En
företeelse som förknippas med kungligheter och hov från förr är mätressen eller
älskaren. Kungligheters eventuella tro eller otrohet är fortfarande något som
minst sagt intresserar kändisjournalister. Om en kunglighet i sin ungdom
någon gång besökt vad som förr kallades ”ett glädjehus”. målas vederbörande ut
som förtappad – antagligen konstant otrogen och säkert också slösaktig med
apanaget, vilket skattebetalarna självklart får stå för. Inget stimulerar
svenska republikaner så som misstankar om skörlevnad vid hovet. Så där har det
alltid varit – Både under franska och ryska revolutionen utgjorde fantasieggande
historier om drottningarnas sexualvanor hörnstenen i aktivisternas propaganda
mot den förhatliga monarkin.[1]
Enligt den oskrivna men gyllene regel som säger att en otrogen drottning(dvs.
om drottningen är gift med en regerande kung), blir straffad och skild från sin
man medan kungarna kan ha hur många älskarinnor de vill, är det nästan alltid
kvinnorna som får status av
mätresser. En gift drottnings älskare klassas däremot som förrädare och kan
räkna med att bli offentligt avrättad vid skampålen, eller kanske rentav
mördad.[2]
En regerande drottnings utomäktenskapliga partners får å andra sidan i regel
samma inofficiella rang som sina kvinnliga motsvarigheter och kan se fram emot
att skrivas in i historien, ofta med ett drag av mystik över sig.[3]
När man
talar om kungligheters utomäktenskapliga kärleksliv associeras det nästan
alltid med lösaktighet, en sorts förnämare prostitution. Som jag nyss påpekade
är rykten om sexuella utsvävningar ett ständigt återkommande inslag i republikanska
eller allmänt kungafientliga arsenaler. Kungarnas njutningslystnad ställs
underförstått i kontrast mot undersåtarnas förmodat strävsamma pliktmedvetenhet
eller lidanden till följd av krig och hårt skattetryck. Monarken i säng med sin
”favorit” ses som symptom på likgiltighet för folket, eller åtminstone så att
vederbörande kunglighet är helt utlämnad åt sina lustar, ur stånd att tänka på
annat än sin egen bekvämlighet eller fysiska tillfredställelse.
Nu finns det
förvisso exempel på kungar som av allt att döma varit fixerade vid sin
sexualitet på ett sätt som kan betraktas som sjukligt. Vår egen Fredrik I är
beryktad för sin jakt på unga flickor långt upp i 70åråldern. Hans mest berömda
älskarinna Hedvig Taube var 16 år när deras förhållande inleddes, kungen 54.
Hon var förlovad med en ung adelsman och lär inte alls ha velat bli kunglig
mätress men det var bara att foga sig – ”för släktens skull”.[4]
De flesta
monarker som är kända för ett ”avancerat” sexliv har haft flera förhållanden på
en gång och vanligen fortsatt ”ragga” partners in i det sista. Också här finns
förmodligen tendenser till något snedvridet – en i sig helt naturlig längtan
efter vanlig normal kärlek som med tiden slagit över i maniskhet. Tittar man
närmare på vilka kungliga kärleksrelationer som blivit ihågkomna av historien,
finner man å andra sidan att det rör sig om mer eller mindre fasta förhållanden
– vänskapsförbindelser som utvecklats till kärlek eller tvärtom
kärleksförbindelser som övergått i vänskap. Alla svenskar med någon kunskap i
historia vet vilka Marie Antoinette och Axel von Fersen var - åtminstone känner
de igen namnen.[5] Exakt
hur långt deras förhållande sträckte sig kan vi inte veta men att det rörde sig
om mer än vanlig hovkurtis mellan en drottning och en aristokratisk kavaljer är
bortom allt tvivel. Nya böcker skrivs efter 200 år.
Ett idag
mindre känt förhållande med kunglig anknytning är det mellan Henrik II av
Frankrike och Diane de Poitiers på 1500-talet. Det var å andra sidan så
avancerat att kungen i praktiken hade två drottningar samtidigt på ett sätt som
förmodligen är unikt i västerlandets moderna historia. Då man besökte en stad
gjorde mätressen sitt intåg ena dagen, drottning Katarina dagen därpå.
Ansvariga funktionärer fick byta baner och färger, så det blev rätt
dekorationer för rätt ”drottning”. Diane och Henrik hade träffats när han var
liten och kom hem till Frankrike efter fyra års fångenskap i Spanien med många
själsliga sår att läka. Diane tog hand om prinsen och efter några år var de ett
par. Diane var ingen skamlös prostituerad utan en klok och sund kvinna med för
tiden avancerade tankar kring hygien och motion. När Henrik gifte sig med en
italiensk adelsdam såg de ingen som helst anledning att sluta vara tillsammans,
samtidigt som Diane gav nykomlingen välmenta råd hur hon bäst skulle bli gravid
med sin make. Med tiden svalnade kungens känslor för mätressen tillräckligt
mycket för att han skulle göra andra damer sin kur, varvid hon vid minst ett
beramat tillfälle inte drog sig för att offentligt läxa upp honom för olämpligt
beteende. Ändå blev hon kvar vid hovet
fram till kungens död och vägrade in i det sista att ge ifrån sig de smycken
Henrik skänkt henne: ”Jag lyder befallningar endast från kungen”, replikerade
hon kalt när budbärare manade henne ge ifrån sig dyrbarheterna, medan kungen
låg på sitt yttersta. Diane de Poitiers avled på ett av sina gods 1566.[6]
Om Diane de
Poitiers numera är bortglömd(utom bland specialister på franskt 1500-tal), är
Madame de Pompadour närmast ett begrepp. Hon har kommit att symbolisera den
kungliga mätressen på ett sätt som har få motsvarigheter – de flesta har hört
namnet, även om de antagligen inte kan placera det kronologiskt. Den som läst
på om de sista kungarna före franska revolutionen och då inte enbart fokuserat
på Marie Antoinettes öde, vet vem Pompadour var. Hon var den konstant
sextörstande Ludvig XV:s stora kärlek. Den från sin barndom ensamme, blyge och
säkert djupt olycklige kungen tycks ha funnit verklig frid och harmoni enbart i
kvinnligt sällskap, företrädesvis i horisontalläge. Pompadour, som egentligen
hette Jeanne Antoinette de Poisson, kom från en borglig familj med kontakter.
Ursprunget var en aning dunkelt vad fadern beträffade, men barskrapade var de
inte. Jeanne gifte sig med brorsonen till en av familjens beskyddare och fick
då bostad i ett slott som låg i utkanten av en skog där kungen brukade jaga. De
båda såg varandra och efter någon tid och dragande i diverse trådar hit och
dit, introducerades den 23åriga damen vid hovet i Versallies hösten 1745.
Att en
kvinna av borgerlig härkomst upphöjdes till kungens officiella älskarinna var
närmast ett helgerån mot allt vad seder och skick hette. De flesta var
övertygade om att hon skulle göra bort sig och kastas ut förr eller senare men
de väntade förgäves, även om det lär ha varit nära ett par gånger. Jeanne var ett
glatt och trevligt sällskap och lite lagom oförskämd på det där charmiga sättet
som upphöjda personer nog innerst inne längtar efter men aldrig skulle komma på
själva – hon gav omgivningen smålustiga smeknamn. En av hennes forna mentorer
blev ”mitt kära dumhuvud”, en annan ”den fullfjädrade duvan”(vad det nu syftade
på). Kung Ludvig skrattade och hade hur ”kul” som helst åt sin älskarinnas små
skämt. Efter ett tag gav han själv sina döttrar lite vulgära smeknamn, vilket
de nog inte var så förtjusta i. Jeannes yngre bror blev också kungens ”lille
bror”.[7]
Paret lät bygga sig små ”eremitage” i parkerna till olika kungliga slott där de
kunde vara tämligen ostörda. Här hände det att kungen själv lagade kvällsvarden
åt dem båda. Det märktes alltid när Ludvig träffat sin kära Jeanne – han blev
glad, skämtsam och mer tillgänglig. Åren gick. Med tiden blev Jeanne både
markis och hertig och känd som Madame de Pompadour.[8]
Ett tag drev hon en egen teatergrupp i
Versallies, åter till bigotta hovmäns förfäran.
Med tiden
tornade allvaret upp sig. Jeanne blev äldre och orkade inte tillfredställa
kungen som förr. Då blev hon istället något av Frankrikes inofficielle
premiärminister – förhandlade med ambassadörer, deltog i konseljer,
korresponderade med generaler i fält. Ludvig skaffade sig både två och flera
hålldamer men Jeanne blev kvar på sin post, tills hon avled i april 1764, 42 år
gammal. Kungen var i slottskyrkan då han fick dödsbudet. ”Bara jag förstår vad
jag förlorat”, viskade han till sändebudet. När Madame Pompadour några dagar
senare fördes till Paris för att begravas i ett kapucinkloster, steg kungen ut på
ett slags altan för att se processionen. Hon färdades med all den ståt som
anstod hennes hertigliga rang. Kungen betraktade följet nedanför sig och sade:
”Detta är den enda respekt jag kan visa henne.”(Underförstått, hon var värd
mycket mer). Ludvig XV avled tio år senare, i maj 1774.[9]
En manlig
motsvarighet till Frankrikes Pompadour är Rysslands furst Potemkin. Liksom sin
nära tjugo år äldre franska kollega förknippas han med överdåd och lyx och
liksom henne var han ofantligt mycket mer värd för sin härskare. Grigori Potemkin föddes i en by nära
Smolensk, i vad som då var gränsområdet mellan Ryssland och Polen. Kanske
bidrog detta till den språkbegåvning han senare utvecklade. Familjen var
lågadlig men inte särskilt välbärgad och när fadern, en pensionerad officer som
stridit mot svenskarna vid Poltava, avled 1745 flyttade modern med sin son till
Moskva. Grigori var då sex år. Under uppväxtåren studerade pojken både kyrkans
liturgi och flera språk – förutom sitt modersmål, latin och grekiska talade han
polska, tyska och franska. Han skall också ha förstått engelska och italienska.
Han pendlade mellan intresse för religion och intresse för krigaryrket. Efter
att ha fått medalj för utomordentliga resultat vid universitetet i Moskva och i
den egenskapen presenterats vid hovet, blev han plötsligt relegerad och slog
sig på soldatlivet. Potemkin beskrevs som lång och ståtlig med brunt hår och
var dessutom känd för sitt glättiga sätt och sin humor. Kombinationen av
ståtlig krigare, intellektuell läggning och sällskapligt sätt – ovanlig i
1700-talets Ryssland, har med säkerhet tilltalat damerna, inte minst den kvinna
Potemkin skulle komma att viga sitt liv åt.
Då Potemkin
gick in i armén var han omkring 20 år. Vid den tiden gick kejsarinnan Elisabets
regering mot sitt slut och efter hennes död 1761 besteg systersonen tronen som
Peter III. Efter ett halvår störtades han i en statskupp sommaren 1762, under
ledning av hans hustru kejsarinnan Katarina, som fått hjälp av flera
gardesregementen. Potemkin hörde visserligen inte till de ledande kuppmännen
men tjänstgjorde vid ett av de medverkande regementena. Han ingick sedermera i
den grupp som satts att bevaka den avsatte kejsaren. Under denna turbulenta tid
mötte han för första gången Katarina.[10]
Sedan
kejsarinnan övertagit tronen som Katarina II(den stora), kom Potemkin att under
de närmaste åren tjäna henne i olika egenskaper – som hovman, administratör och
krigare. Efter tolv år, 1774, inleddes deras förhållande – det är till och med
möjligt(enligt Montefiore nästan säkert), att de gift sig i hemlighet. Detta
märks inte minst på de brev och små biljetter Katarina skrivit till Potemkin –
hon kallar honom ofta ”min älskade make”, även om också mer färgstarka
beteckningar, som ”min gyllene fasan”, förekommer. Vid hovet behandlades
lågadelsmannen från provinsbygderna som om han var fullvärdig medlem av
kejsarfamiljen och tidens diplomater var överlag säkra på hur det förhöll sig.
Det mer intima förhållandet mellan Katarina och Potemkin varade dock endast
cirka två år, 1774-76 – troligtvis blev det för ”stressigt” för dem båda att
upprätthålla en nära, varm relation och samtidigt klara av allt arbete och alla
intriger vid hovet. Potemkins tid som förste älskare var över. Den nära
vänskapen och samarbetet med kejsarinnan Katarina varade livet ut.[11]
Under
1780-talet tillbringade Potemkin sin mesta tid i Rysslands nyerövrade provinser
vid Svarta havet. Här grundade han bland annat den ryska Svarta havsflottan.[12]
Slutligen avled han, stilenligt dramatiskt och romantiskt, i oktober 1791 under
en resa över den bessarabiska steppen. Sedan någon tid hade han plågats av vacklande
hälsa och feber. När krafterna sinade bad han helt enkelt att bli buren ur
vagnen, eftersom ”det inte är någon mening att fortsätta längre”. Så dog den
man som med åren blivit något av Rysslands vicekung - ute i vildmarken, omgivet
av ett mindre hov av officerare, präster, tjänare, vänner och släktingar. Han
blev 52 år gammal. Budskapet om vad som hänt nådde kejsarinnan en vecka senare.
