I mitten av januari
1744 färdades två kvinnor i vagn genom Tyskland, Polen och Baltikum mot ryska
huvudstaden Petersburg. De reste med begränsat följe – en hovdam, en officer,
några kammartjänare och jungfrur och en kock. Att de var av någorlunda fin
släkt var tydligt, bönder färdades ju inte i vagn och knappast heller borgare.
Borgarkvinnor gav sig dessutom inte ut på långresor praktiskt taget ensamma.
Nej, de måste vara av adlig börd. I resedokumenten kallade de sig ”grevinnorna
Reinbeck”. Man kunde gissa att den yngre av de båda resenärerna, en flicka på
dryga 14 år, var dotter till den äldre, en dam på dryga 30. Emellanåt blev
färden påfrestande. Det var svårt att få tag på hästar och de fick ofta sova på
enkla skjutshåll – till och med i gästgivarnas egna boningsrum, omgivna av
husgeråd, snoriga ungar och familjens(säkert inte alltid rumsrena), djur. I synnerhet den äldre av de båda kvinnorna var
mycket irriterad över att tvingas leva under så simpla förhållanden, medan den
unga flickan snarast verkade nyfiken. När de omsider nådde Kurland var bekymren
emellertid över. Detta var ryskkontrollerat område och de mottogs som
kejsarinnans ärade gäster. I Riga hölls den första stora mottagningen. Nu
hävdes inkognitot och de två damerna framträdde som vad de var: Hertiginnan
Johanna av Anhalt-Zerbst och hennes dotter Sophie. Färden fortsatte. För den
äldre kvinnan var det en resa mot ett misslyckande. Trots sina höga ambitioner(eller
snarare på grund av dessa), skulle hon snart förvisas från Ryssland och genom
de krig som senare kom att skaka Tyskland skulle familjen också förlora sitt
furstendöme. Hertiginnan skulle dö som skuldsatt flykting i Paris. Hennes
dotter färdades å andra sidan mot en strålande karriär. Hon skulle sluta sina
dagar i sitt palats i Petersburg över femtio år senare som Rysslands
självhärskare, Katarina den stora.
Sveriges
Karl XIV Johan sade lite skrytsamt mot slutet av sitt liv att ingen följt en
bana sådan som hans. Sett till hans ursprung och att han slutade som dynastigrundare
- en dynasti som efter 200 år fortfarande innehar svenska tronen, är det sant
att få kan mäta sig med borgarsonen från Pau. Men Katarina II(den stora), av
Ryssland är definitivt i position att ta upp tävlan. Det finns exempel på
kvinnor av lägre börd som nått lika högt i livet, till och med blivit regenter.
Men hur många kvinnor av visserligen furstlig men obetydlig familj, utan
egentlig egendom och inflytande, hämtad från utlandet och länge betraktad som
bara en liten pjäs i det stora spelet, slutar som regent över ett imperium, en
av sitt nya lands viktigaste och mest legendariska härskare och i det närmaste
grundare av sin egen dynasti?
Den flicka
som skulle bli Katarina den stora föddes i nuvarande nordvästra Polen i den stad
som nu heter Szczecin men som för oss är mer känd som Stettin, 2 maj 1729.
Om hon kommit till världen några år tidigare skulle hon ha fötts som svensk
undersåte, för Stettin hörde till den del av svenska Pommern som gått förlorad
vid fredsförhandlingarna med Preussen i slutskedet av stora nordiska kriget.
Efter Westfaliska freden och fram till fredsslutet 1720 hade staden varit
huvudstad i svenska Pommern. Nu lydde den under kung Fredrik Wilhelm av
Preussen. Kommendanten i stadens fästning hette Christian August och var yngre
bror till hertigen av Anhalt-Zerbst, ett litet furstendöme i dagens Sachsen-Anhalt.
Han var 39 år gammal och gift med en drygt tjugo år yngre flicka, Johanna
Elisabet av Holstein-Gottorp. Det var detta par som i maj 1729 fick dottern
Sophie Frederike Auguste eller ”Fiekchen”(ibland ”Fike”), som hon kallades i
familjen.
”Fiekchens”
familj var visserligen inte kunglig, vare sig på faderns eller moderns sida,
men Johanna Elisabet kom från en familj med starka kopplingar till de stora
furstehusen runt Östersjön. Hennes kusin Karl Fredrik var hertig av Holstein
men också systerson till den svenske krigarkungen Karl XII. Han hade till stora
delar fått sin uppfostran i Sverige och ansågs av många, sig själv inberäknad,
som rättmätig arvtagare till svenska tronen efter Karls död.
