Konsten att legitimera kungliga bastarder.

 

Det rådde oro i Överhuset när biskopen vecklade upp pergamentet och började läsa. Detta var något helt otroligt. Vart skulle det leda och vad var meningen? Var det i enlighet med Guds vilja, om inte, vilka straff var då att vänta. Biskopen själv verkade dock fullkomligt lugn: Han utförde helt enkelt sitt arbete:

”Våra käraste kusiner, de ädla männen, riddar John, klerken Henry , ädlingen Thomas och vår käraste fröken, den nobla Joan Beaufort, älskade anförvanter till vår onkel, den ädle John,  hertig av Lancaster, vår födde vasall och gunstling. I betraktande av den oavbrutna tillgivenhet sagde onkel visat oss, liksom av hans visa råd, alltså finna vi det rätt och billigt att förläna eder, som av naturen utrustats med stora gåvor och med kungligt blod, med styrkan av kunglig förmånsrätt, av gunst och nåd”.[1]   

Detta dokument upplästes av ärkebiskopen av Canterbury i Överhuset 6 februari 1397 och innebar i klartext att konungen givit ”kunglig legitimation” åt sin farbror John av Gaunts hertig av Lancaster, barn i dennes förhållande med adelsdamen Katherine Swynford. Paret hade levt i ett mer eller mindre öppet samboförhållande, en term som inte existerade för en sann kristen under medeltiden, under en stor del av 1370-talet. Oroligheterna i samband med bondeupproret 1381 hade visserligen fått dem att bryta förbindelsen i rent fysisk bemärkelse men utan att släppa kontakten.[2]  Föregående år hade emellertid hertigens hustru avlidit och för några månader sedan hade Katherine och John gift sig med påvlig dispens och försäkran om att deras barn var att se som legitima i kyrkans ögon.[3] Detta var dock inte detsamma som ”världslig legitimitet”. Bastarder var bastarder och kunde inte räkna med att ärva jord eller egendomar på samma sätt som den som kommit till världen i ett av kyrkan sanktionerat förhållande. Kungens patentbrev pekade tydligt ut att avsikten var att åsidosätta denna regel och introducera hertigens utomäktenskapliga barn i den engelska högadeln. Detta bekräftades vid en ny ceremoni tre dagar senare, 9 februari 1397. Stående under en särskild baldakin eller ”skyddsduk” tillsammans med sina föräldrar mottog de fyra barnen, som alla uppnått 20årsåldern, bekräftelse på att de nu var att se som medlemmar av högadeln, närmast av kungahuset.[4] Dylika så kallade ”mantelceremonier” innebar vanligen att ett ogift föräldrapar vigdes i närvaro av sina barn, stående tillsammans under ett särskilt hölje eller baldakin som i England betecknades ”care cloth”. Detta var första och som det verkar enda gången i landets historia då ceremonin innebar att bastarder tilldelades samma rättigheter och möjligheter som om de avlats inom äktenskapet. Föräldrarna var dessutom, som nämnts ovan, redan vigda. För familjen Beaufort blev detta startskottet till en strålande karriär i maktens korridorer. Äldste sonen John blev några dagar efter ceremonin i parlamentet upphöjd till earl av Sommerset och riddare av Strumpebandsordern. Andre sonen Henry slutade som kardinal och framstående andlig och världslig politiker. Han var bland annat med om att döma Jeanne d’Arc till bålet. Genom giftermål, intriger och uppror skulle så småningom i tur och ordning två av de engelska kungasläkterna och därmed i praktiken alla engelska kungar in i vår tid härstamma från John av Gaunts och Katherine Swynfords barn.[5]

För en svensk med kunskaper i historia faller det sig naturligt att jämföra legitimeringen av Johns och Katherines barn med vigselakten mellan Erik XIV och Karin Månsdotter 170 år senare. Bortsett från det i och för sig chockerande i att en kung gifte sig med en kvinna av folket väckte det uppseende att deras båda barn deltog i ceremonin, sonen Gustav i famnen på sin far. Avsikten måste ha varit att, precis som vid en ”mantelceremoni” ge barnen, av vilka dottern Sigrid kommit till världen innan giftermål ens var påtänkt, legitimation som kungliga barn med samma rätt till arv och tronföljd som andra prinsar och prinsessor.[6] Sorgligt nog gick de flesta av Eriks och Karins barn betydligt sorgligare öden till mötes än barnen Beaufort gjorde.

                  

    

---

[1] Alison Weir, Katherine Swynford, the Story of John of Gaunt and his scandalous Duchess(2008), s. 307.Översättningen till svenska av Rikard II:s patentbrev för Johns av Gaunt barn med Katherine Swynford är min egen.:

[2] Det är oklart om brytningen dikterats av dåligt samvete eller politisk korrekthet, förmodligen en kombination av båda.

[3] Behovet av påvlig dispens hade inget att göra med Katherines ”låga status” utan berodde på att John av Gaunt var gudfar till hennes äldsta dotter i första äktenskapet. 

[4] John av Gaunt var son till Edvard III som regerat England i femtio år. 1397 satt brorsonen Rikard II på tronen.

[5] Joan Beauforts dotter Cecily Neville blev mor till kungarna Edvard IV och Rikard III av huset York och John Beauforts sondotter Margaret blev mor till Henrik VII av huset Tudor.  

[6] Tidens krönikörer uttryckte förvåning och indignation över att John av Gaunt äktat sin tidigare älskarinna åtminstone delvis av kärlek. Om man vet att Katherine Swynford var av adlig börd, från grevskapet Hainault i dagens Belgien, förstår man de chockvågor som måste ha gått genom Sveriges aristokrati då kung Erik 1568 äktade en kvinna av bondesläkt.    

Gustav III - demokratisk diktator.

Joakim Scherp, Fil dr i historia och verksam vid SU, anser sig i sin streckare(SVD 9/2 21), kunna spåra likheter mellan stormningen av Kapitolium i Washington 6/1 2021 och Gustav III:s statskupp på riddarhuset i Stockholm 27 april 1789. Såväl Donald Trump som den svenske kungen hade låtit mobilisera en större folkmassa i avsikt att framtvinga ett visst politiskt beslut av en av tradition självständig politisk församling. Exakt vad författaren avser att bevisa med detta upplägg framgår inte. Att han är kritisk mot den i våra dagar nog ganska allmänt populäre ”tjusarkungen” står klart, men vill han bevisa att Gustav III ”var som Trump” och således inte värd beundran, eller helt enkelt att händelser som stormningen av Kapitolium inträffat förr, till och med i vårt under de senaste århundradena trots allt ganska idylliska rike?

Att det vid första ögonkastet verkligen föreligger likheter mellan de två händelseförloppen är i och för sig odiskutabelt. Både Trump och Gustav III använde våld eller skrämselmetoder för att förmå kongressen respektive adelsståndet att böja sig för deras vilja. Den avgörande skillnaden ligger rent krasst i att Gustav III lyckades med sitt uppsåt medan Trump misslyckades. De skiftande utgångarna beror nämligen inte på en slump.   

Scherp hävdar i sin artkel att Gustav III vid sin första statskupp 1772 hade ”störtat frihetstidens parlamentariska statskick”, en myt som ofta upprepas av dem som ogillar Gustav III. Kungens envälde ställs i kontrast mot den föregående epokens förmenta demokrati. Det är förvisso sant att mycket som vi idag anser för självklarheter i en parlamentarisk demokrati har sin grund just i frihetstiden: Vi får en fast riksdagsordning med bestämmelser om hur ofta riksdagen skall samlas, Rådets, dvs. regeringens, sammansättning blir beroende av styrkeförhållandena i riksdagen. Vi får vår första tryckfrihetsförordning och offentlighetsprincip. Det brukar också sägas att vi får våra första partier, vilket dock är helt fel på en avgörande punkt. 1700-talets beryktade ”hattar och mössor” var inte partier i nutida mening, snarare kotterier vars medlemmar oförblommerat kunde byta åsikt alltefter hur konjunkturerna såg ut. Vanligen innebar detta att det parti som satt vid makten värnade partiväldet i frihetens namn, medan motståndarna talade för en starkare kungamakt i stabilitetens namn. De båda sidorna kunde sedan inta diametralt motsatta positioner under nästa riksdag. Korruptionen var också utbredd bland politikerna. Partierna kunde ibland benämnas efter det land de vanligen tog mutor av. En hatt fick oftast pengar från Frankrike, som önskade se Sverige som en aktiv politisk partner på den europeiska scenen. En mössa stod i ekonomiskt beroende av Ryssland eller Storbritannien som föredrog ett mer passivt rike vid västsidan av Östersjön. Själva beteckningen ”frihetstiden” är missvisade för en modern människa. För oss är frihet detsamma som politisk och personlig demokrati. För 1700-talets politiker betydde det helt enkelt frihet från kungligt envälde. Den enskilda människans frihet var knappast mer utvecklad än på 1600-talet, särskilt inte ifråga om politiska åsikter. ”Frihetstiden” omfattade ett blodbad på nedresta demonstranter från Dalarna 1743 samt tortyr och avrättningar av de styrandes politiska motståndare, företeelser som Gustav III i största möjliga mån försökte undvika eller avskaffa. Det var ”envåldshärskaren” Gustav III som förbjöd tortyr, inte ”frihetstidens” politiker. Ännu på 1700-talet låg makten inte i första hand hos det parti som fått flest röster i riksdagen utan hos den gruppering eller den person som ägde förmågan att ta och behålla den. I augusti 1772 var det politiska läget i Sverige så pass instabilt att de flesta insåg att någon form av förändring måste ske. Också personer som senare ingick i oppositionen mot Gustav III medgav att landet vid tiden för hans maktövertagande hade stått på gränsen till anarki och att han handlat i rätta ögonblicket. Statskuppen 19 augusti tycks också i stort ha genomförts med folkets stöd. Liksom svenskarna välkomnat enväldet 1680-82 och införandet av det nya ständerväldet 1719-20 accepterade de nu det gustavianska enväldet helt enkelt därför att de tröttnat på det föregående systemet)ungefär samma sak inträffade för övrigt då Gustav IV Adolf störtades 1809. Svenska revolutioner är i allmänhet ganska oblodiga tillställningar). Som politisk ledare var Gustav III otvivelaktigt diktatorisk. Makten var koncentrerad till honom och ingen annan. Han var den siste svenske kungen som verkligen präglade sin tid, en solkonung i fransk stil. Samtidigt infördes lättnader i fråga om den personliga friheten. För första gången sedan vasatiden blev det möjligt för utländska medborgare av katolsk eller judisk tro utanför beskickningarna att vistas i Sverige och utöva sin tro. Samtidigt som kungen skodde sig på slavhandel i Västindien får vi under hans tid vår förste svarte ämbetsman, hans mors gamle trokännare ”Bardin”. Försök att öka rättsskyddet för samhällets traditionellt mer utsatta grupper gjordes också. Från 1778 blev det möjligt för ogift kvinna att föda barn anonymt, vilket avsågs minska risken att modern tog livet av barnet. Däremot misslyckades Gustav III i sin strävan att ersätta legostadgan för tjänstehjon med personliga avtal mellan arbetsgivare och anställd.[1] Man skulle kunna säga att kungen var en demokratisk diktator eller kanske snarare en diktator med demokratiska anlag. Vad beträffar det krig mot Ryssland som Gustav III inledde 1788 och som utgjorde den omedelbara bakgrunden till riksdagen följande år, fördes det inte mot ett försvarslöst och oskyldigt land, såsom till exempel var fallet mär Hitler invaderade Polen 1939. Kejsarinnan Katarina hade enda sedan 1772 betraktat det gustavianska Sverige med misstänksamhet. Enväldet i sig var henne inte främmande men att grannen i väster nu styrdes av en stark man istället för som förr av ofta djupt oeniga och käbblande politiker utgjorde ett potentiellt hot mot Ryssland. Kejsarinnan försökte lägga hinder i vägen för svenskarna så ofta hon kunde. Redan före kriget mottogs dissidenter som officeren Göran Magnus Sprengtporten i Petersburg och diskussioner fördes om möjligheten att ansluta Finland till Ryssland som en autonom stat ”under ryskt beskydd”. Även kungens opponenter kritiserade generalens avhopp: ”Jag skulle med nöje hålla i det rep där den mannen kommer att hänga”, utbrast hertiginnan Hedvig Elisabet Charlotta i sin dagbok, trots att hon eljest kunde vara rätt spydig mot sin svåger. Hotet från Ryssland var alltså långt ifrån någon propagandakonstruktion från kungens sida då han sommaren 1788 under oklara omständigheter drog ut i krig. Även om det kanske är för mycket att, som Christopher O’ Regan i sin bok ”Kärlekens krigare”(2009), beteckna Gustavs krig som ”ett offensivt försvarskrig”, var det nog inte enbart traktan efter personlig ära som drev majestätet att denna sommar kalla sitt folk under fanorna, även om det med visshet spelade en stor roll. Att han ett knappt år senare lät mobilisera Stockholms borgerskap och arbetshjon i avsikt att skrämma den bångstyriga adeln till underkastelse kunde naturligtvis ses som diskutabelt, i synnerhet om man råkade tillhöra oppositionen. Det var dock inte mer än vad man kunde vänta sig av en smart envåldshärskare i slutet av 1700-talet. Att drygt 200 år senare tillgripa samma metoder i avsikt att ogiltigförklara ett val i amerikanska republiken är något helt annat.                                     

