Kvinnlig regent, en fråga för krislägen

 

 

Om en knapp vecka ståndar bröllop i kungahuset.  Prins Carl Philip gifter sig och kommer förhoppningsvis med tiden att få barn. Det är dock knappast troligt att vare sig han eller hans ättlingar  någonsin kommer att bestiga tronen. Det finns två personer före dem på listan över efterträdare till vår nuvarande statschef. Vad man kanske inte tänker på är att om de gamla bestämmelserna vore i kraft, skulle det vara vår blivande konungs bröllop som går av stapeln 13 juni. Under sitt första halvår var Carl Philip Sveriges tronföljare. Visst har vi haft kvinnliga regenter förr men bara då ingen manlig kandidat funnits på nära håll. Fram till 1/1 1980 var det sönerna som normalt blev regenter i Sverige, oavsett om deras systrar var äldre.

Även om det inte varit uttryckligen förbjudet för kvinnor att regera har man i de flesta länder utgått från att det är sönerna som skall efterträda sina fäder på tronen. När frågan om kvinnlig tronföljd kommit upp har det nästan alltid varit i ett krisläge för monarkin. Det bör kanske sägas att jag här åsyftar europeiska nationer som existerat som oberoende stater före 1789. Låt oss titta på några exempel där frågan om kvinnlig tronföljd varit aktuell och vad det sedan fått för resultat. Min korta studie omfattar Frankrike, Sverige och Ryssland.

 I juni 1316, alltså för nästan exakt 700 år sedan, avled Ludvig X av Frankrike hastigt och för första gången på 300 år fanns ingen manlig arvinge till tronen. Drottningen var gravid men det skulle dröja ett halvår innan barnet kom till världen. Dessutom fanns en dotter från ett tidigare äktenskap men hennes börd var starkt ifrågasatt. Dilemmat var nu vad som borde ske om det väntade barnet också blev en flicka, vilken av de två prinsessorna skulle då ärva tronen? Efter diverse letande i gamla skrifter kom man fram till lösningen att helt enkelt förbjuda kvinnlig tronföljd i riket. Som motivering åberopade man en uppteckning från 500-talet av de saliska frankernas rättsliga sedvänjor, trots att det är tvivelaktigt huruvida dessa franker levat på fransk mark. Reglerna var dessutom svårtolkade. Här hittade man en bestämmelse som fråntog kvinnor rätten att äga jord, vilket uttolkades som att de inte heller kunde regera. (Se Saliska lagen och de saliska frankerna, Wikipedia). Följaktligen övergick den franska kronan till kung Ludvigs bror Filip, som nu blev Filip V. Det tveksamma i förfarandet understryks ytterligare av att Filip samtidigt understödde sin svärmor i en arvstvist om grevskapet Artois, som denna förde med sin brorson Robert. Sedan dess har begreppet ”salisk lag” förknippats med förbud mot kvinnlig tronföljd.

År 1590 infördes kvinnlig tronföljd i Sverige, under förutsättning att alla manliga ättlingar till Gustav Vasa avlidit. I 1544-års bestämmelser hade kvinnor uteslutits från tronföljden, såtillvida som kungaval skulle ske om ätten Vasa utslocknade på manssidan.(Se 1590 och 1544 års arvförening,). Införandet av kvinnlig tronföljd 45 år senare bottnade sannolikt i att kung Johan ville skydda sin ätt. Utöver Sigismund, som redan var kung i Polen, fanns endast en prins tillgänglig, hertig Johan, som var ett år gammal. Om det värsta skulle inträffa och prinsarna inte mäktade bevara sitt svenska rike, visste nu Johan att dottern Anna kunde ta över.

När riksdagen i Norrköping bekräftade bestämmelsen om kvinnlig tronföljd 1604 fanns det minst två manliga tronarvingar men Karl IX ville gardera sig mot faran att brorsonen Sigismund skulle återta sin svenska tron. Att beslutet om kvinnlig tronföljd inte bottnade i någon tidigmodern föreställning om jämställdhet visas av att samma riksdag beslutade att gods som donerats av kronan inte kunde ärvas av kvinnor; om ägaren av ett donerat gods dog utan söner skulle egendomen återgå till kronan, såvida inte dottern fann en passande make. (Se Norrköpings besluts gods.). Sverige tillät således kvinnlig tronföljd men begränsade kvinnors rätt att äga jord, medan man i Frankrike gjort tvärtom två århundraden tidigare

Med kortare avbrott för perioden 1650-83 gällde bestämmelsen om kvinnlig tronföljd fram till 1743, då ätten Hollstein Gottorp introducerades i Sverige. Ständerna fastställde då att endast Adolf Fredriks manliga ättlingar skulle ärva tronen, vilket kom att gälla även för huset Bernadotte fram till 1980 .

Vad Ryssland beträffar kan helt kort nämnas att efter Peter den stores död 1725 regerade ett flertal kvinnor under återstoden av seklet, med undantag för kortare perioder av manligt styre. Liksom i de övriga fall vi granskat saknades en självklar manlig arvinge till tronen men här var inte tal om några nedskrivna bestämmelser, utan om regelrätta stadskupper som förde de olika kvinnorna till makten, Då Paul I bestigit tronen 1796 införde han genast förbud mot kvinnlig tronföljd, troligen av hat mot sin mor Katarina.

Av alla dessa exempel ser vi att frågan om kvinnliga regenters vara eller icke vara ofta kommit upp i krislägen. Sverige och dess kronprinsessa kan glädja sig åt att leva i en lugnare tid.