I sitt
program om Gustav IV Adolf kallar Herman Lindqvist Gustav III för ”vår ende
solkung” och gör därmed en direkt jämförelse mellan Gustav och Ludvig XIV. Man
vet att Gustav varit mycket intresserad av både Ludvig själv och hans tid. Han
läste memoarer av tidens stora politiker och lär, enligt Leif Landens biografi,
själv ha planerat att skriva en biografi över kardinal Richelieu. Gustav fann
också likheter mellan Fronden i Frankrike på 1640-talet och turbulensen kring
det svenska hovet 1756. Det är värt att notera att Ludvig XIV och Gustav var
lika gamla (tio år), då dessa båda omskakande episoder drabbade dem. Som kung
strävade Gustav att, i likhet med Ludvig ett sekel tidigare, bygga upp ett
system där kungen stod i centrum av såväl hovlivet som riket i stort.
En indirekt
likhet mellan dessa båda kungar är den roll deras mödrar spelat, både i deras
personliga liv och vid hovet. Varken Ludvig XIII eller Adolf Fredrik ägde kraft
att gestalta kungamakten utåt och kom att överlämna denna roll till sin hustru;
(i Ludvigs fall kanske mer av oförmåga och på grund av tidig död en av direkt
ovilja att spela rollen av härskare). Vilka var då de kvinnor som i varsitt
land och under varsin epok uppfostrade varsin solkung?
Både Anna av
Österrike och Lovisa Ulrika av Preussen kom från europeiska stormakter, Anna
dock från det på sakta nedgång stadda katolska Spanien medan det reformerta Preussen
på Lovisa Ulrikas tid blivit ett kungadöme, för att inom hundra år efter hennes
död foga samman de tyska småstaterna till ett kejsardöme.
Annas mor, Margareta, var på en gång from
katolik, politiskt aktiv och kulturellt intresserad, en kombination som gick i
arv till hennes äldsta dotter. Margareta dog emellertid då Anna var 10 år och
fyra år senare giftes flickan bort med den likaledes 14-årige Ludvig XIII av
Frankrike.
Under de
följande årtiondena verkar Anna ha sökt balansera mellan de olika konstellationerna
vid hovet. Hennes relation till Ludvig var konstant ansträngd och i förhållande
till kardinal Richelieu tycks hon ha växlat mellan underhandling och
konfrontationspolitik. Det hela hjälptes knappast upp av att hon både
misstänktes för otrohet med hertigen av Buckingham och bevisligen
korresponderat med sin bror, kungen av Spanien, mitt under pågående krig mellan
de båda länderna.
År 1638 var
läget i stort sett sådant att drottningen antingen skulle få en son eller
tvingas skilja sig. I september föddes sonen Ludvig, efter 23 års väntan på en
tronföljare. Därmed var äktenskapet räddat men in i det sista var drottningens
ställning oklar, trots att hon snart fick ytterligare en son, Filip, med sin
man.
Åren 1642-43
innebar en vändpunkt i Annas liv. I december förstnämnda år dog Richelieu och
ett halvår senare följdes han av Ludvig XIII. Drottningen lyckades snabbt göra
sig till regent i den fyraårige Ludvig XIV:s namn och började att, med hjälp av
sin förtrogne rådgivare kardinal Mazarin, förvalta styrelsen av riket i väntan
på gossens myndighet
Eftersom
Ludvig i det närmaste kommit som en räddare för drottningen omfattade hon honom
med särskilt stark kärlek och ville ofta ha honom i sin närhet. De lekte
tillsammans, gav sig ut på åkturer i vagn och badade ihop i Annas badrum,
vilket den lille kungen var särskilt förtjust i. Den yngre brodern fick inte samma
uppmärksamhet men blev heller inte direkt ”mobbad” av sin mor. Hon var dock
noga med att poängtera att Ludvig var kungen och därför alltid måste lydas,
även då bröderna lekte. Detta hindrade dem inte från att slåss som syskon
brukar men inte heller från att skapa ett lojalitetsband som, trots periodiska
påfrestningar, höll livet ut.
Utöver att
umgås med Ludvig älskade Anna att gå på teater, även då hovsorg rådde. Hon
adlade författaren Corneille och gav också bidrag till mindre framstående
dramatiker. Därtill organiserade hon välgörenhet och var noga med att vörda Gud
och regelbundet gå till nattvarden. Ett annat utmärkande drag hos henne var bördsstoltheten;
porträtten av de spanska förfäderna intog en hedersplats i hennes gemak vid
sidan av krucifix och helgonreliker.
Den stora
krisen i Ludvigs barndom var det uppror som bröt ut 1648 och pågick i större
eller mindre grad fram till 1653. Furstar, borgare och präster ingick i
upprorsrörelsen, som kallade sig ”fronden”, efter det franska ordet för slunga.
Bland de viktigaste orsakerna till missnöjet var de styrandes skattpolitik och
misstro mot änkedrottningens rådgivare Mazarin, trots att han emellanåt tycks
ha dämpat hennes vrede och fått henne att inta en försonligare hållning
gentemot oppositionen. Vid några tillfällen tvingades kungafamiljen lämna Paris
men hur kritiskt läget än var bevarade Anna, åtminstone inför Ludvig, alltid
lugn och fattning, vilket sonen aldrig glömde. I sina memoarer skrev han, som
det återges i översättningen av Antonia Frasers bok Ludvig XIV och kärleken: ”Den kraft med vilken denna furstinna
vidmakthöll min krona under de år då jag ännu ej var istånd att själv handla
var för mig ett tecken på hennes tillgivenhet och dygd".
Icke desto mindre uppstod vissa slitningar
mellan mor och son mot slutet av Annas liv. Sedan Ludvig gift sig med en spansk
kusin och tagit över styret i Frankrike uttryckte änkedrottningen starkt
ogillande mot hans kärleksliv utom äktenskapet. Någon fiendskap mellan dem var
det dock aldrig tal om och då Anna de sista åren regelbundet var svårt sjuk
brukade Ludvig sova i hennes rum. Efter
moderns död i januari 1666 befallde kungen att hon skulle räknas som regerande
monark och få en begravning i enlighet därmed. Det var en innerligt sörjande
son som på detta sätt gjorde sin mor den sista tjänsten.
Lovisa
Ulrika var redan tidigt tänkt som drottning av Sverige. En faster till henne
hade på sin tid varit gift med Fredrik av Hessen Kassel, som vid tiden för
flickans födelse just blivit kung av Sverige under namnet Fredrik I. I väntan
på att det nya svenska kungaparet skulle producera en lämplig brudgum gav
Fredrik Vilhelm av Preussen sin dotter namnet Ulrika efter sin FD svågers nya
hustru. Det svenska kungaparet var också hennes Gudföräldrar och hon brevväxlade
regelbundet med Ulrika Eleonora. Någon svensk kronprins kom dock ej till
världen och planerna fick därför skrinläggas. När de så småningom togs upp på
nytt var det den nyvalde svenske tronföljaren Adolf Fredrik av Hollstein
Gottorp som friade. Fredrik den store rådde honom visserligen att välja hans
andra ogifta syster, eftersom Lovisa Ulrikas högdragenhet och fallenhet för
intriger knappast skulle passa för svenska förhållanden men prinsen stod på sig
i sitt val
Den
furstinna som 1744 blev kronprinsessa av Sverige vid 24 års ålder kom från ett
hov där upplysningen stod högt i kurs, åtminstone vad hennes mor Sofia och
hennes äldste bror Fredrik beträffade. Genom dem hade hon stiftat bekantskap
både med Voltaires skrifter och med honom själv. I motsats till Anna av
Österrike var hon inte religiöst lagd men var heller inte alldeles främmande
för religionens psykologiska värde. Man kan förmoda att hon trodde på personlig
kontakt med Gud, utan förmedling av präster eller andra mellanhänder. I fråga
om bördsstolthet var de båda drottningarna lika: Lovisa Ulrika var så ivrig att
föra Preussens talan i sitt nya hemland att hon diskuterade politik med sin
make vid ett av deras tidigaste möten.
Lovisa
Ulrika uppfattade sin man som sympatisk och godhjärtad, förmodligen i en känsla
av att kunna styra honom. Till skillnad från Frankrike, där kungen åtminstone
på papperet var enväldig, var emellertid den svenska kungamakten i hög grad
begränsad sedan dryga tjugo år. Enligt regeringsformen måste kungen styra ”med
råds råde”, dvs. ta hänsyn till rådets uppfattning i olika frågor. I praktiken
hade kungamakten i det närmaste blivit rent dekorativ. Lovisa Ulrika stod således
inför uppgiften att bekämpa ett helt styrelseskick och inte endast revolterande
undersåtar, som i Frankrike under fronden.
I väntan på
en utveckling mot starkare kungamakt ägnade sig kronprinsessan, senare
drottningen, åt kulturella uppgifter. I likhet med drottning Anna älskade hon
teatern och gynnade den men hennes intressen var betydligt mångsidigare. Hon
studerade bland annat matematik och engelska och stod i brevkontakt med några
av tidens filosofer, Som Voltaire och Helvetius Hon ägde en stor samling växter
och djur, som systematiserats av Linné och enligt Olof Jägerskölds biografi kan
man se hennes och makens naturaliesamlingar som en av Riksmuseets grundstenar.