    

---

[1] Angående dessa beslut och förslag, se Barnamordsplakatet – Wikipedia och Anders Chydenius – Wikipedia. 

Skalden och kungasonen.

 

”Jag ser en tid som nalkas då en annan Karl lämnar Frankrike, på det att världen må känna honom och hans landsmän bättre. Han kommer utan vapen – bär blott lansen som Judas stred med, och han stöter denna djupt in i Florens´ buk så att den uppfläks. Land skall han icke vinna på det viset, blott skam och synd – för honom desto värre, ju ringare han aktar sådan skada.

Så återges i Ingvar Björkesons översättning från 2004 Dante Ahligeris´ ord om den franske kungasonen och fältherren Karl av Valois, som i början av 1300-talet förvisat honom från hans hemstad Florens. Dantes Divina Comedia kan väl i någon mån ses som ett terapiarbete, ett sätt att skriva av sig ett trauma. Den ger också en föreställning om tidens kaotiska politiska liv, inte minst i Italien. Dante, som egentligen hette Darante efter sin morfar, kom från en relativt välbärgad familj inom det florentinska borgarståndet. Familjen tillhörde det parti, de så kallade vita guelferna som önskade en relativt självständig ställning för Florens under påvlig överhöghet, varemot de svarta guelferna eftersträvade en mer direkt påvlig kontroll över staden.[1] Vid sekelskiftet 1300 utsågs Dante till medlem av sin hemstads magistrat och reste i denna egenskap till Rom för att förhandla med påve Bonfatius angående hemlandets status.[2] Den föga medelsame påven vägrade emellertid att lyssna på delegationens klagomål, vilket senare fick till följd att Dante placerade denne i helvettets nedersta krets.[3]  Ungefär samtidigt som Dante vistades i Rom började det brännas för kollegerna i Florens. Under påvens baner marscherade den franske prinsen Karl av Valois ner i Italien för att säkra kyrkostatens välde. Valois var en av dessa furstar som aldrig själv bestigit en tron men lever som vore de världens härskare. Som yngre bror till kung Filip IV sökte han ständig kompensation för sitt olycksöde att inte vara född att härska. I detta syfte samlade han på sig intressanta titlar som lät imponerande; strax före inmarschen i Italien utsågs han till titulärkejsare av östromerska riket, samtidigt som en verklig kejsare härskade i Konstantinopel. Vid ett tillfälle kandiderade han också till posten som tyskromersk kejsare, denna gång helt utan framgång. Under en kortare period var han kung av Aragonien. Han beskrivs som mycket ärelysten, överviktig, samt extravagant i sin klädsel. Som de flesta konservativa i sin tid avskydde Valois politiker av borgerlig härkomst och var övertygad om adelns av Gud givna överhöghet.  I januari 1302 ockuperade Karls trupper Florens, som mot en kraftigt tilltagen brandskatt skonades från förödelse.[4] En ny mer påvevänlig regering tillsattes och Dante förvisades. I två omgångar dömdes skalden för korruption och mutor. Då han inte kunde betala sina böter dömdes han till döden på bålet. Dante hade emellertid lyckats fly och tillbringade tjugo år i landsflykt innan han avled i Ravenna 1321. Efter 700 år revideras nu domen från 1302. Grattis Dante![5]                            

---

[1] Ghibelinernas parti, som Dante misstrodde, önskade istället den tyskromerske kejsaren såsom Italiens herre.

[2] Florens kan vid denna tid närmast beskrivas som en statsstat med egen förvaltning. Så var också fallet med städer som Genua, Siena och Venedig.

[3] Bonifatius VIII betecknas av Dante som ”fursten över vår tids fariséer”.

[4] Förmodligen är det ”krigsskadeståndet” som åsyftas då Dante skriver att Valois strider ”med Judas´ lans.

[5] Valois avled 1325. En ironi i sammanhanget är att hans bror, kung Filip av Frankrike, ett år efter Florens´ fall lät avsatta den påve som Valois understött med sitt fälltåg. Därmed inledde påvarnas ”babyloniska fångenskap i Avignon.   

Dynastigrundaren som aldrig besteg tronen.

