"Jag har förlorat många vänner" - Vita skeppets undergång

 

Ni som är från 35 år och uppåt – Minns ni vad ni gjorde då nyheten kom att ”Estonia” sjunkit en septembernatt på Östersjön? Själv låg jag till sängs efter en operation och fick höra nyheten just som vi skulle äta frukost. Morgonen efter Palmemordet låg jag och min mor tillsammans och gosade i sängen, som vi brukade på helgerna. Jag var nyss fyllda tio år. Vi hörde att de spelade sorglig musik på radion och anade att något måste ha hänt men tänkte inte närmare på saken, Plötsligt hördes en röst i radion: ”Här följer ett extra Stockholmsnytt på grund av mordet på statsministern”. ”VA”. utbrast min mor. Hon trodde inte sina öron och inte jag heller. De närmaste dagarna gjorde man inte mycket annat än tittade på TV och lyssnade på radio. Det finns flera händelser i historien som de samtida inte glömmer. Oftast rör det sig om mord på någon känd person eller en katastrof med många dödsoffer. Mordet på Kennedy, som inträffade för 62 år sedan i dagarna, lär vara en sådan dramatisk tragedi och säkert på sin tid Titanics undergång 1912. Denna text skall emellertid handla om en betydligt äldre katastrof – ”Vita skeppets” undergång i Engelska kanalen utanför hamnen Barfleur i Normandie 25 november 1120. Sett till antalet dödsoffer var det verkligen en katastrof – 2-300 människor lär ha omkommit. Vad som gjorde tragedin historisk var emellertid att den drabbade Englands högsta kretsar. Till sina verkningar orsakade den både inbördeskrig och att en ny gren av Vilhelm Erövrarens ätt besteg engelska tronen. Berömda kungar som Rikard Lejonhjärta och hans yngre bror Johan(av många känd som ”prins John”), skulle aldrig existerat utan denna fartygsolycka i Engelska kanalen för 905 år sedan. 

England styrdes i början av 1100-talet av en normandisk ”invandrarfamilj”, eller ockupationsmakt om man så vill. Omkring 60 år tidigare hade hertig Vilhelm av Normandie invaderat Saxarnas rike – enligt vad han själv påstod utsedd till dess tronarvinge av Edvard Bekännaren, och gjort sig till Englands herre. Efter de första årens undertryckande av öns invånare, delvis föranledd av deras envisa motstånd mot inkräktarna, hade under hertig Vilhelms yngste son, Henrik I, en förändring börjat märkas. Då man förut betecknat de styrande som ”fransmän”, eller ”normander”, och undersåtarna som ”engelsmän” eller ”saxare”, började man nu beteckna både eliten och undersåtarna som ”engelsmän”. Det blev också vanligare med ”blandäktenskap” mellan de två grupperna. Kung Henrik hade själv föregått med gott exempel genom att gifta sig med en skotsk kungadotter av saxisk börd, prinsessan Matilda(född Edith) – en kvinna känd för sin godhet och sitt oförtröttliga arbete med välgörenhet och infrastruktur, inte minst i London.[1] Kungaparet hade två barn – sonen William och en dotter som fått samma namn som sin mor.[2] Henrik I hade blivit kung efter sin äldre bror William Rufus(Vilhelm II eller Vilhelm den rödes), död genom olyckshändelse år 1100. Efter att ha störtat sin äldste bror Robert som hertig av Normandie och låtit fängsla honom i England hade kung Henrik återförenat Normandie med sitt engelska örike. Det gjorde honom visserligen till en av de mäktigaste furstarna i Europa, om man såg till ytan han kontrollerade, men innebar också åtskilliga praktiska problem. Varken kungen av Frankrike, som enligt feodal rättsordning var hertigdömets överherre, eller de många småfurstarna inom och storvasallerna utanför hertigdömet, uppskattade den engelske kungens expansiva politik, hans krav på oberoende och lojalitet. Henrik I befann sig ofta på kontinenten för att sköta de normandiska affärerna medan drottningen och de närmaste rådgivarna tog hand om de engelska.

Under perioden 1116-20 vistades Henrik I permanent i Normandie, omväxlande sysselsatt med krig, förhandlingar, ceremonier och ingåendet av storstilade allianser. Då han i november 1120 beredde sig att återvända till England tycktes det som om ett livsverk höll på att fullbordas. Kungen av Frankrike var besegrad och de mindre rivalerna krossade eller utan möjlighet att hota normandernas ställning. Sonen William hade nyligen erkänts som normandisk hertig av de mindre vasallerna och dessutom ingått ett fördelaktigt gifte, som skulle komma att utöka familjens jordinnehav och inflytande. Nu återstod bara att på nytt få honom erkänd som engelsk tronföljare – så skulle Henrik I framträda som en av tidens mäktigaste furstar, kanske den mäktigaste i Europa.[3]     

Kungen, hans hov och familj hade rest över kanalen mellan Normandie och England åtskilliga gånger, men sällan så många på en gång. För att begränsa skadeverkningarna om olyckan skulle vara framme, kanske också på grund av utrymmesbrist, färdades kungen och hans son på olika fartyg. Tronföljarens skepp var en snabbgående farkost, byggd efter samma ”planritning” som de vikingatida långskeppen – en erinran att normanderna ursprungligen varit invaderande nordbor. De verkar som de flesta passagerarna tillhört den yngre generationen inom kungafamiljen och adeln. Utöver kronprinsen, en yngling just fyllda 17 beskriven som charmig men en smula bortskämd, ingick två av Henrik I:s många utomäktenskapliga barn, liksom hans systerdotter Lucia. Med medföljande tjänare och en besättning på omkring femtio man lär det ha varit mellan 2-300 personer som embarkerade fartyget i Barfleur kvällen 25 november.[4]   Skeppet var nyrenoverat och stiligt, vilket kanske förklarar varför det kallades ”Vita skeppet”.

