Gustav Mauritz Armfelt - en verklighetens sagohjälte

 

Förr i världen kände de flesta förmodligen till namnet Armfelt. Gissningsvis tänkte de då på Carl Gustaf Armfelt, karolinergeneralen som ledde dödsmarschen över fjällen hem till Sverige efter Karl XII:s död i november 1718. Den som idag känner till generalen är troligen historiker eller så är vederbörande född i Jämtland eller kanske Finland. Om man är uttalat kritisk till Karl XII, utgör general Armfelts marsch ett utmärkt exempel på följderna av kungligt envälde. Utanför dessa exklusiva kretsar är den gamle karolinen (tyvärr), nog ganska bortglömd.

Generalens sonsonson, Gustaf Mauritz Armfelt, är antagligen än mera bortglömd av den i allmänhet historielösa eftervärlden. Är man däremot specifikt intresserad av den gustavianska tiden, vet man definitivt vem denne Armfelt var. Historiskt pålästa republikaner känner kanske till Gustaf Mauritz, då som personifikation av Kungagunstlingen jasägaren, ”skärtslickaren, en som alltid fjäskar för överheten. Det är som ”gunstling” Armfelt blivit känd i Sverige. Han var definitivt en av Gustav III:s närmaste förtrogna och visade gärna utåt hur nära han stod högsta makten – i samband med riksdagen 1792 lät han sig förflyttas i bärstol genom Gävle.[1] I likhet med de flesta hovmän som har framgång stoltserade han helt öppet med sin priviligierade ställning, vilket inte brukar leda till popularitet. Att kungen, Gustav III, dessutom i stor utsträckning byggde sin maktställning på att spela rollen av Solkung skapade naturligtvis god jordmån för avundsjuka. Armfelt var dock oändligt mycket mer än ”bara” kungens gunstling.

Han föddes på gården Juva i Finland inte långt från Åbo 31 mars 1757. Fadern var officer och inte särskilt välbärgad men man hade ändå råd att låta äldste sonen studera vid Åbo akademi, vilket inte blev så lyckat. Vid 15årsålder sökte han sig till det militära och utbildade sig till officer i Karlskrona, varefter han fortsatte till Stockholm för att ta tjänst vid hovet.

För den som kan sina litterära klassiker vilar det något av musketör över Armfelt. Stig Ramel som skrivit den modernaste levnadsteckningen över honom, jämför uttryckligen den unge adelsjunkern vid ankomsten till Stockholm med Dumas tappre Gascognare Det är emellertid för enkelt att enbart beskriva Armfelt som en D’Artagnan. I själva verket ägde han något av alla de fyra musketörerna inom sig – temperament som D’Artagnan, kvinnojägare som Aramiss, fåfäng som Portos, kungatrogen som Athos. Med en sådan karaktär förstår man att det gick galet från början. Inom kort var Armfelt invecklad i en duell, vilket ledde till att han fick lämna Stockholm och gav sig ut på resa i Europa. Under en vistelse i Spa i Belgien 1780, då Armfelt var 23 år, mötte han emellertid Gustav III, som var på rekreationsresa.                     

   Från detta ögonblick regnade titlar och befattningar över den vackre men ganska obetydlige adelsmannen. Under de närmaste tolv åren blev han bland annat: Chef för Operan och Dramaten, överstekammarjunkare vid hovet, ledamot av kungliga vetenskapsakademien och Svenska akademien, överste vid Nylands infanteriregemente. Inte bara Gustaf Mauritz(eller Gösta som familjen kallade honom), gynnades av kungen.[2] 1782 utnämndes Armfelts far till landshövding i Åbo och några år senare förvärvade man godset Åminne i Halikko socken. Armfelt gjorde dock främst karriär som hovman. Det var uppenbarligen humorn som slog an bäst – När Gustav III under det påfrestande kriget mot Ryssland visade tecken att låta favoriten falla i onåd, räckte det för Armfelt att locka kungen till skratt för att deras vänskap skulle bestå.

Skottet på maskeraden tycktes innebära katastrof. Gustavianerna i allmänhet och Armfelt i synnerhet var illa sedda av den nya regeringen. Den forne gunstlingen sändes till Neapel som ”ambassadör”, en utnämning som i praktiken var en förvisning. Från sin exil sökte han organisera en revolt mot den nye kungens förmyndare, vilket endast lände honom och hans vänner till skam och förnedring. Armfelt och flera andra dömdes till döden och i nära sju år tvingades han leva under antaget namn i den ryska småstaden Kaluga, söder om Moskva.[3] Då han slutligen återvände till Sverige 1801, fann han att inget var som förut. Han var visserligen välkommen vid hovet men Gustav IV Adolfs hov var inte som faderns. Dessutom tornade de utrikespolitiska problemen upp sig. Armfelt blev alltmer bekymrad för Finlands säkerhet under de pågående Napoleonkrigen.    

Sedan Finland skilts från Sverige 1809, emigrerade Armfelt efter något år till Ryssland. Redan under gamle kung Gustavs tid hade han skaffat sig goda kontakter vid tsarhovet, vilket nu kom väl tillpass. Tillsammans med andra gustavianer av finländskt ursprung arbetade han aktivt för att ge Finland en autonom ställning inom det ryska kejsardömet. På liknande sätt som med Gustav III blev han nära förtrogen med Alexander I(till stort förtret för de fiender till det forna svenska kungahuset som tidigare slagit sig ned i Ryssland). En kort tid var Armfelt i praktiken finsk minister i Petersburg genom sin direkta tillgång till tsaren. Precis som i gamla tider på Haga var han nu kejsarens festarrangör – Det var under en fest anordnad av Arnfelt vid midsommar 1812 man nåddes av budskapet att Napoleon gått över ryska gränsen och att krig utbrutit.

Armfelt hann uppleva Napoleons nederlag och Alexanders återkomst till Petersburg sommaren 1814. Men hans krafter var förbrukade. Han led av hjärtproblem, andnöd och svullna ben. Av en ödets ironi avled han 19 augusti 1814(årsdagen av Gustav III:s statskupp 1772 som alltid varit en bemärkelsedag för honom). Enligt tsar Alexanders instruktioner fick Armfelt statsbegravning i Finska kyrkan i Petersburg, varefter kroppen fördes till familjegodset Åminne i Finland. Gustaf Mauritz Armfelt blev 57 år.

Fulländade hovmän får i regel ett solkigt eftermäle. Att vara kungars gunstling är, som ovan påpekats, knappast meriterande i eftervärldens ögon. Det står utom tvivel att Armfelt behärskade konsten att ställa sig in och snickra. Hans många kvinnohistorier(inte minst med den olyckliga fröken Rudenschöld), utgör förvisso en fläck på hans minne för en senare, mer ”moralisk” tids ögon. Samtidigt är det tydligt att det här rör sig om en sann äventyrare – Armfelt var en av dem som inte är gjorda att leva ett ”vanligt” alldagligt liv, en av dem som spred ett skimmer över Gustavs dagar och en av dem vars exempel visar att äventyr faktiskt finns också i verkligheten. Sina sista år ägnade han åt att trygga Finlands framtid under rysk överhöghet, ett arbete som bidrog till att landet hundra år senare hade möjlighet att bli en egen stat. Därför är Gustaf Mauritz Armfelts minne värt att fira på 268årsdagen av hans födelse.[4]   

 

      

---

[1] Det bör i sammanhanget nämnas att Armfelt vid tillfället hade svårt att gå på grund av skador han ådragit sig i kriget mot Ryssland.