Det finns furstar som aldrig blivit kungar men som i praktiken haft lika mycket makt som någon suverän. En sådan man är den engelske medeltidsfursten John av Gaunt, tredje överlevande son till Edvard III. Tillnamnet Gaunt är en anglisering av den belgiska staden Gent där John föddes i början av 1340-talet. Det tycks som John varit något av favorit i familjen. Kung Edvard kallade honom ibland ”vår käraste son”. Den generation av ätten Plantagenet som härskade i England kring mitten av 1300-talet anses överhuvudtaget ha varit en mycket harmonisk och enhetlig familj.[1] Kung Edvard hade som ambition att gifta ihop sina barn med landets främsta adelssläkter för att knyta dessa närmare till kronan.[2] John vigdes vid 19 års ålder vid sin släkting Blanche av Lancaster, arvtagerska till stora jordegendomar och ättling till en sidolinje av den kungliga familjen. Han var då sedan späd ålder redan utnämnd till Earl av Richmond och något senare till earl av Lincoln. När kung Edvard år 1362 upphöjde Lancaster till hertigdöme blev sonen rikets mäktigaste man näst efter kungen. John kom att göra tjänst som befälhavare i hundraårskriget men gjorde sig också känd som diplomat. Under faderns skotska krig uttryckte John förståelse för grannrikets kamp och stod ett tag som kandidat till skotska kronan då kung David saknade tronföljare.[3] Så blev emellertid inte fallet. Istället hägrade andra kronor för den unge fursten, även om vägen dit gick genom död och sorg. Först dog hans älskade Blanche, som av Chauser framställs som något av ett kvinnoideal för sin tid. Tre av deras sju barn levde till vuxen ålder, bland dem sonen Henrik som kallades Bolingbroke efter det slott i Lincholnshire där han föddes 1367. Ett år senare kom turen till Johns egen mor drottning Philippa, också hon en kvinna som närmade sig idealet för sin tid. Till råga på eländet hade kronprins Edvard, senare känd som ”svarte prinsen”, ådragit sig någon form av difteri som han aldrig riktigt hämtade sig från. Detta innebar att John i praktiken var att se som presumtiv tronföljare, samtidigt som han låtit sig dras in i maktspelet kring den kastilianska tronen. Några år tidigare hade de båda bröderna, Edvard och John, ingripit i inbördeskriget i Kastilien till förmån för kung Pedro den grymme, vars fiender stöddes av Frankrike. Sedan Pedro mördats flydde hans båda döttrar till det franska hertigdömet Akvitanien som vid denna tid stod under engelsk kontroll. Efter broderns insjuknande hade John utsetts till hertig av Akvitanien och äktade i denna egenskap kung Pedros dotter Constance. Därigenom öppnade sig möjligheten för England att få kontroll över stora delar av nuvarande Spanien liksom över södra Frankrike.[4] Äktenskapet med Constance var dock snarare politiskt betingat än baserat på kärlek. Ungefär samtidigt inledde hertigen, som nu också kallade sig konung av Kastilien, ett förhållande med Katherine Swyngford, en tidigare tjänarinna hos hans första hustru vars far ingått i det hov som följt Edvard III:s drottning till England på 1320-talet. Katherine hade till stor del växt upp i England och gift sig med Sir Hugh Swyngford, en av hertig Johns underlydande. Hugh dog kort efter hertiginnan Blanche, vilket gjorde det möjligt för hertigen att samtidigt agera generös herre, få hjälp med sitt eget sorgearbete samt skaffa sig en officiell mätress. Även om det av hertigens egen syndabekännelse framgår att han genom åren, i synnerhet efter Blanches död, haft åtskilliga ”affärer” med kvinnliga anställda är det tydligt att Catherine haft speciell betydelse. Hon fick hjälp både med pengar och hantverk till sina ganska förfallna egendomar. Förhållandet med Catherine var länge hemligt, men efter faderns död började John öppet visa sig med henne. När sedan Constance avled vid mitten av 1390-talet gifte sig hertigen med sin älskarinna.[5] Av allt att döma hade John av Gaunt ett gott förhållande till alla sina barn. Katherine Swynford hade tidigt anställning som guvernant för hertigens barn med Blanche av Lancaster och eftersom deras mor dog tidigt är det sannolikt att de sett på Katherine som en andra mamma. Av de tre familjer som John av Gaunt bildade kom två att bestiga Englands tron. Henrik Bolinbroke, Blanches son, störtade kusinen Rikard II 1399 och utropades till Henrik IV. Hans familj regerade i 70 år. Av Katherines fyra barn blev ingen kunglig, men en ättling i tredje led Margaret Beaufort var mor till Henry Tudor, senare Henrik VII. En dotterdotter till Katherine blev dessutom mor till Edvard IV av huset York. Man kan därför hävda att John av Gaunt var stamfar för både vita och röda rosen och dessutom för familjen Tudor. Hur många kungar har grundat tre dynastier?[6]          

---

[1] Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på de inbördeskrig som Edvard III:s ättlingar kom att föra under det följande århundradet.

[2] Denna politik tycktes förmodligen logisk då den genomfördes, men fick senare till följd att de flesta av de större adelssläkterna kunde hävda tronanspråk baserat på släktskap med Edvard III.

[3] Kung David II var son till Robert Bruce, som i flera år lett kampen mot de edvardianska kungarnas försök att lägga under sig Skottland.

[4] Kastilien hade kvinnlig tronföljd. I äktenskapet med Cobstance föddes dottern Katarina som ärvde föräldrarnas anspråk på Kastiliens tron. Hennes ättling Katarina av Aragonien blev senare Henrik VIII:s första gemål.

[5] John av Gaunt och Katherine Swynford fick fyra barn.

[6] Denna text bygger på Allison Weir, Katherine Swynford, the story of John of Gaunt and his scandalous Duchess(2007).

Tyrann predikar fred till jul - Henrik VIII:s trontal 1545.

 

Gamle kung Henrik reste sig långsamt och med möda. Församlingen såg förvånat på honom. Vanligen brukade lordkanslern föra kungens talan när parlamentets sessioner avslutades, men detta år ämnade majestätet uppenbarligen själv hålla trontalet. Efter att ha gått igenom vilka beslut man fattat och tackat de båda husen för deras samarbetsvillighet kom han in på sina känslor för folket och folkets känslor för honom:

-          Ingen furste håller mer av sina undersåtar än jag och ingenstans i världen finns det undersåtar som älskar och lyder sin härskande konung mer än jag ser er göra. Han försäkrade att både hans skattkammare och han själv i gengäld var redo att försvara folket om så erfordrades, men hur var det i allmänhet med folkets inbördes relationer:

-          Minns Pauli ord till korintierna, förmanade han. Kärleken är mild, kärleken avundas icke och den söker heller icke sitt. Men hur såg det ut i England därvidlag. Var fanns kärleken när ett parti kallade sina motståndare vederdöpare och det andra kontrade med att skälla sina vedersakare för papister, hycklare och fariséer?  Om detta sår inte helades, varnade kungen, ”kommer det en dag att göra slut på kärleken mellan oss alla”.  Kungen måste till sin sorg konstatera att den största skulden för denna oenighet låg hos prästerskapet: ”Ni män av det andliga ståndet! Jag ser och hör dagligen hur ni träter med varandra, den ene mot den andra, den ena läran mot den andra, utan kärlek eller finkänslighet”. Hur skulle vanliga människor kunna hålla ihop när prästerskapet gav ett så dåligt exempel, undrade kungen retoriskt. Istället för att predika Guds ord i sina församlingar okvädade de varandra och förde regelrätta teologiska debatter utan att bry sig om hur folket påverkades: "De söker ljus från er och ni bringar dem mörker”. Om detta oskick inte snart stävjades vore det kungens plikt, såsom ”Guds ställföreträdare och sändebud i detta land”, att ingripa och bringa dessa tvistigheter till ett slut. ”I annat fall vore jag en dålig tjänare och en falsk ledare”. Han manade dem alla att hålla samman och älska varandra som bröder - eljest skulle allt arbete som lagts ned på att införa nya och bättre lagar vara förgäves.[1]  

Detta tal hölls av kung Henrik VIII på julafton 1545. Ett ögonvittne berättade senare att många åhörare gråtit över de storvulna orden och den känsla med vilken de uttalats. Kanske anade de deputerade och alla övriga åskådare att detta var den gamle kungens sista parlament.[2]           

Efter nära 500 år, med en annan syn på förhållandet mellan överhet och undersåte, en mer skeptisk inställning till politisk retorik och kanske framför allt med historisk överblick och distans, kan detta tal framstå som rent hyckleri. Det var nämligen ingen annan än kung Henrik själv som ytterst bar ansvar för den splittring inom engelska kyrkan han nu så högljutt beklagade. När han cirka 15 år tidigare självsvåldigt sköt påven åt sidan och utropade sig till andligt överhuvud i England öppnade han oundvikligen vägen för den reformrörelse som redan gjort vissa framstötar i landet och vars anhängare snart började betecknas under samlingsnamnet protestanter. Att han å andra sidan aldrig själv anslöt sig till den nya trosriktningen utan tvärtom konsekvent uttryckte avsky för Luther, så att både protestanter och ”papister” riskerade dödsstraff, gjorde knappast saken begripligare för folk i allmänhet – Vad gällde egentligen i religiöst avseende?[3] Kungens eget kaotiska privatliv, där drottningar blev förrädare och kungabarn bastarder från en dag till nästa, var ytterligare en faktor i problemet. Henrik VIII fick uppleva vad mången enväldig despot tvingats inse – det är lättare att starta en stor omvälvning än att styra eller förutse följderna. Ändå finns ingen anledning att förutsätta att kungen hycklade när han i sitt ”jultal” uttryckte oro över splittringen i England i allmänhet och bland prästerskapet i synnerhet. Som hos de flesta kungar i äldre tid var Henriks stora önskan och därtill oavvisliga plikt att skydda sitt rike och befästa sin dynasti. Det enda verkligt säkra sättet att göra detta var att skaffa en tronarvinge. Mycket av det som kom att prägla Henriks regering, etablerandet av en ny engelsk kyrka och kungens många äktenskap, hade i grund och botten ingen annan drivfjäder än säkrandet av arvsföljden. Vad som skiljer Englands mest legendariske kung från de flesta andra, i samtiden och senare, är hans iver att bemästra ödet, att forma verkligheten efter sin vilja. Julen 1545 kunde han se tillbaka på en drygt 35årig regeringstid. Utan tvivel var han rikets mäktigaste man; ingen kunde tävla med honom. Men han var gammal och sjuklig. Hans dåliga ben gjorde det svårt att träna och motionera som förr och han var grovt överviktig. Ofta drabbades han av häftiga feberattacker som tvingade honom att ligga till sängs i veckor. Det var tydligt för alla och säkert också för honom själv att han inte hade långt kvar. Den son han längtat så efter hade till slut infunnit sig 1537 och var nu just fyllda åtta år. Med all sannolikhet skulle en förmyndarregering snart styra England. Tanken på en sådan måste ha fått varje omtänksam kunglig fader att darra, ty spåren förskräckte onekligen. Senast en engelsk kung hade styrts av förmyndare var drygt 60 år tidigare, då Edvard IV givit sin bror Rikard förmynderskap över sin äldste son Edvard(V). Kort därefter hade förmyndaren förklarat sina brorsöner illegitima och utropat sig själv till kung. Gossarna blev de legendariska ”prinsarna i Towern”. Inte heller Rikard II:s eller Henrik VI:s öden var uppmuntrande för en furste som kunde räkna med att efterträdas av en omyndig son.[4] I det testamente han skrivit året innan hade Henrik VIII utsett alla sina tre barn, födda i var sitt äktenskap, till tronarvingar i turordning, först Edvard och hans eventuella ättlingar, sedan Maria med familj och slutligen Elisabet. Ingen behövde känna sig förskjuten och ingen stormannafraktion skulle kunna utnyttja något av barnen till sin fördel.[5] Det kvarvarande problemet var den religiösa splittringen. Vid mitten av 1540-talet gick klyftan rakt igenom kungens hov och råd. Äldre ämbetsmän som lordkanslern Thomas Wriothesley eller högadelsmän som Thomas Howard, hertig av Norfolk och hans familj var konservativa katoliker, medan kungens nye gunstling sir Anthony Denny och andra ur lågadeln eller borgarståndet som regel var protestanter eller åtminstone verkade för religiösa reformer. Trots att kungen i princip ansåg att präster borde leva i celibat höll han konsekvent ärkebiskop Cranmer av Canterbury, vars hustru en period levde dold på kontinenten, om ryggen och avstyrde hans fängslande för kätteri. Biskop Gardiner av Winchester var däremot katolik och besluten att bekämpa det radikala partiet.[6] Allt detta var tillräckligt för att en gammal patriark som Henrik VIII skulle gripas av oro för framtiden – hur skulle hans son och efterträdare klara de politiska stormar som säkert var att vänta? Det är mot denna bakgrund man skall se trontalet julafton 1545. Kanske kände envåldshärskaren också ett behov att inför det väntade slutet mana sitt folk till sammanhållning. Hans krafter var på upphällningen och snart skulle hans hand inte längre orka hålla i statsrodret. Det återstod bara att ta farväl av folket och mana dem att gemensamt fortsätta hans verk. Även om varken kungens sista år i livet eller de närmaste åren efter hans död skulle präglas av någon uttalat politisk stabilitet gjorde talet som sagt stort intryck då det hölls. Säkert erinrade sig åhörarna att de innerst inne alltid älskat denne våldsamme, brutale, passionerade och levnadsglade man. När han dog skulle en epok i engelsk historia vara över.[7]                      

---

[1] Översättningen är i huvudsak min egen, även om delar av talet återges i David Starkeys bok Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2001), s. 59-60. Se även December 24 - Henry VIII, mumpsimus and sumpsimus - YouTube.

[2] Henrik VIII avled nästan på dagen 13 månader senare, 28 januari 1547.

[3] Henrik hade år 1517 av dåvarande påven förlänats titeln ”trons försvarare” som tack för den skrift riktad mot Luther han i stor utsträckning själv författat, om än med viss hjälp av Thomas More. Denne avrättades senare för sin vägran att erkänna Henrik VIII som den engelska kyrkans överhuvud. Radikala protestanter som Anne Askew brändes i sin tur som kättare. Det är sannolikt att Johan III, som i sin ungdom vistades ett år i England, inspirerats av Henrik VIII:s anglikanska kyrka vid skapandet av sitt eget kyrkopolitiska program, i vår tid särskilt förknippat med ”Röda boken”.   

[4] Båda dessa kungar besteg tronen i späd ålder och blev i sinom tid avsatta av släktingar. Henrik VI var knappt ett år vid sitt trontillträde, Rikard II tio år. Båda avled i fångenskap under inte fullt klarlagda omständigheter  

[5] Icke desto mindre lanserade sir Thomas Wyatt den yngre i sitt uppror 1553 den protestantiska Elisabet som tronpretendent gentemot den katolska Maria. Prinsessan var dock ytterst försiktig och än i dag är det osäkert om hon själv hade någon kontakt med rebellerna. Det är möjligt att Henrik VIII inför döden ville visa sig rättvis mot alla sina barn men tanken kan också ha varit att minska risken att de lät sig utnyttjas i stormännens politiska intriger.  

[6] Först i och med Edvard VI:s trontillträde 1547 är det berättigat att tala om protestanter och katoliker i England. Tidigare teologiska riktningar var mer eller mindre konservativa eller radikala. Beträffande den religiösa splittringen under Henrik VIII:s sista år, se Alison Weir, Henry VIII, king & court(2001), kapitel 58.   

[7] Man kan jämföra med det tal som Gustav Vasa höll vid midsommartid 1560, 37 år efter sin tronbestigning och tre månader före sin död. Också han oroade sig för folkets framtid och manade dem och sina barn att hålla samman. Också detta tal gjorde starkt intryck på åhörarna och liksom i England följdes kungens död av en politiskt instabil period. I det svenska fallet urartade situationen flera gånger till inbördeskrig, vilket engelsmännen trots allt besparades, även om det vid flera tillfällen var nära.

Den förste eminensen

 

Hampton Court Palace är ett slott som de flesta engelsmän känner till. Det symboliserar Tudortiden och förknippas med några av epokens viktigaste gestalter och händelser. En genomsnittlig svensk vet förmodligen inte vad Hampton Court är men en specialist, eller nörd som det ibland kallas, på Vasatiden har antagligen hört namnet. En av tidens mer färgstarka kvinnor – Gustav Vasas levnadsglada dotter Cecilia, bodde på slottet en tid som drottning Elisabets gäst. Hennes äldste son, som fick det engelskklingande namnet Edvard, föddes här dagen efter hennes ankomst i september 1565. Slottet är idag ett stort turistmål med en högst levande kulturhistoria.[1] Kungliga residens brukar uppföras av kungar eller framstående adelsmän men så är inte fallet med Hampton Court. Det ursprungliga tudorslottet byggdes på initiativ av en man ur borgarklassen – Henrik VIII:s mäktigaste och kanske också trognaste medarbetare Thomas Wolsey.