Kvällen var lugn, klar och kall men utan måne. Kung Henrik hade avseglat med högvattnet ungefär klockan 22. 45 med ett fartyg lika snabbgående som ”Vita skeppet”. Prins William och hans följe gav sig av först omkring midnatt. Skepparen hade en förpliktigande bakgrund – han var son till den man som varit styrman åt hertig Vilhelm den gången 60 år tidigare. Att föra Englands utvalde arvtagare till hans blivande rike tycktes inte skrämma honom. Men så fanns det knappast heller något att frukta. Kvällen var som sagt lugn och godset man förde med sig inte alltför skrymmande, om än ganska dyrbart – en del av Englands statskassa ingick i transporten. En mer ödesdiger last utgjordes måhända av de vintunnor man också medförde. Då prinsen anlände till hamnen tömde det upprymda sällskapet ett antal bägare till hans ära, vilket inte undgick att påverka såväl passagerare som besättning. En av de tilltänkta deltagarna på färden Stefan av Blois, en yngre systerson till Henrik I, greve av Mortain genom förläning och av Boulogne genom giftermål, fann för gott att avstå från företaget – om det nu berodde på magbesvär som det sades eller av oro över skeppskamraternas upprymda tillstånd.[5] De upphetsade passagerarna sporrade nu besättningen till lite kapprodd i kanalen – man skulle hinna före kung Henrik till engelska kusten! Utmaningen antogs och med glatt mod satte man segel och styrde ut ur hamnen.              

Exakt vad som nu hände eller snarare varför det hände är osäkert. Att ta sig ut ur Barfleurs hamn var inte särskilt svårt. Det räckte med att hålla rakt åt nordost, viket var det naturliga för att komma ut i kanalen. Men styrmannen, överförfriskad av det goda vinet eller uppfylld av tävlingsanda, höll för mycket åt norr och rände rakt på några klippor. Plankor bröts upp och vatten strömmade in. Man försökte först rycka sig loss men till ingen nytta. Redan på detta stadium drunknade några roddare, inne i skeppet eller fallna över bord. Panik började sprida sig och då skeppet plötsligt kapsejsade var allt förlorat. Prins William hade lyckats ta sig upp i en jolle, men då han hörde sin halvsyster ropa på hjälp gav han order om att återvända till skeppet. Panikslagna människor försökte ta sig upp i hans lilla båt men även den kapsejsade och prinsen och hans vänner drogs ned i djupet. Bara tre personer överlevde någon länge stund – skepparen, en ung adelsman och en slaktare som tydligen ingått i tjänarstaben för någon av de många resande. Denne man var uppenbart en smula simkunnig och dessutom varmt klädd. Han överlevde till morgonen då några fiskare dök upp och tog hand om honom. Han kunde berätta om vad som hänt och levde ytterligare tjugo år. Skepparen, som var både stark och simkunnig, lär ha frågat sina olyckskamrater vad som blivit av prins William. Då han fick veta att denne sannolikt gått under slog han ut med händerna: ”Då passar det sig inte för mig att leva”, förklarade han och lät sig sjunka till botten. Den unge aristokraten höll huvudet över vattnet en stund men till slut orkade han inte mer. Efter att ha gjort korstecknet sjönk också han till botten. Av mellan 2-300 människor skall alltså endast ett liv ha räddats. Sett till antalet ombordvarande var Via skeppets undergång således en betydligt större katastrof än både Titanic och Estonia. Utöver kung Henriks son inom äktenskapet omkom också två av hans utomäktenskapliga barn, sonen Richard och dottern Maud. Också kungens systerdotter Lucia miste livet. Arton kvinnor av förnäm börd omkom.

Henrik I och hans följe lär på avstånd ha hört skriken från de drunknande men, i tron att det var ljuden från osaliga(redan drunknade), själar inte vågat ingripa. De nådde Englands kust helt utan missöden men då nyheten om vad som hänt slog ned vågade ingen berätta det. Först efter några dagar lät greve Theobald av Blois(en äldre bror till ovannämnde Stefan), en liten pojke som av en händelse avslöja sanningen. Kungen föll i vanmakt och lär sedan ha tillbringat flera dagar på sitt rum, sörjande både sina personliga och sina vänners förluster. Folket kring Barfleur lyckades efter några veckor bärga en del värdesaker från vraket, bland annat Englands statskassa. En del kroppar togs också upp till ytan men de var så illa åtgångna att det var svårt att identifiera dem. Man fick gå efter de drunknades kläder. Flera kroppar hade dessutom förts långt från förlisningsplatsen av strömmarna. Liket efter prins William återfanns aldrig.[6] Bortsett från de rent dynastiska konsekvenserna av katastrofen som innebar att tronarvinge saknades, vilket i längden skulle leda till ny splittring och nya inbördeskrig, var det som hänt självklart en rent personlig tragedi för hovet och aristokratin. Ärkebiskopen av York konstaterade lakoniskt apropå katastrofen: ”Jag har förlorat många vänner”. Säkert mindes de som upplevt Vita skeppets undergång resten av livet vad de gjort eller sagt då budskapet om förlisningen nådde dem.[7]        

                          

---

[1] Det skulle dock dröja nära 300 år innan engelskan helt övertagit rollen som förvaltningsspråk från den normandiska franskan Det slutgiltiga genombrottet för engelskan som officiellt språk i England anses vara det trontal Henrik IV höll vid sitt maktövertagande 1399. 

[2] Prinsessan Matilda(eller Maud), hade redan vid nio års ålder skickats till Tyskromerska riket för att gifta sig med kejsar Henrik V. Efter sin brors och makes död återvände hon till England, utkorades till tronarvinge av sin far och giftes sedan åter bort med greven av Anjou. Deras äldste son Henrik(senare Henrik II av England), blev grundare av ”huset Plantagenet” som via förgreningar regerade England till 1485 och vars ättlingar fortfarande sitter på tronen genom” ”huset Windsor”.  

[3] Det fanns ännu ingen successionsordning för den engelska tronen, varför varje tronövergång teoretiskt kunde leda till inbördeskrig. Ett sätt att undvika detta var att låta baronerna svära trohet till en utsedd arvtagare eller att låta kröna en sådan medan den gamle kungen fortfarande var i livet. I ett läge där naturlig tronarvinge saknades blev naturligtvis läget särskilt allvarligt men inte heller en kungason född inom äktenskapet kunde vara helt säker på att ärva sin far. Både det förflutna och framtiden skulle ge flera exempel på detta. Först under Henrik III, i mitten av 1200-talet, fastställdes att Englands tron för framtiden skulle ärvas av den regerande kungens äldste son.  

[4] Barfleur är idag en obetydlig fiskehamn i departementet Manche i Normandie inte så långt från Cherbourg. På normandernas tid utgjorde det emellertid en av de viktigaste(om inte den viktigaste), förbindelselänken mellan England och hertigdömet. Det var härifrån Vilhelm Erövraren inlett sin invasion 1066 och här skulle Rikard Lejonhjärta påbörja den sista etappen av sin svåra hemresa från Heliga landet 1194.   

[5] Denne Stefan blev sedermera kung Stefan av England i nitton stormiga år. Hans regeringstid är känd som ”Anarkin ”.I engelsk historia.

[6] Henrik I:s ende son inom äktenskapet betecknas i historieböckerna som William Adelin . detta tillnamn tycks under saxarnas tid ha haft något skiftande betydelser men var vid tiden för normandernas ankomst beteckning på person av kungligt blod, en son till kungen eller tronarvinge. Ætheling - Wikipedia   

[7] Historikern John Guy ger i inledningen till sin bok om Thomas Becket, hans liv och tid en utförlig skildring av Vita skeppets undergång Warrior,priest, rebel, victim  a 900-year-old story retold – Thomas Becket((andra upplagan 2013). Se även Edmund King, Henry I, the Father of his people(nyutgåva 2022), främst kapitel 4.      

Konsten att bli äldre - Gustav V:s 80årdag och min egen stundande 50årsdag

 

Det är bara att inse fakta – om tre dagar fyller jag 50 år! Rimligen innebär det att man levt de flesta åren av sitt liv. 50 är mitten – ”livets middagshöjd”. Sedan går det obevekligt nedåt, mot slutet. Men fest blir det på fredag – även om jag i skrivande stund inte är helt säker på detaljerna. Blir trots allt spännande och kanske får jag böcker med material till nya artiklar på denna blogg. I alla händelser får man träffa gamla vänner och det är alltid trevligt. Att bli äldre behöver inte heller ses som negativt – gammal är äldst brukar man säga och själv känner jag mig fortfarande ung och pigg. Är nog ändå ganska långt kvar! Det finns många som blivit avsevärt äldre än 50 – inte minst kungar och särskilt kungarna i ätten Bernadotte. Genomsnittsåldern för en svensk monark från 1810 och framåt ligger omkring 85-90 år. Det är bara Oscar I och Carl XV som dött före 70 – den ene på grund av sjukdom, den andre åtminstone delvis till följd av ett utsvävande leverne.[1]  Att som kung uppnå hög ålder anses för en stor ära och förlänar även bäraren ett visst skydd – ingen hotar en äldre man med att avskaffa hans ämbete och införa republik – ”det får vi eventuellt överväga senare”, säger politikerna och tar itu med nästa långdragna utredning som kommit fram till något viktigt, ödesdigert resultat vanligt folk inte förstår ett dugg av. Under tiden kan vi monarkister andas ut - Vårt kungahus blir kvar länge än. Kungliga jubileer engagerar folk i allmänhet, åtminstone förr i värden – som när Gustav V fyllde 80 1938.

 

Ingen svensk med tillgång till tidningar, radio eller biograf kan ha undgått att kungen fyllde jämnt 1938. Ägde man inte tillgång till något av dessa medier så gjorde grannen det eller så höll prästen församlingen uppdaterad(som vi säger numera), Kyrkklockor ringde och högstämda tal till monarkens ära klingade ut över landet. Gustav V hade suttit på tronen i trettio år och det var en bit kvar att slå dåtida rekordet bland svenska regenter, även om han närapå skulle lyckas.[2] Att fylla 80 år var däremot närmast unikt för en svensk kung i 1900-talets tidigare skede – det var bara Karl Johan, kungens farfarsfar, som tangerat det rekordet i januari 1843 och avlidit ett drygt år senare vid 81 års ålder.[3]  Att Gustav V blivit 80 var alltså i sig ett slags bedrift och firades bland annat med smålustiga kupletter och visor av tidens stora skalder – som Evert Taube och Jules Sylvain.[4]

16 juni 1938 var den stora dagen, men festligheterna drog ut i två dagar. Födelsedagsbarnets sonson Lennart Bernadotte var med som en sorts blandning av uppvaktande släkting och fotograferande reporter för Veckojournalen. När man läser hans memoarer(skrivna nästan 60 år efteråt och med långa citat ur en dagbok från tiden), är det främsta intrycket vilken oerhörd genomslagskraft detta firande hade – hela Stockholm verkar ha varit på benen för att i alla fall se något av de många evenemangen. Det var tal på Stadion, kanonsaluter på Riddarfjärden, manöver på Gärdet och så middagar med ännu fler tal och hyllningar. Att kasta sig mellan de olika avdelningarna och samtidigt försöka få tid till andningspaus hemma i lägenheten på Eriksbergsgatan var inte det lättaste – särskilt inte som man måste byta kläder inför varje delmoment. Manövern på Gärdet var festligast tyckte sonsonen och det tyckte säkert farfar kungen också, trodde han. Gustav V kom ridande som han varit 20 år, inte 80, svingade sig ur sadeln och fäste den vid sitt koppel. Sedan paraderade regementena så man kunde tro de ställt upp till strid. Slitsamt var det och mycket folk, men festligt som sagt. Framför allt var det härligt att se hur nöjd och rörd den gamle kungen var och omtyckt av sitt folk.[5]  Eftersom Lennarts egen far prins Wilhelm varit fiffig nog att födas 17 juni 1884, passade sonen och svärdottern på att i lugn och ro fira hans 54årdag på natten efter den stora festen det blev mest i form av pussar.[6]

Gustav V fick som bekant ytterligare 12 år att leva. 92 år hann han bli. Och nu skall man alltså själv snart fylla 50. Är kanske inte så tokigt ändå!                 

      

---

[1] Carl XV blev bara 46 år.

[2] Magnus Eriksson anses med sina 44 år och 222 dagar på tronen vara Sveriges näst längst regerade kung(på senare tid endast överträffad av Carl XVI Gustaf, som hittills regerat i 52 år, två månader och två dagar) Gustav V var svensk kung i 42 år och 325 dagar. Frågan är å andra sidan om dessa dateringar är fullt korrekta då kung Magnus besteg tronen vid tre års ålder 1319 och inledde sin verkliga regering först 1331-32, alltså vid 15-16 års ålder. Med detta synsätt var han svensk kung omkring 32-33 år, vilket 4r 4-5 år kortare än Gustav Vasas 37 år på tronen. Så räknat blir alltså "Vgurra” Sveriges näst längste kung sett till regeringstid. (Som nämns i tidigare inlägg föredrar skrivaren med en druckens envishet att skriva med V – ”Gustav V”, då han finner det ståtligare än det för denne kung allmänt vedertagna ”Gustaf”). .    

[3] Svenska kungar blev i äldre tid omkring 50-60 år som högst. Oscar II var dock 78 vid sin död i december 1907.

[4] Jag överlåter åt läsaren att själv bedöma det konstnärliga värdet av en av dessa visor Visa tryckt i år om kung Gustav V.

[5] En gemenskap som tycks bestå ännu nära 90 år senare.

[6] Lennart Bernadotte, Mainau min medelpunkt(1995),s. 60-64. För glimtar från Gustav V:s 80årsfirande, se Gustaf V:s 80-årsdag.

Marie Antoinettes födelse

 

Hur och var Marie Antoinette dog vet förmodligen de flesta, men hur många känner till var och när hon föddes?

I historiens backspegel är det onekligen ironiskt att Maria Teresias legendariska dotter var den yngsta i en skara på åtta flickor och det femtonde av sammanlagt sexton barn. Inget omkring hennes födelse antydde den ödesdigra roll flickan skulle få i världshistorien – kejsarinnan brydde sig knappt om att avbryta sitt skrivarbete för att genomgå förlossningsprocessen. In i det sista signerade hon dokument. När allt var över och hon tagit igen sig en smula fortsatte hon jobba. Denna kvinna, som bokstavligt talat fått kämpa för att överta sin faders tron och satt närmare tjugo barn till världen betraktade inte barnafödande som någon större tilldragelse – Mina främsta barn är mina undersåtar, brukade hon säga.[1] Omgivningen konstaterade att hon aldrig tidigare verkat så pigg efter en förlossning. Det var 2 november 1755 i Hofburgpalatset i Wien.

Den nya ärkehertiginnans födelse var alltså ingen större sensation. Kejsarinnans hovmarskalk konstaterade helt kort i sin dagbok att ”Hennes Majestät har lyckligen nedkommit med en liten men fulländat välskapad ärkehertiginna”. Det innebar inte att flickans tillkomst gick obemärkt förbi – tvärtom. Dopet ägde rum klockan tolv nästa dag i habsburgarnas ”församlingskyrka”, helgad åt Augustinus. Festligheterna pågick i fyra dagar och åtminstone de två sista dagarna var det fritt tillträde för Wienarna. Det var också tullfritt att gå in i staden. Som alla flickor i släkten döptes den lilla till Maria, i hennes fall med tillnamnet Antonia. I familjen kallades hon Antoine, som senare i Frankrike blev Antoinette. Att man använde den franska formen av hennes tillnamn redan hemma i Wien var en tribut till det inflytande Frankrike skaffat sig inom europeisk kultur, trots att Habsburg och Bourbon av tradition var antagonister och såg på varandra med stor misstänksamhet.[2]

De som diskuterar Marie Antoinettes ursprung brukar fokusera på hennes franska bakgrund, ett arv från hennes far Frans Stefan av Lothringen.[3] På den sidan fanns också kopplingar till huset Stuart, som regerat både England och Skottland under 1600-talet. Maria Teresia var Habsburgska, med släktband tillbaka till Ferdinand och Isabella som regerat var sitt kungarike och drivit morerna ur Spanien under 1400-talet. Ett för Marie Antoinette förmodligen okänt men för svenskar mer olycksbådande släktskap på faderns sida hade kopplingar till Nordens blodiga historia. Flickans anmoder i åttonde led var Kristina av Danmark, yngre dotter till Kristian II och född 1521.[4]

Långt viktigare än dessa avlägsna förfäder var det fördrag som undertecknades ett halvår efter den nya ärkehertiginnans födelse och som innebar den slutgiltiga bekräftelsen på en stor omvälvning som planerats en längre tid. Österrike och Frankrike, dessa två stormakter som varit fiender så länge, gick samman i en försvarsallians främst riktad mot Preussen.[5] England(Storbritannien), som tidigare stått på habsburgarnas sida, var nu i sin tur allierat med Preussen. Problemet var att det nya förbundet ingåtts på högsta nivå, mellan furstarna och deras ministrar, utan att förankras vare sig inom deras familjer eller bland undersåtarna. I synnerhet franska kungafamiljen hade ytterst svårt att tänka sig en framtid där Versallies första dam och Frankrikes drottning skulle hämtas från kejsarhovet i Wien.[6]  Inte heller dessa händelser var för närvarande av särskilt intresse för den nyfödda prinsessan. Hon låg trygg i sin ammas famn, glatt diande. Amman hette Constance Weber och var hustru till en jurist. Hon hade nyligen fått en son som hette Joseph, precis som kejsarparets äldste son. Constance var känd för ”sin vackra figur och ännu vackrare själ” Det passade bra att hon tog hand om lilla Antoine den första tiden. Att amma en kunglighet var lukrativt – det innebar livstidspensioner och ökade möjligheter till framtida karriärer, både för amman själv och för familjen. När hennes dotter blivit äldre tog Maria Teresia gärna med henne till Webers och förmanade då Constance att vara rädd om Joseph, som betraktades som Antoines fosterbror. Ännu fanns inga moln på den blivande drottning Marie Antoinettes himmel.[7]        

---

[1] Maria Teresia var äldsta dotter till kejsar Karl VI av tyskromerska riket. Hans död utan manlig arvinge 1740 utlöste det så kallade ”österrikiska tronföljdskriget,” där främst Frankrike och Preussen stod mot de österrikiska habsburgarna  och England(Storbritannien). Som ofta var det i själva verket flera krig som löpte samman i ett. För Maria Teresias del blev resultatet främst att hon behöll sin fars arvländer och hans tron men förlorade Schlesien till Preussen. Freden slöts i Aachen 1748. 

[2] Det var som med engelskan under 18-1900-talet. Oavsett vad man ansåg(anser), om kolonialismen accepteras engelskans status som världsspråk, åtminstone i Europa och USA. 

[3] Frans Stefan hade rang av kejsare och medregent men makten låg i praktiken i Maria Teresias händer. Hennes gemål beskrivs som kulturellt intresserad och förtjust i trädgårdar men lat. En kvinnokarl som avgudade sin familj.

[4] Kristina av Danmark var i sitt andra äktenskap gift med hertig Frans I av Lothringen.  Marie Antoinette kan därmed sägas utgöra den förenande länken mellan två av de blodigaste händelserna i Sveriges och i synnerhet Stockholms historia – blodbadet på Stortorget och Fersenska kravallerna. Se Kristina av Danmark – Wikipedia och följande släktlinje.

[5] Med ”Österrike” menas här naturligtvis hela det tyskromerska riket med Wien som centrum.  

[6] Detta är förvånande med tanke på att både Ludvig XIII och Ludvig XIV varit gifta med prinsessor från habsburgarnas spanska gren, trots att Frankrike samtidigt varit i krig med Spanien.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Antonia Frasers biografi över Marie Antoinette(svensk översättning 2002).

Konsten att skriva ett bygdespel - Lennart Bernadotte som dramatiker

 

Ibland får man ett hugskott, gör en stor upptäckt och får Nobelpris! Eller kommer på en ny design för hemmamöbler och står plötsligt som ledare för en hel företagskedja. Det gäller bara att få den där snilleblixten! Problemet är att man sällan själv inser vilket genidrag man har gjort. Många får inte uppleva resultatet och skulle aldrig ha kunnat föreställa sig att deras lilla idé ”den där gången för länge sedan” verkligen lämnat så djupa spår. De flesta sådana här hugskott har med teknik eller andra former av vetenskap att göra men de kan också dyka upp inom kulturen. Ett fint(men allmänt mindre känt,) exempel på det finns inom släkten Bernadotte.

Det är många Bernadotter, både kungliga och icke kungliga, som sysslat med kultur. Mest känd är väl målaren prins Eugen med sina vackra landskapsvyer eller ”sångarprinsen Gustav(”sjung om” och ”Glad såsom fågeln).” Den som läst på lite extra vet kanske att både Karl XV och Oscar II försökte sig som poeter(Karl dessutom som målare). Oscars skriverier är kanske, för att utrycka sig finkänsligt, en aning svårsmälta – han blev lätt för mång- och storordig.[1] Karls poetiska förmåga må bedömas av andra. De båda bröderna blev också goda vänner med och understödde flera av tidens kulturpersonligheter - Karl ”sponsrade” exempelvis den unge August Strindberg i början av hans karriär.[2]  Att Gustav V:s yngre son Wilhelm kallades ”diktarprinsen” vet kanske inte så många svenskar idag men han omgav sig med en omfångsrik vänkrets av sin tids kulturpersonligheter ur olika genrer och skrev både reseskildringar och poesi. Hans son Lennart är känd som ”blomsterprinsen”. Rent allmänt vet man förmodligen att han bodde på slottet Mainau i Tyskland större delen av sitt liv och där skapade ett rent paradis inom hortikulturen. Han hade dock många andra strängar på sin lyra, eller snarare luta och gitarr, som han gärna spelade i yngre dagar. I Sverige blev han mest känd för sitt arbete inom fotokonst och film men sjöng också vackert och drog sig inte för att sätta ihop tillfällighetskupletter om så skulle vara, bland annat när vännen Evert Taube fyllde år. I trakterna kring tätorten Köpmanholmen, sydväst om Örnsköldsvik i Ångermanland, minns man dock Lennart Bernadotte av helt andra skäl.               

Under förra hälften av 1940-talet var Lennart Bernadotte en drygt 30-års man som mer eller mindre flytt från Tyskland för att undgå nazisternas klåfingrighet. Det var långt ifrån säkert att han någonsin skulle kunna bosätta sig permanent på det gamla ordernsslottet i Bodensjön som farmodern och hennes bror testamenterat åt honom.[3] Den suspenderade prinsen hade gjort sig ett namn som fotograf och filmman – ja även som skådespelare. Dessutom var han starkt engagerad i ideella verksamheter, som Barnens och De bindas dag. Någon gång under andra världskriget – det framgår inte exakt när men bör ha varit sensommaren eller hösten 1942, besökte herr Lennart Bernadotte den lilla orten Köpmanholmen sydväst om Örnsköldsvik, där familjen Hedberg, vänner till hans far, drev ett större industriföretag.[4] Efter några misslyckade försök som fiskare övergick den forne prinsen och hertigen av Småland till att samtala med Ingeborg Hedberg, styrelseordförande i traktens hembygdsförening. De båda tog en promenad och hamnade på en stor äng som sluttade ned mot Nätraälven, ovanför hembygdsgården – Vilken fin teaterscen, tänkte Bernadotte:[5]

-          Här brukar ni väl spela teater, frågade han närmast retoriskt.

-           Nej, svarade fru Hedberg, det har vi aldrig gjort.

-           På en sådan här plats. Den är ju som skapad för skådespel!

-          Vi har inga pjäser.

-          Det går väl att göra något åt, tyckte Bernadotte.

Fru Hedberg fick glimten i ögat – Skriver du en pjäs åt mig?

Bernadotte blev nu lite ställd, men svarade halvt på skoj – Javisst, det går väl bra,

-          OK, genmälde fru Hedberg och skakade hand.

Gustav V:s sonson erfor här ett ögonblicks fasa men samlade sig snabbt – Har du någon bygdehistoria som jag kunde spinna vidare på?

-          Ja, vi har sägnen om den despotiske storbonden som dödade prästen framför altaret, fast vad som är sant är ju svårt att avgöra efter så lång tid.

Här fanns ett fint stoff till drama, tänkte Lennart. Sedan gällde det förstås att hitta lämplig ensemble, men Ingeborg Hedberg var säker på sin sak – Skriv du pjäsen så hittar jag skådespelarna.     

Eftertankens kranka blekhet grep honom – Vad hade han gett sig in på! Men en uppmuntrande stämma viskade i hans inre – Visst fixar du det. Visa vad du kan!

 

Det tog sin tid, omkring 1,5 år gissade han senare, men på vårkanten 1944 dök bygdespelet Kam i Nesom upp med sin intrig och sina karaktärer. Lennart beskriver i sina memoarer hur spännande och roligt det var att se de olika gestalterna ta form i fantasin och, ännu underbarare, att när skådespelet väl antagits av Ingeborg Hedberg, finna att hon lyckats hitta precis de rätta skådespelarna till varje roll: - De spelade inte, de föreställde inte de var. Att ge dem regi var en njutning, skriver greve Lennart. 

Projektet brottades med svårigheter som med 80 års distans och en helt annan teknikvärld nästan kan verka medeltida – eftersom man inte hade någon som helst ljudförstärkning måste alla vara noga med att tala högt och tydligt. Inga peruker – det blev till att låta håret växa till rätt längd inför premiären! Scenkläderna var(åtminstone delvis), gjorda av filt och pappersmassa – billigt men inte så lätt att använda som material för sömnad. Tillslut sommaren 1945, med andra ord strax efter krigsslutet, var det dags för premiär på skådespelet Kam i Nesom, där kärlek och rättvisa segrar över ondska och grymhet under brytningstiden mellan asatro och kristendom.[6] Författaren var själv sufflör och ”skådespelet blev en stor framgång”.

När man läser greve Lennarts minnen av denna tid, är det bestående intrycket hans och aktörernas genuina glädje över ett fint samarbete Han skriver:

– Känslan att väcka tankar och hugskott till liv med hjälp av äkta människor. Sällan har jag utanför Mainau upplevt något dylikt. Jag känner ännu värmen och hänförelsen när jag ledde min entusiastiska och av premiärnervositet eggade skara mot seger.

 

30 år senare skrevs ytterligare ett bygdespel – Häxan, med handlingen förlagd till samma trakter men med motiv från 1600-talet. Här får vi inte samma utförliga beskrivning av styckets tillkomsthistoria och premiär, troligen därför att författaren inte själv haft möjlighet att leda arbetet på samma sätt som med Kam i Nesom.[7]   Kontakterna från förra gången fanns emellertid delvis kvar och traktens entusiaster sägs ha klarat uppgiften ”med den äran”. Som avslutning på berättelsen om sitt författarskap skriver greve Bernadotte;

”Mina båda bygdespel har hittills framförts nästan varje sommar. För samordning av verksamheten har de ansvariga på de berörda orterna bildat den gemensamma institutionen Bernadotte-spelen. Det är inte utan att man känner sig stolt, tacksam och hedrad”.

Av sökningar på nätet framgår att åtminstone Kam i Nesom spelats regelbundet sommartid, om än inte varje år. Senast det med säkerhet framfördes i Ångermanland var 2017, även om det framgår att planer funnits att sätta upp spelet till 75årsjubleet 2020.[8] Ännu för några år sedan uppfördes det på samma äng där en gång Lennart Bernadotte vandrade omkring med en energisk dam och spontant frågade: ”Ni brukar väl spela teater här”? Vilka succéer kan inte uppstå av en slump!                               

---

[1] Herman Lindqvist diskuterar kung Oscars litterära verksamhet i sin biografi Oscar II, den konungsligaste av alla kungar(2022).

[2] Kanske ett skäl så gott som något till den avsky broder Oscar senare kom att hysa mot den etablerade författaren?

[3] Noga räknat åt prins Wilhelm, med avsikt att efter dennes död övergå till sonen. I praktiken blev det från början Lennart som tog ansvar för ”eländet”, som prinsen betecknade det då ganska förfallna och vanvårdade Mainau. Med tanke på resultatet måste man säga att arrangemanget utföll lyckligt.

[4] Titeln greve av Visborg erhölls först 1951.

[5] Följande replikskifte och citat är hämtade ur Lennarts Bernadottes memoarer, Mainau- min medelpunkt(1995), s. 80 ff. Även om några ord och formuleringar bytts ut återges texten i stort sett ordagrant.   

[6] Av Nätra hembygdsförenings historik framgår att spelet uruppfördes 15 juli 1945, alltså för nästan exakt 80 år sedan. Det är inte utan att man i efterhand undrar om spelets upplägg gjorts med en liten blinkning åt det aktuella världsläget. Själva författandet tycks nära på ha sammanfallit med västmakternas landstigning i Frankrike. Angående Nätra hembygdsförening, se Historik | Nätra Hembygdsförening.

[7] Av ovannämnda historik framgår att det senare spelet uruppförts 1977.

[8] Det har även uppförts på skansen i Stockholm.

Peter II - Den okände pojktsaren

 

De olyckligaste kungarna är utan tvivel de som aldrig varit något annat än ett verktyg i andras händer. Förklaringarna till varför det blivit så kan vara många – sjukdom, svag karaktär, låg ålder. En del av dessa furstar blir ihågkomna av eftervärlden, särskilt om de fallit offer för revolutioner. Varken Ludvig XVI av Frankrike eller Nikolaj II av Ryssland kan med bästa vilja kallas framstående eller kompetenta härskare, men deras namn har åtminstone förblivit odödliga. Sett till den rent personliga sidan av saken framstår båda dessa män också som hederliga, strävsamma och omtänksamma. De må ha misslyckats som regenter men ingen kan betvivla deras ärlighet och rättskaffenhet. Deras kärlek till sina familjer är också omvittnad. Samtidigt som de väcker medlidande kan man inte undgå att känna respekt inför det stoiska lugn de alltsomoftast visat inför sina olyckor. Kungligheter som i praktiken aldrig haft en chans att utveckla sin egen personlighet inger å andra sidan på sin höjd medlidande men blir i regel bortglömda av eftervärlden. Av någon anledning, men kanske inte så underligt med tanke på landets genom historien minst sagt stränga politiska kultur,  uppvisar Ryssland ett ovanligt stort antal pojkar som till namnet innehaft  högsta makten men aldrig varit annat än marionetter i omgivningens händer. Det mest upprörande exemplet utgörs av Ivan VI, spädbarnet som blev tsar vid ett års ålder för att efter några månader kastas i fängelse, där han fick tillbringa cirka tjugo år för att slutligen mördas under ett uppror. Ett minde känt exempel är Peter II.      

Peter föddes i oktober 1715 som son till tronföljaren Alexej och en dotter till hertigen av Braunschweig-Lüneburg. Eftersom hennes syster var gift med kejsar Karl VI hade Ryssland nu en viktig förbindelse med habsburgarna, liksom också med kurfursten av Sachsen, tsarens allierade i kriget mot svenskarna. Sorgligt nog men inte särskilt förvånande med tanke på parets minst sagt olikartade kulturella bakgrund, blev äktenskapet olyckligt. De fick ändå två barn, dottern Natalia och sonen Peter. Bara några dagar efter Peters födelse avled modern på grund av en olycka och en följande svår förlossning. Några månader senare rymde tronföljaren Alexej hemifrån av rädsla för sin far, tsar Peter I(den store).[1]  Sedan Alexej lockats hem fängslades han, förhördes och avled småningom i fångenskap, mer eller mindre ihjälpiskad av sin egen far.[2] Unge Peter stod alltså föräldralös vid knappa tre års ålder och eftersom tsaren betraktade sitt första äktenskap och den livsfrukt som kommit därav som ett misslyckande vilket helst borde glömmas redan idag, intresserade sig ingen på allvar för sonsonens uppfostran. Hans första ”lärare” var borgarkvinnor från den förort utanför Moskva där västerlänningar brukade bosätta sig. En av dessa kvinnor var hustru till en vinhandlare, något som kanske bidrog att tidigt ge pojken smak för alkohol.[3] Med åren, allteftersom det blev tydligt att Peter en dag kanske skulle bestiga tronen, tog de ledande rådsherrarna itu med att försöka organisera hans utbildning till något så när funktionsduglig härskare. Det visade sig emellertid att pojken redan utvecklat stark motvilja mot studier – något han aldrig helt kom över under sitt korta liv. De snabba kast och ommöbleringar som präglade Rysslands politiska toppskikt vid mitten av 1720-talet gjorde det också svårt att åstadkomma och genomföra en fast utbildningsplan, byggd på rutin – vilket kotteri styrde Ryssland för närvarande och vilka planer hade de för prinsen?                 

I maj 1727 avled kejsarinnan Katarina, Peter den stores änka. Hon efterlämnade endast döttrar, av vilka den äldre dessutom nyligen gift sig med hertigen av Holstein-Gottorp, en systerson till Karl XII. I synnerhet de gamla bojarsläkterna, som sett sin makt kraftigt beskuren under gamle tsar Peter, önskade hans 11-årige sonson och namne till tronarvinge i förhoppning om en återgång till forna tider.  Furst Menshikov, en av den gamle tsarens närmaste medarbetare, hade emellertid, redan före Katarinas död, sett till att få pojken trolovad med sin äldsta dotter Maria och räknade därför med att lugnt kunna regera Ryssland under tsarens omyndighet - kanske även senare.[4] De första månaderna hade han också total kontroll över både styret och Peter II och förde sig som Rysslands verklige herre. Menshikovs ohämmade maktfasoner irriterade dock så gott som hela hovet och adeln och även unge Peter, som i likhet med många svaga härskare kompenserade sin underlägsenhet med stark medvetenhet om sin upphöjda ställning och känslighet för allt som kränkte den. Efter en tids frånvaro på grund av sjukdom fann Menshikov vid sin återkomst kuppen mot honom i stort sett redan fullbordad. I sluter av oktober 1727 arresterades han och fördes till allt avlägsnare delar av riket, för att slutligen avlida i en liten sibirisk ort i november 1729.[5]      

Den egentliga makten i Ryssland övertogs nu av familjen Dolgorukij – en gammal bojarsläkt med anor tillbaka till Ruriks dagar på 900-talet. Dess nuvarande huvudman Aleksej hade, åtminstone till namnet, tjänst som tillförordnad lärare eller ”guvernör” hos den omyndige tsaren. Hans son, Ivan, var en elegant adelssprätt på tjugo år som snabbt blivit god vän med Peter och nu följde honom mellan fester och jaktpartier, där den knappt tonårige pojken lär ha fört sig som ”den simplaste av ryssar” - fullt i klass med de orgier farfadern brukade ägna sig åt när andan föll på, dock utan att äga dennes begåvning och mångsidiga intressen.

   För att garantera sin framtida maktställning, kanske också för att avvärja en homosexskandal, sammanförde familjen Dolgorukij Peter med Ivans syster Katarina och lät proklamera deras förlovning. Efter första tidens förtjusning verkade tsaren måttligt intresserad, men familjen gav sig inte. Efter att en sen afton ha arrangerat ett möte mellan de unga tu steg plötsligt flickans far, furst Aleksej, fram och förklarade sig kränkt å sin dotters och familjens vägnar – förlovningen bekräftades vid en högtidlig ceremoni i ett av Moskvas palats vintern 1729. Men Peter verkade fortfarande inte riktigt med på noterna – han var tyst och dyster. Allt tycktes stå och väga. Då, i januari 1730, insjuknade Peter plötsligt i vad som först antogs vara förkylning efter en ceremoni vid Neva på trettondagen.[6] Efter några dagar visade det sig att pojken fått smittkoppor, en på den tiden så gott som dödlig sjukdom. Efter tre svåra veckor avled Peter II, 30 januari 1730, den dag då hans giftermål med Katarina skulle ha ägt rum. Peter blev 14 år. Familjen Dolgorukij försökte först förfalska ett testamente där Peter gav tronen till sin fästmö. Den illa förberedda kuppen misslyckades och flera medlemmar av familjen deporterades, på samma sätt som de själva några år tidigare deporterat Menshikov, Både furst Aleksej och Peters vän Ivan avled i exilen medan Katarina hann bli benådad och slutade som hovdam hos kejsarinnan Elisabet, faster till den döde tsaren.[7]

Peter II ”regerade”, om det nu är en korrekt benämning, Ryssland i två år och 8 månader. Han kan sannerligen beskrivas som ett verktyg i andras händer.[8]             

---

[1] Ironiskt nog flydde Alexej till den döda hustruns svåger, kelar Karl VI.

[2] Angående tsrevitj Alexejs dramatiska och olyckliga liv, se Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del 1. Skuggan av en mäktig fader. Och Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del II, "Nåd för din son, nåd för Ryssland"..

[3] Att en sjöman lär ha undervisat prinsen i navigation, om än bara helt ytligt, kan möjligen tyda på att Peter den store trots allt hyst visst intresse för sin sonson(navigation var ju ett av tsarens stora intressen). 

[4] Det var samme Menshikov som en gång för rysk räkning lett kapitulationsförhandlingarna vid floden Dnepr med de besegrade svenskarna efter slaget vid Poltava och Karl XII:s flykt till Turkiet.

 

[5] Det skall kanske i rättvisans namn påpekas att den forne statsmannen och generalen – som en gång börjat som bagarbiträde, visat sig tapper i sitt elände. När hans grannar i den sibiriska byn trakasserade familjen skall han ha ropat: ”Slå gärna mig men låt kvinnorna vara”.  Hans dotter Maria, tilltänkt tsaritsa av Ryssland, avled liksom han själv och hans hustru i exilen. Övriga barn befriades  av senare regenter och fortsatte familjens karriär vid hovet.    

[6] Som bekant är trettondagen inom ortodoxa kyrkan den dag då gåvor utdelas till åminnelse av de tre konungarnas ankomst till Betlehem – alltså motsvarigheten till de västliga kyrkornas högtidlighållande av Juldagen eller Julafton.    

[7] Familjen Dolgorukij fortsatte att vistas nära tronen. Då tsarfamiljen 1917 fördes till Sibirien ingick en furst Dolgorukij i deras följe. Han följde med till Jekaterinburg men fördes sedan bort och avrättades av allt att döma före massakern i Jepatjevs hus.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på tredje kapitlet Henri Troyarts bok Fantastiska furstinor(svensk översättning 1999). Se även Peter II of Russia - Wikipedia.