Dessutom var han gift med Peter den stores äldsta dotter Anna. De hade en son
som var något år äldre än Fiekchen och hette Karl Peter Ulrik. Eftersom han var
ättling av både svenska och ryska kungahuset var han en seriös kandidat till
att ärva båda tronerna – åtminstone vad gällde anor. Hans andliga
förståndsgåvor var kanske inte de lämpligaste för att ärva ett eller flera
stora riken.
Johannas
egen nära familj innehöll också intressanta personligheter. Hennes far bar
titeln ”furstbiskop av Lübeck”, en till namnet ståtlig men inte särskilt
inflytelserik position. Av hans elva barn levde hela åtta till vuxen ålder,
ganska ovanligt i det tidiga 1700-talet. Johanna var sjunde barnet i
syskonskaran. En äldre bror till henne hade varit förlovad med ryska prinsessan
Elisabet, syster till hertig Karl Fredriks maka. Fästmannen hade emellertid avlidit i
smittkoppor just som bröllopet skulle firas. Det sades att Elisabet sedan dess
hyste speciell värme för den dödes familj. En annan äldre bror till Johanna
hette Adolf Fredrik och hade övertagit titeln som biskop av Lübeck sedan både
fadern och den äldre brodern avlidit. Han skulle i sinom tid utses till kung i
Sverige.
Med denna,
för en nutida läsare något förvirrande men för samtiden stolta, bakgrund var
det kanske inte så konstigt att Johanna kände sig felplacerad som hustru till garnisonsstaden
Stettins kommendant. Hon ansåg sig ha ”gift ned sig” och drömde om att spela en
roll i det politiska spelet om Europa. Att hennes första barn blev en flicka
och förlossningen dessutom så svår att hon lär ha legat till sängs drygt fyra
månader efteråt, gjorde att hon fick ”en komplicerad relation” till sin dotter
– Sophie sade långt senare att hon ”inte blev mer än tåld” av sin mor. I
gengäld visade fadern ”större glädje än omgivningen”, tillade hon. Sophies
förhållande till fadern tycks alltid ha varit gott. På grund av ett
olyckstillbud då hon var sju år blev Sophie sned i ryggen och fick bära korsett
ett par år. Detta pinoredskap var säreget nog tillverkat av stadens bödel,
tydligen den bäste ”läkare” staden Stettin hade att erbjuda. Denne yrkesman
tillrådde även att en ”ung oskyldig flicka” var morgon skulle gnida in
patientens axlar och ryggrad med saliv. Om det nu var korsetten, saliven eller
något annat – efter tre år var Sophie återställd och pinoredskapet kunde läggas
av.
Sophie var
både livlig och beläst. Familjen var visserligen av furstlig rang men eftersom
de i praktiken närmast var att betrakta som småborgare, mötte det inga hinder
att flickan lekte med ”vanliga” barn i trakten. En av kompisarna från den tiden
berättar att hon inte kunde sägas ”vara direkt vacker” men att hennes allmänna
attityd och sätt att föra sig gjorde ett behagligt intryck. Det var oftast
Sophie som var ledaren när ”gänget” var ute och lekte. Hon berättade senare att
”man)modern)? ofta sade henne att hon var ful och att hon därför lade särskilt an
på att få bra resultat i studierna, eftersom hon tydligen inte kunde behaga som
kvinna. Efteråt var hon inte säker på om hon verkligen varit ”så ful som man
påstod”, men ett porträtt från barndomen hon såg på senare år fick henne att
instämma: ”Om det verkligen var likt hade man inte fel”.
Sophies bästa vän i världen var guvernanten(i det här fallet troligen en
kombination av lärare och sällskapsdam), Elisabeth Cardel, med smeknamnet
Babette. De läste franska tillsammans och hade ”Fike” gjort bra ifrån sig läste
”Babette” gärna högt för henne. Kejsarinnan Katarina beskriver sin forna lärare
som ”Ett mönster av dygd och klokhet” och hon hade ”en naturligt högsint själ,
bildning och ett hjärta av guld. En kvinna man kunde önska alla barn”. Det är
inte utan att man misstänker att ”Babette” utgjort den verkliga modersgestalten
i lilla ”Fikes” liv.
Någon
alltigenom lydig elev var Sophie emellertid inte. I
religionsundervisningen(Sophie var naturligtvis protestant), hade hon en
benägenhet att ställa besvärande frågor till de präster som undervisade henne –
vad var egentligen omskärelse för något, hur kunde romerska kejsare som aldrig
upplevt kristendomen vara dömda till helvettet? Minst en gång hotade henne den
ärevördige prästen med stryk, varvid ”Barbette” ingrep och uppmanade sin
skyddsling att byta samtalsämne. Då
hon vid en mottagning förväntades kyssa kappfållen på konungen av Preussen(som
ju var hennes fars överherre), nekade Sophie med motiveringen att hon var så
kortväxt att hon inte nådde upp – Näsvist, tyckte Fredrik Wilhelm I. En
begåvad, glad lagom uppkäftig tjej med skinn på näsan – det är bilden vi får av
den flicka som skulle bli en av Rysslands mest berömda härskare och definitivt
dess viktigaste kvinnliga regent. Men ännu visste hon inget om sitt öde.
