En självhärskares uppväxt

 

I mitten av januari 1744 färdades två kvinnor i vagn genom Tyskland, Polen och Baltikum mot ryska huvudstaden Petersburg. De reste med begränsat följe – en hovdam, en officer, några kammartjänare och jungfrur och en kock. Att de var av någorlunda fin släkt var tydligt, bönder färdades ju inte i vagn och knappast heller borgare. Borgarkvinnor gav sig dessutom inte ut på långresor praktiskt taget ensamma. Nej, de måste vara av adlig börd. I resedokumenten kallade de sig ”grevinnorna Reinbeck”. Man kunde gissa att den yngre av de båda resenärerna, en flicka på dryga 14 år, var dotter till den äldre, en dam på dryga 30. Emellanåt blev färden påfrestande. Det var svårt att få tag på hästar och de fick ofta sova på enkla skjutshåll – till och med i gästgivarnas egna boningsrum, omgivna av husgeråd, snoriga ungar och familjens(säkert inte alltid rumsrena), djur.   I synnerhet den äldre av de båda kvinnorna var mycket irriterad över att tvingas leva under så simpla förhållanden, medan den unga flickan snarast verkade nyfiken. När de omsider nådde Kurland var bekymren emellertid över. Detta var ryskkontrollerat område och de mottogs som kejsarinnans ärade gäster. I Riga hölls den första stora mottagningen. Nu hävdes inkognitot och de två damerna framträdde som vad de var: Hertiginnan Johanna av Anhalt-Zerbst och hennes dotter Sophie. Färden fortsatte. För den äldre kvinnan var det en resa mot ett misslyckande. Trots sina höga ambitioner(eller snarare på grund av dessa), skulle hon snart förvisas från Ryssland och genom de krig som senare kom att skaka Tyskland skulle familjen också förlora sitt furstendöme. Hertiginnan skulle dö som skuldsatt flykting i Paris. Hennes dotter färdades å andra sidan mot en strålande karriär. Hon skulle sluta sina dagar i sitt palats i Petersburg över femtio år senare som Rysslands självhärskare, Katarina den stora.     

Sveriges Karl XIV Johan sade lite skrytsamt mot slutet av sitt liv att ingen följt en bana sådan som hans. Sett till hans ursprung och att han slutade som dynastigrundare - en dynasti som efter 200 år fortfarande innehar svenska tronen, är det sant att få kan mäta sig med borgarsonen från Pau. Men Katarina II(den stora), av Ryssland är definitivt i position att ta upp tävlan. Det finns exempel på kvinnor av lägre börd som nått lika högt i livet, till och med blivit regenter. Men hur många kvinnor av visserligen furstlig men obetydlig familj, utan egentlig egendom och inflytande, hämtad från utlandet och länge betraktad som bara en liten pjäs i det stora spelet, slutar som regent över ett imperium, en av sitt nya lands viktigaste och mest legendariska härskare och i det närmaste grundare av sin egen dynasti?

Den flicka som skulle bli Katarina den stora föddes i nuvarande nordvästra Polen i den stad som nu heter Szczecin men som för oss är mer känd som Stettin, 2 maj 1729.[1] Om hon kommit till världen några år tidigare skulle hon ha fötts som svensk undersåte, för Stettin hörde till den del av svenska Pommern som gått förlorad vid fredsförhandlingarna med Preussen i slutskedet av stora nordiska kriget.[2] Efter Westfaliska freden och fram till fredsslutet 1720 hade staden varit huvudstad i svenska Pommern. Nu lydde den under kung Fredrik Wilhelm av Preussen. Kommendanten i stadens fästning hette Christian August och var yngre bror till hertigen av Anhalt-Zerbst, ett litet furstendöme i dagens Sachsen-Anhalt. Han var 39 år gammal och gift med en drygt tjugo år yngre flicka, Johanna Elisabet av Holstein-Gottorp. Det var detta par som i maj 1729 fick dottern Sophie Frederike Auguste eller ”Fiekchen”(ibland ”Fike”), som hon kallades i familjen.[3]

”Fiekchens” familj var visserligen inte kunglig, vare sig på faderns eller moderns sida, men Johanna Elisabet kom från en familj med starka kopplingar till de stora furstehusen runt Östersjön. Hennes kusin Karl Fredrik var hertig av Holstein men också systerson till den svenske krigarkungen Karl XII. Han hade till stora delar fått sin uppfostran i Sverige och ansågs av många, sig själv inberäknad, som rättmätig arvtagare till svenska tronen efter Karls död.[4] Dessutom var han gift med Peter den stores äldsta dotter Anna. De hade en son som var något år äldre än Fiekchen och hette Karl Peter Ulrik. Eftersom han var ättling av både svenska och ryska kungahuset var han en seriös kandidat till att ärva båda tronerna – åtminstone vad gällde anor. Hans andliga förståndsgåvor var kanske inte de lämpligaste för att ärva ett eller flera stora riken.

Johannas egen nära familj innehöll också intressanta personligheter. Hennes far bar titeln ”furstbiskop av Lübeck”, en till namnet ståtlig men inte särskilt inflytelserik position. Av hans elva barn levde hela åtta till vuxen ålder, ganska ovanligt i det tidiga 1700-talet. Johanna var sjunde barnet i syskonskaran. En äldre bror till henne hade varit förlovad med ryska prinsessan Elisabet, syster till hertig Karl Fredriks maka.  Fästmannen hade emellertid avlidit i smittkoppor just som bröllopet skulle firas. Det sades att Elisabet sedan dess hyste speciell värme för den dödes familj. En annan äldre bror till Johanna hette Adolf Fredrik och hade övertagit titeln som biskop av Lübeck sedan både fadern och den äldre brodern avlidit. Han skulle i sinom tid utses till kung i Sverige.              

Med denna, för en nutida läsare något förvirrande men för samtiden stolta, bakgrund var det kanske inte så konstigt att Johanna kände sig felplacerad som hustru till garnisonsstaden Stettins kommendant. Hon ansåg sig ha ”gift ned sig” och drömde om att spela en roll i det politiska spelet om Europa. Att hennes första barn blev en flicka och förlossningen dessutom så svår att hon lär ha legat till sängs drygt fyra månader efteråt, gjorde att hon fick ”en komplicerad relation” till sin dotter – Sophie sade långt senare att hon ”inte blev mer än tåld” av sin mor. I gengäld visade fadern ”större glädje än omgivningen”, tillade hon. Sophies förhållande till fadern tycks alltid ha varit gott. På grund av ett olyckstillbud då hon var sju år blev Sophie sned i ryggen och fick bära korsett ett par år. Detta pinoredskap var säreget nog tillverkat av stadens bödel, tydligen den bäste ”läkare” staden Stettin hade att erbjuda. Denne yrkesman tillrådde även att en ”ung oskyldig flicka” var morgon skulle gnida in patientens axlar och ryggrad med saliv. Om det nu var korsetten, saliven eller något annat – efter tre år var Sophie återställd och pinoredskapet kunde läggas av.

Sophie var både livlig och beläst. Familjen var visserligen av furstlig rang men eftersom de i praktiken närmast var att betrakta som småborgare, mötte det inga hinder att flickan lekte med ”vanliga” barn i trakten. En av kompisarna från den tiden berättar att hon inte kunde sägas ”vara direkt vacker” men att hennes allmänna attityd och sätt att föra sig gjorde ett behagligt intryck. Det var oftast Sophie som var ledaren när ”gänget” var ute och lekte. Hon berättade senare att ”man)modern)? ofta sade henne att hon var ful och att hon därför lade särskilt an på att få bra resultat i studierna, eftersom hon tydligen inte kunde behaga som kvinna. Efteråt var hon inte säker på om hon verkligen varit ”så ful som man påstod”, men ett porträtt från barndomen hon såg på senare år fick henne att instämma: ”Om det verkligen var likt hade man inte fel”.[5] Sophies bästa vän i världen var guvernanten(i det här fallet troligen en kombination av lärare och sällskapsdam), Elisabeth Cardel, med smeknamnet Babette. De läste franska tillsammans och hade ”Fike” gjort bra ifrån sig läste ”Babette” gärna högt för henne. Kejsarinnan Katarina beskriver sin forna lärare som ”Ett mönster av dygd och klokhet” och hon hade ”en naturligt högsint själ, bildning och ett hjärta av guld. En kvinna man kunde önska alla barn”. Det är inte utan att man misstänker att ”Babette” utgjort den verkliga modersgestalten i lilla ”Fikes” liv.

