Gustav Mauritz Armfelt - en verklighetens sagohjälte

 

Förr i världen kände de flesta förmodligen till namnet Armfelt. Gissningsvis tänkte de då på Carl Gustaf Armfelt, karolinergeneralen som ledde dödsmarschen över fjällen hem till Sverige efter Karl XII:s död i november 1718. Den som idag känner till generalen är troligen historiker eller så är vederbörande född i Jämtland eller kanske Finland. Om man är uttalat kritisk till Karl XII, utgör general Armfelts marsch ett utmärkt exempel på följderna av kungligt envälde. Utanför dessa exklusiva kretsar är den gamle karolinen (tyvärr), nog ganska bortglömd.

Generalens sonsonson, Gustaf Mauritz Armfelt, är antagligen än mera bortglömd av den i allmänhet historielösa eftervärlden. Är man däremot specifikt intresserad av den gustavianska tiden, vet man definitivt vem denne Armfelt var. Historiskt pålästa republikaner känner kanske till Gustaf Mauritz, då som personifikation av Kungagunstlingen jasägaren, ”skärtslickaren, en som alltid fjäskar för överheten. Det är som ”gunstling” Armfelt blivit känd i Sverige. Han var definitivt en av Gustav III:s närmaste förtrogna och visade gärna utåt hur nära han stod högsta makten – i samband med riksdagen 1792 lät han sig förflyttas i bärstol genom Gävle.[1] I likhet med de flesta hovmän som har framgång stoltserade han helt öppet med sin priviligierade ställning, vilket inte brukar leda till popularitet. Att kungen, Gustav III, dessutom i stor utsträckning byggde sin maktställning på att spela rollen av Solkung skapade naturligtvis god jordmån för avundsjuka. Armfelt var dock oändligt mycket mer än ”bara” kungens gunstling.

Han föddes på gården Juva i Finland inte långt från Åbo 31 mars 1757. Fadern var officer och inte särskilt välbärgad men man hade ändå råd att låta äldste sonen studera vid Åbo akademi, vilket inte blev så lyckat. Vid 15årsålder sökte han sig till det militära och utbildade sig till officer i Karlskrona, varefter han fortsatte till Stockholm för att ta tjänst vid hovet.

För den som kan sina litterära klassiker vilar det något av musketör över Armfelt. Stig Ramel som skrivit den modernaste levnadsteckningen över honom, jämför uttryckligen den unge adelsjunkern vid ankomsten till Stockholm med Dumas tappre Gascognare Det är emellertid för enkelt att enbart beskriva Armfelt som en D’Artagnan. I själva verket ägde han något av alla de fyra musketörerna inom sig – temperament som D’Artagnan, kvinnojägare som Aramiss, fåfäng som Portos, kungatrogen som Athos. Med en sådan karaktär förstår man att det gick galet från början. Inom kort var Armfelt invecklad i en duell, vilket ledde till att han fick lämna Stockholm och gav sig ut på resa i Europa. Under en vistelse i Spa i Belgien 1780, då Armfelt var 23 år, mötte han emellertid Gustav III, som var på rekreationsresa.                     

   Från detta ögonblick regnade titlar och befattningar över den vackre men ganska obetydlige adelsmannen. Under de närmaste tolv åren blev han bland annat: Chef för Operan och Dramaten, överstekammarjunkare vid hovet, ledamot av kungliga vetenskapsakademien och Svenska akademien, överste vid Nylands infanteriregemente. Inte bara Gustaf Mauritz(eller Gösta som familjen kallade honom), gynnades av kungen.[2] 1782 utnämndes Armfelts far till landshövding i Åbo och några år senare förvärvade man godset Åminne i Halikko socken. Armfelt gjorde dock främst karriär som hovman. Det var uppenbarligen humorn som slog an bäst – När Gustav III under det påfrestande kriget mot Ryssland visade tecken att låta favoriten falla i onåd, räckte det för Armfelt att locka kungen till skratt för att deras vänskap skulle bestå.

Skottet på maskeraden tycktes innebära katastrof. Gustavianerna i allmänhet och Armfelt i synnerhet var illa sedda av den nya regeringen. Den forne gunstlingen sändes till Neapel som ”ambassadör”, en utnämning som i praktiken var en förvisning. Från sin exil sökte han organisera en revolt mot den nye kungens förmyndare, vilket endast lände honom och hans vänner till skam och förnedring. Armfelt och flera andra dömdes till döden och i nära sju år tvingades han leva under antaget namn i den ryska småstaden Kaluga, söder om Moskva.[3] Då han slutligen återvände till Sverige 1801, fann han att inget var som förut. Han var visserligen välkommen vid hovet men Gustav IV Adolfs hov var inte som faderns. Dessutom tornade de utrikespolitiska problemen upp sig. Armfelt blev alltmer bekymrad för Finlands säkerhet under de pågående Napoleonkrigen.    

Sedan Finland skilts från Sverige 1809, emigrerade Armfelt efter något år till Ryssland. Redan under gamle kung Gustavs tid hade han skaffat sig goda kontakter vid tsarhovet, vilket nu kom väl tillpass. Tillsammans med andra gustavianer av finländskt ursprung arbetade han aktivt för att ge Finland en autonom ställning inom det ryska kejsardömet. På liknande sätt som med Gustav III blev han nära förtrogen med Alexander I(till stort förtret för de fiender till det forna svenska kungahuset som tidigare slagit sig ned i Ryssland). En kort tid var Armfelt i praktiken finsk minister i Petersburg genom sin direkta tillgång till tsaren. Precis som i gamla tider på Haga var han nu kejsarens festarrangör – Det var under en fest anordnad av Arnfelt vid midsommar 1812 man nåddes av budskapet att Napoleon gått över ryska gränsen och att krig utbrutit.

Armfelt hann uppleva Napoleons nederlag och Alexanders återkomst till Petersburg sommaren 1814. Men hans krafter var förbrukade. Han led av hjärtproblem, andnöd och svullna ben. Av en ödets ironi avled han 19 augusti 1814(årsdagen av Gustav III:s statskupp 1772 som alltid varit en bemärkelsedag för honom). Enligt tsar Alexanders instruktioner fick Armfelt statsbegravning i Finska kyrkan i Petersburg, varefter kroppen fördes till familjegodset Åminne i Finland. Gustaf Mauritz Armfelt blev 57 år.

Fulländade hovmän får i regel ett solkigt eftermäle. Att vara kungars gunstling är, som ovan påpekats, knappast meriterande i eftervärldens ögon. Det står utom tvivel att Armfelt behärskade konsten att ställa sig in och snickra. Hans många kvinnohistorier(inte minst med den olyckliga fröken Rudenschöld), utgör förvisso en fläck på hans minne för en senare, mer ”moralisk” tids ögon. Samtidigt är det tydligt att det här rör sig om en sann äventyrare – Armfelt var en av dem som inte är gjorda att leva ett ”vanligt” alldagligt liv, en av dem som spred ett skimmer över Gustavs dagar och en av dem vars exempel visar att äventyr faktiskt finns också i verkligheten. Sina sista år ägnade han åt att trygga Finlands framtid under rysk överhöghet, ett arbete som bidrog till att landet hundra år senare hade möjlighet att bli en egen stat. Därför är Gustaf Mauritz Armfelts minne värt att fira på 268årsdagen av hans födelse.[4]   

 

      

---

[1] Det bör i sammanhanget nämnas att Armfelt vid tillfället hade svårt att gå på grund av skador han ådragit sig i kriget mot Ryssland.

[2] Här kan tilläggas att mellannamnet Mauritz lagts till av Armfekt själv som en hyllning till fältherren Moritz av Sachsen, vilken fadern tjänstgjort under.

[3] Det var i samband med denna process som Armfelts mest kända älskarinna, Magdalena Rudenschöld, råkade i olycka. Hon dömdes till utställning vid skampålen och livstids fängelse på Spinnhuset i Stockholm, som om hon varit prostituerad. Man läste till och med upp hennes kärleksbrev offentligt. Magdalena frigavs visserligen sedan förmyndarregeringen upphört med hennes tid som romantisk hovdam var förbi. Hon levde flera år utomlands och avled slutligen i Stockholm 1823. Det är utom allt tvivel att hon fick ta mycket av det straff som Armfelt lyckades undkomma.  

[4] Denna text bygger huvudsakligen på Stig Ramel, Gustaf Mauritz Armfelt 1757-1814, dödsdömd kungagunstling i Sverige, ärad statsgrundare i Finland(1997). Se även Torsten Ekman, Alexander I, Rysslands kejsare, storfurste av Finland(2011), där några kapitel ägnas åt Armfelts arbete i Finland och Ryssland.