Åren kring
1740, då Sophie var mellan 11 och 13 år, skedde stora förändringar på Europas
troner som direkt inverkade på hennes familj. Senhösten 1741 gjorde ryska
prinsessan Elisabet, yngre dotter till Peter den store, statskupp i Petersburg
och utropade sig till kejsarinna. Eftersom hon inte tänkte gifta sig hämtade
hon efter några månader systersonen Karl Peter Ulrik till Ryssland och gjorde
honom till sin tronarvinge. Peter och Sophie hade träffats på släktmöten vid de små
tyska furstehoven och verkade komma relativt bra överens. Ett giftermål mellan
dem båda hade redan diskuterats. Sophie skrev senare att hon i stort sett varit
inställd på ett giftermål med blivande hertigen av Hollstein. Vid det här laget
hade hennes ”fulhet” börjat försvinna. Hon tyckte faktiskt själv att hon blev
vackrare för varje dag och hon hörde faderns anställda diskutera vilken framtid
som kunde tänkas vänta henne. När unge Karl Peter blivit rysk storfurste och
tronarvinge, blev han ännu mer spännande i Sophies ögon. Dessutom hade hon
blivit spådd av en siarkunnig man att en dag äga tre kronor: ”Tanken att bli
drottning tilltalade mig”, erkänner Katarina oförbehållsamt i sina minnen.
Det fanns
flera omständigheter som gjorde Sophie attraktiv som rysk storfurstinna. Hennes far hade blivit hertig av
Anhalt-Zerbst. Även om det som sagt inte var mycket att skryta med, lät det bra – det är ju onekligen finare
att vara dotter till en hertig än Stettins kommendant, särskilt om man
kandiderar till att bli rysk kejsarinna.
Fredrik
Wilhelm av Preussen hade dött något tidigare. Han efterträddes av sonen
Fredrik(snart kallad den store), Fredrik drömde om att stärka sitt rikes
ställning i Europa. Om dottern till en av hans vasaller gifte sig med Rysslands
tronarvinge(som sades vara mer preussare än ryss till sin läggning), borde det
gynna hans intressen.
Det slutliga
avgörandet låg självklart i kejsarinnan Elisabets händer. Varför hon valde en
obetydlig tysk småfurstinna till maka åt sin systerson, Rysslands blivande
tsar, är osäkert. Troyat ger intrycket att det i stort sett var Sophies mor som
initierade projektet. Hennes äldre bror hade ju en gång varit förlovad med
Elisabet och när den ryska prinsessan genomfört sin statskupp, gratulerade
hennes ”svägerska” till framgången. Därmed var kontakten etablerad och eftersom
det var viktigt för Elisabet att snabbt befästa sin makt låg Sophie bra till
att giftas bort med Peter. Tetzlaff framhåller flickans ”låga” ursprung som en
paradoxal men viktig faktor. En dotter till hertigen av Anhalt-Zerbst skulle
inte bereda några svårigheter. Hon hade inga mäktiga släktingar som skulle ta
sig ton vid ryska hovet och själv skulle hon bara vara tacksam att ”plockats
upp” från faderns ”furstendöme” – ingen risk för konkurrens om makten, såsom
kunde bli fallet om Peter gifte sig med exempelvis en preussisk eller polsk
kungadotter.
Nyårsdagen 1744 anlände en kurir till Zerbst, där hertigfamiljen då befann sig. Han
medförde ett brev till hertiginnan Johanna med ett mycket viktigt och hemlighetsfullt
budskap från ryska kejsarinnan – Johanna och Sophie var inbjudna att besöka
hennes hov. Vad det gällde stod inte utsagt men, som kejsarinnan sade: Hon var
säker på att Johanna var ”alltför upplyst att inte fatta arten av den brådska
Hennes Majestät kan visa att se er här tillsammans med er dotter, om vilken det
ryktesvis sägs förtjusande ting”. – med andra ord, Sophie var påtänkt som
hustru till ryske tronarvingen. Elisabet poängterade att det var viktigt att de
reste snabbt och att resan skedde med största möjliga sekretess – Det här var
ju en ren chansning. Om den där okända fickan inte passade för ändamålet måste
man kunna skicka hem henne så obemärkt som möjligt. Alltså skulle de resa med
liten svit och utan att någon officiellt visste vad som pågick. Precis när
brevet från Ryssland anlänt dök det upp ännu en kurir på löddrig springare. Han
kom från Berlin och hade med sig brev från kung Fredrik av Preussen, som
förklarade att han gärna ville bereda
Sophie ”exceptionell lycka” och därför önskade att hon skulle bli bortgift med
Rysslands tronarvinge. Samtidigt passade han på att bjuda familjen att göra en
avstickare till hovet i Berlin, på vägen till Ryssland.
