Attentatet
mot Gustav III är en av de mest kända händelserna i svensk historia, även om de
flesta nog inte vet mycket om detaljerna. Vad alla vuxna svenskar vet är att en
svensk kung blev skjuten på en maskerad i Stockholm i slutet av 1700-talet och
namnet på attentatsmannen – Anckarström. Förmodligen vet man också att Gustav
III var exceptionellt intresserad av teater och kultur och att en större
konspiration låg bakom mordet. Den som läst på lite extra kan antagligen också
namnen på de främsta konspiratörerna i komplotten och hur det gick för dem –
namn som Horn, Ribbing och Liljehorn. Kanske vet de också att ”spaningsledaren”
som utredde mordet hette Liljensparre. Den som vet ännu mer är gissningsvis
historiker eller åtminstone specifikt intresserad av gustaviansk tid. Ett i vår
tid närmast okänt öde med anknytning till sammansvärjningen är adelsmannen Ture
Stenson Bielke, som tog livet av sig några dagar efter skottet på maskeraden.[1]
Av rädsla att tvingas eller lockas förråda vad han visste intog han gift och
avled efter några timmar. Han blev därmed den tredje aktören i dramat, utöver
Kungen själv och Anckarström, som förlorade livet.
Vid tiden
för skottet på maskeraden var Bielke en 50årsman. Han beskrivs som sjuklig med
”klen hälsa och snedvriden kropp”. Han hade sökt sin lycka som jordbrukare på
eget gods men utan större framgång. Skulderna var stora. Hans huvudintressen
var musik och klassisk litteratur. Som adelsman av gammal ätt ogillade Bielke
starkt de inskränkningar i adelns privilegier Gustav III genomfört under det
nyss avslutade kriget mot Ryssland. Han fruktade att kungen planerade
ytterligare reformer som i praktiken skulle innebära adelns undergång som
politisk korporation. Dessutom hoppades han att vid ett eventuellt regimskifte
tilldelas en post i den nya regeringen – kanske som finansminister.[2]
Bielke var sålunda en ivrig
oppositionsman mot gustavianska enväldet och åberopade gärna de klassiska
exemplen från antiken för att rättfärdiga ett tyrannmord. Mer garvade
politiker, särskilt den slipade Pechlin som satt som spindeln i det
konspiratoriska nätet, tvivlade dock på den värde baronens praktiska förmåga om
det blev allvar. Han pratade för mycket och gjorde ibland ett smått förvirrat
intryck på omgivningen. Å andra sidan hade han skaffat sig många vänner inom
Stockholms borgerskap och hans huvuduppgift inför maskeraden var att se till
att tillräckligt många borgare ställde sig på konspiratörernas sida sedan skottet
väl fallit. Bjelke deltog i den middag general Pechlin bjudit till i sitt hem
på Blasieholmen eftermiddagen 16 mars men var inte med på själva maskeraden.
Efter
attentatet, då kungen blivit skadad men inte dött omedelbart, följde avslöjandena
snabbt. Inom några timmar var attentatsmannen gripen och under de närmaste
dagarna arresterades ytterligare ett antal sammansvurna, många av hög börd.
Panik började spridas i de oppositionellas led. En kanslist Enhörning på
Rådhuset vid Riddarhustorget avslöjade för en överordnad att han uppmanats av
bekanta att gå på maskeraden och sedan berätta ”om något hände”[3].
I sammanhanget nämndes baron Bielkes namn. Det lät visserligen ganska vagt men den
överordnade fann ändå för gott att söka upp riksdrots(motsvarade våra dagars
Justitieminister), Wachtmeister och berätta vad han hört. Strax därefter
arresterades Enhörning. Det var 21 mars 1792.
Bielke ägde
inget eget hus i Stockholm utan hyrde rum hos en skräddarmästare på
Malmskillnadsgatan. På morgonen 22 mars 1792 låg han länge kvar i sängen och
grubblade, eller samlade kanske mod inför vad som förestod. De som kom för att
servera frukost eller städa fick svaret att baronen ville vara ensam. Bielke
visste att kanslist Enhörning och andra av hans vänner arresterats. Dessutom
hade han själv några dagar före makeraden skrivit ett brev till en svärson i
Småland, där han i hemlighetsfullt kryptiska ordalag förklarat sig förhindrad
att resa till familjen på grund av ”en tårta”. ”Kalaset” skulle kanske bli så
kännbart att mågen tvärtom fick lust att komma upp till Stockholm. Det lät ju
knappast som anspelning på kungamord men just de mystiska formuleringarna kunde
vara nog för att ana ugglor i mossen i det politiska klimat som rådde efter
maskeraden och all post kontrollerades. Det var bara en tidsfråga när han
skulle kallas till förhör och skulle han då vara istånd att tiga med vad han
visste om komplotten och de inblandade? För en antiksvärmare som Bielke fanns
bara ett sätt att lösa problemet: Han måste ta sitt liv. Romare som misslyckats
i något fälttåg eller politiskt projekt brukade göra så, hellre än att ställas
inför senaten som en missdådare. Vilken förebild!
Bielke intog
nu gift och lade sig åter till sängs,[4]
När plågorna började sätta in bad han en bekant att gå efter kyrkoheden i Kungsholms
församling Magnus Lehnberg, som också var hovpredikant. Lehnberg var känd för
sin talekonst och trots att han ännu inte fyllt 34 år, var han redan ledamot av
svenska akademien och hade vunnit dess Stora pris två gånger.[5]
Strax efter klockan 11 på förmiddagen 22 mars steg han in till den sjuke
adelsmannen. Sedan han frågat hur baronen mådde och fått svaret att denne varit
sjuk några dagar men att det inte tjänade till att sända efter läkare, sporde
Bielke i sin tur om inte präster var skyldiga att tiga med sådant som
anförtroddes dem.
Jo, det
stämde.
Då bekände
Bielke att, som han sade, han varit delaktig i anläggningen att ”befria landet
från den här mannen som styr så besynnerligt”. Eftersom attentatet misslyckats
hade han intagit gift. Det hade skett ”av förtvivlan för saken” och för att
inte riskera att vid ett förhör förråda andra och göra fler olyckliga än där
redan var.
Prästen var
förfärad: Hur kunde Bielke, medlem av en av landets ädlaste ätter, ha varit
delaktig i något så förfärligt. Visste han inte att näst kärleken till Gud
fanns inget heligare än kärleken till den världsliga överheten. Hur kunde han
nu dessutom vilja beröva sig livet!
”Kärleken
till frihet har drivit mig till det förra, nödvändigheten till det senare”,
genmälde baronen.
Lehnberg
försökte nu få den döende att avslöja allt också för den världsliga rättvisans
representanter.
”Begär inte
något så gement av mig”, snäste Bielke.
Efter
ytterligare en stunds parlamenterande lyckades Lehnberg få Bielke att sända
efter en läkare och gick sedan själv för att finna en. Då det misslyckades
sökte han upp justitiekanslern och berättade vad han fått höra. De sökte
tillsammans upp polismästare Liljensparre och lyckades också få tag på några
läkare. Även regeringen underrättades.
Då
sällskapet återvände till Malmskillnadsgatan, var emellertid Bielke obeveklig.
Nu vägrade han att ens bekräfta vad han sagt till Lehnberg Varken hotelser
eller böner hjälpte. Baron Ture Bielke avled vid halvfyratiden på eftermiddagen
22 mars 1792. In i det sista var han vid medvetande och alldeles lugn.
Sedan predikant
Lehnberg inför hovrätten avslöjat vad Bielke anförtrott honom, beslöts att den
dödes kropp skulle föras till galgbacken vid Skanstull och nedgrävas där. Bielke
berövades också sitt adelskap – Han var nu Ture Stensson, en ärelös förrädare.
Men alla
instämde inte i förkastelsedomen. Då brittiske ambassadören fick höra vad som
hänt utbrast han ”Äntligen en ärans man”.[6]
[1] Noga räknat Ture Johan Stenson Bielke. Genom adliga familjers vana att ge sina barn samma eller likartade namn är namnet Ture särskilt vanligt förekommande inom släkten Bielke(tätt följt av Nils och Sten). Det finns åtminstone fyra ”Ture Bielke” som gjort sig ”ett namn” i historien, som krigare ämbetsmän eller halshuggna ”förrädare”(ibland alltsammans på en gång). Det är därför till fördel för den intresserade forskaren att söka skaffa sig någon hållpunkt varigenom ”hen” kan skilja ”sin” Ture Bielke från de andra. Vår Ture hade som sagt Johan till mellannamn. Han var dessutom baron, dvs. friherre och stod således ett pinnhål under grevesläkten Bielke.
[2] Om så blivit fallet skulle sannolikt(under förutsättning att ovanstående beskrivning av baronen är fullt rättvis), korruptionen vid dåtida motsvarigheten till finansdepartementet ha stigit markant.
[3] Rådhuset var vid denna tid inrymt i Bonderska palatset vid Riddarhustorget, där HD i våra dagar residerar.
[4] Ingen av de böcker jag läst nämner vilket ”gift” det skall ha rört sig om. Eftersom Bielke avled efter några timmar bör det ha varit relativt starkt men uppenbart inte så förtärande att han inte kunde kommunicera med sin omgivning. Att Bielke haft giftet nära till hands(det låg i hans koffert), antyder att baronen räknat med denna utveckling, kanske redan före skottet på maskeraden.
[5] Magnus Lehnberg blev senare kyrkoherde i Vreta klosters församling och biskop i Linköpings stift. Han var även ordförande i den alltjämt verksamma sammanslutningen Pro fide et Christianismo Lehnberg avled vid 50 års ålder 1808.
[6] Denna text bygger huvudsakligen på nionde kapitlet av Gardar Sahlbergs bok Den aristokratiska ligan, sammansvärjningen mot Gustaf III(1969), där baron Bielkes sista timmar behandlas utförligt. Hans Villius och Olle Häger berör Bielkes öde mer kortfattat i Sammansvärjningen, dokument kring mordet på Gustav III(1986/inläst av Hans Villius 1992).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar