Islossning

 

Den långa kvinnan med det ljusbruna håret kastade en hänförd blick över bukten nedanför. Hon andades djupt och hostade till. Det fanns de som påstod att luften här långt ifrån var hälsosam för lungorna. Men vad spelade det för roll! Hon litade på doktorn. Och även om han skulle ha fel bekom det henne inte.

Att se solen gå upp över bukten på morgonen och sjunka ned bakom Vesuvius på kvällen, lyssna till vågorna som slog mot stranden och klipporna. Att besöka de berömda grottorna, sätta sig vid pianot och spela musik, vara fri från all uppvaktning, nåja, nästan all uppvaktning och inte minst de långa samtalen med doktorn Allt detta var paradiset. När hon var här kändes det verkligen som en isskorpa lossnade från hjärtat och sinnet. Som hon nyligen utryckt det i ett brev.

Kvinnan vände blicken mot himlen.

-          Tack, herre, att du lett mina steg till denna plats, sade hon högt. Till svar kom den mjuka drillen från en fågel. Hon log och slöt ögonen för att låta sången riktigt tränga in i själen. Hon älskade fåglar, liksom hon älskade de flesta djur. Det var en av de många punkter som förenade henne och doktorn. Hur kunde någon vilja skada något som sjöng så vackert. Både hon och han gjorde vad de kunde för att få slut på fågeljakten men det skulle nog ta tid, tyvärr. Hennes ansikte blev bistert: om en person i hennes ställning befallde folk att sluta jaga fåglar borde de lyda!

 

Plötsligt hördes ett hundskall bakom henne. Hon skrattade till; doktorns hund, förstås.

-          Hitåt, kom, ropade hon och i nästa ögonblick strök sig en stor, svart hund tillgivet mot hennes ben medan den utstötte glada skall. Hundens ägare, en lång, bredaxlad man med mörka glasögon och en aning ovårdat hår, kom några steg efter sitt husdjur Han smekte hundens huvud.

-          Plats, sade han mjukt men bestämt. Lugna dig!

Hunden lade sig genast vid sin herres fötter. Denne i sin tur vände sig till kvinnan.

-          Du har stått här länge nog, sade han i samma halvt ömma, halvt bestämda ton som till hunden. Du måste hem och sova.

Hon nickade och tog hans hand i sin.

-          Jag känner mig så lycklig här, sade hon lågt. Som om inga bekymmer fanns i världen.

Han såg henne djupt in i ögonen.

-          Inget annat är möjligt, Det finns inga sorger här.     

Med hunden skuttande efter sig gick de sakta tillbaka mot villan.