Nu följde
några dagars intensiva diskussioner mellan Sophies föräldrar. Christian August
var långt ifrån säker på att ett ryskt giftermål skulle bereda hans dotter
”exceptionell lycka”, snarare kunde hon vänta sig exceptionell sorg och
fördömelse. Såg man till läget i Ryssland var det minst sagt osäkert. Det var
ju bara knappt två år sedan kejsarinnan Elisabet själv tagit makten genom en
statskupp. Vem visste hur länge hon fick sitta på tronen? Så var det religionen
– Sophie måste konvertera till rysk ortodoxi för att gifta sig med
tronföljaren, en otänkbar sak för dottern till den lutheranske hertigen av
Anhalt-Zerbst. Hustrun avfärdade hans oro. Chansen var helt enkelt för bra för
att missa. Tänk vad hon, Johanna, skulle kunna uträtta som svärmor till
Rysslands tronföljare – hon kunde närma Ryssland till Preussen! Som vuxna(och kanske särskilt vuxna av
furstlig börd), har för sed stängde föräldrarna sin dotter ute från dessa
samtal. Men Sophie märkte vad som försiggick – Dels hade hon ju länge varit
inställd på att gifta sig med Karl Peter Ulrik, nu storfurst Peter av Ryssland.
Dels hade hon hunnit ”tjuvläsa” tillräckligt av innehållet i det ryska brevet
för att fatta vad det rörde sig om. Tillslut gick hon till sin mor och sade
rent ut att hon var trött på alla dessa fånigheter. Varför inte säga som det
var! Johanna blev svarslös och började plötsligt berätta för ”Fike” vilket
förfärligt barbarland Ryssland var. Var det verkligen ett land att flytta till,
än mindre regera över?
Nära trettio
år senare hävdade kejsarinnan Katarina att hon avfärdat moderns oro med
överlägset lugn: ”Jag känner att allt kommer att gå bra”. Men var den 14åriga
flickan verkligen så kallblodig. Är det sant att hon hårdhjärtat vägrade att
avslöja ens för den trogna ”Barbette”, som hon snart skulle skiljas från för
alltid, vad som planerades. Den stackars kvinnan grät och frågade varför ”Fike”
var så tystlåten och sluten om målet med den förestående avfärden. De som
alltid varit vänner! Men ”Fike” förblev kall och sade att hon lovat hålla tyst.
Man vill gärna tro att hon i verkligheten svek sitt ord och berättade för sin
väninna vad som stod på. (Åtminstone gav de säkert varandra ett par ordentliga
kramar innan det var tid att ta farväl).
Hur det än
förhöll sig med den unga flickans känslor – en knapp vecka efter att brevet
från Ryssland anlänt lämnade Sophie och hennes föräldrar slottet i Zerbst, med
några få tjänare och ett minimum av kläder.
Delvis berodde det kanske på att den puritanskt lagde Christian August var snål
av sig men kejsarinnan hade ju också anbefallt sina gäster att färdas enkelt
och diskret. Officiellt var man bara på väg att avlägga visit hos Fredrik II av
Preussen. Det första målet var mycket riktigt hovet i Berlin, där unga Sophie
till sin mors förvåning och harm blev finare placerad än hon själv – vid
kungens sida! Fredrik konverserade ”Fike” om allt mellan himmel och jord och
tycks ha funnit henne charmant. (Men han kunde knappast förutse den kvällen att
han en dag skulle föreslå inte en utan två lämpliga brudar i rad åt Sophies son
och arvtagare. Än mindre att de två skulle hjälpas åt att, med ”bistånd” av
Österrike stycka upp Polen. Hertigparet av Zerbst och deras dotter stannade i
Berlin fem dagar.
Till synes reste man sedan mot Stettin men vid
Oder tog hustru och dotter farväl av sin make och far. (Han hade inte fått
följa med till Ryssland). Från och med nu och tills de nådde rysskontrollerat
område var Johanna och hennes dotter ”grevinnorna Reinbeck”. Den verkliga resan hade börjat. Utan att någon av de tre visste det, föräldrarna fick aldrig uppleva
det, inleddes därmed också ett nytt kapitel i Rysslands och Europas historia.