[2] Här kan tilläggas att mellannamnet Mauritz lagts till av Armfekt själv som en hyllning till fältherren Moritz av Sachsen, vilken fadern tjänstgjort under.

[3] Det var i samband med denna process som Armfelts mest kända älskarinna, Magdalena Rudenschöld, råkade i olycka. Hon dömdes till utställning vid skampålen och livstids fängelse på Spinnhuset i Stockholm, som om hon varit prostituerad. Man läste till och med upp hennes kärleksbrev offentligt. Magdalena frigavs visserligen sedan förmyndarregeringen upphört med hennes tid som romantisk hovdam var förbi. Hon levde flera år utomlands och avled slutligen i Stockholm 1823. Det är utom allt tvivel att hon fick ta mycket av det straff som Armfelt lyckades undkomma.  

[4] Denna text bygger huvudsakligen på Stig Ramel, Gustaf Mauritz Armfelt 1757-1814, dödsdömd kungagunstling i Sverige, ärad statsgrundare i Finland(1997). Se även Torsten Ekman, Alexander I, Rysslands kejsare, storfurste av Finland(2011), där några kapitel ägnas åt Armfelts arbete i Finland och Ryssland.  

"Äntligen en ärans man" - Ture Bielkes självmord 22 mars 1792

 

Attentatet mot Gustav III är en av de mest kända händelserna i svensk historia, även om de flesta nog inte vet mycket om detaljerna. Vad alla vuxna svenskar vet är att en svensk kung blev skjuten på en maskerad i Stockholm i slutet av 1700-talet och namnet på attentatsmannen – Anckarström. Förmodligen vet man också att Gustav III var exceptionellt intresserad av teater och kultur och att en större konspiration låg bakom mordet. Den som läst på lite extra kan antagligen också namnen på de främsta konspiratörerna i komplotten och hur det gick för dem – namn som Horn, Ribbing och Liljehorn. Kanske vet de också att ”spaningsledaren” som utredde mordet hette Liljensparre. Den som vet ännu mer är gissningsvis historiker eller åtminstone specifikt intresserad av gustaviansk tid. Ett i vår tid närmast okänt öde med anknytning till sammansvärjningen är adelsmannen Ture Stenson Bielke, som tog livet av sig några dagar efter skottet på maskeraden.[1] Av rädsla att tvingas eller lockas förråda vad han visste intog han gift och avled efter några timmar. Han blev därmed den tredje aktören i dramat, utöver Kungen själv och Anckarström, som förlorade livet.

Vid tiden för skottet på maskeraden var Bielke en 50årsman. Han beskrivs som sjuklig med ”klen hälsa och snedvriden kropp”. Han hade sökt sin lycka som jordbrukare på eget gods men utan större framgång. Skulderna var stora. Hans huvudintressen var musik och klassisk litteratur. Som adelsman av gammal ätt ogillade Bielke starkt de inskränkningar i adelns privilegier Gustav III genomfört under det nyss avslutade kriget mot Ryssland. Han fruktade att kungen planerade ytterligare reformer som i praktiken skulle innebära adelns undergång som politisk korporation. Dessutom hoppades han att vid ett eventuellt regimskifte tilldelas en post i den nya regeringen – kanske som finansminister.[2]  Bielke var sålunda en ivrig oppositionsman mot gustavianska enväldet och åberopade gärna de klassiska exemplen från antiken för att rättfärdiga ett tyrannmord. Mer garvade politiker, särskilt den slipade Pechlin som satt som spindeln i det konspiratoriska nätet, tvivlade dock på den värde baronens praktiska förmåga om det blev allvar. Han pratade för mycket och gjorde ibland ett smått förvirrat intryck på omgivningen. Å andra sidan hade han skaffat sig många vänner inom Stockholms borgerskap och hans huvuduppgift inför maskeraden var att se till att tillräckligt många borgare ställde sig på konspiratörernas sida sedan skottet väl fallit. Bjelke deltog i den middag general Pechlin bjudit till i sitt hem på Blasieholmen eftermiddagen 16 mars men var inte med på själva maskeraden.

Efter attentatet, då kungen blivit skadad men inte dött omedelbart, följde avslöjandena snabbt. Inom några timmar var attentatsmannen gripen och under de närmaste dagarna arresterades ytterligare ett antal sammansvurna, många av hög börd. Panik började spridas i de oppositionellas led. En kanslist Enhörning på Rådhuset vid Riddarhustorget avslöjade för en överordnad att han uppmanats av bekanta att gå på maskeraden och sedan berätta ”om något hände”[3]. I sammanhanget nämndes baron Bielkes namn. Det lät visserligen ganska vagt men den överordnade fann ändå för gott att söka upp riksdrots(motsvarade våra dagars Justitieminister), Wachtmeister och berätta vad han hört. Strax därefter arresterades Enhörning. Det var 21 mars 1792.  

Bielke ägde inget eget hus i Stockholm utan hyrde rum hos en skräddarmästare på Malmskillnadsgatan. På morgonen 22 mars 1792 låg han länge kvar i sängen och grubblade, eller samlade kanske mod inför vad som förestod. De som kom för att servera frukost eller städa fick svaret att baronen ville vara ensam. Bielke visste att kanslist Enhörning och andra av hans vänner arresterats. Dessutom hade han själv några dagar före makeraden skrivit ett brev till en svärson i Småland, där han i hemlighetsfullt kryptiska ordalag förklarat sig förhindrad att resa till familjen på grund av ”en tårta”. ”Kalaset” skulle kanske bli så kännbart att mågen tvärtom fick lust att komma upp till Stockholm. Det lät ju knappast som anspelning på kungamord men just de mystiska formuleringarna kunde vara nog för att ana ugglor i mossen i det politiska klimat som rådde efter maskeraden och all post kontrollerades. Det var bara en tidsfråga när han skulle kallas till förhör och skulle han då vara istånd att tiga med vad han visste om komplotten och de inblandade? För en antiksvärmare som Bielke fanns bara ett sätt att lösa problemet: Han måste ta sitt liv. Romare som misslyckats i något fälttåg eller politiskt projekt brukade göra så, hellre än att ställas inför senaten som en missdådare. Vilken förebild!      

Bielke intog nu gift och lade sig åter till sängs,[4] När plågorna började sätta in bad han en bekant att gå efter kyrkoheden i Kungsholms församling Magnus Lehnberg, som också var hovpredikant. Lehnberg var känd för sin talekonst och trots att han ännu inte fyllt 34 år, var han redan ledamot av svenska akademien och hade vunnit dess Stora pris två gånger.[5] Strax efter klockan 11 på förmiddagen 22 mars steg han in till den sjuke adelsmannen. Sedan han frågat hur baronen mådde och fått svaret att denne varit sjuk några dagar men att det inte tjänade till att sända efter läkare, sporde Bielke i sin tur om inte präster var skyldiga att tiga med sådant som anförtroddes dem.

Jo, det stämde.