Hovfolket trodde nästan hon skulle följa honom i döden omedelbart. Hon var
ifrån sig av sorg och lät ingen utom läkaren komma in till henne för att slå
åder. Hennes barnbarns informator skrev ”Det var inte en älskare hon sörjde,
det var en vän”. Katarina avled fem år senare, i november 1796.[13]
[1] Det är mot denna bakgrund inte underligt att Gustav Vasa på 1500-talet rörde upp himmel och jord vid misstanken att dottern Cecilia ”umgåtts intimt” med en tysk greve. Än värre var att äldste sonen inte skött saken med diskretion.
[2] Så skedde med älskarna till Kristian VII:s respektive George I:s gemåler. .
[3] Detta förutsatt att drottningen ifråga sköter saken med viss diskretion och finess. Maria Stuarts smått vådliga manövrerande mellan olika äkta män ledde som bekant till att hon avsattes som drottning av Skottland 1567, för övrigt nästan samtidigt som Erik XIV avsattes från svenska tronen, delvis på grund av ett vågat giftermål.
[4] Hur pass ”olycklig” Hedvig i slutänden blev är osäkert. Hon fick hur som helst fyra barn med kungen, varav två pojkar levde till vuxen ålder. Äldste sonens födelse förlänade modern titel av tysk riksgrevinna och pojkarna blev grevar Hessentein. Ingen kan säga annat än att Hedvig Taube verkligen vann materiellt på att ”ge sig åt kungen”. Med tanke på att hon dog i barnsäng vid 29 årsålder, är väl å andra sidan fråga om hon själv skulle beteckna sig som ”lycklig”. Hedvig Taube är för övrigt den enda kvinnan i svensk historia som haft rang av kunglig mätress i traditionell europeisk(främst fransk) stil. 15- och 1600-talets kungliga frillor var snarast en form av sambos som kungen/prinsen levde med tills han gifte sig. Några av dem hade i praktiken rang som de facto hustru. Karin Månsdotter blev som bekant också drottning. De kvinnor som några kungligheter av huset Bernadotte haft förhållande med har i flera fall varit kända till namnet men aldrig haft rang av maitresse en titre ii klassisk fransk stil.
[5] Axel von Fersen anses vara det svenska öde ur historien fransmän i allmänhet är mest intresserade av, föga förvånande med tanke på att han förknippas med deras mest legendariska drottning.
[6] Förhållandet mellan Diane de Poitiers och Henrik II behandlas tämligen utförligt i Leonie Freidas biografi över Henriks drottning Katarina av Medici(svensk översättning 2005). Se även Dynastihistoria: Kungen som hade två drottningar och Dynastihistoria: Den bedragna mätressen..
[7] Lindqvist återger dessvärre dessa smeknamn enbart på franska. I Antonia Frasers biografi över Marie Antoinette(svensk översättning 2002), får vi dock veta att Ludvig XV betecknade de döttrar som levde kvar vid hovet som respektive ”Suggan, Trasan” och ”Larven”.
[8] Titeln kom från en grannfamilj till Jeanne. När den utslocknat ”köpte” kungen helt enkelt namnet Pompadour av arvingarna, liksom också deras gods
[9] Herman Lindqvist, Madame de Pompadour – intelligens, skönhet, makt(2008).
[10] Exakt vad som hänt Peter III är, som ofta när det gäller avsatta monarker i äldre tid, omtvistat. Officiellt dog han i ett anfall av ”hemorrojdisk kolik” några dagar efter sin avsättning. Forskningen synes ense att han blivit dödad – men skedde det genom kallblodigt mord eller i ett gräl med fångvaktarna? Montefiore utgår från att han mördats, mer eller mindre på Katarinas order. Eftersom Potemkin inte omnämns bland ”de misstänkta” är det dock inte troligt att han varit delaktig i mordet. Å andra sidan råder inget tvivel om att han varit närvarande i huset.
[11] Katarina den stora lär ha sammanlagt 12 av forskningen kända älskare. Hur många älskarinnor Ludvig XV och Henrik II, för kortare eller längre tid, hållit sig med är mg i skrivande stund obekant.
[12] Potemkin annekterade också Krim, vilket kanske inte ses som särskilt berömvärt i våra dagar.
[13] Potemkins och Katarina den storas liv skildras av Simon Sebag Montefiore i Potemkin och Katarina den stora – en kejserlig förbindelse(svensk översättning 2005).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar