Antik vapenvägrare gav reformator sitt namn - Martin av Tours

 

10 november är Mårtensafton, eller Mårtengås som skåningarna säger. Länge trodde jag att dagen fått sitt namn efter Martin Luther, som föddes 10 november 1483. Det är i själva verket tvärtom – Luther fick sitt förnamn efter det katolska helgon som faktiskt förknippas med både 10 och 11 november, biskop Martin(på svenska ofta stavat Mårten) av Tours.   

Martin levde på 300-talet och kom från romerska provinsen Pannonien, dagens Szombathely i västra Ungern. Fadern var soldat i romerska armén och hade tydligen gjort bra ifrån sig eftersom han uppnådde status av veteransoldat. Han tilldelades land i trakten av nuvarande Pavia i norra Italien, dit familjen flyttade då Martin ännu var liten.    Som många äldre generationer genom tiderna önskade fadern att sonen skulle gå i hans fotspår och som ofta är fallet hade sonen egna planer. Denna gång spelade religiösa motsättningar en särskild roll. Kristendomen hade vid denna tid accepterats av romerska statsmakten men var ännu inte allenarådande, särskilt inte i de högre samhällsklasserna. Mårtens föräldrar bekände sig till de gamla gudarna medan sonen drömde om att tjäna de kristnas gud. Redan vid tio års ålder gjordes han redo för dop men av någon anledning blev det inte av, kanske beroende på fadern. Vid omkring 15 års ålder kom Martin slutligen till armén där han så småningom fick tjänst i en rytteriavdelning som ofta tjänade som livgarde åt kejsaren då denne var på resa.[1] Som regel var förbandet stationerat i Gallien, ungefär dagens Frankrike och Tyskland. Enligt legenden hade den unge mannen under sin tjänstgöring en stark religiös upplevelse: En tiggare i trasor uppenbarade sig för honom. Martin slet sin mantel i två delar och gav den ena halvan åt den fattige mannen. Följande natt såg han Jesus iförd den halva klädnaden och förstod att det var honom han mött. Nästa morgon var manteln åter hel. Därmed var eventuella tvivel på kristendomen undanröjda och Martin lät döpa sig. Han skall ha stannat i armén ytterligare två år men soldattjänsten blev honom alltmer motbjudande. Inför ett väntat fältslag mot kristna trupper förklarade han sig vara förbjuden att döda trosbröder. Martin anklagades för feghet och fängslades men erbjöd sig trotsigt att ställa sig framför fienden, naken och ”beväpnad” endast med ett kors. Domarna ville ta honom på orden men just då kom budet att fienden begärt förhandlingar. Kanske Martins överordnade tog detta som ett tecken att pojken verkligen stod i förbindelse med högre makter. I vilket fall som helst släpptes han fri och kunde lämna tjänsten. Livet som en Guds tjänare hade börjat. Martin var nu omkring tjugo år.

Martin anslöt sig till biskop Hilarius av Poitiers och blev något av dennes lärjunge Det faktum att prelaten var född hedning och konverterat till kristendomen bidrog säkert till deras vänskap. Martin deltog i sin mentors kamp mot arianismen som vid mitten av 300-talet hade en relativt stark ställning, inte minst vid kejsarhovet.[2] Både Hilarius och hans skyddsling förföljdes och tvingades till en tids exil, tidvis gemensam, på en ö i liguriska havet. Under vistelsen där skall Martin varit nära att dö efter att ha förtärt giftiga örter. Han bad till Gud och tillfrisknade.

Efter återkomsten till fastlandet i början av 360-talet skapade Martin ett eremitage åt sig i nuvarande staden Ligugé, söder om Poitiers. Han drog till sig många anhängare och konvertiter.[3] Eremiten företog regelbundna missionsresor och blev alltmer känd i det nuvarande Frankrike.

Den händelse som i vår tid främst förknippas med Martin inträffade år 371, då han utsetts till biskop av Tours. Enligt legenden skall eremiten, som nu antas ha varit mellan 35 och 55 år, ha försökt undkomma sin upphöjelse genom att gömma sig bland gässen i en lada. Djurens kacklande avslöjade dock var rymlingen fanns och han tvingades acceptera utnämningen. Händelsen skall ha inträffat 11 november 371.[4]    Vare sig legenden är sann eller inte fortsatte Martin sitt liv som omväxlande missionär och eremit i ytterligare omkring 25 år innan han avled 7 november 397, mellan 61 och 81 år gammal.[5] Han begravdes tre dagar senare 11 november, samma dag som upptäckten i ladan skall ha ägt rum. När Martin Luther döptes, nära1100 år senare, 11 november 1483, var det helt naturligt att namnge honom efter datumets särskilda helgon.[6]                  

---

[1] Detta tyder på att Martin, oavsett motviljan att bli soldat, måste ha ansetts som pålitlig och kompetent. 

[2] Arianerna förnekar Kristi gudom. Kristus är visserligen det främsta a Guds verk men inte gudomlig.

[3] Så småningom uppstod här ett kloster som ansågs vara det äldsta i Västeuropa, eller åtminstone Frankrike. Trots att verksamheten periodvis upphört på grund av krig och revolutioner har klosterliv bedrivits på platsen i nära 1700 år. Nuvarande klostret tillhör benediktinerorden Från Wikipedia.    

[4]  Det finns flera versioner av berättelsen. Seden att äta gås på Mårtens afton(10 november), anses vara ett straff för att dessa tamfåglar avslöjat Martins gömställe. Med tanke på att detta skall ha bidragit till hans värdighet och rang, borde väl gässen snarare belönas än bestraffas.