Wolsey var unik i sin samtid. Visserligen finns det flera exempel på män och ibland rentav kvinnor av enkelt ursprung som fått politiskt inflytande under renässansen, men ingen av dessa hade så mycket världslig och kyrklig makt koncentrerad i sina händer och ingen av dem representerade sin konung i relation till andra länder på samma sätt som Wolsey. Han kom från Ipswich i Suffolk i sydöstra England. Hans fiender brukade påstå att han var son till en slaktare men numera anser man sig veta att fadern, Robert Wolsey, födde upp boskap och hade intressen i ullhandel, en av Englands viktigaste handelsvaror dåförtiden.[2] Vilket yrke fadern än hade kan man dra slutsatsen att han måste ha varit framgångsrik och lyckats skaffa sig både pengar och kontakter. Dessutom var unge Thomas uppenbart ovanligt begåvad. Vid 15 års ålder, jo, ni läste rätt, avlade han teologisk examen i Oxford och gjorde sedan snabb karriär inom kyrkan, bland annat som kaplan hos dåvarande ärkebiskopen av Canterbury 1502-03.  År 1507 gjorde biskopen av Winchester, som var lordsigillbevarare hos kungen, Wolsey till sin sekreterare och kunglig kaplan. I denna egenskap sändes han på sitt första diplomatiska uppdrag, som sändebud till det skotska hovet. I april 1509 avled Henrik VII och efterträddes av sin son, den knappt 18årige Henrik VIII. Wolsey var då 36 år.

 Hela England, åtminstone de intellektuella, tycks ha dragit en suck av befrielse då gamle kung Henrik dog. Han hade framstått som otillgänglig, dyster och snål. Den nye kungen var en ståtlig, levnadsglad yngling som älskade sport, fester och musik. Han tycktes nästan gudomlig. Länge hade han hållits isolerad av sin fader – nu tog han ett språng ut i friheten. Inom någon månad efter faderns död äktade han den spanska prinsessan Katarina, broderns änka som så länge väntat på denna dag. Världen tycktes ligga för hans fötter. I all sin längtan efter glans och fest glömde dock inte kungen att landet måste regeras och att han behövde rådgivare. Här stod nu faderns kaplan, som förenade administrativ begåvning och förmåga att utföra det rutinarbete, särskilt skrivande, som Henrik VIII avskydde med en egen lystnad efter prakt och ståt som gjorde att han förstod kungens dragning till sådana ting. Hans borgliga bakgrund innebar å andra sidan att han inte själv kunde ta makten, som en man ur högadeln lätt kunde göra om han fick stort inflytande. Trots att Wolsey var dubbelt så gammal som kungen tillhörde han en yngre generation än faderns ministrar och var inte alltför nära knuten till denne. Kort sagt, han var som sänd från skyn. Han blev först högste allmoseutdelare med uppdrag att organisera kungens välgörenhet. Inom två år fick han en plats i kungens inre råd och blev i praktiken sin herres sekreterare. När Henrik VIII 1513 beredde sig att i förfädernas anda dra i krig mot Frankrike, var det Wolsey som organiserade det trista men nödvändiga administrativa arbete som ligger bakom en framgångsrik krigsexpedition. En venetiansk diplomat konstaterade i sammanhanget, kanske något överdrivet, att de uppgifter denne man ensam tog på sig i hans hemland hade krävt hela magistratens samlade insatser. Det var också Wolsey som följande år ledde fredsförhandlingarna med Frankrike. Hans nit gav utdelning inom såväl den andliga som världsliga sfären: 1511 blev han kanik i Windsor, 1512 först biskop av Lincoln och sedan ärkebiskop av York. Tre år senare utsågs han av påven till kardinalpräst vid sankta Cecilias kyrka i Trastevere i Rom och därmed också till kardinal. Senare samma år blev han engelsk lordkansler, alltså stats- eller premiärminister. När påvestolen 1518 eftersträvade fred mellan Europas kristna nationer i syfte att samla dem för ett korståg mot turkarna, utsågs Wolsey till permanent påvligt sändebud, legat i England. I den egenskapen ratificerade han i oktober samma år ”Londonfördraget”, som var tänkt som en evig fredspakt mellan Europas kristna nationer, även om det tycks ha signerats enbart av dåtidens större makter, såsom Habsburg, Frankrike och Spanien. Borgarsonen från Ipswich utgjorde nu en maktfaktor i Europa.[3] Höjdpunkten På Wolseys karriär som Englands de facto utrikesminister var utan tvivel ”mötet på Gyllenduksfältet” sommaren 1520.[4] Under dryga två veckor möttes Englands och Frankrikes kungar för att förhandla, umgås och, inte minst, imponera på varandra och övriga Europa. Wolseys huvuduppgift var att organisera hela tillställningen och se till att alla presumtiva fallgropar undveks. Även om mötet inte fick några positiva effekter på lång sikt blev själva sammankomsten lyckad, bara det en prestation. Under en resa till Nederländerna följande år mötte kardinalen den nordiske unionskungen Kristian II. Av allt att döma var sammanträffandet rent slumpartat: De båda männen råkade helt enkelt ha ärende till kejsaren vid samma tid. Kardinalen beskrev Kristian som ”förståndig, allvarlig och betänksam” och intresserad av att ”befästa ett gott samförstånd mellan kristenhetens furstar”, även om hans utseende kunde ge intryck av häftighet och hänsynslöshet.[5]