Någon alltigenom lydig elev var Sophie emellertid inte. I religionsundervisningen(Sophie var naturligtvis protestant), hade hon en benägenhet att ställa besvärande frågor till de präster som undervisade henne – vad var egentligen omskärelse för något, hur kunde romerska kejsare som aldrig upplevt kristendomen vara dömda till helvettet? Minst en gång hotade henne den ärevördige prästen med stryk, varvid ”Barbette” ingrep och uppmanade sin skyddsling att byta samtalsämne.[6]    Då hon vid en mottagning förväntades kyssa kappfållen på konungen av Preussen(som ju var hennes fars överherre), nekade Sophie med motiveringen att hon var så kortväxt att hon inte nådde upp – Näsvist, tyckte Fredrik Wilhelm I. En begåvad, glad lagom uppkäftig tjej med skinn på näsan – det är bilden vi får av den flicka som skulle bli en av Rysslands mest berömda härskare och definitivt dess viktigaste kvinnliga regent. Men ännu visste hon inget om sitt öde.

Åren kring 1740, då Sophie var mellan 11 och 13 år, skedde stora förändringar på Europas troner som direkt inverkade på hennes familj. Senhösten 1741 gjorde ryska prinsessan Elisabet, yngre dotter till Peter den store, statskupp i Petersburg och utropade sig till kejsarinna. Eftersom hon inte tänkte gifta sig hämtade hon efter några månader systersonen Karl Peter Ulrik till Ryssland och gjorde honom till sin tronarvinge. Peter och Sophie hade träffats på släktmöten vid de små tyska furstehoven och verkade komma relativt bra överens. Ett giftermål mellan dem båda hade redan diskuterats. Sophie skrev senare att hon i stort sett varit inställd på ett giftermål med blivande hertigen av Hollstein. Vid det här laget hade hennes ”fulhet” börjat försvinna. Hon tyckte faktiskt själv att hon blev vackrare för varje dag och hon hörde faderns anställda diskutera vilken framtid som kunde tänkas vänta henne. När unge Karl Peter blivit rysk storfurste och tronarvinge, blev han ännu mer spännande i Sophies ögon. Dessutom hade hon blivit spådd av en siarkunnig man att en dag äga tre kronor: ”Tanken att bli drottning tilltalade mig”, erkänner Katarina oförbehållsamt i sina minnen.

Det fanns flera omständigheter som gjorde Sophie attraktiv som rysk storfurstinna.  Hennes far hade blivit hertig av Anhalt-Zerbst. Även om det som sagt inte var mycket att skryta med, lät det bra – det är ju onekligen finare att vara dotter till en hertig än Stettins kommendant, särskilt om man kandiderar till att bli rysk kejsarinna.     Fredrik Wilhelm av Preussen hade dött något tidigare. Han efterträddes av sonen Fredrik(snart kallad den store), Fredrik drömde om att stärka sitt rikes ställning i Europa. Om dottern till en av hans vasaller gifte sig med Rysslands tronarvinge(som sades vara mer preussare än ryss till sin läggning), borde det gynna hans intressen.[7]

Det slutliga avgörandet låg självklart i kejsarinnan Elisabets händer. Varför hon valde en obetydlig tysk småfurstinna till maka åt sin systerson, Rysslands blivande tsar, är osäkert. Troyat ger intrycket att det i stort sett var Sophies mor som initierade projektet. Hennes äldre bror hade ju en gång varit förlovad med Elisabet och när den ryska prinsessan genomfört sin statskupp, gratulerade hennes ”svägerska” till framgången. Därmed var kontakten etablerad och eftersom det var viktigt för Elisabet att snabbt befästa sin makt låg Sophie bra till att giftas bort med Peter. Tetzlaff framhåller flickans ”låga” ursprung som en paradoxal men viktig faktor. En dotter till hertigen av Anhalt-Zerbst skulle inte bereda några svårigheter. Hon hade inga mäktiga släktingar som skulle ta sig ton vid ryska hovet och själv skulle hon bara vara tacksam att ”plockats upp” från faderns ”furstendöme” – ingen risk för konkurrens om makten, såsom kunde bli fallet om Peter gifte sig med exempelvis en preussisk eller polsk kungadotter.

Nyårsdagen 1744 anlände en kurir till Zerbst, där hertigfamiljen då befann sig. Han medförde ett brev till hertiginnan Johanna med ett mycket viktigt och hemlighetsfullt budskap från ryska kejsarinnan – Johanna och Sophie var inbjudna att besöka hennes hov. Vad det gällde stod inte utsagt men, som kejsarinnan sade: Hon var säker på att Johanna var ”alltför upplyst att inte fatta arten av den brådska Hennes Majestät kan visa att se er här tillsammans med er dotter, om vilken det ryktesvis sägs förtjusande ting”. – med andra ord, Sophie var påtänkt som hustru till ryske tronarvingen. Elisabet poängterade att det var viktigt att de reste snabbt och att resan skedde med största möjliga sekretess – Det här var ju en ren chansning. Om den där okända fickan inte passade för ändamålet måste man kunna skicka hem henne så obemärkt som möjligt. Alltså skulle de resa med liten svit och utan att någon officiellt visste vad som pågick. Precis när brevet från Ryssland anlänt dök det upp ännu en kurir på löddrig springare. Han kom från Berlin och hade med sig brev från kung Fredrik av Preussen, som förklarade att han gärna ville bereda Sophie ”exceptionell lycka” och därför önskade att hon skulle bli bortgift med Rysslands tronarvinge. Samtidigt passade han på att bjuda familjen att göra en avstickare till hovet i Berlin, på vägen till Ryssland.            

Nu följde några dagars intensiva diskussioner mellan Sophies föräldrar. Christian August var långt ifrån säker på att ett ryskt giftermål skulle bereda hans dotter ”exceptionell lycka”, snarare kunde hon vänta sig exceptionell sorg och fördömelse. Såg man till läget i Ryssland var det minst sagt osäkert. Det var ju bara knappt två år sedan kejsarinnan Elisabet själv tagit makten genom en statskupp. Vem visste hur länge hon fick sitta på tronen? Så var det religionen – Sophie måste konvertera till rysk ortodoxi för att gifta sig med tronföljaren, en otänkbar sak för dottern till den lutheranske hertigen av Anhalt-Zerbst. Hustrun avfärdade hans oro. Chansen var helt enkelt för bra för att missa. Tänk vad hon, Johanna, skulle kunna uträtta som svärmor till Rysslands tronföljare – hon kunde närma Ryssland till Preussen![8]  Som vuxna(och kanske särskilt vuxna av furstlig börd), har för sed stängde föräldrarna sin dotter ute från dessa samtal. Men Sophie märkte vad som försiggick – Dels hade hon ju länge varit inställd på att gifta sig med Karl Peter Ulrik, nu storfurst Peter av Ryssland. Dels hade hon hunnit ”tjuvläsa” tillräckligt av innehållet i det ryska brevet för att fatta vad det rörde sig om. Tillslut gick hon till sin mor och sade rent ut att hon var trött på alla dessa fånigheter. Varför inte säga som det var! Johanna blev svarslös och började plötsligt berätta för ”Fike” vilket förfärligt barbarland Ryssland var. Var det verkligen ett land att flytta till, än mindre regera över?

Nära trettio år senare hävdade kejsarinnan Katarina att hon avfärdat moderns oro med överlägset lugn: ”Jag känner att allt kommer att gå bra”. Men var den 14åriga flickan verkligen så kallblodig. Är det sant att hon hårdhjärtat vägrade att avslöja ens för den trogna ”Barbette”, som hon snart skulle skiljas från för alltid, vad som planerades. Den stackars kvinnan grät och frågade varför ”Fike” var så tystlåten och sluten om målet med den förestående avfärden. De som alltid varit vänner! Men ”Fike” förblev kall och sade att hon lovat hålla tyst. Man vill gärna tro att hon i verkligheten svek sitt ord och berättade för sin väninna vad som stod på. (Åtminstone gav de säkert varandra ett par ordentliga kramar innan det var tid att ta farväl).

Hur det än förhöll sig med den unga flickans känslor – en knapp vecka efter att brevet från Ryssland anlänt lämnade Sophie och hennes föräldrar slottet i Zerbst, med några få tjänare och ett minimum av kläder.[9] Delvis berodde det kanske på att den puritanskt lagde Christian August var snål av sig men kejsarinnan hade ju också anbefallt sina gäster att färdas enkelt och diskret. Officiellt var man bara på väg att avlägga visit hos Fredrik II av Preussen. Det första målet var mycket riktigt hovet i Berlin, där unga Sophie till sin mors förvåning och harm blev finare placerad än hon själv – vid kungens sida! Fredrik konverserade ”Fike” om allt mellan himmel och jord och tycks ha funnit henne charmant. (Men han kunde knappast förutse den kvällen att han en dag skulle föreslå inte en utan två lämpliga brudar i rad åt Sophies son och arvtagare. Än mindre att de två skulle hjälpas åt att, med ”bistånd” av Österrike stycka upp Polen. Hertigparet av Zerbst och deras dotter stannade i Berlin fem dagar.[10]  Till synes reste man sedan mot Stettin men vid Oder tog hustru och dotter farväl av sin make och far. (Han hade inte fått följa med till Ryssland). Från och med nu och tills de nådde rysskontrollerat område var Johanna och hennes dotter ”grevinnorna Reinbeck”. Den verkliga resan hade börjat.  Utan att någon av de tre visste det, föräldrarna fick aldrig uppleva det, inleddes därmed också ett nytt kapitel i Rysslands och Europas historia.[11]                    

 

 

                    

           

---

[1] Då Katarina senare skrev sina memoarer angav hon sitt födelsedatum enligt dåtida rysk tidräkning till 21 april 1729. Den julianska kalendern låg på 1700-talet 11 dagar efter den i de flesta västeuropeiska länder gällande gregorianska. Sverige behöll dock juliansk tidräkning till 1753. Enligt Katarinas egen uppgift inledde hon arbetet på sina minnen på sin 42årdag, 21 april(rysk tid), 1771. Hon hade då varit rysk självhärskare i nära nio år.   

[2] Stettin var den första större stad som föll för Gustav Adolfs trupper efter landstigningen 1630. Staden var då residensstad i det självständiga hertigdömet Pommern.

[3] Smeknamnet stavas olika i olika böcker. Tetzlaff skriver ”Fiekchen”,Troyat ”Figchen”

[4] Karl Fredrik var son till Karl XII:s äldre syster Hedvig Sofia och dennes make hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hedvig Sofia var kungens favoritsyster och hertigen hans lek- och stridskamrat de första krigsåren. En del antog därför att kungen ämnade utse sin systerson till tronföljare, i synnerhet som ”finansministern” Görtz tillhört Karl Fredriks stab innan han gått i svensk tjänst. Som bekant blev det istället Karls yngre syster och hennes man som efter kungens död i november 1718 besteg svenska tronen.

[5] Kejsarinnan Katarina blev sedermera närmast legendarisk för sina många älskare. Sammanlagt 12 lär vara kända till namnet.

[6] Dessa skildringar från Katarinas barndom uppvisar flera likheter med Sveriges drottning Kristinas ”självbiografi” hundra år tidigare. Båda beskriver i sina minnen en ansträngd relation till sin mor och att de i ungdomen ansetts fula. Hos båda återfinns också ordväxlingar med lutherska präster angående vissa religiösa dogmer. Man bör komma ihåg att båda dessa kvinnor, som var för sig och på olika sätt gjort exempellösa karriärer och som båda, om än av olika skäl konverterat till en annan tro, haft intresse av att i efterhand framhålla sin egenart i förhållande till kvinnor i allmänhet.  Det är beklagligt att den tredje legendariska drottningen i Europas historia, Elisabet I av England, inte skrivit likartade memoarer.

[7] Ytterligare ett dödsfall kring decennieskiftet 1740 var svenska drottningen Ulrika Eleonora, som avled 1741. Därmed inleddes den process som två år senare ledde till att Sophies morbror Adolf Fredrik, efter direkta påtryckningar från Ryssland, utsågs till svensk tronföljare. Elisabet av Ryssland är med andra ord initiativtagare både till blivande Katarina den storas ankomst till Ryssland och ”gustaviansks dynastin” i Sverige.  

[8] Då man läser dessa skildringar, som bygger på Katarinas sentida memoarer, får man onekligen känslan av att det var Johanna, inte hennes dotter, som skulle gifta sig med Rysslands tronarvinge.

[9] Sophie hade exempelvis inte med sig en enda riktig festklänning och modern hade bara två hovdräkter i bagaget.

[10] Det är troligt att Sophie under vistelsen i Berlin träffade kung Fredriks yngre syster Lovisa Ulrika, som var nio år äldre än hon och som ett halvår senare skulle resa till Sverige för att gifta sig med Sophies morbror, Adolf Fredrik.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Marie Tetzlaffs och Henri Troyats biografier över Katarina den stora(svensk översättning 1997 respektive 1979/nyutgåva 1987). Beskrivningen av Katarinas barndom och inledningen av resan till Ryssland omfattar hos Troyat bokens hela första kapitel och början på det andra. Hos Tetzlaff s. 11-28.