I fredags
morse nåddes vi av budskapet att konung Harald V av Norge avlidit vid 89 års
ålder – En förlust för såväl kungens familj som för Norge i stort och även för
släktingar och vänner, som guddottern kronprinsessan Victoria av Sverige.
Personligen har jag ingen närmare relation till ”Norges bestefar”, som kung
Harald tydligen kallades. Enda gången jag såg honom på TV var då han och Sonja
installerades i sitt kungliga ämbete 1991.
För mig
förknippas kung Harald främst men en historisk spelfilm – ”Kungens val”(”Kongens
nej” på norska), från 2016. Filmen handlar om de första dagarna av den tyska
ockupationen av Norge under andra världskriget och fokuserar särskilt på kung
Håkon VII:s och hans familjs öden 8-11 april 1940, Vi följer dem på flykten
från Oslo den traumatiska morgonen 9 april, då osäkerheten är stor i alla läger
och med det dramatiska mötet mellan kungen och det tyska sändebudet i Ekverum
följande dag som dramatisk höjdpunkt – Håkon VII vägrar lugnt men kategoriskt
att böja sig för Hitlers krav, än mindre att personligen fatta något avgörande
beslut över huvudet på den folkvalda norska regeringen. Den blivande kung
Harald V var vid denna tid endast tre år(född i februari 1937), och sonson till
kung Håkon. Fadern var kronprins Olav och modern den svenskfödda prinsessan Märtha,
sondotter till Oscar II.[1]
I filmen är det Håkon VII som spelar rollen av ”bestefar”, om inte för hela
Norge så åtminstone för sina egna barnbarn. I första scenen ser vi kungen 8
april 1940 stå utanför sonens residens på Skaugum, glatt lekande kurragömma med
lille Harald och de två äldre systrarna Ragnhild och Astrid. Att kylan biter
och tyska skepp upptäckts i norska vatten tycks inte bekymra nämnvärt: ”Jag
vill så gärna träffa barnen”, säger han mjukt när Olav pratar politik och
Märtha ber svärfar tänka på hälsan. När Håkon strax därefter åker hem till
slottet i Oslo vinkar han lite vemodigt åt småttingarna. Alldra helst skulle
farfar strunta i allt elände och fortsätta leka kurragömma – den gladaste i det
lilla uppsluppna gänget. Så kommer allvaret – tyskarna har invaderat och både
kungafamilj och regering måste fly från huvudstaden. Under tågresan mot Hamar 9
april ligger Harald och farfar Håkon på golvet och ”smågosar” med varandra.
Haralds lilla gris, ”Nasse”, kan som tur är tala flera språk, bland annat
engelska, norska och svenska och(naturligtvis), ”Grispråket”.
-
Vad
säger han, undrar farfar kungen nyfiket.
-
Han
säger att han vill hem, svarar arvprinsen.
-
Hälsa
honom att det vill jag också.
När de sedan diskuterar Nasses språkbegåvning berättar Harald att han kan
säga ”Yes, Sir”.[2]
Senare samma kväll går larmet – tyskarna närmar sig den flyktande
kungafamiljen och barnen och Märtha måste skiljas från Olav och kung Håkon. När
avskedets stund är inne är det kungen som ”pratar” med Nasse.
-
Du
tar väl hand om Harald nu, eller hur?
-
Vad
säger han, frågar pojken olyckligt.
-
Han
säger ”Yes, Sir”.
Här ges tydliga exempel både på kärlek och kamratskap mellan generationer
och den motståndsvilja som kom att prägla Norge under ockupationen – den som
just kungahuset symboliserade så tydligt.[3]
Vare sig dessa både smågulliga och gripande scener har verklighetsbakgrund
eller inte undgår de knappast att göra intryck på åskådaren.
Drygt 86 år har gått sedan de där traumatiska dagarna då den nära 70årige
kungen och den treårige prinsen flydde tillsammans och tröstade varandra under
flykten. Håkon VII dog som något av norsk folkhjälte 1957 och nu, nära 70 år
senare, har alltså sonsonen följt honom, själv utkorad till sitt lands ”Bestefar”.
Jag vet som sagt inte mycket om norska kungahuset men en sak är säker: Sedan
1905 har de alla givit allt för Norge! Låt oss önska att den nye kung Håkon
VIII lyckas göra detsamma! Och RIP till kung Harald! Kanske han och Farfar
leker kurragömma tillsammans igen i den andra världen.
[1] Märthas far var prins Carl, Oscar II:s tredje son. Kung Oscar, som så länge kämpat för att bevara unionen och vägrat låta en av sina söner bli kung i det ”nya” kungariket Norge 1905, kom därmed ironiskt nog att utgöra den förenande länken mellan svenska och norska kungahuset.
[2] Norska kungafamiljen var redan från början klart ”engelskorienterad”. Dåvarande prins Karl av Danmark hade 1895 gift sig med yngsta dottern till prinsen av Wales, prinsessan Maud. Att familjen på detta sätt var knuten till Storbritannien hade stor betydelse för valet av norsk kung 1905. Den nye kung Håkons svärfar hade då blivit brittisk kung under namnet Edvard VII.
[3] Jag har i dokumentära källor inte hittat några uppgifter om dessa ”samtal” mellan kungen, arvprinsen och gossedjuret. Däremot uppges att lille Harald busringde på klockan i kupén ett par gånger under resan till Hamar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar