Shakespeares lättsinnige hjälte - eller far och son, Henrik IV och kronprins Henrik

 

En del historiska personer är mer kända som skönlitterära gestalter än för den roll de verkligen spelat i historien. För något sekel sedan visste alla svenskar vem Gustav Vasa var men snarare i egenskap av ”frihetshjälte” än kung. Det var dalaäventyren fokuset låg på – den ensamme mannen som, för att citera kungen själv ”gick i skog och skjul klädd i vadmalsklut, drack vatten och åt ynkeliga”, för att sedan, som genom ett under, lyckas samla en armé av tappra dalamän och befria sitt land från den grymme Kristian Tyrann. Hur mycket som var sant i detta spelade mindre roll(och gör det kanske än i dag för den som älskar berättelser). Alla som läst Dumas´ klassiska roman om musketörerna vet vem kardinal Richelieu var - utan att egentligen veta någonting annat än att han var en fransk statsman som sysslade med intriger, vilket han otvivelaktigt gjorde även om dessa inte tog sig fullt så romantiskt dramatiska uttryck som i boken. Den bild som förmedlas av Dumas speglar främst adelns syn på ”uppkomlingen”, som många säkert både hatade och beundrade.

Övergår vi till engelsk medeltidshistoria är det Shakespeare som format bilden. Även om engelsmännen väl inte utan vidare tar hans krönikespel för historisk sanning är det ofta honom man förhåller sig till, vilket märks av det faktum att historiker som behandlar engelskt 1400-tal ofrånkomligen i något sammanhang kommer in på vad Shakespeare skrivit. För en svensk med intresse för ”rosornas krig” utgör den store mästarens verk nästan oundvikligen den första kontakten med epoken och vissa repliker är bevingade– Vem har inte någon gång sagt sig beredd att offra ett kungarike(för en häst eller något annat), utan att kanske ha en aning om var citatet/ travestin kommer ifrån.

Den som läst Shakespeares dramer med motiv från engelsk senmedeltid har lärt sig att epoken rymmer en stor skurk och en stor hjälte – Rikard III och Henrik V. Rikard är en förhållandevis känd figur även i Sverige, kanske för att renodlad ondska fascinerar publiken mer än tapperhet eller bragder i krig, kanske även tack vare den kända repliken om kungariket och hästen. Ändå har den historiske Henrik V betydligt starkare kopplingar till svensk historia än Rikard – Henriks syster var gift med unionskungen Erik av Pommern och hade under sin tid som drottning mycket gott anseende i Sverige. Hennes bror lät grunda ett Birgittakloster i England 1415, samma år som han drog ut i krig mot Frankrike och vann den stora segern vid Agincourt, som skildras så färgstarkt i ”Henrik V”.     

Den pjäs av Shakespeare som är av intresse här är emellertid ”Henrik IV”, som ursprungligen skrevs i två delar under åren kring sekelskiftet 1600.[1] Pjäsen skildrar, förutom kungens besvär med upproriska baroner, vacklande hälsa och ett stundom dåligt samvete, kronprins Henriks(i dramat ofta kallad Harry eller Hal), lättsinniga leverne. Även om den unge mannen visar sig tapper i strid, sitter han helst på krogen med sina ”lastbara kumpaner”, under ledning av den fete och försupne men ändå smått charmige sir John Falstaff. Vid ett tillfälle rånar sällskapet en grupp pilgrimer på väg till Canterbury, varpå några av medlemmarna för skojs skull rånar de övriga på bytet. Gamle kung Henrik är minst sagt bekymrad över sonens uppförande, särskilt som han själv har att tampas med forna vänner som blivit rebeller. Under ett samtal manar han allvarligt prinsen att inte ta sin ställning för given:

-          Din plats i rådet har du blivit av med. Den innehas istället av din bror. Du blir allt mera som en främling för oss, för hovet och för prinsarna av blodet. Allt hopp om framtiden för dig är grusat och redan nu tycks alla förutspå ditt snara fall.

 

Kungen framhåller därpå sin egen vana att alltid uppträda diskret och värdigt och hur detta förskaffat honom folkets aktning. Som varnande exempel utpekas Rikard II (som några år tidigare blivit avsatt):

 

-          Den förre kungen lät sig underhållas av tomma gester och av gyckelspel. Han blandade sin kunglighet med narrar och fjäskade för att bli populär.

Detta, fortsätter kung Henrik, ledde till att undersåtarna slutligen blev likgiltiga inför Rikard, vilket i sin tur medförde hans fall. Och, utbrister fadern hotande:

-          På denna punkt är nu du, Harry. Du har mist prinsens privilegier. Vartenda öga tröttnat på att se dig jämt och ständigt, utom mitt.

 

Trots att far och son denna gång försonas återtar prinsen snart sitt lättingsliv och när han, i tro att fadern avlidit, sätter kronan på sitt huvud och fadern sedan vaknar upp synes allt förlorat för prinsen. I ett sista samtal lyckas dock ”Harry” övertyga fadern om sina goda avsikter och kungen dör i frid efter att ha rått sonen att genom krig utomlands(läs Frankrike), uppnå enighet i England. Vid kröningen fördriver Henrik V sina gamla vänner från sig och en ny tid av storhet verkar gry. Vägen till segern vid Aigincourt har börjat.[2] 

Hur pass mycket historisk verklighet som ligger bakom detta är osäkert. Samtida krönikörer talar dunkelt om att Englands blivande hjältekonung under sin kronprinstid ”tjänade Venus likaväl som Mars” och att en förändring till det bättre skedde sedan han bestigit tronen.[3] Det nämns också att en del av Henriks vänner från ungdomen förvisats efter faderns död. Några mer konkreta exempel på vilka ungdomssynder prinsen av Wales skall ha gjort sig skyldig till ges dock inte. Att det rått spänningar mellan far och son tycks klart men dessa verkar snarare haft sin grund i skilda åsikter i fråga om politisk strategi och kanske i misstänksamhet och ren avundsjuka från Henrik IV:s sida. För att förstå detta måste vi kortfattat redogöra för bakgrunden till huset Lancasters tronbestigning år 1399 – 200 år innan Shakespeare författade sitt verk.  

 

Familjen Lancaster var, som redan antytts, inte rättmätiga innehavare av den engelska tronen. Deras anfader John av Gaunt, en yngre son till Edvard III, hade genom giftermål förvärvat stora jordegendomar och av sin far dessutom upphöjts till hertig av Lancaster.[4] Då hertigens son Henrik(kallad Bolingbroke efter det gods i Lincolnshhire där han föddes), fortsatte faderns inbringande giftermålssrategi, var familjen mot slutet av 1300-talet rikets största jordägare, näst efter Kronan själv. Sorgligt nog avled Edvard III vid den för tiden höga åldern av 64 år och efterlämnade som tronarvinge den endast tioårige sonsonen Rikard. Som det ofta blir då en mäktig furste dör följde nu en tid av instabillitet och oro, både inom högadeln och bland folket i gemen. Då Rikard stegvis tog över styrelsen visade han ett stort intresse för konst och kultur men även stark misstänksamhet mot sina många farbröder och kusiner, särskilt familjen Lancaster. Därtill kom en oförmåga att kontrollera sina känslor, och beroende av gunstlingar, något högadeln efter vanligheten ogillade.[5]  

 

År 1398 kom Henrik Bolingbroke genom olika omständigheter i onåd hos kungen, som passade på tillfället att förvisa honom ur riket för en period av tio år. Då gamle hertig John kort senare avled drog kungen dessutom in hertigdömet Lancaster till kronan och förklarade kusinens förvisning för evig. Samtidigt lät han uppfostra Bolingbrokes äldste son(döpt till Henrik liksom sin far), vid hovet, tilldelade honom ett årligt underhåll, dubbade honom till riddare och tog med sig den omkring 12 år gamle eller snarare unge pojken på fälttåg till Irland 1399.[6] Att på detta sätt ta vård om sonen till en framstående adelsman som kommit i onåd eller till och med avrättats var inte ovanligt under senmedeltiden. Både Richard av York och Henry Tudor(blivande Henrik VII), uppfostrades av personer lojala mot det regerande kungahuset, trots att deras närmaste släktingar betraktades som förrädare. Rikard II kan ha tagit hand om sin unge frände av omtanke eller (som en del historiker tror), hållit honom som gisslan för faderns goda uppförande i exilen. Vilka planer kungen än hade kom de försent. Sommaren 1399 återvände plötsligt Henrik Bolingbroke till England och var på några veckor i praktiken landets herre. Kungen som i hast återvänt från Irland tvingades ge upp och fördes fängslad till London. I september 1399 utropades hertig Henrik Bolingbroke av parlamentet till konung Henrik IV av England.  Trots att den nye kungen nått sin tron buren på en vind av, som det verkar, allmänt stöd från både folket och adeln radade problemen snart upp sig - dels med walesare och skottar i gränsområdena, dels med tidigare vänner som krävde inflytande som tack för sina tjänster. Att vara kung av England hade förvisso inte varit någon dans på rosor de senaste århundradena. Bråk och gräl inom familjen förekom ofta och kungar som Henrik III och Edvard II hade hållits fängslade, för kortare tid eller tills de avlidit eller ”försvunnit”. Ändå hade sedan mitten av 1100-talet successionen i stort gått från far till son utan större problem i huset Plantagenet. I och med Rikard II:s avsättning skapades emellertid ett prejudikat som under 1400-talet skulle följas av ständigt nya uppror, statskupper mord och förhoppningsfulla tronpretendenter.[7]

Kort efter kung Henriks kröning sändes hans son och namne till gränsen mot Wales för att, åtminstone till namnet, leda kampen mot upprorsmännen där. Då några år senare den ryktbare Henry Percy ”Hotspur”, som varit prinsens läromästare i krigskonst, vände sig mot den kung han en gång hjälpt till makten ledde prinsen de kungliga truppernas avantgarde under slaget vid Shrewsbury i juli 1403, där Percy stupade.[8]  

Vid tiden för Shrewsbury var prins Henrik drygt 16 år gammal.[9] Några år senare blev han ensam befälhavare för trupperna vid gränsen till Wales. Hans framgångar och ryktbarhet blev emellertid så stora att kungen, hans egen far, började fatta misstankar. När underhusets talman en gång i kungens närvaro prisade tronföljarens förtjänster skedde detta på ett sätt som knappast kunde tolkas som annat än svidande kritik mot kungens egen politik – Det talades om ynglingens benägenhet att lyssna på råd och omge sig med ”kloka rådgivare”. De ständiga upproren, hans egen sviktande hälsa - samtidigt som äldste sonen tycktes bli allt populärare, gjorde helt enkelt Henrik IV avundsjuk och kanske också ängslig för sitt eget öde.

Kungen föredrog uppenbart sin andre son Thomas, som han 1412 upphöjde till hertig av Clarence. Det är i detta sammanhang värt att notera att Thomas följt sin far i exilen 1398 medan den äldre brodern, som vi sett, under faderns bortovaro tagits om hand av Rikard II.[10] Förvecklingarna minskades ingalunda av att kungen och tronföljaren var oense om vilken av de två ledande fraktionerna i Frankrike England helst borde stödja. Då prinsen 1411 en längre tid fungerat som regent, slöt han ett avtal med hertigen av Burgund och sände sina egna trupper till hans hjälp, varpå Henrik IV följande år slöt ett avtal med sagde hertigs motståndare och sände trupper till deras hjälp under ledning av Thomas av Clarence. (Det vore knappast förvånande om Europas ledare vid denna tid hyste vissa tvivel om engelsmännens omdöme och förmåga att styra sig själva).

Under åren kring 1410 tycktes dock inte råda några tvivel om att Henrik IV gick mot slutet. Periodvis var han så sjuk att han inte kunde styra riket. Äldste sonen lär till och med ha manat sin far att abdikera.  

Till mångas förvåning, kanske främst prinsens, repade sig kungen emellertid vintern 1411-12 och återtog styrelsen. Följderna tycktes bli katastrofala för tronföljaren. Flera av hans närmaste män avskedades eller arresterades. Prinsen förklarade sig värdigt ha gjort sitt bästa under regentskapet men blev ändå politiskt isolerad.[11] Han hade emellertid inte förlorat sin stolthet. Då han i juli 1412 manades att följa sin bror Thomas i fälttåget mot Burgunds motståndare genmälde prins Henrik i ett offentligt brev, eller kanske snarare manifest, att detta tyvärr var omöjligt, eftersom han inte tilldelats ett nog stort följe ”vare sig till att tjäna kungen värdigt eller vidtaga lämpliga mått och steg att skydda vår person”. Han förnekade vidare alla de anklagelser för att vilja sabotera expeditionen till Frankrike som, enligt prinsen, spritts av några ”ondskans söner” vilka hade till syfte att ”attackera den lagliga successionen”, dvs. förbigå Henrik som tronföljare.[12]  I vad som ögonskenligen såg ut som en vandring till Canossa men samtidigt var ett smart sätt att demonstrera sin makt reste prinsen kort därpå till London med ett följe(”vars like aldrig skådats i de dagarna”) och begärde att få träffa sin far. Sedan Henrik IV efter viss tvekan beviljat audiens, kastade sig prinsen på knä inför monarken, räckte honom sin dolk och utropade:

-          Mitt liv är inte så kärt att jag skulle vilja leva en dag om det vore till ert misshag.

Efter denna scen, som onekligen verkar teatralisk men ändå är i klass med vad man kunde vänta av en medeltida riddersman som önskar betyga sin vördnad inför överheten, kunde kungen inte annat än omfamna sin äldste son. Han förklarade samtidigt att frågan om vilka som spridit ”falska rykten” om prinsens heder måste vänta till nästa parlament, vilket skulle samlas i början av 1413, alltså om cirka sex månader.

Spänningen fortsatte stiga med nya teatrala scener som följd. En gång lär någon rentav ha försökt mörda tronföljaren. I februari 1413 stod det dock klart att kungen en gång för alla låg på sitt yttersta. Det planerade parlamentet ställdes in och den 20 mars avled Henrik IV. Det finns olika versioner av den försoningsscen som skall ha ägt rum mellan far och son vid dödsbädden. Enligt en berättelse, som stammar från Frankrike och som Shakespeare möjligen haft till förlaga då han skrev sitt drama, skall kungen ha uttryckt oro för hur sonen skulle hävda sig på tronen – då han ju inte hade större rätt till den än fadern haft. Prinsen svarade:

-          Jag skall skydda tronen med mitt svärd liksom ni har gjort.[13]  

 

Med Henrik V:s trontillträde inleddes en segerrik men kort och blodig epok i Englands historia.[14]                  

            

 

      

                                   

---

[1] Angående ”Henrik IV:s” tillkomsthistoria, se Henrik IV (pjäs) – Wikipedia.

[2] Citaten ur ”Shakespeares pjäser är hämtade från TV-serien ”Hollow of the Crown”, baserad på Shakespeares krönikespel(2012. Översättning för SVT Nicklas Källën Svensk medietext).

[3] Prinsen var alltså lika stor vällusting som krigare. Alla översättningar från engelska till svenska i denna text, förutom från Shakespeares dramer, är skrivarens egna.

[4] John och den äldre brodern Lionel(av Clarence)). blev därmed Englands första hertigar.

[5] Som exempel på kung Rikards dåliga lynne kan nämnas att han en gång dragit svärd mot en parlamentsledamot som kritiserat honom. Vid sin första gemåls död blev kungen å andra sidan så deprimerad att han lät riva deras älsklingslott Sheen manor, då han inte längre ville bo där.

[6] Det är möjligt att Rikard II planerat att på sikt ge hertigdömet Lancaster till sitt kusinbarn eller kanske till och med återlämna det till Boingbroke. I de donationer av markområden och befattningar som tidigare innehafts av Lancaster, vilka gjordes kort efter hertig Johns död i februari 1399, noterades att de endast gällde ”tills Henrik, hertig av Hereford(Bolingbrokes titel före faderns död), eller hans arvinge anhållit om dem ur Konungens hand i enlighet med landets lag eller mottagit andra garantier från Konungen i denna egenskap(av hertig)”. Tanken kan ha varit att unge Henrik, som senare blev Henrik V, skulle återfå släktarvet på sin myndighetsdag vid 21 års ålder, eller att Bolingbrokes förvisningsdom på sikt skulle upphävas och han tillåtas återvända hem. I båda fallen skulle hertigens av Lancaster egenskap av vasall till konungen kraftigt ha understrukits och kungamakten därmed varit stärkt. Angående bestämmelserna om Lancasters arv, se Kathryn Warner, Richard II – A true King’  fall(2017), s. 267.         

[7]  Av de sex engelska regenterna från Henrik IV:s tronbestigning 1399 till Henrik VII:s död 1509 var Henrik V den enda som både ärvde tronen helt lagenligt efter sin far och höll sig kvar på den livet ut utan att vare sig avsättas, mördas, stupa i strid mot rebeller eller tvingas i exil för kortare tid. Därtill kommer den olycklige ”Edvard V”. den äldste av ”prinsarna i Towern”, som försvann 1483 utan att någonsin ha regerat. Shakespeare har förvisso en poäng då han i ”Rikard II” låter biskopen av Carlisle förutspå att avsättningen skall följas ”av skräck och uppror och landet bli ett Golgata, en plats för huvudskallar”. Tudortidens krönikörer hävdade ofta samma sak. Avsättningen av Rikard II gjorde dock inte ”rosornas krig oundvikligt.. Den utlösande faktorn bakom detta var främst Henrik VI:s oförmåga att hantera tidens utmaningar och hans periodiska sinnessjukdom. 

[8] Det var dock inte prinsen som dödade Percy i ett tappert envig, som i Shakespeares ”Henrik IV”.. Den ädle riddaren skall istället ha träffats av en pil då han öppnat visiret för att torka svetten ur pannan, knappast en hjältes död.. 

[9] Tidpunkten för blivande Henrik V:s födelse är osäker, eftersom han då bara var en av många prinsar av blodet, vars födelse inte varit värd att notera. Earle anser att gossen föddes någon gång 1387. Curry anger dock, baserat på en senare astrologisk notering, att Henrik kom till världen klockan 11 22 på förmiddagen 16 september 1386. Engelska Wikipedia anger för närvarande detta datum medan Sverige anger 16/9 1387. Även dateringen för brodern Thomas’ födelse är osäker – på engelska 1387, svenska 1388. Jag drar slutsatsen att prins Henrik var omkring 16 år gammal i juli 1403. 

[10]Hertigen av Clarence hade under 13- och tidigt 1400-tal samma ställning som hertigen av York senare fått – titeln bars av kungens andre son eller äldste bror. Det var Edvard IV som i början av 1470-talet gjorde sin yngre son Richard till hertig av York, säkerligen beroende på att hertig George av Clarence då alltjämt var i livet. Henrik VII gav 1494 sin andre son(blivande Henrik VIII), samma titel, antagligen för att hämma ”tillväxten” av de pretendenter som sade sig vara hertig Richard av York, den yngre av ”prinsarna i Towern”. Därefter tycks det ha blivit sedvana att ge engelske regentens andre son titeln hertig av York.        

[11] Kanske var det nu han tog för vana att hålla till på krogen, även om uppgifterna är osäkra.

[12] Curry tolkar allt detta som att prinsen verkligen planerat att störta fadern från tronen.

[13] I Shakespeares drama varnar Henrik IV sin son att denne visserligen är tryggare på tronen än han själv varit, eftersom han ärver den lagligt, men ändå inte säker nog. Han bör därför ”sysselsätta lättrörda sinnen med fejd i annat land”.

[14] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Anne Currys minibiografi över Henry V Playboy Prince to Warrior King(2016), och på de tre första kapitlen av Peter Earle, The life and timess of Henry V(1972).  

Brudpar möter kunglig farfar

 

Att gifta sig är en av livets vattendelare – låt vara frivillig i vår del av världen. Hur ”projektet” än faller ut blir inget mer sig likt. Att som kunglighet utan familjens och konungens samtycke äkta en icke kunglig person innebär än idag ett vågat steg. På 1930-talet var det som att genomgå en Metamorfos. Man förvandlades bildligt talat men också i någon mån bokstavligt från upphöjd privilegierad till vanlig dödlig undersåte. Man blev skattepliktig, måste försörja sig själv och kunde inte vara säker på att längre vara välkommen hos gamla vänner, kanske inte ens hos den närmaste familjen. På många sätt var det som att lämna en religiös sekt med dess ofta strikta regler men också gemenskap och närhet. Ändå tog tre svenska prinsar detta steg för omkring 90-80 år sedan. Den första i raden var prins Lennart, sonson till kung Gustav V och hans drottning Victoria.[1]

Lennart hade det i någon mån ”bättre förspänt” än sina kusiner Sigvard och Carl Johan i fråga om giftermål av egen böjelse. Som son till en man som visserligen behållit sin prinstitel och kungliga status men ändå levde ett relativt fritt liv på sitt kära Stenhammar, i öppet förhållande med en fransk älskarinna och ofta borta på långa resor runt världen, kunde han åtminstone vara säker på sin fars oreserverade stöd. Det var just genom fadern Lennart först träffat revisorsdottern Karin Nissvandt. Hennes äldre halvsyster var gift med en bekant till prins Wilhelm och vid ett besök på Stenhammar hade de två ungdomarna(hon var 13, han 15), blivit bekanta.

Under de närmaste åren sågs de regelbundet under somrarna och det stod allt klarare för dem att de älskade varandra. Ett giftermål med kungens samtycke var i praktiken uteslutet, vilket innebar att de skulle tvingas ”börja om från början”. Med tiden tycktes emellertid de svåraste hindren undanröjas. I och med drottning Victorias död våren 1930 överläts slottet Mainau vid Bodensjön i Lennarts ägo. Det var visserligen förfallet och vanvårdat men gav ändå en grund att stå på utanför Sverige, om alla broar hemma skulle brännas. Julen 1930 kom nyheten ut: prins Lennart, som nu var 21 år, ämnade gifta sig med en ickekunglig, ofrälse person.[2] Både hovet och folk i allmänhet reagerade. Medan människor i gemen verkade glädjas åt det unga parets lycka var prinsens släkt djupt chockerad. Kampanjen leddes av kronprinsen, blivande Gustav VI Adolf, som inte drog sig för att inför sin brorson smutskasta hans fästmös familj genom att hävda att de ”saknade medborgerligt anseende.”. Gustav V instämde i förtalet men ganska halvhjärtat. Lennart hade alltid varit hans favorit bland barnbarnen, vilket inte var underligt eftersom pojken växt upp i hans närhet. De hade skrattat och skojat tillsammans och ibland tog farfar ”V-Gurra” Lennart i försvar när farmor Victorias krav på disciplin blev för stränga. I samband med en privat audiens hos kungen visade det sig dessutom att Lennarts blivande svärfar var revisor i konungens jaktklubb, knappast ett indicium på familjen Nissvandts ”dåliga anseende”.[3] Då förlovningen slutligen tillkännagavs i början av 1931 bjöd kungen i en tydlig gest av tillgivenhet sin sonson på operaföreställning. Inte heller var kungen närvarande då prins Lennart, några dagar efter sitt giftermål i London 11 mars 1932, vid ett möte i statsrådsberedningen officiellt berövades sina kungliga titlar och sin egen och blivande barns arvsrätt till svenska tronen. Gustav V hade då åkt på sin årliga ”vintersemester” till franska Rivieran.[4]         

Enligt greve Lennart var ”Sa Majesté le Roi de Suède”, eller ”Mr G”, som han mer populärt kallades(både på Rivieran och på tennisbanan hemma i Sverige), något av societetens konung vid Medelhavets franska badorter: När han kom hade säsongen börjat, när han reste var den slut. De som ingick i hans följe fick lov att vara starka, både fysiskt och psykiskt – Det var ett evigt rännande mellan tennismatcher, partys och spelkvällar vid bridge- eller roulettebordet. Som regel fick uppvaktningen bytas ut med jämna mellanrum, de orkade inte hänga med i svängarna. Det märktes om kungen haft tur i spel på semestern – då fick släkten fina presenter när han kom hem till Sverige.[5] Kungens ”semesterbostad var hotell d’Angleterre i Nice. Nu, vårvintern 1932, ämnade sig också det nygifta paret Lennart och Karin Bernadotte till franska Rivieran. Deras huvudsyfte, förutom att bara vara tillsammans och fira att de äntligen nått sina drömmars mål, var att träffa prins Wilhelm, som ju stod på deras sida. Han hade hus vid medelhavskusten och vistades ofta där. De visste visserligen att kungen också var på Rivieran men det fick gå som det kunde, om de nu skulle stöta på varandra. Färden till Frankrike, med avstickare till Mainau som ännu inte var inflyttningsklart, gick utan missöden.[6] Wilhelm delade till fullo sonens och sonhustruns lycka och deras samvaro förlöpte på bästa sätt. Så vidare till Nice, där Lennart och Karin bodde på ett hotell som låg granne med kung Gustavs stamställe. De hann knappt upp på rummet så ringde telefonen: - Konungen av Sverige önskar träffa er!

Trots att Gustav V som sagt varit tämligen lågmäld i sin kritik av sonsonens giftermålsplaner och till och med visat prov på sin tillgivenhet blev de nygifta oroliga: Vad kunde kungen vilja dem! Tänkte han kanske gräla på dem för att ha fullföljt äktenskapet och därmed svikit honom och familjen – svikit landet kunde man säga om man ville vara riktigt högtidlig. Skulle de avslå kungens begäran om ett samtal? Nej, så beter sig en skyldig. De hade ingenting att skämmas för. De ämnade förklara för kungen att detta var deras liv och att varken han, kronprinsen eller fisförnämt hovfolk hade något med det att göra. De ville leva ifred för trakasserier hädanefter. Beslutsamt men ”med darrande knän”, som greve Lennart skriver, gick de nästa dag till hotell d’Angleterre för den stora uppgörelsen.

Då de kom upp i kungens svit satt han och läste en tidning. Han sänkte emellertid densamma och betraktade ingående sin sonsons brud. Därpå reste sig den snart 74-årige mannen och gick spänstigt fram mot besökarna. Lennart stod som på nålar. Nu skulle slaget falla. Men … under över alla under: Kungen omfamnade Karin och kysste henne på båda kinderna:

-          Låt oss glömma det som varit. Jag vill vara farfar åt både Lennart och dig”. Så tog han fram en vacker, dyrbar brosch och satte den på hennes klänning – Ett minne från mig till dig. Det märktes att han var rörd.

Sedan var det Lennarts tur att få en kram och kyssar på kind. Detta var så oväntat att ynglingen knappt kunde stå på benen.

Då välkomstceremonin sålunda var avklarad, förklarade majestätet att han denna afton skulle besöka några vänner och att han önskade de nygiftas sällskap. Följande dag var det tennismatch i Monte Carlo och då skulle de självklart vara med. Dagen därefter gala i Nice. Förresten var det dags för lunch nu… Tala om oväntad utveckling! Icke desto mindre tillät sig Lennart en lite ironisk tanke beträffande presenten till Karin: Det märktes minsann att spelet gått kungens väg denna säsong. Då han nämnde detta för henne, gav hon honom först en förebrående blick men så brast hon i skratt och gråt på en gång. 

Efter en veckas festande i konungens sällskap var ungdomarna totalt slut. De låg för ankar på hotellet med varsin krånglande mage. Livmedikus Casserman ingrep:

-          Det här går inte Gör er osynliga. Jag säger kungen att ni ligger till sängs.

V-Gurra tog inte illa upp. Kanske förstod han att brudparet faktiskt måste få vara för sig själva. Återstoden av tiden på Rivieran tillbringades under något lugnare men lika trevliga förhållanden. Därefter återvände paret till Mainau för sin första sommar tillsammans i äktenskapet.

Mötet med kungen innebar inte att svårigheterna med hovet och kronprins Gustav Adolf var över. Det skulle komma fler snubbor och käppar i hjulet från det hållet men från och med nu visste de var de hade Gustav V. När Lennart och Karin nio år senare fick sonen Jan, som också var kungens förste sonsonson, kom han upp i deras lägenhet i Stockholm och stod även fadder. Kärlek hade segrat över fördomar.[7]               

            

---

[1] I sina memoarer stavar Lennart Bernadotte konsekvent sin farfars och farbrors namn med v(Gustav inte Gustaf), vilket därför används i denna text. Skrivaren vill dessutom tillägga att han personligen föredrar v framför f.    

[2] Något liknande hade inträffat 1888, då Gustav V:s yngre bror Oscar gifte sig med hovdamen Ebba Munck. Ebba var dock adlig, även om hon inte ansågs fin nog för ett kungligt giftermål. Oscars mor drottning Sofia lär inför en svår operation, som mycket väl kunde kosta henne livet, ha bett sin man att, om hon själv fick leva, låta sonen gifta sig med Ebba. Så skedde. Oscar fick behålla sin prinstitel men uteslöts, liksom sina blivande barn ur tronföljden. Han tilldelades även titeln greve av Wisborg.  

[3] Överhuvudtaget tycks Gustav V rent personligt, om också inte i egenskap av konung och familjeöverhuvud, ha varit ganska likgiltig eller kanske till och med försiktigt positiv till barnbarnens ofrälse giftermål. Carl Johan Bernadotte berättar i sina memoarer att farfadern, då sonsonen vägrat avstå från sitt giftermål med Kerstin Wikmark givit honom en vänlig klapp och yttrat: ”Äsch, du är så dum så”. Angående Sven Nissvandts tidigare förbindelser med kungahuset och hur de uppdagades för Lennart Bernadotte, se Dynastihistoria: Om nackdelen med fördomar och fördelen av att läsa medlemsförteckningar - Ett möre mellan Gustav V och Prins Lennart (bosonshistoria.blogspot.com).

[4] Tillkännagivandet är betecknande nog utfärdat i ”Kronprinsen-Regentens” namn, alltså blivande Gustav VI Adolfs.

[5] Det framgår inte huruvida Gustav V någonsin blev tillfälligt ruinerad på spel. Att motspelarna ibland varit lite ”snälla” mot ”Mr G” är kanske en kvalificerad gissning.

[6] Det skulle dröja tjugo år innan Lennart Bernadotte bosatte sig permanent i sitt älskade blomsterparadis. Detta berodde delvis på den långdragna renoveringen och svårigheten att få slottet att bära sig ekonomiskt men även på nazisternas välde i Tyskland och det därav följande kriget.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på andra delen av Lennart Bernadottes memoarer, Mainau min medelpunkt(1995/1997), främst s. 14 och 45-58.

"Jag har en tid måst försumma mig i ridning" - "Man såg bara eld och hörde bara skrik". Karl XII och Gustav III skriver hem från kriget

 

När Karl XII i juli 1709 satte sig att, med egen hand eller hjälp av sekreterare, skriva till de ansvariga i Sverige om nederlaget vid Poltava, hävdade han först att allt i stort sett varit väl i armén. Enda problemet var den förlust man dessvärre lidit några veckor tidigare och som det nu gällde att så snabbt som möjligt söka reparera. Hur man än väljer att se på kungens lägesanalys är det påfallande att inget nämns om vad han själv upplevt den senaste tiden – inget om skottskadan i foten några dagar före slaget, den panikartade reträtten från Poltava, de nära rådgivarna som försvunnit i fångenskap, flykten över Dnjepr eller den svåra färden över ändlösa stäppmarker, där många stupat av utmattning och då kungen måste ha lidit av den svåra hettan, smärtorna i foten och (kanske), rädsla att hinnas upp av ryssarna. Inget om de olyckliga som i sista stund, just då de stått redo att korsa floden Bug, verkligen hanns upp av fienden och antingen höggs ned eller föll i deras händer. Det väsentliga för kungen synes vara att redogöra för vad som hänt och därvid tona ned de mörkaste sidorna av saken – en förlust har otvivelaktigt ägt rum, medger kungen till synes med viss motvilja, men denna förlust kan med visshet repareras bara alla samlar sig och snabbt och målmedvetet arbetar på att upprusta armén på nytt. Då skall man inom kort kunna ”bringa alltsammans till önskligt slut” och av fienden(ryssarna), ”vinna allt vad man åstundar” Sammanfattningsvis: Det viktiga är inte vad som hänt vid Poltava utan vad som nu måste göras.[1] För en utomstående med dryga tre seklers distans till händelserna verkar brevet vara skrivet av någon som visserligen hört talas om nederlaget vid Poltava men inte själv varit där. Det är dock ett ovedersägligt faktum att Karl XII var med vid Poltava och att han både såg och hörde vad som hände, att han tvingades fly över Dnjepr och att han måste ha plågats både andligt och fysiskt av sin fotskada, av nesan att tvingas lämna armén och av den svåra flykten över stäppen.

 

Brevets distanserade ton kan delvis förklaras med dess rent officiella status. Skrivelsen är ställd ”till Defensionskommissionen”, (alltså dåtida motsvarigheten till försvarsdepartementet), i Stockholm. Syftet är således att tillkännage fakta – att armén just lidit ett nederlag och att man snabbt måste återskapa stora delar av krigsmakten, för tillfället osäkert hur stora. Vad som rent konkret hänt kungen och hans män i samband med eller efter slaget saknar då betydelse. Vad som gäller ät att lösa de problem som uppkommit, inte att beklaga sig(eller reflektera)? över vad som hänt.[2] Även i mer privata brev(om nu ordet privat alls är ett relevant begrepp i samband med Karl XII), visar kungen dock en tendens att distansera sig från vad som händer i kriget, vare sig det gäller segrar eller nederlag. När han i augusti 1708 beskriver segern vid Holowczyn för sin äldre syster Hedvig Sofia återges själva drabbningen ganska noga: Vi får reda på att ”fienden”(ryssarna), stått på motsatta sidan av en ”liten bäck”, att svenskarna tagit sig över denna och att strid utbrutit, varpå följer en kortfattad redogörelse för bataljens olika skeden men inget sägs om hur Karl XII själv upplevt slaget eller vad som hänt honom.[3] Stundtals är tonen så opersonlig att man återigen kommer att tänka på en utanförstående rapportör: Det talas om ”de svenska regementena”(inte mina eller ens våra regementen). Först när det skildras hur armén efter slaget stått stilla några veckor meddelar kungen att ”jag hoppas att snart åter byta läger”. Verkligt personlig blir tonen först när Karl XII kommer in på Hedvig Sofia själv. Han säger sig ha ”förnummit att min kära syster har varit något opasslig”, men tackar sedan Gud att hon ”alldeles övervunnit densamma” och ber Vår Herre att bevara henne ”vid oupphörlig hälsa och välmåga”. Han undertecknar sig som sin systers ”allra underdånigaste och trognaste broder och tjänare

                       Carolus”.

I ett litet PS diskuteras avslutningsvis en förfrågan Hedvig Sofia gjort beträffande ett tilltänkt äktenskap mellan två nära släktingar. Kungen anser det olämpligt med tanke på kyrkolagens bestämmelser i ämnet, samt tillägger i mer personlig ton: ”Dessutom tror jag att det är lyckligare för honom, som är en soldat, om han slipper att hava hustru”.[4]

 

Då kungen 9 augusti 1709(nästan på dagen ett år efter brevet om slaget vid Holowczyn), än en gång fattade pennan för att skriva till de sina därhemma hade många omskakande händelser nyligen inträffat. Inte nog med att armén lidit ett svårt nederlag, att han själv tvingats fly till turkiskt område och dessutom ådragit siig en skottskada i vänstra foten redan före slaget – en skada så pass allvarlig att man en tid fruktat för hans liv. Efter ankomsten till Bender hade Karl XII dessutom fått veta att den återstående armén, som han vid sin avfärd lämnat general Lewenhaupt ansvaret för, kapitulerat till ryssarna utan strid. I praktiken var den svenske kungen nu en bricka i turkiske sultanens politiska spel. Det borde alltså finnas mycket att berätta, kanske till och med amledning att be om råd. Men icke! Kungens tankar plågades av helt andra saker: Hur stod det till med Hedvig Sofia! Han skrev att ett ”elakt rykte gjort mig alldeles försoffad(handlingsförlamad). Det påstods att systern skulle ha dött i ”stora mässlingen”. Det kunde väl ändå inte stämma! Skulle både Karl och den yngre systern Ulrika Eleonora ha förlorat den som var ”all vår förnöjelse på jorden”. Nej! Kungen hade kommit fram till att det inte kunde vara sant och därvid ”repat mod”. Nu bad han än en gång Vår Herre bevara ”båda mina kära systrar och låte dem alltid njuta och fröjdas över välmåga”.[5] Först därefter - efter att ha undertecknat sig som deras ”trogne broder och tjänare”, närmast som ett PS i förbigående, kommer kungen in på den förlust armén ”på slutet” lidit vid Poltava ”på grund av en särdeles händelse”, en förlust han dock hoppas snart ”kunna reparera”. Vad kungen personligen angår har han några dagar före slaget fått en skottskada i foten, som tyvärr gjort att ”jag en tid måst försumma mig i ridning”.  Detta är allt vad Karl XII har att säga, både för egen del och arméns, om vad som redan 1709 var en kännbar förlust och som eftervärlden senare skulle beteckna som ”Sveriges största militära nederlag genom tiderna”. Ändå visar sorgen över Hedvig Sofias död och hans ovilja att i förstone acceptera den att Karl XII långt ifrån var någon känslolös människa.[6]   

Som vi vet lyckades Karl XII aldrig vända motgången till seger. Efter hans död 1718 var Sveriges baltiska besittningar förlorade och landets ställning som östersjöstormakt över. Drömmen om revansch fanns dock kvar och från och med nu var det Ryssland, inte Danmark, som var Sveriges huvudfiende och utgjorde ett latent hot. Under de närmaste 100 åren efter Poltava och Fredrikshald skulle Sverige vara i krig med Ryssland ytterligare tre gånger, varav två som offensiv part. Det kom dock att dröja 70 år efter Karl XII:s död innan en svensk kung åter ledde sina trupper i strid – Gustav III. Hur beskrev han de drabbningar han bevittnade och deltog i under ryska kriget 1788-90? 

Som kungen såg det var kriget ett försvarskrig mot en hotfull granne. Det gällde att åter skaffa Sverige en stabil gräns i öster och dessutom stoppa ryssarnas försök att blanda sig i landets inre angelägenheter, något som inträffat av och till sedan Nystadfredens dagar. Exakt vad man hoppades uppnå är något oklart. Att ett anfall mot Petersburg planerades är säkert men hoppades kungen verkligen kunna återta allt som gått förlorat i början av seklet och efter ”hattarnas krig” på 1740-talet? Det intryck man får är att Gustav snarast ”chansat” på en offensiv i ett läge när ryssarna var koncentrerade på ett krig i Turkiet: Man fick se hur bra det gick och sedan göra det bästa av det. Åtminstone skulle man söka återta de delar av Finland som förlorats i freden 1743. Efter en incident i gränstrakterna mellan svenskt-finskt och ryskt territorium natten till 28 juni 1788 var kriget ett faktum.[7]  Det visade sig snart att officerarnas lojalitet mot sin konung inte var vad den varit under Karl XII. Då trupperna kort efter krigsutbrottet beredde sig att anfalla Fredrikshamn vid Kymmene älv, som nu var gränsstad mellan Sverige-Finland och Ryssland, syntes tecken på missnöje i krigsledningen, vilket tillsammans med rent praktiska svårigheter tvingade svenskarna att retirera. Djupt bekymrad skrev Gustav III till sin syster Sofia Albertina 5 augusti 1788: ”Vi är tvungna att flytta vår vänstra flygel något längre tillbaka ,,,Vi har här en förfärlig kyla, alldeles som om vi vore i oktober: hur kommer det väl att bli i vinter? Vårt vinterkvarter blir nog förfärligt”.[8]

Olikheten kunde knappast vara större jämfört med de brev Karl XII 80 år tidigare skrev till sin syster. Inte nog med att Gustav III förmedlar en helt annan närvarokänsla i vad han beskriver. Han drar sig inte heller för att uttrycka oro för framtiden och, indirekt, ett tvivel på en slutlig seger. Tendensen är tydlig även senare.  Då kungen i juni 1789, ett år efter krigsutbrottet, själv ledde sina landbaserade trupper i en framgångsrik offensiv vid Kymmene älv, skrev han i brev till sin gunstling Armfelt om hur ”jag gick emot en corps(trupp eller kår), av 5 000 man som skulle angripa oss. Fienden blev slagen och förföljd. Jag mår väl. Farväl”.[9]  Något verkligt genombrott lyckades man dock inte åstadkomma och de tillfälliga framgångarna vändes snart i motgångar. I likhet med Karl XII ägde Gustav III emellertid förmågan att dölja sin oro över utståndna nederlag för omgivningen(undantaget en snäv krets av rådgivare). Ett brev från augusti 1789 visar att han kunde vara lika beslutsam som sin företrädare:

-          Mitt liv står i Guds händer, och jag ska inte ta ett enda steg tillbaka av fruktan för att riskera mitt liv.

 

Ändå är det som sagt tydligt att Gustav berörs av krigets elände på ett helt annat sätt än Karl XII eller(kanske troligare), är betydligt öppnare med sina känslor. Efter en framgångsrik men blodig räd på ryskt område vid månadsskiftet april-maj 1790 skriver kungen till sin hustru Sofia Magdalena:

-          Massakern på fienden var fruktansvärd och drabbningens sista ögonblick något helt gräsligt … Man kunde bara se eld och hörde bara skrik. Han berättar att man sovit under bar himmel två nätter i rad och att han liksom de andra legat vid lägerelden i den stränga kylan. Trots detta mådde de alla bra, försäkrade Gustav III sin drottning. Efter ytterligare ett anfall mot Fredrikshamn i maj, då flera ryska fartyg skjutits i sank och delar av deras artilleri förstörts, konstaterade kungen att åsynen av de döda och halvdöda fiendernas kroppar och kroppsdelar i vattnet gjorde honom beklämd: ”Jag kände endast fasa som varje mänsklig person måste erfara, och ej glädje över segern”.

 

Desto större var kungens glädje över den stora segern vid Svensksund 9 juli samma år, då ryssarna förlorade nästan hela sin skärgårdsflotta. ”Den gode Guden vinden och mina officerares duglighet har gett oss den mest fullständiga seger som det är möjligt”, utbrast han i ett brev till Armfelt dagen efter och menade att Sverige inte upplevt en sådan triumf sedan Narva nittio år tidigare. Men det hade varit påkostande: ”jag är så trött att jag är rädd att det märks på mitt brev”, ursäktade han sig.[10]

Med detta var kriget i praktiken slut. Freden slöts i Värälä vid Kymmene älv 14 augusti 1790. Sverige hade visserligen inte vunnit något materiellt på kriget men behövde inte heller göra några landavträdelser. Dessutom hade den rätt Ryssland i praktiken haft sedan Nystadfreden att blanda sig i Sveriges inre angelägenheter uteslutits ur det nya avtalet - Ett av de viktigaste skälen för kriget var således uppnått. Gustav III var nöjd.[11]  

 

Reflektioner

Vi har genom några ovan återgivna exempel sett hur Karl XII respektive Gustav III rent stilistiskt valt att beskriva vad de sett och upplevt under sina krig mot Ryssland. Att det föreligger en påtaglig skillnad behöver knappast påpekas. Vad som hos Karl beskrivs med en för vår tid förvånande, nästan skrämmande distans och känslokyla återges av Gustav med en påtaglig ton av närvaro och engagemang som förefaller oss långt mer tilltalande, oavsett vår eventuellt olika syn på respektive monark i allmänhet och deras krigföring i synnerhet. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att dessa två män har nästan 100 år mellan sig. Karl XII levde under absolutismen, med rötter i 1600-talets tro på Konungen som Guds ofelbare ställföreträdare på jorden, Gustav III under upplysningen, med dess tankar om förnuft och känsla. Dessa skiftande tidsandar påverkade inte bara kungarnas sätt att förhålla sig till omvärlden utan även beteendet hos folk i allmänhet.  Historikern Hans Villius har i olika sammanhang visat på hur exempelvis en karolinsk soldat i sina anteckningar sällan gör rent personliga reflektioner kring de umbäranden som beskrivs, medan en gustaviansk adlig konspiratör i sin bekännelse kan utfara i mångordiga beskrivningar av sin egen uselhet och oro för familjens öde. Om den karolinske soldaten i allmänhet sökte hålla en något så när neutral ton till sina beskrivningar av död och lidande, faller det sig naturligt att deras högste ledare överträffade dem alla i att hålla distans till vad han såg och upplevde, också efter ett sådant nederlag som Poltava. Samme Villius menar att Karl XII, som vid 15 års ålder ”fann sig i besittning av den absoluta makten i en av Europas mäktigaste stater” redan tidigt valde att sluta sig inom sig själv och av allt att döma ”fastställde vissa principer för sitt tänkande och handlande, principer som hans medfödda envishet hjälpte honom att hålla fast vid. Redan i unga år stelnade Karl XII i en form han aldrig förmådde bryta sig ur”. Ändå fick han bevisligen både meniga soldater och officerare att följa honom, från landstigningen på Själland sommaren 1700 till skottet vid Fredriksten nära tjugo år senare.

Gustav III:s förmåga att samla folk kring sig är lättare att förstå för en nutida betraktare. På ett helt annat sätt än Karl XII och de flesta av sina föregångare var han medveten om folkopinionens betydelse och lade ständigt an på att vinna den med medryckande storståtliga tal, med bröd och skådespel.[12]  Hans mästerskap som regissör och skådespelare i sitt eget drama gör det å andra sidan svårt att veta vad som är äkta och vad som är spel för gallerierna. Att hans avsmak inför synen av de många döda och sårade i Fredrikshamn var äkta kan vi kanske förutsätta, men det hindrade honom inte från att kort efter fredsslutet i Värälä börja planera för ett nytt krig, mot det revolutionära Frankrike. Om Karl XII i princip hade en enda mask, den enväldige krigarkungens, hade Gustav III istället så många att eftervärlden i stort sett kan välja vilken man önskar, motivera sitt val med autentiska källuppgifter och sedan finna andra, av allt att döma lika autentiska, vittnesmål som pekar i motsatt riktning. Det är inte egendomligt att dessa två kungar, Karl XII och Gustav III, blivit de mest omdebatterade i vår historia.                     

                       

                      

---

[1] För en mer utförlig redogörelse för detta brevs innehåll och reflexioner kring dess innebörd och mening, se Dynastihistoria: Konsten att meddela ett nederlag - Karl XII:s brev till Sverige efter slaget vid Poltava (bosonshistoria.blogspot.com).

[2] Det bör poängteras att kungen då detta brev skrevs(11 juli 1709) ännu inte visste att general Lewenhaupt kapitulerat med den återstående armén. Han fick veta detta först 3 augusti efter ankomsten till Bender.

[3] Slaget vid Holowczyn stod 4 juli 1708(enligt gamla stilen) vid vattendraget Vabitj i dagens Belarus. Vabitj betecknas i vår tid ömsom som en å, ömsom en flod eller biflod till lDrutts och Dnjepr. Se Slaget vid Holowczyn – Wikipedia och där gjorda anvisningar. Karl XII:s brev är daterat 4 augusti 1708.

[4] Kursiveringen av pronomenet jag är min, inte kungens.

 

[5] Hedvig Sofia hade avlidit i december 1708 vid endast 27 års ålder. Dödsorsaken var smittkoppor, vilket kungen förmodligen definierade som ”stor mässling”. Nyheten nådde armén bara någon vecka före Poltava. Med tanke på kungens starka känslor för sin syster vågade omgivningen inte berätta vad som hänt. Först efter ankomsten till Bender avslöjades sanningen. Karl XII blev förtvivlad. Han stängde in sig i sitt tält och vägrade träffa någon. Som framgår av ovanstående brev vägrade kungen, sedan första chocken lagt sig, att acceptera fakta. Det lär ha dröjt något år innan sanningen nådde fram. Hedvig Sofia var ett år äldre än kungen. Nästan på dagen och den i familjen som stod honom närmast.(Brevet om segern vid Holowczyn synes enbart skrivet för henne – det talas om ”min kära syster” Brevet från Bender talar uttryckligen om ”båda mina kära systrar”). Kanske Karl XII omedvetet ”kapslade in” sin besvikelse och oro efter Poltava i sorgen efter Hedvig Sofia.     

[6] I motsats till brevet till Defensionskommissionen tycks de båda breven till familjen inte ägnats större uppmärksamhet av eftervärlden. Militärhistorikern Peter From omnämner dem helt kort i sina böcker Katastrofen vid Poltava(2007) respektive Kalabaliken i Bender(2009). Inga anda faktaböcker jag studerat omnämner breven mer utförligt. Författaren Lars Widding återger dock i sin romansvit om Karolinertiden några brev av kungens hand, bland annat de ovan citerade. Naturligtvis föreligger risken att författaren tagit sig friheten att ändra eller utesluta något i texten men då Froms korta citat stämmer med ordalydelsen hos Widding, återger jag här författarens version i övertygelsen att den i huvudsak överensstämmer med Karl XII:s egna ord och formuleringar. Se Lars Widding, En tid för hjältar(1974), s. 285-88 och samme författares En tid för vreden(1975), s. 287-88.   

[7] Vare sig Gustav III iscensatt ett fingerat ryskt anfall(som eftervärlden länge antagit), eller det varit fråga om ett ryskt ofrivilligt intrång på svensk mark, som Rainer menar, är det fascinerade att kriget faktiskt började på dagen 79 år efter slaget vid Poltava. Visserligen hade den gregorianska kalendern införts i Sverige 1753, vilket innebar att tiden förskjutits 11 dagar framåt(enligt den nya tidräkningen stod slaget vid Poltava 8 juli). Ändå är datumet ödesmättat. Om Gustav III verklige fingerat ett anfall kan man undra om han velat ”spotta oturen i ansiktet”. Till detta kommer att ”Viborgska gatloppet”, som kan ses som förspelet till den lysande segern vid Svensksund, utspelades 4 juli 1790, 82 år efter Karl XII:s seger vid Holowczyn. Angående bakgrunden till krigsutbrottet 1788, se Dynastihistoria: Konsten att fingera en krigsorsak - eller konsten att skylla kriget på sin fiende? Inledningen av Gustav III:s ryska krig (bosonshistoria.blogspot.com)   

[8]  Följande citat ur Gustav III:s brev är hämtade ur Claes Rainers bok Gustav III:s ryska krig – när tidens brev och dagböcker berättar(2023).

[9] Kursiveringen av pronomenet jag är än en gång min.

[10] Detta brev återges i Katarina II och Gustaf III, en återfunnen brevväxling, utgiven av Gunnar von Proschwitz(1998), s. 231-34. Även ryska historiker jämförde under 1800-talet Svensksund med Narva, naturligtvis i omvänd betydelse.

[11] Ryssland hade vid freden i Nystad efter Stora nordiska kriget i kryptiska och potentiellt hotfulla ordalag lovat att garantera 1720 års svenska regeringsform, som gav all praktisk makt åt ständerna. Ryssland skulle, sades det, inte blanda sig i svenska angelägenheter ”utan fast hellre på varjehanda sätt söka att hindra och förebygga allt vad som däremot förehas och Hans tsariska majestät kunnigt bliva kunde”.

[12] Karl XII riktade sig sällan eller aldrig till hela armén med ett tal, inte ens efter Poltava.