Då bekände Bielke att, som han sade, han varit delaktig i anläggningen att ”befria landet från den här mannen som styr så besynnerligt”. Eftersom attentatet misslyckats hade han intagit gift. Det hade skett ”av förtvivlan för saken” och för att inte riskera att vid ett förhör förråda andra och göra fler olyckliga än där redan var.

Prästen var förfärad: Hur kunde Bielke, medlem av en av landets ädlaste ätter, ha varit delaktig i något så förfärligt. Visste han inte att näst kärleken till Gud fanns inget heligare än kärleken till den världsliga överheten. Hur kunde han nu dessutom vilja beröva sig livet!

”Kärleken till frihet har drivit mig till det förra, nödvändigheten till det senare”, genmälde baronen.

Lehnberg försökte nu få den döende att avslöja allt också för den världsliga rättvisans representanter.

”Begär inte något så gement av mig”, snäste Bielke.

Efter ytterligare en stunds parlamenterande lyckades Lehnberg få Bielke att sända efter en läkare och gick sedan själv för att finna en. Då det misslyckades sökte han upp justitiekanslern och berättade vad han fått höra. De sökte tillsammans upp polismästare Liljensparre och lyckades också få tag på några läkare. Även regeringen underrättades.

Då sällskapet återvände till Malmskillnadsgatan, var emellertid Bielke obeveklig. Nu vägrade han att ens bekräfta vad han sagt till Lehnberg Varken hotelser eller böner hjälpte. Baron Ture Bielke avled vid halvfyratiden på eftermiddagen 22 mars 1792. In i det sista var han vid medvetande och alldeles lugn.

Sedan predikant Lehnberg inför hovrätten avslöjat vad Bielke anförtrott honom, beslöts att den dödes kropp skulle föras till galgbacken vid Skanstull och nedgrävas där. Bielke berövades också sitt adelskap – Han var nu Ture Stensson, en ärelös förrädare.

Men alla instämde inte i förkastelsedomen. Då brittiske ambassadören fick höra vad som hänt utbrast han ”Äntligen en ärans man”.[6]         

   

      

---

[1] Noga räknat Ture Johan Stenson Bielke. Genom adliga familjers vana att ge sina barn samma eller likartade namn är namnet Ture särskilt vanligt förekommande inom släkten Bielke(tätt följt av Nils och Sten). Det finns åtminstone fyra ”Ture Bielke” som gjort sig ”ett namn” i historien, som krigare ämbetsmän eller halshuggna ”förrädare”(ibland alltsammans på en gång). Det är därför till fördel för den intresserade forskaren att söka skaffa sig någon hållpunkt varigenom ”hen” kan skilja ”sin” Ture Bielke från de andra. Vår Ture hade som sagt Johan till mellannamn. Han var dessutom baron, dvs. friherre och stod således ett pinnhål under grevesläkten Bielke.  

[2] Om så blivit fallet skulle sannolikt(under förutsättning att ovanstående beskrivning av baronen är fullt rättvis), korruptionen vid dåtida motsvarigheten till finansdepartementet ha stigit markant.

[3] Rådhuset var vid denna tid inrymt i Bonderska palatset vid Riddarhustorget, där HD i våra dagar residerar.

 

[4] Ingen av de böcker jag läst nämner vilket ”gift” det skall ha rört sig om.  Eftersom Bielke avled efter några timmar bör det ha varit relativt starkt men uppenbart inte så förtärande att han inte kunde kommunicera  med sin omgivning.  Att Bielke haft giftet nära till hands(det låg i hans koffert), antyder att baronen räknat med denna utveckling, kanske redan före skottet på maskeraden.

[5] Magnus Lehnberg blev senare kyrkoherde i Vreta klosters församling och biskop i Linköpings stift. Han var även ordförande i den alltjämt verksamma sammanslutningen Pro fide et Christianismo Lehnberg avled vid 50 års ålder 1808.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på nionde kapitlet av Gardar Sahlbergs bok Den aristokratiska ligan, sammansvärjningen mot Gustaf III(1969), där baron Bielkes sista timmar behandlas utförligt. Hans Villius och Olle Häger berör Bielkes öde mer kortfattat i Sammansvärjningen, dokument kring mordet på Gustav III(1986/inläst av Hans Villius 1992). 

En självhärskares uppväxt

 

I mitten av januari 1744 färdades två kvinnor i vagn genom Tyskland, Polen och Baltikum mot ryska huvudstaden Petersburg. De reste med begränsat följe – en hovdam, en officer, några kammartjänare och jungfrur och en kock. Att de var av någorlunda fin släkt var tydligt, bönder färdades ju inte i vagn och knappast heller borgare. Borgarkvinnor gav sig dessutom inte ut på långresor praktiskt taget ensamma. Nej, de måste vara av adlig börd. I resedokumenten kallade de sig ”grevinnorna Reinbeck”. Man kunde gissa att den yngre av de båda resenärerna, en flicka på dryga 14 år, var dotter till den äldre, en dam på dryga 30. Emellanåt blev färden påfrestande. Det var svårt att få tag på hästar och de fick ofta sova på enkla skjutshåll – till och med i gästgivarnas egna boningsrum, omgivna av husgeråd, snoriga ungar och familjens(säkert inte alltid rumsrena), djur.   I synnerhet den äldre av de båda kvinnorna var mycket irriterad över att tvingas leva under så simpla förhållanden, medan den unga flickan snarast verkade nyfiken. När de omsider nådde Kurland var bekymren emellertid över. Detta var ryskkontrollerat område och de mottogs som kejsarinnans ärade gäster. I Riga hölls den första stora mottagningen. Nu hävdes inkognitot och de två damerna framträdde som vad de var: Hertiginnan Johanna av Anhalt-Zerbst och hennes dotter Sophie. Färden fortsatte. För den äldre kvinnan var det en resa mot ett misslyckande. Trots sina höga ambitioner(eller snarare på grund av dessa), skulle hon snart förvisas från Ryssland och genom de krig som senare kom att skaka Tyskland skulle familjen också förlora sitt furstendöme. Hertiginnan skulle dö som skuldsatt flykting i Paris. Hennes dotter färdades å andra sidan mot en strålande karriär. Hon skulle sluta sina dagar i sitt palats i Petersburg över femtio år senare som Rysslands självhärskare, Katarina den stora.     

Sveriges Karl XIV Johan sade lite skrytsamt mot slutet av sitt liv att ingen följt en bana sådan som hans. Sett till hans ursprung och att han slutade som dynastigrundare - en dynasti som efter 200 år fortfarande innehar svenska tronen, är det sant att få kan mäta sig med borgarsonen från Pau. Men Katarina II(den stora), av Ryssland är definitivt i position att ta upp tävlan. Det finns exempel på kvinnor av lägre börd som nått lika högt i livet, till och med blivit regenter. Men hur många kvinnor av visserligen furstlig men obetydlig familj, utan egentlig egendom och inflytande, hämtad från utlandet och länge betraktad som bara en liten pjäs i det stora spelet, slutar som regent över ett imperium, en av sitt nya lands viktigaste och mest legendariska härskare och i det närmaste grundare av sin egen dynasti?

Den flicka som skulle bli Katarina den stora föddes i nuvarande nordvästra Polen i den stad som nu heter Szczecin men som för oss är mer känd som Stettin, 2 maj 1729.[1] Om hon kommit till världen några år tidigare skulle hon ha fötts som svensk undersåte, för Stettin hörde till den del av svenska Pommern som gått förlorad vid fredsförhandlingarna med Preussen i slutskedet av stora nordiska kriget.[2] Efter Westfaliska freden och fram till fredsslutet 1720 hade staden varit huvudstad i svenska Pommern. Nu lydde den under kung Fredrik Wilhelm av Preussen. Kommendanten i stadens fästning hette Christian August och var yngre bror till hertigen av Anhalt-Zerbst, ett litet furstendöme i dagens Sachsen-Anhalt. Han var 39 år gammal och gift med en drygt tjugo år yngre flicka, Johanna Elisabet av Holstein-Gottorp. Det var detta par som i maj 1729 fick dottern Sophie Frederike Auguste eller ”Fiekchen”(ibland ”Fike”), som hon kallades i familjen.[3]

”Fiekchens” familj var visserligen inte kunglig, vare sig på faderns eller moderns sida, men Johanna Elisabet kom från en familj med starka kopplingar till de stora furstehusen runt Östersjön. Hennes kusin Karl Fredrik var hertig av Holstein men också systerson till den svenske krigarkungen Karl XII. Han hade till stora delar fått sin uppfostran i Sverige och ansågs av många, sig själv inberäknad, som rättmätig arvtagare till svenska tronen efter Karls död.[4] Dessutom var han gift med Peter den stores äldsta dotter Anna. De hade en son som var något år äldre än Fiekchen och hette Karl Peter Ulrik. Eftersom han var ättling av både svenska och ryska kungahuset var han en seriös kandidat till att ärva båda tronerna – åtminstone vad gällde anor. Hans andliga förståndsgåvor var kanske inte de lämpligaste för att ärva ett eller flera stora riken.

Johannas egen nära familj innehöll också intressanta personligheter. Hennes far bar titeln ”furstbiskop av Lübeck”, en till namnet ståtlig men inte särskilt inflytelserik position. Av hans elva barn levde hela åtta till vuxen ålder, ganska ovanligt i det tidiga 1700-talet. Johanna var sjunde barnet i syskonskaran. En äldre bror till henne hade varit förlovad med ryska prinsessan Elisabet, syster till hertig Karl Fredriks maka.  Fästmannen hade emellertid avlidit i smittkoppor just som bröllopet skulle firas. Det sades att Elisabet sedan dess hyste speciell värme för den dödes familj. En annan äldre bror till Johanna hette Adolf Fredrik och hade övertagit titeln som biskop av Lübeck sedan både fadern och den äldre brodern avlidit. Han skulle i sinom tid utses till kung i Sverige.              

Med denna, för en nutida läsare något förvirrande men för samtiden stolta, bakgrund var det kanske inte så konstigt att Johanna kände sig felplacerad som hustru till garnisonsstaden Stettins kommendant. Hon ansåg sig ha ”gift ned sig” och drömde om att spela en roll i det politiska spelet om Europa. Att hennes första barn blev en flicka och förlossningen dessutom så svår att hon lär ha legat till sängs drygt fyra månader efteråt, gjorde att hon fick ”en komplicerad relation” till sin dotter – Sophie sade långt senare att hon ”inte blev mer än tåld” av sin mor. I gengäld visade fadern ”större glädje än omgivningen”, tillade hon. Sophies förhållande till fadern tycks alltid ha varit gott. På grund av ett olyckstillbud då hon var sju år blev Sophie sned i ryggen och fick bära korsett ett par år. Detta pinoredskap var säreget nog tillverkat av stadens bödel, tydligen den bäste ”läkare” staden Stettin hade att erbjuda. Denne yrkesman tillrådde även att en ”ung oskyldig flicka” var morgon skulle gnida in patientens axlar och ryggrad med saliv. Om det nu var korsetten, saliven eller något annat – efter tre år var Sophie återställd och pinoredskapet kunde läggas av.

Sophie var både livlig och beläst. Familjen var visserligen av furstlig rang men eftersom de i praktiken närmast var att betrakta som småborgare, mötte det inga hinder att flickan lekte med ”vanliga” barn i trakten. En av kompisarna från den tiden berättar att hon inte kunde sägas ”vara direkt vacker” men att hennes allmänna attityd och sätt att föra sig gjorde ett behagligt intryck. Det var oftast Sophie som var ledaren när ”gänget” var ute och lekte. Hon berättade senare att ”man)modern)? ofta sade henne att hon var ful och att hon därför lade särskilt an på att få bra resultat i studierna, eftersom hon tydligen inte kunde behaga som kvinna. Efteråt var hon inte säker på om hon verkligen varit ”så ful som man påstod”, men ett porträtt från barndomen hon såg på senare år fick henne att instämma: ”Om det verkligen var likt hade man inte fel”.[5] Sophies bästa vän i världen var guvernanten(i det här fallet troligen en kombination av lärare och sällskapsdam), Elisabeth Cardel, med smeknamnet Babette. De läste franska tillsammans och hade ”Fike” gjort bra ifrån sig läste ”Babette” gärna högt för henne. Kejsarinnan Katarina beskriver sin forna lärare som ”Ett mönster av dygd och klokhet” och hon hade ”en naturligt högsint själ, bildning och ett hjärta av guld. En kvinna man kunde önska alla barn”. Det är inte utan att man misstänker att ”Babette” utgjort den verkliga modersgestalten i lilla ”Fikes” liv.

Någon alltigenom lydig elev var Sophie emellertid inte. I religionsundervisningen(Sophie var naturligtvis protestant), hade hon en benägenhet att ställa besvärande frågor till de präster som undervisade henne – vad var egentligen omskärelse för något, hur kunde romerska kejsare som aldrig upplevt kristendomen vara dömda till helvettet? Minst en gång hotade henne den ärevördige prästen med stryk, varvid ”Barbette” ingrep och uppmanade sin skyddsling att byta samtalsämne.[6]    Då hon vid en mottagning förväntades kyssa kappfållen på konungen av Preussen(som ju var hennes fars överherre), nekade Sophie med motiveringen att hon var så kortväxt att hon inte nådde upp – Näsvist, tyckte Fredrik Wilhelm I. En begåvad, glad lagom uppkäftig tjej med skinn på näsan – det är bilden vi får av den flicka som skulle bli en av Rysslands mest berömda härskare och definitivt dess viktigaste kvinnliga regent. Men ännu visste hon inget om sitt öde.

Åren kring 1740, då Sophie var mellan 11 och 13 år, skedde stora förändringar på Europas troner som direkt inverkade på hennes familj. Senhösten 1741 gjorde ryska prinsessan Elisabet, yngre dotter till Peter den store, statskupp i Petersburg och utropade sig till kejsarinna. Eftersom hon inte tänkte gifta sig hämtade hon efter några månader systersonen Karl Peter Ulrik till Ryssland och gjorde honom till sin tronarvinge. Peter och Sophie hade träffats på släktmöten vid de små tyska furstehoven och verkade komma relativt bra överens. Ett giftermål mellan dem båda hade redan diskuterats. Sophie skrev senare att hon i stort sett varit inställd på ett giftermål med blivande hertigen av Hollstein. Vid det här laget hade hennes ”fulhet” börjat försvinna. Hon tyckte faktiskt själv att hon blev vackrare för varje dag och hon hörde faderns anställda diskutera vilken framtid som kunde tänkas vänta henne. När unge Karl Peter blivit rysk storfurste och tronarvinge, blev han ännu mer spännande i Sophies ögon. Dessutom hade hon blivit spådd av en siarkunnig man att en dag äga tre kronor: ”Tanken att bli drottning tilltalade mig”, erkänner Katarina oförbehållsamt i sina minnen.

Det fanns flera omständigheter som gjorde Sophie attraktiv som rysk storfurstinna.  Hennes far hade blivit hertig av Anhalt-Zerbst. Även om det som sagt inte var mycket att skryta med, lät det bra – det är ju onekligen finare att vara dotter till en hertig än Stettins kommendant, särskilt om man kandiderar till att bli rysk kejsarinna.     Fredrik Wilhelm av Preussen hade dött något tidigare. Han efterträddes av sonen Fredrik(snart kallad den store), Fredrik drömde om att stärka sitt rikes ställning i Europa. Om dottern till en av hans vasaller gifte sig med Rysslands tronarvinge(som sades vara mer preussare än ryss till sin läggning), borde det gynna hans intressen.[7]

Det slutliga avgörandet låg självklart i kejsarinnan Elisabets händer. Varför hon valde en obetydlig tysk småfurstinna till maka åt sin systerson, Rysslands blivande tsar, är osäkert. Troyat ger intrycket att det i stort sett var Sophies mor som initierade projektet. Hennes äldre bror hade ju en gång varit förlovad med Elisabet och när den ryska prinsessan genomfört sin statskupp, gratulerade hennes ”svägerska” till framgången. Därmed var kontakten etablerad och eftersom det var viktigt för Elisabet att snabbt befästa sin makt låg Sophie bra till att giftas bort med Peter. Tetzlaff framhåller flickans ”låga” ursprung som en paradoxal men viktig faktor. En dotter till hertigen av Anhalt-Zerbst skulle inte bereda några svårigheter. Hon hade inga mäktiga släktingar som skulle ta sig ton vid ryska hovet och själv skulle hon bara vara tacksam att ”plockats upp” från faderns ”furstendöme” – ingen risk för konkurrens om makten, såsom kunde bli fallet om Peter gifte sig med exempelvis en preussisk eller polsk kungadotter.

Nyårsdagen 1744 anlände en kurir till Zerbst, där hertigfamiljen då befann sig. Han medförde ett brev till hertiginnan Johanna med ett mycket viktigt och hemlighetsfullt budskap från ryska kejsarinnan – Johanna och Sophie var inbjudna att besöka hennes hov. Vad det gällde stod inte utsagt men, som kejsarinnan sade: Hon var säker på att Johanna var ”alltför upplyst att inte fatta arten av den brådska Hennes Majestät kan visa att se er här tillsammans med er dotter, om vilken det ryktesvis sägs förtjusande ting”. – med andra ord, Sophie var påtänkt som hustru till ryske tronarvingen. Elisabet poängterade att det var viktigt att de reste snabbt och att resan skedde med största möjliga sekretess – Det här var ju en ren chansning. Om den där okända fickan inte passade för ändamålet måste man kunna skicka hem henne så obemärkt som möjligt. Alltså skulle de resa med liten svit och utan att någon officiellt visste vad som pågick. Precis när brevet från Ryssland anlänt dök det upp ännu en kurir på löddrig springare. Han kom från Berlin och hade med sig brev från kung Fredrik av Preussen, som förklarade att han gärna ville bereda Sophie ”exceptionell lycka” och därför önskade att hon skulle bli bortgift med Rysslands tronarvinge. Samtidigt passade han på att bjuda familjen att göra en avstickare till hovet i Berlin, på vägen till Ryssland.            

Nu följde några dagars intensiva diskussioner mellan Sophies föräldrar. Christian August var långt ifrån säker på att ett ryskt giftermål skulle bereda hans dotter ”exceptionell lycka”, snarare kunde hon vänta sig exceptionell sorg och fördömelse. Såg man till läget i Ryssland var det minst sagt osäkert. Det var ju bara knappt två år sedan kejsarinnan Elisabet själv tagit makten genom en statskupp. Vem visste hur länge hon fick sitta på tronen? Så var det religionen – Sophie måste konvertera till rysk ortodoxi för att gifta sig med tronföljaren, en otänkbar sak för dottern till den lutheranske hertigen av Anhalt-Zerbst. Hustrun avfärdade hans oro. Chansen var helt enkelt för bra för att missa. Tänk vad hon, Johanna, skulle kunna uträtta som svärmor till Rysslands tronföljare – hon kunde närma Ryssland till Preussen![8]  Som vuxna(och kanske särskilt vuxna av furstlig börd), har för sed stängde föräldrarna sin dotter ute från dessa samtal. Men Sophie märkte vad som försiggick – Dels hade hon ju länge varit inställd på att gifta sig med Karl Peter Ulrik, nu storfurst Peter av Ryssland. Dels hade hon hunnit ”tjuvläsa” tillräckligt av innehållet i det ryska brevet för att fatta vad det rörde sig om. Tillslut gick hon till sin mor och sade rent ut att hon var trött på alla dessa fånigheter. Varför inte säga som det var! Johanna blev svarslös och började plötsligt berätta för ”Fike” vilket förfärligt barbarland Ryssland var. Var det verkligen ett land att flytta till, än mindre regera över?

Nära trettio år senare hävdade kejsarinnan Katarina att hon avfärdat moderns oro med överlägset lugn: ”Jag känner att allt kommer att gå bra”. Men var den 14åriga flickan verkligen så kallblodig. Är det sant att hon hårdhjärtat vägrade att avslöja ens för den trogna ”Barbette”, som hon snart skulle skiljas från för alltid, vad som planerades. Den stackars kvinnan grät och frågade varför ”Fike” var så tystlåten och sluten om målet med den förestående avfärden. De som alltid varit vänner! Men ”Fike” förblev kall och sade att hon lovat hålla tyst. Man vill gärna tro att hon i verkligheten svek sitt ord och berättade för sin väninna vad som stod på. (Åtminstone gav de säkert varandra ett par ordentliga kramar innan det var tid att ta farväl).

Hur det än förhöll sig med den unga flickans känslor – en knapp vecka efter att brevet från Ryssland anlänt lämnade Sophie och hennes föräldrar slottet i Zerbst, med några få tjänare och ett minimum av kläder.[9] Delvis berodde det kanske på att den puritanskt lagde Christian August var snål av sig men kejsarinnan hade ju också anbefallt sina gäster att färdas enkelt och diskret. Officiellt var man bara på väg att avlägga visit hos Fredrik II av Preussen. Det första målet var mycket riktigt hovet i Berlin, där unga Sophie till sin mors förvåning och harm blev finare placerad än hon själv – vid kungens sida! Fredrik konverserade ”Fike” om allt mellan himmel och jord och tycks ha funnit henne charmant. (Men han kunde knappast förutse den kvällen att han en dag skulle föreslå inte en utan två lämpliga brudar i rad åt Sophies son och arvtagare. Än mindre att de två skulle hjälpas åt att, med ”bistånd” av Österrike stycka upp Polen. Hertigparet av Zerbst och deras dotter stannade i Berlin fem dagar.[10]  Till synes reste man sedan mot Stettin men vid Oder tog hustru och dotter farväl av sin make och far. (Han hade inte fått följa med till Ryssland). Från och med nu och tills de nådde rysskontrollerat område var Johanna och hennes dotter ”grevinnorna Reinbeck”. Den verkliga resan hade börjat.  Utan att någon av de tre visste det, föräldrarna fick aldrig uppleva det, inleddes därmed också ett nytt kapitel i Rysslands och Europas historia.[11]                    

 

 

                    

           

---

[1] Då Katarina senare skrev sina memoarer angav hon sitt födelsedatum enligt dåtida rysk tidräkning till 21 april 1729. Den julianska kalendern låg på 1700-talet 11 dagar efter den i de flesta västeuropeiska länder gällande gregorianska. Sverige behöll dock juliansk tidräkning till 1753. Enligt Katarinas egen uppgift inledde hon arbetet på sina minnen på sin 42årdag, 21 april(rysk tid), 1771. Hon hade då varit rysk självhärskare i nära nio år.   

[2] Stettin var den första större stad som föll för Gustav Adolfs trupper efter landstigningen 1630. Staden var då residensstad i det självständiga hertigdömet Pommern.

[3] Smeknamnet stavas olika i olika böcker. Tetzlaff skriver ”Fiekchen”,Troyat ”Figchen”

[4] Karl Fredrik var son till Karl XII:s äldre syster Hedvig Sofia och dennes make hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hedvig Sofia var kungens favoritsyster och hertigen hans lek- och stridskamrat de första krigsåren. En del antog därför att kungen ämnade utse sin systerson till tronföljare, i synnerhet som ”finansministern” Görtz tillhört Karl Fredriks stab innan han gått i svensk tjänst. Som bekant blev det istället Karls yngre syster och hennes man som efter kungens död i november 1718 besteg svenska tronen.

[5] Kejsarinnan Katarina blev sedermera närmast legendarisk för sina många älskare. Sammanlagt 12 lär vara kända till namnet.

[6] Dessa skildringar från Katarinas barndom uppvisar flera likheter med Sveriges drottning Kristinas ”självbiografi” hundra år tidigare. Båda beskriver i sina minnen en ansträngd relation till sin mor och att de i ungdomen ansetts fula. Hos båda återfinns också ordväxlingar med lutherska präster angående vissa religiösa dogmer. Man bör komma ihåg att båda dessa kvinnor, som var för sig och på olika sätt gjort exempellösa karriärer och som båda, om än av olika skäl konverterat till en annan tro, haft intresse av att i efterhand framhålla sin egenart i förhållande till kvinnor i allmänhet.  Det är beklagligt att den tredje legendariska drottningen i Europas historia, Elisabet I av England, inte skrivit likartade memoarer.

[7] Ytterligare ett dödsfall kring decennieskiftet 1740 var svenska drottningen Ulrika Eleonora, som avled 1741. Därmed inleddes den process som två år senare ledde till att Sophies morbror Adolf Fredrik, efter direkta påtryckningar från Ryssland, utsågs till svensk tronföljare. Elisabet av Ryssland är med andra ord initiativtagare både till blivande Katarina den storas ankomst till Ryssland och ”gustaviansks dynastin” i Sverige.  

[8] Då man läser dessa skildringar, som bygger på Katarinas sentida memoarer, får man onekligen känslan av att det var Johanna, inte hennes dotter, som skulle gifta sig med Rysslands tronarvinge.

[9] Sophie hade exempelvis inte med sig en enda riktig festklänning och modern hade bara två hovdräkter i bagaget.

[10] Det är troligt att Sophie under vistelsen i Berlin träffade kung Fredriks yngre syster Lovisa Ulrika, som var nio år äldre än hon och som ett halvår senare skulle resa till Sverige för att gifta sig med Sophies morbror, Adolf Fredrik.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Marie Tetzlaffs och Henri Troyats biografier över Katarina den stora(svensk översättning 1997 respektive 1979/nyutgåva 1987). Beskrivningen av Katarinas barndom och inledningen av resan till Ryssland omfattar hos Troyat bokens hela första kapitel och början på det andra. Hos Tetzlaff s. 11-28.

Kungliga älskare - sedeslösa utsugare eller förtroliga vänner?

 

En företeelse som förknippas med kungligheter och hov från förr är mätressen eller älskaren. Kungligheters eventuella tro eller otrohet är fortfarande något som minst sagt intresserar kändisjournalister. Om en kunglighet i sin ungdom någon gång besökt vad som förr kallades ”ett glädjehus”. målas vederbörande ut som förtappad – antagligen konstant otrogen och säkert också slösaktig med apanaget, vilket skattebetalarna självklart får stå för. Inget stimulerar svenska republikaner så som misstankar om skörlevnad vid hovet. Så där har det alltid varit – Både under franska och ryska revolutionen utgjorde fantasieggande historier om drottningarnas sexualvanor hörnstenen i aktivisternas propaganda mot den förhatliga monarkin.[1] Enligt den oskrivna men gyllene regel som säger att en otrogen drottning(dvs. om drottningen är gift med en regerande kung), blir straffad och skild från sin man medan kungarna kan ha hur många älskarinnor de vill, är det nästan alltid kvinnorna som får status av mätresser. En gift drottnings älskare klassas däremot som förrädare och kan räkna med att bli offentligt avrättad vid skampålen, eller kanske rentav mördad.[2] En regerande drottnings utomäktenskapliga partners får å andra sidan i regel samma inofficiella rang som sina kvinnliga motsvarigheter och kan se fram emot att skrivas in i historien, ofta med ett drag av mystik över sig.[3]  

När man talar om kungligheters utomäktenskapliga kärleksliv associeras det nästan alltid med lösaktighet, en sorts förnämare prostitution. Som jag nyss påpekade är rykten om sexuella utsvävningar ett ständigt återkommande inslag i republikanska eller allmänt kungafientliga arsenaler. Kungarnas njutningslystnad ställs underförstått i kontrast mot undersåtarnas förmodat strävsamma pliktmedvetenhet eller lidanden till följd av krig och hårt skattetryck. Monarken i säng med sin ”favorit” ses som symptom på likgiltighet för folket, eller åtminstone så att vederbörande kunglighet är helt utlämnad åt sina lustar, ur stånd att tänka på annat än sin egen bekvämlighet eller fysiska tillfredställelse.            

Nu finns det förvisso exempel på kungar som av allt att döma varit fixerade vid sin sexualitet på ett sätt som kan betraktas som sjukligt. Vår egen Fredrik I är beryktad för sin jakt på unga flickor långt upp i 70åråldern. Hans mest berömda älskarinna Hedvig Taube var 16 år när deras förhållande inleddes, kungen 54. Hon var förlovad med en ung adelsman och lär inte alls ha velat bli kunglig mätress men det var bara att foga sig – ”för släktens skull”.[4]

De flesta monarker som är kända för ett ”avancerat” sexliv har haft flera förhållanden på en gång och vanligen fortsatt ”ragga” partners in i det sista. Också här finns förmodligen tendenser till något snedvridet – en i sig helt naturlig längtan efter vanlig normal kärlek som med tiden slagit över i maniskhet. Tittar man närmare på vilka kungliga kärleksrelationer som blivit ihågkomna av historien, finner man å andra sidan att det rör sig om mer eller mindre fasta förhållanden – vänskapsförbindelser som utvecklats till kärlek eller tvärtom kärleksförbindelser som övergått i vänskap. Alla svenskar med någon kunskap i historia vet vilka Marie Antoinette och Axel von Fersen var - åtminstone känner de igen namnen.[5] Exakt hur långt deras förhållande sträckte sig kan vi inte veta men att det rörde sig om mer än vanlig hovkurtis mellan en drottning och en aristokratisk kavaljer är bortom allt tvivel. Nya böcker skrivs efter 200 år.

Ett idag mindre känt förhållande med kunglig anknytning är det mellan Henrik II av Frankrike och Diane de Poitiers på 1500-talet. Det var å andra sidan så avancerat att kungen i praktiken hade två drottningar samtidigt på ett sätt som förmodligen är unikt i västerlandets moderna historia. Då man besökte en stad gjorde mätressen sitt intåg ena dagen, drottning Katarina dagen därpå. Ansvariga funktionärer fick byta baner och färger, så det blev rätt dekorationer för rätt ”drottning”. Diane och Henrik hade träffats när han var liten och kom hem till Frankrike efter fyra års fångenskap i Spanien med många själsliga sår att läka. Diane tog hand om prinsen och efter några år var de ett par. Diane var ingen skamlös prostituerad utan en klok och sund kvinna med för tiden avancerade tankar kring hygien och motion. När Henrik gifte sig med en italiensk adelsdam såg de ingen som helst anledning att sluta vara tillsammans, samtidigt som Diane gav nykomlingen välmenta råd hur hon bäst skulle bli gravid med sin make. Med tiden svalnade kungens känslor för mätressen tillräckligt mycket för att han skulle göra andra damer sin kur, varvid hon vid minst ett beramat tillfälle inte drog sig för att offentligt läxa upp honom för olämpligt beteende.  Ändå blev hon kvar vid hovet fram till kungens död och vägrade in i det sista att ge ifrån sig de smycken Henrik skänkt henne: ”Jag lyder befallningar endast från kungen”, replikerade hon kalt när budbärare manade henne ge ifrån sig dyrbarheterna, medan kungen låg på sitt yttersta. Diane de Poitiers avled på ett av sina gods 1566.[6]

Om Diane de Poitiers numera är bortglömd(utom bland specialister på franskt 1500-tal), är Madame de Pompadour närmast ett begrepp. Hon har kommit att symbolisera den kungliga mätressen på ett sätt som har få motsvarigheter – de flesta har hört namnet, även om de antagligen inte kan placera det kronologiskt. Den som läst på om de sista kungarna före franska revolutionen och då inte enbart fokuserat på Marie Antoinettes öde, vet vem Pompadour var. Hon var den konstant sextörstande Ludvig XV:s stora kärlek. Den från sin barndom ensamme, blyge och säkert djupt olycklige kungen tycks ha funnit verklig frid och harmoni enbart i kvinnligt sällskap, företrädesvis i horisontalläge. Pompadour, som egentligen hette Jeanne Antoinette de Poisson, kom från en borglig familj med kontakter. Ursprunget var en aning dunkelt vad fadern beträffade, men barskrapade var de inte. Jeanne gifte sig med brorsonen till en av familjens beskyddare och fick då bostad i ett slott som låg i utkanten av en skog där kungen brukade jaga. De båda såg varandra och efter någon tid och dragande i diverse trådar hit och dit, introducerades den 23åriga damen vid hovet i Versallies hösten 1745.

Att en kvinna av borgerlig härkomst upphöjdes till kungens officiella älskarinna var närmast ett helgerån mot allt vad seder och skick hette. De flesta var övertygade om att hon skulle göra bort sig och kastas ut förr eller senare men de väntade förgäves, även om det lär ha varit nära ett par gånger. Jeanne var ett glatt och trevligt sällskap och lite lagom oförskämd på det där charmiga sättet som upphöjda personer nog innerst inne längtar efter men aldrig skulle komma på själva – hon gav omgivningen smålustiga smeknamn. En av hennes forna mentorer blev ”mitt kära dumhuvud”, en annan ”den fullfjädrade duvan”(vad det nu syftade på). Kung Ludvig skrattade och hade hur ”kul” som helst åt sin älskarinnas små skämt. Efter ett tag gav han själv sina döttrar lite vulgära smeknamn, vilket de nog inte var så förtjusta i. Jeannes yngre bror blev också kungens ”lille bror”.[7] Paret lät bygga sig små ”eremitage” i parkerna till olika kungliga slott där de kunde vara tämligen ostörda. Här hände det att kungen själv lagade kvällsvarden åt dem båda. Det märktes alltid när Ludvig träffat sin kära Jeanne – han blev glad, skämtsam och mer tillgänglig. Åren gick. Med tiden blev Jeanne både markis och hertig och känd som Madame de Pompadour.[8]  Ett tag drev hon en egen teatergrupp i Versallies, åter till bigotta hovmäns förfäran.

Med tiden tornade allvaret upp sig. Jeanne blev äldre och orkade inte tillfredställa kungen som förr. Då blev hon istället något av Frankrikes inofficielle premiärminister – förhandlade med ambassadörer, deltog i konseljer, korresponderade med generaler i fält. Ludvig skaffade sig både två och flera hålldamer men Jeanne blev kvar på sin post, tills hon avled i april 1764, 42 år gammal. Kungen var i slottskyrkan då han fick dödsbudet. ”Bara jag förstår vad jag förlorat”, viskade han till sändebudet. När Madame Pompadour några dagar senare fördes till Paris för att begravas i ett kapucinkloster, steg kungen ut på ett slags altan för att se processionen. Hon färdades med all den ståt som anstod hennes hertigliga rang. Kungen betraktade följet nedanför sig och sade: ”Detta är den enda respekt jag kan visa henne.”(Underförstått, hon var värd mycket mer). Ludvig XV avled tio år senare, i maj 1774.[9]

En manlig motsvarighet till Frankrikes Pompadour är Rysslands furst Potemkin. Liksom sin nära tjugo år äldre franska kollega förknippas han med överdåd och lyx och liksom henne var han ofantligt mycket mer värd för sin härskare.  Grigori Potemkin föddes i en by nära Smolensk, i vad som då var gränsområdet mellan Ryssland och Polen. Kanske bidrog detta till den språkbegåvning han senare utvecklade. Familjen var lågadlig men inte särskilt välbärgad och när fadern, en pensionerad officer som stridit mot svenskarna vid Poltava, avled 1745 flyttade modern med sin son till Moskva. Grigori var då sex år. Under uppväxtåren studerade pojken både kyrkans liturgi och flera språk – förutom sitt modersmål, latin och grekiska talade han polska, tyska och franska. Han skall också ha förstått engelska och italienska. Han pendlade mellan intresse för religion och intresse för krigaryrket. Efter att ha fått medalj för utomordentliga resultat vid universitetet i Moskva och i den egenskapen presenterats vid hovet, blev han plötsligt relegerad och slog sig på soldatlivet. Potemkin beskrevs som lång och ståtlig med brunt hår och var dessutom känd för sitt glättiga sätt och sin humor. Kombinationen av ståtlig krigare, intellektuell läggning och sällskapligt sätt – ovanlig i 1700-talets Ryssland, har med säkerhet tilltalat damerna, inte minst den kvinna Potemkin skulle komma att viga sitt liv åt.

Då Potemkin gick in i armén var han omkring 20 år. Vid den tiden gick kejsarinnan Elisabets regering mot sitt slut och efter hennes död 1761 besteg systersonen tronen som Peter III. Efter ett halvår störtades han i en statskupp sommaren 1762, under ledning av hans hustru kejsarinnan Katarina, som fått hjälp av flera gardesregementen. Potemkin hörde visserligen inte till de ledande kuppmännen men tjänstgjorde vid ett av de medverkande regementena. Han ingick sedermera i den grupp som satts att bevaka den avsatte kejsaren. Under denna turbulenta tid mötte han för första gången Katarina.[10]

Sedan kejsarinnan övertagit tronen som Katarina II(den stora), kom Potemkin att under de närmaste åren tjäna henne i olika egenskaper – som hovman, administratör och krigare. Efter tolv år, 1774, inleddes deras förhållande – det är till och med möjligt(enligt Montefiore nästan säkert), att de gift sig i hemlighet. Detta märks inte minst på de brev och små biljetter Katarina skrivit till Potemkin – hon kallar honom ofta ”min älskade make”, även om också mer färgstarka beteckningar, som ”min gyllene fasan”, förekommer. Vid hovet behandlades lågadelsmannen från provinsbygderna som om han var fullvärdig medlem av kejsarfamiljen och tidens diplomater var överlag säkra på hur det förhöll sig. Det mer intima förhållandet mellan Katarina och Potemkin varade dock endast cirka två år, 1774-76 – troligtvis blev det för ”stressigt” för dem båda att upprätthålla en nära, varm relation och samtidigt klara av allt arbete och alla intriger vid hovet. Potemkins tid som förste älskare var över. Den nära vänskapen och samarbetet med kejsarinnan Katarina varade livet ut.[11]

Under 1780-talet tillbringade Potemkin sin mesta tid i Rysslands nyerövrade provinser vid Svarta havet. Här grundade han bland annat den ryska Svarta havsflottan.[12] Slutligen avled han, stilenligt dramatiskt och romantiskt, i oktober 1791 under en resa över den bessarabiska steppen. Sedan någon tid hade han plågats av vacklande hälsa och feber. När krafterna sinade bad han helt enkelt att bli buren ur vagnen, eftersom ”det inte är någon mening att fortsätta längre”. Så dog den man som med åren blivit något av Rysslands vicekung - ute i vildmarken, omgivet av ett mindre hov av officerare, präster, tjänare, vänner och släktingar. Han blev 52 år gammal. Budskapet om vad som hänt nådde kejsarinnan en vecka senare. Hovfolket trodde nästan hon skulle följa honom i döden omedelbart. Hon var ifrån sig av sorg och lät ingen utom läkaren komma in till henne för att slå åder. Hennes barnbarns informator skrev ”Det var inte en älskare hon sörjde, det var en vän”. Katarina avled fem år senare, i november 1796.[13]               

               

                       

---

[1] Det är mot denna bakgrund inte underligt att Gustav Vasa på 1500-talet rörde upp himmel och jord vid misstanken att dottern Cecilia ”umgåtts intimt” med en tysk greve. Än värre var att äldste sonen inte skött saken med diskretion.

[2] Så skedde med älskarna till Kristian VII:s respektive George I:s gemåler. .

[3] Detta förutsatt att drottningen ifråga sköter saken med viss diskretion och finess. Maria Stuarts smått vådliga manövrerande mellan olika äkta män ledde som bekant till att hon avsattes som drottning av Skottland 1567, för övrigt nästan samtidigt som Erik XIV avsattes från svenska tronen, delvis på grund av ett vågat giftermål. 

[4] Hur pass ”olycklig” Hedvig i slutänden blev är osäkert. Hon fick hur som helst fyra barn med kungen, varav två pojkar levde till vuxen ålder. Äldste sonens födelse förlänade modern titel av tysk riksgrevinna och pojkarna blev grevar Hessentein. Ingen kan säga annat än att Hedvig Taube verkligen vann materiellt på att ”ge sig åt kungen”. Med tanke på att hon dog i barnsäng vid 29 årsålder, är väl å andra sidan fråga om hon själv skulle beteckna sig som ”lycklig”. Hedvig Taube är för övrigt den enda kvinnan i svensk historia som haft rang av kunglig mätress i traditionell europeisk(främst fransk) stil. 15- och 1600-talets kungliga frillor var snarast en form av sambos som kungen/prinsen levde med tills han gifte sig. Några av dem hade i praktiken rang som de facto hustru. Karin Månsdotter blev som bekant också drottning. De kvinnor som några kungligheter av huset Bernadotte haft förhållande med har i flera fall varit kända till namnet men aldrig haft rang av maitresse en titre ii klassisk fransk stil.    

[5] Axel von Fersen anses vara det svenska öde ur historien fransmän i allmänhet är mest intresserade av, föga förvånande med tanke på att han förknippas med deras mest legendariska drottning. 

[6] Förhållandet mellan Diane de Poitiers och Henrik II behandlas tämligen utförligt i  Leonie Freidas biografi över Henriks drottning Katarina av Medici(svensk översättning 2005). Se även Dynastihistoria: Kungen som hade två drottningar och Dynastihistoria: Den bedragna mätressen..

[7] Lindqvist återger dessvärre dessa smeknamn enbart på franska. I Antonia Frasers biografi över Marie Antoinette(svensk översättning 2002), får vi dock veta att Ludvig XV betecknade de döttrar som levde kvar vid hovet som respektive ”Suggan, Trasan” och ”Larven”. 

[8] Titeln kom från en grannfamilj till Jeanne. När den utslocknat ”köpte” kungen helt enkelt namnet Pompadour av arvingarna, liksom också deras gods 

[9] Herman Lindqvist, Madame de Pompadour – intelligens, skönhet, makt(2008).

[10] Exakt vad som hänt Peter III är, som ofta när det gäller avsatta monarker i äldre tid, omtvistat. Officiellt dog han i ett anfall av ”hemorrojdisk kolik” några dagar efter sin avsättning. Forskningen synes ense att han blivit dödad – men skedde det genom kallblodigt mord eller i ett gräl med fångvaktarna? Montefiore utgår från att han mördats, mer eller mindre på Katarinas order. Eftersom Potemkin inte omnämns bland ”de misstänkta” är det dock inte troligt att han varit delaktig i mordet. Å andra sidan råder inget tvivel om att han varit närvarande i huset.

[11] Katarina den stora lär ha sammanlagt 12 av forskningen kända älskare. Hur många älskarinnor Ludvig XV och Henrik II, för kortare eller längre tid, hållit sig med är mg i skrivande stund obekant.

[12] Potemkin annekterade också Krim, vilket kanske inte ses som särskilt berömvärt i våra dagar.

[13] Potemkins och Katarina den storas liv skildras av Simon Sebag Montefiore i Potemkin och Katarina den stora – en kejserlig förbindelse(svensk översättning 2005).