud vid omförhandlingarna av stilleståndsavtalet med Polen 1635 gav visserligen positivt resultat, men det mumlades att Brahe och de andra delegaterna varit för eftergivna då man återlämnat de preussiska hamnar som polackerna givit ifrån sig sex år tidigare.[4] Brahe återvände frustrerad till Visingsborg men återkallades sommaren 1637 för att utses till generalguvernör över Finland. Greven tackade ja, som det verkar med tillfredställelse.[5]

 

Trots att Finland inte var någon koloni eller erövrad provins utan en helt naturlig del av Sverige hade förhållandena där länge varit eftersatta av centralmakten i Stockholm. Redan Gustav Vasa hade noterat tendenser till korruption och fogdeförtryck och sökt lösa problemet genom att inrätta ett hertigdöme, något som olyckligtvis ”sabbats” av sönernas oförmåga att samarbeta. Mot slutet av 1500-talet hade den råbarkade Claes Fleming fört ett rent skräckregemente bland de finska bönderna, vilket slutat i uppror och inbördeskrig, det så kallade klubbekriget. Regeringen hade skickat en generalguvernör till Finland tidigare utan någon påtaglig effekt. Nu, sommaren 1637, sändes alltså Per Brahe, Sveriges förnämste adelsman, att ta ledningen av östra rikshalvan. Även om greven uttryckte tvivel på sin förmåga – han kunde ju inte finska, kan man gissa att han var glad – äntligen hade han en uppgift där han i stort sett var sin egen herre nästan som hemma på Visingsö, samtidigt som han tjänade sitt land och sin konung. I november 1637 anlände han till Åbo.

Brahe tillbringade två längre perioder i Finland; hösten 1637-sommaren 1640 och våren 1648-sommaren 1650, plus några månader våren och sommaren 1651.[6] Grevens goda eftermäle i östra rikshalvan har huvudsakligen sin grund i första periodens arbete, med grundandet av Åbo akademi som självklar höjdpunkt.[7]  Under sin tid i Finland genomförde Brahe flera resor. Han fann, som han skriver ”mycken oreda i alla saker”, men också ett vänligt folk som tog väl emot honom. Vad som främst felades var kontroll av de lokala fogdarna, som ofta var försumliga eller korrupta. Det fanns också präster som snarare visade sina församlingsbor ”vägen till laster och odygder” än till ett sant kristet leverne. Landet var rikt på resurser, fortsatte greven, inte minst vattendragen och skogarna. Nyttjades dessa bara på rätt sätt kunde Finland väl mäta sig med andra mindre riken i Europa, exempelvis Preussen eller Holland. Brahe undrade vidare varför svenska adelsynglingar inte lärde sig finska snarare än franska eller italienska – med tanke på att Finland var en del av Sverige vore det betydligt nyttigare och det fanns ingen anledning att på något sätt se ner på finskan, tvärtom faktiskt. Per Brahe sökte kort sagt få svenskarna att inse vilket rikt och vackert område Finland var, ett land väl värt att satsa på. Guvernören gjorde själv vad han kunde. Han grundade städer som Tavastehus i Egentliga Tavastland Kristinestad och Brahestad i Österbotten och Kajana vid gränsen mot Ryssland.  Det var också Brahe som ”placerade” Helsingfors på den plats där det ligger idag.[8]

Vid slutet av sin första period i Finland konstaterade Brahe i en anteckning: ”Jag var med landet och det med mig väl tillfreds”. Och det tycks landet verkligen ha varit, att döma av dess sentida bedömning. Efter nära 400 år minns man fortfarande sin guvernör i namn på gator, skolor och till och med restauranger.[9]  Per Brahes verksamhet i Finland kring mitten av 1600-talet utgör ett klart exempel på att forna tiders högadel, minst lika mycket som våra dagars folkvalda politiker, utifrån sin tids värderingar strävade att göra sitt bästa för landet och folket.[10]

                  

      

  

 

                  

 

---

[1] Detta är skrivarens personliga gradering.     

[2] Av Brahes yngre bröder hade en avlidit i fältsjukan 1631. En annan bror, Nils, sårades svårt vid Lützen och avled efter några dagar.

[3] De fyra övriga riksämbetena  var: kanslern, marsken(högste ansvarig för försvaret till lands). riksamiralen  och riksskattmästaren.. Enligt den regeringsform Oxenstierna upprättat efter Gustav Adolfs död skulle dessa fem ”departementschefer”, utgöra regering då regenten var omyndig eller på annat sätt oförmögen att styra riket.      

[4] I över 60 år befann sig Sverige i praktiken i latent krigstillstånd med Polen sedan Johan III:s son Sigismund 1598 drivits i exil av sin farbroder hertig Karl(Karl IX). Trots att stillestånd rådde sedan avtalet i Altmark 1629, slöts inte freden definitivt förrän i Oliva 1660 efter Karl X Gustavs polska krig.

[5] Eftervärlden är oense om bakgrunden till Brahes utnämning. Lindqvist ger bilden att Oxenstierna mer eller mindre förvisat en rival om makten, medan Petersson, med hänvisning till deras personliga brevväxling, menar att Brahe närmast sett kanslern som en fadersfigur(Brahe var drygt 20 år yngre än Oxenstierna).  Att det förekommit meningsskiljaktigheter mellan kanslern och Brahe, särskilt i samband med de polska förhandlingarna, tycks man å andra sidan enig om. Kanske de båda aristokraterna inledningsvis sett sig som rivaler - Brahe främst i rang, Oxenstierna dem mäktigaste, för att med tiden utveckla en vänskaplig relation, i synnerhet efter Kristinas trontillträde i december 1644 då de båda haft henne som ”motspelare”.

[6] Under den första perioden omfattade guvernörskapet inte enbart dagens Finland utan också finska Karelen med Kexholms stad och län.

[7] Akademien har ännu i denna dag Braheättens vingar i sitt vapen.

[8] Tavastehus borg var naturligtvis mycket äldre, byggd på Birger Jarls tid. Men det var Brahe som gav platsen stadsrättigheter. Angående Kristinestad kan noteras att skrivaren först under utarbetandet av denna text upplystes att staden alls icke(som han i sin oskuld inbillat sig), vore uppkallad efter drottning Kristina utan efter generalguvernörens kära maka, Christina Katharina Stenbock Kristinestad – Wikipedia. Den omständigheten att grevinnan burit samma namn som drottningen har säkert underlättat, då det ju vore möjligt att tolka namnvalet som man behagade.  

[9] På Slottsgatan i Åbo ligger ”Greve Brahes källare” som varmt kan rekommenderas åt turister. Här hänger också grevens porträtt, med hans många titlar och egendomar återgivna på latin. Vid sitt besök försommaren 2025 upplystes skrivaren och hans sällskap att stället varit etablerat sedan1960-talet. 

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist, Historien om Sverige del III ”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 350-55 och Erik Petersson, Vicekungen, en biografi över Per Brahe den yngre(2009), främst kapitlet ”Finland i grevens tid”.                                        

Den siste frillosonen - greve Gustav Carlson

 

Att Sverige inte är de kungliga bastardernas land har berörts här många gånger. Även om det naturligtvis förekommit, inte minst under Vasatiden, att svenska kungar och prinsar haft barn utom äktenskapet är det ytterst få av dem som gjort karriär politiskt i stil med länder som Frankrike eller England, där utomäktenskapliga kungabarn grundat mindre dynastier – någon gång till och med skapat egna kungahus.[1] Att svenska kungliga bastarder så sällan gjort lycka i sitt fädernesland beror delvis på ren otur – Erik XIV fick helt enkelt inga söner med sina frillor före Karin Månsdotter och hertig Johan(senare Johan III:s) söner utom äktenskapet avled alla tidigt.[2] De undantag som finns, som Gustav Gustafsson av Wasaborg), Gustav II Adolfs son med en holländsk borgarkvinna), har oftast inte lyckats särskilt bra med att skapa sig en ställning i Sverige, om det nu berott på egna fel eller motstånd från kungar eller andra myndighetspersoner. Kanske Sverige ansetts för litet, eller ”moraliskt högtstående”, att gynna resultaten av sina kungars snedsprång. Den i vår tid mest kände kunglige svenske frillosonen är utan tvekan Carl Carlsson Gyllenhielm, den blivande Karl IX:s son med en kyrkoherdedotter, som avled vid nära 80 års ålder 1650. Hans framgångsrika karriär som ämbetsman och politiker utgör det stora undantaget ifråga om Sveriges kungliga bastarder. 

Den siste svenske kunglighet i tidigmodern tid som höll sig med ”frillor” före äktenskapet var drottning Kristinas kusin, blivande Karl X Gustav. I motsats till de flesta kungar var det modern som utgjorde föreningsband till det land där han kom att härska. Hon var barnbarn till Gustav Vasa, dotter till Karl IX i första äktenskapet och beskrivs som en både varmhjärtad och klok kvinna. Fadern var en tysk småfurste, pfalzgreve Johan Kasimir och hade slagit sig ner i hustruns hemland sedan hans egendomar härjats i det begynnande trettioåriga kriget. Äldste överlevande sonen Karl Gustav föddes på Nyköpingshus 1622. Ingen kunde bestrida pojkens svenska härkomst men att fadern var utlänning låg honom ändå i fatet. Han ansågs nog förnäm att få sin uppfostran övervakad av självaste rikskansler Axel Oxenstierna, men inte utan vidare få ett ämbete inom den expanderande svenska förvaltningen. För ungdomar av småfurstesläkt återstod vid denna tid i stort sett bara krigaryrket och Karl Gustav visade sig kompetent för sin uppgift då han vid knappa tjugo år anslöt sig till svenska armén i Tyskland under fältmarskalken Torstensson. Han avancerade från ryttmästare till överste och så småningom till högste befälhavare för alla de svenska styrkorna på kontinenten.

Att denne soldat med kungligt påbrå gjorde sig ett visst namn som kvinnojägare förefaller historiskt sett ganska naturligt. Både Fredrik I och Karl XIV Johan gjorde militär karriär innan de besteg svenska tronen och tycks ha gjort en och annan erövring bland ”det täcka könet” under åren i fält – även om Fredrik I:s eskapader minst sagt gick till överdrift också efter tronbestigningen.[3]   Exakt hur många älskarinnor och utomäktenskapliga barn Karl Gustav hade vet man inte med säkerhet. Under sonsonen Karl XII:s regering ansåg sig en forskare med tillgång till arkiven kunna fastslå att den blivande kungen fått tre söner med tre kvinnor av skiftande stånd – han hade gjort såväl borgardöttrar som pigor sin kur.[4]  Den av pojkarna som nådde längst i karriären var Gustav Karlsson, som blev både krigare och adelsman. Han var det enda utomäktenskapliga barn som kungen officiellt erkände och definitivt den som hade förnämast ursprung – modern var dotter till en rådman i Stockholm som Karl Gustavs far hade nära affärer med. Hennes föräldrar, i synnerhet modern, såg noga till att slå mynt av sin dotters höga förbindelse, vilket man kan se i räkenskaperna. Pojkens mor skall ha fått arrende på en gård i Skåne 1655, alltså innan landskapet ännu införlivats med Sverige.

Gustav Karlsson föddes 1647, innan hans far blivit tronföljare. De första åren uppfostrades han av den gamle Carl Carlsson Gyllenhielm, vilken dock avled när pojken var tre år.[5] Senare togs han om hand av sin fars lärda vänner i Uppsala, som sände honom på den vanliga bildningsresan för adliga ungdomar i Europa, När Gustav kom hem hade fadern avlidit och den kunglige bastarden togs om hand av ingen mindre än sin ”styvmor”, änkedrottning Hedvig Eleonora, som sade sig göra detta ”till kärlig ihågkommelse av min salige herre”.[6] Gustav blev krigare liksom sin far och tjänstgjorde både i Sverige under halvbrodern Karl XI:s skånska krig och utomlands under olika fanor. Av särskilt intresse är att han 1689 tjänstgjorde i de trupper som under Wilhelm av Oranien invaderade Storbritannien i ”den ärorika revolutionen”.

Gustavs storhetstid i Sverige begränsade sig emellertid till Karl XI:s första tid på tronen.  1674 adlades han med namnet Carlson och upphöjdes i grevligt stånd.  I likhet med så många andra högadelsmän drabbades han dock hårt av halvbroderns reduktionsbeslut 1680. Grevskapen fråntogs honom, han nekades ett ämbete som riksråd. och fann för gott att lämna Sverige. Med tanke på att Karl XI var lika sträng mot sina övriga släktingar, inberäknat fastern Maria Eufrosyne, skall detta nog inte ses som personförföljelse utan ett utslag av ”Gråkappans” obönhörliga logik – ingen mannamån, lika för alla.[7]   

Den besvikne greve Gustav lämnade Sverige och slog sig ned på en av sina tyska egendomar. Här gjorde han sig känd för sin digra boksamling. Han avled vid dryga sextio års ålder efter ett barnlöst äktenskap.[8]

---

[1] Som Tudor i England.

[2] På kvinnosidan har de lyckats bättre. Både Erik XIV och Johan III efterlämnade utomäktenskapliga döttrar som genom förnämliga giften grundat egna släkter med förgreningar inom sentida svensk och finsk aristokrati, samt säkerligen med kopplingar till många icke adliga svenska och finska medborgare. Därtill kommer utomäktenskapliga ättlingar till sådana perifera kungligheter som Johan III:s yngre son, hertig Johan av Östergötland

[3] Ett i Sverige mindre känt exempel är den engelske medeltidskungen Edvard IV, som tidigt gjorde karriär som krigare och lär ha skrutit med att aldrig ha våldtagit någon av de kvinnor han haft kortare eller längre förhållanden med.

[4] I sitt program för SVT 1998 konstaterar Herman Lindqvist att antalet på Karl Gustavs utomäktenskapliga döttrar är obekant: ”Det var ingen som räknade”.

[5] Gyllenhielm tycks mer eller mindre haft tjänst som vårdare av familjens utomäktenskapliga barn, inte så underligt med tanke på hans eget ursprung.

[6] Med tanke på att Gustav vistats utomlands största delen av faderns regering, är detta ett indicium på att kungen verkligen brytt sig om sin son och kanske vid något tillfälle lagt hustrun på hjärtat att ta hand om honom om något skulle hända.

[7] Man kan misstänka att det var änkedrottning Hedvig Eleonora som förmådde sin son att göra halvbrodern till greve och att kungens inställning till Gustav med åren försämrats.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Ulf Sundberg, Kungliga släktband – kungar, drottningar, frillor och deras barn.(2004), s.123-26.