[5] Vissa källor säger att Martin föddes 316, andra 336.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Martin of Tours - Wikipedia och på Martin av Tours – Wikipedia.

Anfall på Ryssland - var Napoleon Hitlers föregångare?

 

I andra delen av sitt trebandsverk om Sverige och andra världskriget skriver historikern Henrik Berggren, apropå dödläget efter Frankrikes fall och Hitlers misslyckande att med Blitzen förmå England till underkastelse:

”Hitler befann sig i samma läge som Napoleon efter den inställda invasionen av Storbritannien 1805. Då hade den franske kejsaren, som likt Hitler kontrollerade den europeiska kontinenten, förbjudit all handel med de brittiska öarna. Blockaden hade inte blivit särskilt framgångsrik, viket ledde till att Napoleon anföll Ryssland, den andra kvarvarande stormakten i Europa, med katastrofalt resultat. La Grande Armée, den gigantiska franska invasionsstyrkan med över en halv miljon soldater, förintades av den ryska vintern”.

Trots detta avskräckande exempel, fortsätter Berggren, började Hitler hösten 1940 planera invasionen av Sovjetunionen, trots att Storbritannien vägrade sluta fred med Tyskland.[1]    Är det då berättigat att jämställa Napoleons ryska fälttåg med operation Barbarossa. Var Hitler en ny Napoleon eller snarare, var Napoleon en föregångare till Hitler?

Det finns förvisso likheter mellan de båda ledarna. Det verkar tydligt att båda drömde om ett Europa under fransk respektive tysk hegemoni, med gemensam valuta, kultur och styrelse. De tycktes också på väg att uppnå målet: Båda var under en kort tid Europas herre och väckte lika delar beundran, skräck och avsky. I båda fallen var Storbritannien det enda land som konsekvent och oavbrutet ledde kampen mot vad man uppfattade som ”ett monster” som ville lägga världen i allmänhet och Europa i synnerhet under sitt välde. Ser man på förhållandet till Ryssland blir likheten ibland, som en historiker uttryckt det, ”nästan kuslig”. Efter att först ha varit fiender(1805-07 utkämpades regelrätta fältslag mellan franska och ryska trupper), sluter såväl Frankrike som Nazityskland en pakt med ryssarna, som i praktiken leder till att Europa delas upp mellan två imperieledare. I båda fallen drabbas Norden på ett likartat sätt genom att ryska trupper kort efter paktens ingående utan krigsförklaring angriper Finland. De båda anfallen sker dessutom nästan exakt 130 år efter varandra.[2] Efter några år av skenbar vänskap angrips Ryssland i ett storskaligt anfall av sin vapenbroder. Anfallet hejdas av den ryska vintern, en stor mängd soldater i invasionsarmén går under vilket blir början till såväl Napoleons som Hitlers fall.      

Djupare sett är skillnaderna mellan händelserna åren kring 1810 och 1940 dock större än likheterna. Varken Napoleon eller Alexander I var massmördare i stil med 1900-talets totalitära ledare. För att fokusera på Napoleon är det betecknande att denne på sin höjd brukar anklagas för ett regelrätt mord eller snarare justitiemord – avrättningen av hertig Enghien 1804.[3] Denna händelse chockerade samtiden och skadade i hög grad den nya franska regimens rykte. Många(bland dem Sveriges kung Gustav IV Adolf), såg efter detta generalen från Korsika i stort sett som djävulen personifierad. Massmord i stil med Förintelsen var å andra sidan Napoleon främmande, såväl av praktiska som mänskligt moraliska skäl.[4]. Vad många ogillade var hans sätt att styra. För de gamla monarkierna var det naturligtvis skrämmande att en representant för revolutionen verkade på väg att göra sig till Europas, om inte världens, härskare. Därför är det berättigat att fråga sig om Napoleon kunde ha uppnått en acceptabel fred med sina fiender, även om han nöjt sig med att enbart härska över Frankrike.

Också de samhällsgrupper som från början stött Napoleons styre(exempelvis tyska intellektuella och invånarna i det delade Polen), blev med tiden irriterade på den franska hegemonin.[5] Redan Napoleons upphöjelse till kejsare 1804 hade varit illavarslande. Han tycktes ha förvandlats från revolutionär till vanlig envåldshärskare, bara så mycket mer krävande än vad envåldshärskare brukade vara. Inte minst ”kontinentalsystemet”, försöket att utestänga Storbritannien från den europeiska handeln, vållade stora problem för de deltagande. Det visade sig i praktiken omöjligt, också för Frankrike, att helt bryta all förbindelse med engelsmännen. De fördelar Napoleons allierade faktiskt uppnådde, som då delar av Polen efter Preussens nederlag 1806-07 återupprättades under namnet ”storhertigdömet Warszawa”, var ofta halvhjärtade och tillfredsställde sällan någon. Polackerna som räknat med total självständighet kände sig svikna medan det för ryssarna var en styggelse att det forna kungariket återuppstått, om så bara i en mycket begränsad form och som fransk vasallstat.[6]

Åren kring 1810 såg alltfler Napoleons välde som ett ok som förr eller senare måste skakas av. Något tyranni av totalitära mått var det dock inte fråga om. Tillspetsat kan man säga att Napoleon enbart exploaterade Europas mänskliga och materiella resurser medan Hitler även mördade dess befolkning.  Det är dessutom, som Herman Lindqvist påpekar i sin napoleonbiografi från 2004, värt att minnas att det i början av 1800-talet inte fanns några europeiska demokratier i dagens mening. Allmän rösträtt var knappt ens påtänkt och i länder som Ryssland och Österrike var livegenskap fortfarande det vanliga bland bönderna – en anledning till den österrikiska adelns motstånd mot Napoleon var att kejsaren efter sina segrar helt självsvåldigt frigav deras bönder. I USA, som ansågs förkroppsliga den nya friheten, var slaveriet ännu rådande och skulle femtio år senare ge anledning till inbördeskrig. Sverige hade slavar på sin ö i Västindien utan att särskilt många höjde på ögonbrynen. I det ljuset var Napoleon trots allt mer demokratisk än de flesta ledare i sin tid.    

För att övergå till förhållandet mellan Tsarryssland och Napoleons Frankrike var det milt uttryckt komplext redan från början. Den psykiskt instabile Paul(Pavel), I hyste som de flesta suveräner ovilja mot revolutionen men var samtidigt förargad på Storbritanniens översittarfasoner mot länder som önskade hålla sig neutrala i kriget. Detta åstadkom ett ryskt närmande till Frankrike kring sekelskiftet 1800.[7] Diskussioner fördes om en uppdelning av det turkiska väldet, där Ryssland skulle tilldelas Konstantinopel medan Frankrikes andel skulle underlätta en framtida erövring av Indien.[8]  Mitt i dessa förhandlingar mördades tsar Pavel av upproriska officerare och efterträddes av sonen Alexander. Denne motsägelsefulle man, på en gång påverkad av tidens västeuropeiska upplysning och med dragning till den ortodoxa trons mystik – dessutom plågad av samvetskval över mordet på sin far, upprördes över Napoleons framfart lika mycket som andra furstar(inte minst hertig Engihiens död). Men fascinerades samtidigt av hans dynamiska personlighet. Då de båda möttes till förhandlingar på en flotte i Niemen sommaren 1807 var tsaren närmast exalterad: ”Jag satt i sex dagar och talade ensam med Bonaparte”, skrev han till en av sina systrar. ”Tycker du inte att detta är som en dröm”?

I längden fann de båda härskarna det dock svårt att samverka. För Alexander var det omöjligt att acceptera att en uppkomling tagit sig kejsartitel och dessutom givit delar av Polen självständighet: Vilket hot kunde detta inte utgöra mot Ryssland i längden![9] Dessutom måste Alexander ta hänsyn till de antifranska stämningarna inom den egna aristokratin. Om han alltför helhjärtat höll fast vid den nya franska alliansen riskerade han få dela faderns öde.[10] Därtill kom en stark önskan hos tsaren att spela rollen av ”befriare” i den allmänna europeiska resning mot Napoleons välde som verkade alltmer sannolik åren kring 1810.

Napoleon i sin tur var irriterad på sin ”vapenbroders” ovilja att bistå honom i kriget mot Österrike 1809, ryssarnas negligering av kontinentalsystemet och de ständiga kraven att Polen inte skulle återskapas som självständig stat: varför misstrodde Alexander honom på den punkten, undrade kejsaren. Om han tänkt återupprätta Polen borde det ha skett i samband med Preussens fall 1806-07. Var ryssarnas krav kanske bara en förevändning att bryta med Frankrike och sluta sig till britterna? Nyheter att ryssarna dragit samman trupper vid gränsen till det polska storhertigdömet fick Napoleon att uppbåda sina trupper i de tyska staterna. Sommaren 1811 stod i princip klart för båda sidor att de snart skulle vara i krig på nytt.[11] Men Napoleon önskade inte detta krig, I ett betänkande som gjordes upp 1811konstaterade såväl kejsaren som en av hans rådgivare att Frankrike faktiskt inte hade någon direkt anledning till krig med Ryssland – dessutom fanns det andra uppgifter kejsaren måste ta itu med, inte minst den besvärliga situationen i Spanien. Tsarens ”opålitlighet” gjorde dock ett krig oundvikligt, menade Napoleon. Men känslorna var fortfarande blandade. I ett närmast sorgset brev till Alexander våren 1811 konstaterade han att de nu i praktiken förlorat kontrollen över händelseutvecklingen: den enes handlingar skulle driva den andre att rusta sig för krig, vilket i sin tur fick motparten att göra detsamma… ”och allt detta utan anledning”. Ett drygt år senare, i juni 1812, gick Napoleon över floden Niemen in i det ryska Litauen med sin ”Stora armé” på omkring 600 000 man.  Kriget hade börjat. Inom ett drygt halvår skulle den överväldigande majoriteten av dessa soldater vara döda och i april 1814, knappt två år efter Napoleons angrepp, tågade Alexander I in i Paris.  

Kanske var denna utveckling oundviklig. Alexander och Napoleon var alltför medvetna om sin egen värdighet som kejsare för att i längden kunna godta en konkurrent med likartade ambitioner. I det avseendet var de otvivelaktigt lika sina sentida efterföljare Stalin och Hitler. De drevs dock inte av något personligt hat till varandra. Än mindre önskade Napoleon ge något slags ”Lebensraum” åt fransmännen i Ryssland. Angreppet var avsett att skrämma tsaren till förhandlingar och att återknyta förbundet med Frankrike, inte att erövra hans rike.[12] Följden blev en skevhet i krigföringen – där Napoleon å ena sidan anfallit ett rike vars härskare han önskade som allierad, å andra sidan sökte undvika ett alltför vidlyftigt agerande. Zamoyski menar att kejsaren, om han exempelvis befriat bönderna ur deras livegenskap, mycket väl kunde skaffat sig anhängare i kampen mot tsaren.[13] En sådan strategi skulle emellertid göra Alexander mindre benägen för förhandlingar, ansåg Napoleon. Följden blev att ryska undersåtar som hemsöktes av La grande Armée inte upplevde något annat än att plundras på ägodelar och tillgångar, på samma sätt som invaderande arméer gjort i alla tider. Detta var på intet sätt påbjudet av Napoleon, tvärtom försökte han begränsa plundringen i görligaste mån men en invasionsstyrka måste leva. Följden blev naturligtvis att folket solidariserade sig med tsar Alexander mot de franska inkräktarna.