Inrikespolitiskt tycktes Wolseys välde i början av 1520-talet lika orubbligt som någonsin, både inom kyrkan och på det världsliga planet I praktiken hade kardinalen nu större inflytande över kyrkan än ärkebiskopen av Canterbury, trots att denne rent formellt var den engelska kyrkans överhuvud. I förvaltningen var Wolsey utan tvivel den ledande maktfaktorn. Kung Henrik hade visserligen den yttersta makten och följde noga med vad som hände men det obegränsade förtroende han hyste för sin minister gjorde att inget av vikt kunde ske utan dennes medverkan.[6] Det var mot den bakgrunden som kardinalen redan i mitten av 1510-talet började bygga Hampton Court på mark han arrenderat av johanniterna. Det röda tegelpalatset var magnifikt med sina tinnar och torn, borggårdar, trädgårdar, gotiska fönster, höga spisar, utrymme för nära 300 gäster och ett för tiden modernt avloppssystem. I motsats till Ludvig XIV, som 150 år senare lär ha sänt sin finansminister i fängelse på grund av dennes fräckhet att äga ett förnämligare residens än sin herre, lät Henrik VIII udda vara jämnt, även om det sägs att han höjde på ögonbrynen vid upptäckten att hans personliga våning i kardinalens palats var förnämligare än i någon av hans egna bostäder. Det var inte underligt att Wolseys fiender, och de var många vid det här laget, började tycka att det gått för långt. En satiriker undrade spefullt vilket hov(Court), som egentligen var det förnämsta, kungens eller kardinalens. Kungen var nu också äldre och säkrare på sig själv. Wolsey var inte längre ensam om sin herres förtroende i politiska frågor. Ingenting tydde dock på att kardinalens ställning som rikets andre man var hotad vid mitten av 1520-talet. Vid denna tid gick Hampton Court också över i kungens ägo i utbyte mot ett av de förnämare kungliga residensen vid Themsen.    

Enligt ett mönster som snart skulle bli välbekant för tidens engelska politiker var det Henrik VIII:s privata problem som blev den trogne kardinalens öde. På våren 1527 lade kungen in om skilsmässa från Katarina av Aragonien med motiveringen att hon tidigare varit gift med hans äldre bror. Efter många om och men kom det till domstolsförhandlingar sommaren 1529. Wolsey deltog i sin egenskap av påvlig legat. Säkert trodde Henrik att hans minister som så många gånger förr skulle lösa alla svårigheter. Men nu visade sig svagheten i hans många skiftande befattningar – Wolsey satt på för många grenar. Som lordkansler var han kung Henriks rådgivare och närmaste man som legat representerade han påven, som enligt katolska kyrkan står över kungarna i auktoritet. Påven var för ögonblicket helt i händerna på kejsar Karl V, som var nära släkt med drottning Katarina och han försökte därför vinna tid. När utslaget i domstolen inte blev annat än att frågan om kungens äktenskap återfördes till Rom gick kungens vrede ut över Wolsey. Han fråntogs sin ställning som lordkansler och anklagades för att ha försökt tillämpa främmande rättsregler, dvs. påvens bestämmelser, på engelsk mark.[7] Ändå vägrade kungen, förmodligen i en känsla av tacksamhetsskuld, inledningsvis att föra talan mot sin trotjänare i parlamentet. Han blev helt enkelt tillsagd att resa till York för att tillträda sin post som ärkebiskop där. De båda männen lär ha skilts åt i all vänskaplighet vid sitt sista möte. Det måste ha varit fruktansvärt för Wolsey att efter 20 år i maktens korridorer finna sig skild från allt inflytande och all glans. Kanske det rentav var en lättnad när han ett år senare, i november 1530 hämtades i sitt residens Cawood Castle, anklagad för högförräderi. På vägen till London, där stupstocken med säkerhet väntade, avled kardinalen hastigt i klostret Leicester Abbey 29 november. Hans sista ord lär ha varit: ”Om jag hade tjänat Gud hälften så väl som jag tjänat kungen, hade Gud inte lämnat mig i detta elände”.[8]                                             

       

---

[1] Hermans historia - Avsnitt 2 | SVT Play. En svensk samtida motsvarighet till Hampton Court kan sägas vara Gripsholm. Det är visserligen, enligt skrivarens personliga preferenser, inte lika ståtligt och hade inte samma representativa betydelse för vasaridens kungar, men det byggdes vid ungefär samma tid och var ett av Gustav Vasas viktigare slott. En mer träffande men sentida motsvarighet är familjen De la Gardies berömda "Makalös" i Stockholm. Byggherren var i detta fall fältherre,  men i likhet med Wolsey var Jakob De la Gardie en uppkomling vilken manifesterade sin ställning med att bygga en ståtlig privatbostad och  i det närmaste skapa sig ett hov vid sidan av det kungliga  

[2] Att vara son till en slaktare ansågs tydligen särskilt förnedrande för en kunglig favorit. I Marlowes pjäs ”Edvard II” påstås att Piers Gaveston är son till en slaktare, trots att gunstlingen i själva verket kom ur sydfransk lågadel.

[3] Naturligtvis höll ”den eviga freden” inte särskilt länge, men enbart det faktum att fördraget kommit till stånd anses ha utgjort ett efterföljansvärt exempel under kommande århundradens fredsförhandlingar Treaty of London (1518) - Wikipedia.

[4] ”Field on the Clof of gold”.

[5] Mötet ägde rum på sommaren 1521, något halvår efter blodbadet i Stockholm. Vad det säger om ”Kristian Tyranns” karaktär är en annan fråga. Kristian kunde säkert skifta attityd och tänkesätt lika bra som någon annan av tidens furstar. Å andra sidan bör Henrik VIII:s högra hand efter dryga tio år i tjänsten skaffat sig vana att bedöma kungligheter. Erik Petersson, Furste av Norden, Kristian Tyrann)2017), s. 315-16.. Två år senare, ungefär samtidigt som Gustav Vasa utropades till kung, besökte Kristian sin hustrus släktingar i England och måste då ha träffat Wolsey på nytt. Ingen nämner dock mer om besöket i England än att det ägt rum. Det vore onekligen intressant att veta hur kardinalen ställt sig till regimförändringen i Sverige på sommaren 1523.    

[6] Under 1600-talets första hälft skulle kardinalerna Richelieu och Mazarin inta motsvarande ställning i Frankrike och i praktiken också i Europa. Därför kan Wolsey med rätta betecknas som den förste eminensen i sitt slag. En svensk motsvarighet från 1600-talet är självklart Oxenstierna, som dock i motsats till Wolsey och de andra tillhörde sitt lands högadel. Gustav Adolf var för övrigt knappt 17 år vid sin tronbestigning 1611, ett år yngre än Henrik VIII.

[7] Termen för detta brott var ”Praemunire”.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Henry VIII, king & Court(2001, nyutgåva 2008).