När Hitler 130 år senare följde i Napoleons spår var förutsättningarna de motsatta men effekten blev ironiskt nog densamma. Hitler hade under hela sin politiska karriär som yttersta mål att erövra Ryssland. Det var där de nya territorier fanns som skulle tillåta det tyska folket att utvecklas till det mäktiga släkte av en ädel ras de var ämnade att vara.  Landets naturtillgångar skulle exploateras och konsumeras av tyskarna. Stora delar av befolkningen, inte minst judarna, skulle mördas medan de något mindre nisshagliga ur ursprungsbefolkningen skulle hållas mer eller mindre som slavar, på sin höjd medvetna om betydelsen av olika vägmärken och att deras herre residerade i Berlin. Så mycket mer behövde dessa ”undermänniskor” inte veta om världen. Även om Führern under en kort period slöt förbund med Stalin, fanns inga tvivel om vilket slutmålet var. När så det rätta ögonblicket tycktes inne i juni 1941 drog Wehrmacht och dess allierade in över gränsen för att plundra, slakta och förstöra.   Hitler hade räknat med att när ”dörren var insparkad skulle byggnaden rasa”. Rent teoretiskt fanns det många som hade orsak att hata bolsjevikerna och kunde förväntas stödja en inträngande armé. Många hälsade också tyskarna som befriare – i synnerhet ukrainarna som lidit särskilt av Stalins kollektiviseringspolitik mot bönderna under 30-talet. Tyskarnas grymhet, mord och stölder ledde emellertid snart till att även många som avskydde Stalins regim slöt upp bakom den, beslutna att besegra fienden.

Utgångspunkten för de två angreppen på Ryssland, 1812 och 1941 var inte desamma. Napoleon betraktade inte Ryssland som sin huvudfiende och sökte länge få till stånd ett fast förbund med tsaren, exempelvis genom ett giftermål inom tsarfamiljen.[14] Att det slutligen blev krig var å andra sidan i stor utsträckning Napoleons ansvar – hans krav på sina allierade och vasaller var för stora och skulle i sinom tid säkert lett till en brytning med Ryssland. Han valde dessutom själv att gå till anfall 1812. Men det är icke desto mindre tydligt att han inte önskade krig med Ryssland. Tsarens ”opålitlighet” gjorde det omöjligt att bevara freden men Napoleon hade helst avstått. ”Jag vet inte vad vi slåss om”, sade han till ett sändebud som sökt upp honom i högkvarteret Villna(Vilnius), sommaren 1812. Napoleons agerande var den yttersta orsaken till kriget men han initierade det inte. Hans huvudmotståndare var England.

Hitlers anfall på Sovjetryssland 1941 var hans eget beslut och en av de viktigaste komponenterna i hans världsåskådning och därmed i andra världskriget i stort. Ryssland måste krossas för att ge tyskarna tillgång till mark och naturtillgångar. När och hur det skulle ske avgjordes av omständigheterna. Det var rentav tänkbart att temporärt sluta förbund med Stalin för att minska risken med ett anfall på Polen men att det för eller senare måste bli krig mellan bolsjevismen och nationalsosialismen var oundvikligt. Operation Barbarossa var i huvudsak ett ideologiskt färgat krig, Napoleons anfall 1812 byggde i stor utsträckning på motståndarnas inbördes misstro och ytterst på prestige. Någon ideologisk motsättning eller personlig aversion fanns egentligen inte mellan de båda kejsarna, snarare tvärtom.

 Oavsett de skiftande orsakssambanden bakom anfallen på Ryssland 1812 och 1941 fick de i långa loppet samma resultat. Soldaterna gick under till följd av vinter och(i synnerhet 1941-43), fruktansvärda strider och båda sidors hänsynslöshet. Såväl Napoleon som Hitler trodde sig efter tidigare segrar kunna uppnå i stort sett vad som helst enbart genom sina soldaters beslutsamhet. De fick erfara att ett folk som blir invaderat i regel samlar sig till motstånd och deras nederlag blev i båda fallen en avgörande punkt på vägen mot slutgiltig undergång. I det avseendet var Napoleons ryska fälttåg verkligen en föregångare till Barbarossa.[15]         

  

                

---

[1] Henrik Berggren, Landet utanför, Sverige och kriget, 1940-42 s. 52.

[2] ”Finska kriget” inleddes 21 februari 1808, ”Vinterkriget” 30 november 1939. En viktig skillnad är naturligtvis att Finland 1808 utgjorde en naturlig del av Sverige, medan det 1939 var en självständig stat..

[3] Louis Antoine Henri de Bourbon, Hertig av Enghien, tillhörde släkten Condé, en sidogren av det franska kungahuset, dessutom känd som krigarsläkt. Under revolutionskrigen efter 1792 hade han flera gånger deltagit i striderna mot det republikanska Frankrike och bedömdes på fransk sida som den troligaste kandidaten att bestiga en återupprättad kungatron. I mars 1804 sändes på Napoleons order en trupp franska soldater att gripa hertigen på hans slott i Baden. Han fördes till Frankrike och avrättades på slottet i Vincennes efter en summarisk rättegång. Talleyrand, tidens mest slipade politiker, som själv varnat Napoleon för den fara hertigen utgjorde, sade senare apropå avrättningen: ”Det var värre än ett brott. Det var en dumhet”. 

[4] I förbigående kan noteras att Napoleon under sina fälltåg bland annat i Italien upphävde habsburgarnas antisemitiska lagar. Därför tillhörde judarna hans trognaste anhängare, något han för övrigt lär ha gemensamt med sin store idol och förebild, Julius Caesar. 

[5] Polen hade kort före Napoleons makttillträde definitivt förlorat sin självständighet och delats mellan Preussen, Ryssland och Österrike.

[6] Storhertigdömet Warszawa grundades efter Preussens nederlag 1806-07 och bestod av de delar av det forna kungariket Polen som tillfallit Preussen vid landets sista delning 1795. Efter Österrikes nederlag mot Napoleon 1809 utökades hertigdömet ytterligare och kom att omfatta städer som Krakow och Lublin. Som framgår av namnet var Warszawa huvudstad. Hertigdömet upphörde vid sjätte koalitionens invasion 1813 Hertigdömet Warszawa – Wikipedia

[7] Sverige, Danmark och Ryssland hade sökt bilda en gemensam ”neutralitetspakt” under de tidiga Napoleonkrigen, vilket så när bragte de tre staterna i krig med Storbritannien. Köpenhamn blev anfallet två gånger av engelska flottan, 1801 och 1807, varefter danskarna slöt förbund med Frankrike. Sverige var det enda av de tre rikena som aldrig var lierat med Napoleon, även om Bernadotte lär ha vacklat en kort tid. Medan många jämför Napoleon med Hitler vet jag ingen som ställt Sveriges ”eftergivenhet” mot tyskarna i förhållande till Gustav IV Adolfs ”hallstarrighet” gentemot Napoleon och den katastrof samtiden menade att han därmed orsakat Sverige..

. 

[8] Den som på rysk sida ledde förhandlingarna var ingen annan än Göran Magnus Sprengtporten, adelsmannen som en gång hjälpt Gustav III till makten men sedan hoppat av till Ryssland, där han under kriget1788-90 kommit att bli något av en ledargestalt för svenska dissidenter.

[9] Paranoida föreställningar om faran av västerländskt inflytande inom ”den ryska sfären” är med andra ord inget sentida fenomen för härskaren i Kreml.

[10] Av de åtta ryska regenterna 1725-1801 var det bara Peter II som både tillträdde och lämnade tronen på helt naturlig väg. Paul(Pavel) I stacks ner i sitt sovrum 1801, Peter III avled under inte fullt klarlagda omständigheter kort efter sin avsättning 1762(troligtvis mördad på order av sin hustru).  Ivan VI, som blivit tsar som spädbarn, växte upp i fängelse för att slutligen mördas vid 24 års ålder 1764.  

[11] Ryssland hade deltagit i den så kallade fjärde koalitionen mot Frankrike 1805, vilket slutade i nederlaget vid Austerlitz.  Efter ytterligare två nederlag de följande åren gick Alexander i juli 1807 med på mötet i Tilsit.

[12] Att börja krig i avsikt att bli vän med den man angriper verkar, för den som ser freden som det naturliga tillståndet, fullständigt absurt. För den vilkens ”rätta element var kriget”, var(och är), det förmodligen fullkomligt logiskt. Eftersom Alexander envisades att föra en politik som inte gynnade Frankrike fanns för Napoleon ingen utväg annat än ett fälttåg i Ryssland i förhoppning att få tsaren på andra tankar. Även Karl XII resonerade sannolikt som yrkessoldat inför fälttåget 1707-09. Att förhandla med den opålitlige tsar Peter var meningslöst. Enda sättet att åstadkomma verklig fred var genom att tillfoga honom ett definitivt nederlag på rysk mark.    

[13] Sådana reformer hade genomförts under Napoleons fälltåg i Italien och Österrike.

[14] Efter skilsmässan från Josephine de Beauharnais önskade Napoleon gifta sig med en syster till Alexander I. Att tsaren hela tiden slingrade sig undan anbudet såg kejsaren som en skymf och ytterst ett tecken att tsaren inte menade allvar med alliansen. Napoleon gifte sig istället med ärkehertiginna Marie Louise av Österrike våren 1810 . Han blev uppriktigt indignerad då hennes far kejsar Frans deltog i sjätte koalitionen mot Frankrike 1813. Om tsar Alexander sänt sin syster till Paris skulle 1812 års fälttåg med största sannolikhet aldrig ägt rum.  

[15] Denna text bygger huvudsakligen på Adam Zamoyski, 1812, Napoleons marsch mot Moskva(svensk översättning 2006), och Herman Lindqvists biografi om Napoleon från 2004, kapitlet om ryska fälttåget. Angående bakgrunden till operation Barbarossa, se Ian Kershaw, Ödesdigra val, tio beslut som förändrade världen 1940-41(svensk översättning 2009), kapitel 2.    

Drottningen som kröntes till konung

 

 

Att bli krönt var förr en av de stora höjdpunkterna i en kungs liv. Akten bekräftade suveränens upphöjda ställning och hemlighetsfulla förbindelse med Gud. Än idag är kröningen(där den alls förekommer), ett stort evenemang som drar mängder av åskådare.[1] Även om ingen västeuropeisk medborgare väl i våra dagar på allvar ser konungen som ombud för en allvetande högre makt är det ändå något särskilt med de stora statsceremonierna – kungliga bröllop, dop, begravningar, öppnandet av riksdagen eller Nobelfestligheter i Blå hallen. Vi må klaga över kostnaderna för skattebetalarna men, handen på hjärtat, nog skulle vi sakna glansen! En enda europeisk suverän har förmodligen genomfört sin kröning med den mer eller mindre klart formulerade baktanken att snarast abdikera, Kristina av Sverige.

Kröningen i Storkyrkan 20 oktober 1650 var unik på flera sätt. Det var första gången en kvinna kröntes till svensk regent alltså som kung i sin egen rätt, inte drottning i egentlig mening eftersom en drottning förväntades vara gift med kungen och stå under honom.[2] Dessutom skedde kröningen i Stockholm, inte i Uppsala som brukligt var.[3] Valet av plats berodde delvis på att man inte hunnit göra allt i ordning i ärkebiskopsstaden. (Den svenska ekonomin var minst sagt svag efter det just avslutade trettioåriga kriget). Dessutom ansåg Kristina att det närmast ”gått troll” i vanan att kungar kröntes i Uppsala. Det var lika bra att göra slut på ”denna religion” och i stället förlägga ceremonin till den plats som under hennes fars regering definitivt blivit Sveriges administrativa centrum.[4]  Bortsett från de ovanliga inslagen kring själva kröningen förrättades den också mot en ovanligt mörk bakgrund. Både Frankrike och England skakades av inre oroligheter – I England hade monarkin till och med avskaffats och ersatts av Cromwells militärdiktatur. Karl I hade avrättats. Också i Sverige jäste missnöjet bland folket, inte så mycket med kungamakten som med adeln. De donationer av jord som tillfallit högadeln, dels som en följd av kriget på kontinenten dels på grund av drottningens önskan att belöna förtrogna gunstlingar, hade gjort att man nu ägde nära hälften av rikets areal. Vid den riksdag som hållits under sommaren och hösten hade bönderna rent ut förklarat att de fruktade livegenskap av samma slag som i de flesta länder i Europa. Drottningen hade utnyttjat den spända stämningen till att ge sig själv en vågmästarroll och på den vägen lyckats få adelsståndet att, i flera fall mot sin vilja, godkänna kusinen Karl Gustav som tronföljare. Det var således från en stärkt maktposition som Kristina nu gick att krönas.[5]   

Ett problem var hur man skulle göra med processionen. Normalt brukade resan till och från Uppsala vara ett tillfälle för rikets grädda att visa upp sig för undersåtarna. Lösningen blev att hovet en knapp vecka före kröningen åkte till Jakobsdal(nuvarande Ulriksdal), utanför Stockholm och så tillbaka igen tre dagar senare. En annan fråga gällde kröningskronan – skulle drottningen bruka den krona som tillverkats åt hennes mor vid bröllopet trettio år tidigare eller Erik XIV:s krona från 1561? Administratörerna tycks ha tagit det säkra före det osäkra och låtit restaurera båda kronorna inför det kommande evenemanget. Kristina besåg klenoderna och fann det mest passande att använda kung Eriks regallie. Än en gång: Hon var en suverän, inte en konungs maka.                

Både intåget i Stockholm 17 oktober och kröningen i Storkyrkan tre dagar senare blev lyckade. Ofrivilligt illustrerades dock att den nya svenska stormakten var en koloss på lerfötter: Triumfbågen i romersk stil som ställts upp på nuvarande Gustav Adolfs torg och som på avstånd tycktes vara gjord av sten var i själva verket gjord av trä med överdrag av tyg.[6]  Detta smått pinsamma faktum dränktes förmodligen i den allmänna festyran. Kanonsaluterna och fyrverkerierna var så kraftiga att det stod som en dimma över Stockholm. Kröningsceremonin tycks ha fortgått utan störningar. Ett slående inslag var den nya silvertron som drottningen fått i gåva av favoriten De la Gardie och som nu står i Rikssalen på Stockholms slott. Kröningspredikan hölls av Kristinas gamle vän och lärare, biskop Matthiae i Strängnäs, som erinrade om hur Salomo en gång blivit smord.[7]  Sedan Kristina genomgått smörjelse- och kröningsakten förkunnade härolden, en smula motsägelsefullt men högtidligt:

”Nu är drottning Kristina krönt konung över Svea och Göta landom och dess underliggande provinser, och ingen annan”.

Sedan alla svurit de eder till drottningen som på dem ankom begav man sig åter till slottet för kvällens(och nattens), festmåltid. Som alltid vid kröningar firade folket sin egen fest, med stekt oxe och vin sprutande ur särskilda fontäner. Det var bara början, för festligheterna fortsatte flera veckor efteråt. Det är ofta frestande för eftervärlden att spekulera över hur olika kungar upplevt och reagerat på sina kröningar. Sällan är väl frågan så laddad och spännande som i fallet Kristina: Hur upplevde hon sin kröning, vad tänkte hon? Var hon förväntansfull inför framtiden, orolig. Eller såg hon kröningen endast som ett steg på vägen mot befrielsen, abdikationen och konverteringen till katolicismen?[8]   

 

           

 

         

---

[1] Såvitt jag vet är det bara England(Storbritannien), som fortfarande i stort sett kröner sina kungar i gammal stil.

[2] Margareta kröntes faktiskt aldrig till regerande drottning, trots att hon utsågs till ”rikets fullmäktiga fru och husbonde” efter makens och sonens död.

[3] Senaste gången en kung hade krönts i Stockholm var 130 år tidigare, 1520 när Kristian Tyrann besteg svenska tronen, den akt som några dagar senare följdes av Stockholms blodbad. Kanske en och annan av de närvarande vid kröningsakten 1650 erinrade sig detta prejudikat och såg det som ett dåligt omen, särskilt sedan Kristina både abdikerat och konverterat till katolicismen. Med undantag för Karl XII(1697), skulle det dröja 70 år innan en kung/regent kröntes i Stockholm igen. Därefter blev huvudstaden i princip också svensk kröningsstad. Således kan den i sig ganska obetydlige och av eftervärlden illa ansedde Fredrik I åtminstone ta åt sig äran att ha satt trenden att svenska kungar kröns i Stockholm. 

[4] Ironiskt nog kom Kristinas abdikation knappt fyra år senare att ske i just Uppsala, huvudsakligen på grund av rädsla för pest i Stockholm. Det var som bekant också i Uppsala Karl X Gustav kröntes.

[5] Man kan med facit i hand tycka att ständerna, i synnerhet de adelsmän och andra som kände Kristina närmare, redan nu borde anat att hon planerade att abdikera. Vilken annan rimlig förklaring kunde finnas till att en regent på 24 år utsåg en obetydligt yngre släkting till sin efterträdare samtidigt som hon envist vägrade gifta sig? Att drottningens första försök följande år att abdikera kom som en chock måste bero på att man helt enkelt inte kunde tänka sig att en regent(särskilt inte en ung sådan), skulle abdikera. Så gör man bara inte!

[6] ”Potemkinkulisser” skulle vi säga idag.

[7] Underförstått jämställdes Gustav Adolf med kung David.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Erik Petersson, Maktspelerskan, drottning Kristinas revolt(2011), kapitlet ”Krönt till kung”.

Mannen som blev kung på trots - Karl XIV Johans sista tid

 

 

För några veckor sedan hävdade jag att Sverige har två dynastigrundare som kan anses ”ha format sitt eget öde”, dvs. huvudsakligen blivit kungar på egen hand, baserat på egna meriter eller handlingar, Gustav Vasa och Karl Johan. Gustav Vasas eftermäle har i huvudsak varit positivt. Även om en senare tids historiker gärna framhåller hans mer brutala sidor står nog ändå bilden av ”Riksbyggaren” tämligen ohotad. Omdömena om Karl Johan tycks mer osäkra. Marskalk Bernadotte ingår inte heller i det allmänna historiemedvetandet på samma sätt som sin företrädare från 1500-talet – att Gustav Vasa gömde sig i Dalarna vet varje svensk, hur många kan rakt upp och ner ge namnet på ett eller flera fältslag där general/ marskalk Bernadotte lett sina trupper till seger? Ändå är hans liv minst lika spännande och växlingsrikt som Gustav Vasas.

Hos äldre historiker finns en tendens att nedvärdera den förste Bernadotte. Åke Ohlmarks ger i sin krönika över svenska kungars död en huvudsakligt mörk bild av honom: utdömd som fältherre av ”experten” Napoleon, ”än idag ansedd som förrädare av fransmännen, slug, skuggrädd och snål, fick aldrig nog av att samla på hög. Kunde ha lärt sig svenska om han gjort sig lite möda”. Blev visserligen, ”som alla kungar”, populär på ålderns höst men egentligen inte sörjd av någon, utom möjligen av hustrun. Tonen blir rent ut sagt lite smågnällig. Dessutom hävdar Ohlmarks, något egendomligt: ”Hur han en gång var som fältherre vet vi inte.”[1]

Om vi vet något är det väl just att sakförarsonen från Pau var en god fältherre. Bernadotte levde nämligen (i motsats till många fältherrar genom historien), i ett land och i en tid där enbart meriterna spelade roll för befordran. Även om de flesta fältherrar och generaler som fått namn av stora krigare också varit framgångsrika har det överväldigande flertalet varit av ”förnäm börd”. Även om flera adliga fältherrar(inte minst i Sverige), också visat genuin begåvning för sitt yrke, kvarstår det faktum att deras karriär ytterst styrts av deras ursprung. Marskalk Bernadotte började som vanlig simpel soldat i ett franskt infanteriregemente och slutade sin franska bana som general, furste med namn av prins och marskalk av Frankrike. En sådan karriär hade varit omöjlig utan revolutionen och ogenomförbar för någon som saknat kompetens och läggning för sitt yrke. Bernadotte gjorde sig bevisligen dessutom ett namn som ädelmodig mot besegrade fiender. Utan ryktet om hans humana behandling av de svenska fångarna vid Lübeck 1806 skulle marskalkens namn aldrig nått officerskretsarna i Sverige och aldrig lanserats som tänkbar tronföljare efter statsvälvningen tre år senare. Bernadotte var visserligen långt ifrån den ende av enkelt ursprung i sin tid som blev både furste och kung, men av Napoleons många generaler var han ensam om att grunda en dynasti som under de senaste 200 åren suttit orubbad på tronen, trots alla omvälvningar som skakat Europa under tiden. Man kan naturligtvis kalla Bernadotte förrädare eller sängkammarregent om man så önskar. En sak står emellertid klar: Obegåvad var marskalk Bernadotte inte, varken som fältherre eller statsman.         

Karl Johan själv såg naturligtvis sin gärning i en positiv dager. Då han mot slutet av sitt liv vid mitten av 1840-talet författade ett slags minnesruna över sig själv, förklarade han sig i tidens romantiska stil ha ”regerat över ett folk som vetat att försvara sina rättigheter och vars förfäder – de fornnordiska asagudarna – för att undgå det romerska tyranniet sökte en fristad här i Skandinavien. Varifrån de århundraden senare drog åstad för att i sin tur sätta skräck i romerska folk”.[2]  Kungens skildring av hur han en gång beslutat tacka ja till att bli svensk tronföljare är rolig läsning, oavsett sanningshalten. Karl Johan berättar att han i stort sett bestämt sig för att säga nej till Sveriges krona, då han fick veta att kejsar Napoleon haft ett samtal med marskalk Davout.[3] Angående Bernadottes kandidatur till Sveriges tron hade Napoleon sagt: ”Prinsen av Ponte Corvo tror sig om allt men han är inte där ännu”.

Att Napoleon på detta sätt mer eller mindre avskrev Bernadottes chanser att bli vald fick marskalkens alltid lättantända temperament att flamma upp: Om han blev vald skulle han minsann acceptera! Napoleon hade också(inte helt oriktigt sommaren 1810), varnat Bernadotte att svenskarna hoppades för mycket av honom. Han skulle aldrig bli lycklig i detta avlägsna land, sönderslitet av inre och yttre stridigheter. Även denna dystra förutsägelse hade stärkt Bernadotte i hans beslut att tacka ja till tronen.[4] Resultatet hade blivit en i praktiken 34 års regering och grundandet av en verklig dynasti, med en son och fyra sonsöner i tronföljden. Inte dåligt för en sakförarson från Pau, tänkte förmodligen Bernadotte där han satt och skrev sitt egenhändiga eftermäle. Som avslutning konstaterade kungen lite skrytsamt att ”Ingen fyllt en bana liknande min alltsedan den tid jorden steg upp ur kaos”.[5]      

De sista åren blev svåra, som de gärna blir för den som levt ett aktivt liv och känner sina krafter svika. Efter en lätt ridolycka 1838 blev det besvärligare för Karl Johan att rida men i det längsta fortsatte den gamle krigaren att bevista truppövningarna på Ladugårdsgärde till häst. Han led av ledgångsreumatism, håret glesnade så att han fick anlägga peruk, hans tänder lossnade. Till detta kom oppositionens allt högljuddare kritik, inte minst mot hans beroende av greve Magnus Brahe. Som alltid gjorde kritiken honom vred och ledsen: Hur kunde man anklaga honom för egennytta, han som gjort så mycket för sitt adoptivland! Svenskarna är emellertid när det kommer till kritan ett rojalistiskt  folk, vilket Karl Johan fick uppleva i februari 1843, då 25 år gått sedan han blivit kung.[6] Med ens tycktes all kritik som bortblåst. Det lär ha blivit rena folkfesten och man erinrade sig att den gamle kungen ändå uträttat mycket i sitt nya land, inte minst att han skänkt riket fred(ett tillstånd vi som bekant lyckats bevara in i vår egen tid). Ett knappt år senare, i januari 1844, drabbades Karl Johan av slag. Därefter var han i stort sett onåbar för omvärlden men kom ibland upp till ytan igen, dock inte alltid till omgivningens glädje: ”Ni är förrädare allesammans”, dundrade han till de församlade strax före slutet. En annan gång visade han det mod inför det oundvikliga som anstår en sann soldat: ”Jag varken önskar döden eller fruktar den”. På morgonen 8 mars viskade den gamle: ”Oscar, Oscar, Vi skall försvara oss”. Så var allt över.

Henrik Reuterdahl, som senare blev både ärkebiskop och ecklesiastikminister och som vid denna tid var universitetsbibliotekarie i Lund och huvudredaktör för Theologisk quartalskrift, sade senare apropå sin reaktion vid dödsbudet:

”Jag hör inte till dem som kritiklöst beundrade Karl Johan. Jag såg i honom en stor personlighet ehuru behäftad med stora svagheter. I Sverige satte man honom måhända till en början något för högt, men sedan nedsänkte man honom mycket för djupt”.[7]               

  

---

[1] Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut (1983), s. 106-08.

[2] Man kan undra om Karl Johan själv tänkt ut denna storstilade formulering

 eller om någon, kanske den trogne greve Brahe, givit ett och annat ”tips” hur det vore lämpligast att uttrycka sig.

[3] Davout var Bernadottes främste rival bland Napoleons generaler, möjligen med undantag för Bertier. Deras antipati för varandra hade vid minst ett tillfälle orsakat oreda i ordergivningen inför ett väntat fältslag.

[4] Man kan alltså säga att Bernadotte blev svensk tronföljare på rent trots.

[5] Det är tveksamt om detta stämmer. Redan Predikaren konstaterar som bekant att ”intet nytt sker under solen”. Om man däremot begränsar sig till kategorin svenska kungar är det riktigt att få om någon kan mäta sig med Karl Johan, i synnerhet med hänsyn till hans ursprung. Gustav Vasa är dock en svår konkurrent. Han var visserligen född adelsman men förlorade allt han ägde och riskerade att avrättas som upprorsman. Trots detta och mot alla odds blev han inte bara kung utan lyckades också regera oavbrutet i nära 40 år. Vi kan nöja oss med att konstatera att Karl Johan var en värdig (och överlägsen)? Efterföljare till ”riksbyggmästaren”.

[6] Då jag ovan hävdar att Karl Johan regerat i 34,( eller kanske snarare 33) år utgår jag från att hans regentskap i praktiken började redan 1810. Med utgångspunkt från Karl XIII:s död i februari 1818 regerade Karl XIV Johan i 26 år, en månad och tre dagar. 

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Kenne Fant, Stamfadern(1994), kapitel 85-86 och 88. Angående  Henrik  Reuterdahl, se Henrik Reuterdahl – Wikipedia.