Hon grundade därtill vitterhetsakademin, som på hennes tid delvis hade samma
uppgifter i fråga om utveckling av svenska språket som sonens svenska akademi
senare skulle få. Enligt Jägersköld fanns dock ett drag av politik över
sällskapet, då drottningen gärna tycks ha släppt in personer som betraktades
som användbara för hennes politiska syften.
Målet att
stärka kungamakten lämnades aldrig ur sikte och vid två tillfällen verkade hon
aktivt för detta. I mitten av 1750-talet planerades en revolution som
åtminstone delvis hade drottningen till initiativtagare även om detaljplaneringen,
eller snarare bristen på sådan, låg hos andra. Försöket slutade i fiasko som
kostade ett antal personer livet, däribland några av landets främsta adelsmän. I
efterdyningarna gick rykten om att de styrande planerade att mörda drottningen,
eller åtminstone avsätta kungaparet men de kom ifrån med blotta förskräckelsen.
Några år senare sökte drottningen skaffa sig större makt genom att agera
vågmästare mellan de två rivaliserande partierna, hattar och mössor. Också
detta försök gick i stöpet och kronprins Gustav framstod alltmer som
hovpartiets ledare.
Prinsen var
länge sin mors favorit i familjen och på det rent intellektuella planet hade de
stort utbyte av varandra. De läste och diskuterade sin tids filosofer
tillsammans och när drottningen på senare år besökte sitt gamla hemland köpte
hon presenter som Gustav kunde förväntas uppskatta. Efter sonens statsvälvning
1772 förklarade hon för sin bror Fredrik den store att hon var fullt beredd att
gå i krig mot Preussen om han satte sig emot regimförändringen i Sverige Om hon
förlorade striden skulle hon dö som en värdig syster till Fredrik.Lovisa
Ulrika var dock allför lynnig och krävande för att kunna etablera en relation
till något av sina barn i still med den Anna av Österrike haft med Ludvig XIV. Medan
Anna konsekvent markerat att Ludvig stod över sin yngre bror i rang hade Lovisa
Ulrika en tendens att spela ut barnen mot varandra, först Gustav mot Karl och
sedan, när han blivit kung, de yngre mot deras storebror. Detta är säkert en
förklaring till senare slitningar i familjen.
Med tanke på hur lika mor och son var är det
kanske inte konstigt att det uppstod kontroverser och att de blev allvarligare
ju äldre Gustav blev. Även om änkedrottningen beundrade sin sons handlingskraft
1772 hade hon svårt att smälta att hon inte längre var den självklara ledaren i
kungahuset och Gustav, som insåg att modern skulle lägga beslag på all makt om
hon inte stoppades, gjorde helt klart vem som nu bestämde, både i riket och
inom familjen. När Sofia Magdalena blev gravid följde den stora tragedin. Även
om de första ryktena om drottningens förbindelse med hovstallmästare Munck kan
ha kommit från annat håll var Lovisa Ulrika otvivelaktigt den drivande kraften
i förtalskampanjen och följden blev att mor och son bröt kontakten i fyra år;
de sågs inte igen förrän strax före hennes död. På sommaren 1782. Trots att de
försonades utåt tvivlade många på att allt verkligen var glömt och när modern
dog kort därefter var Gustav inte närvarande. Man kan anta att han känt sig befriad
av moderns död, även om han säkert också sörjde.
Reflektioner.
Det är
naturligtvis svårt att jämföra två personer som levt under helt olika epoker
och uppfostrats vid så olika hov som det konservativa spanska och det av
upplysning präglade preussiska. Med tanke på att både Ludvig XIV och Gustav III
kom att bygga system där de själva utgjorde det absoluta centrumet är det ändå
spännande att ställa deras mödrar, som båda dominerade sina söner i många år,
vid sidan av varandra. Den omedelbara frågan blir varför relationerna
utvecklade sig så olika och hur det kom sig att Lovisa Ulrika i slutändan svek
sin son så gruvligt, medan Anna in i det sista lade sig vinn om att ge sin son
all kärlek hon förmådde. Att ge ett entydigt svar på dessa frågor är naturligtvis
omöjligt men en del av svaret kan ligga i de olika förutsättningarna under
sönernas barndom.
Efter sin
mans död fick Anna av Österrike utveckla hela sin energi för att bevara sin
sons krona under fronden. Även om det säkert var påfrestade gav det henne
chansen att vara härskare, om än med hjälp av Mazarin. Hur dominerande Lovisa
Ulrika än var, både privat och offentligt, var det den svage Adolf Fredrik som
representerade kungamakten rent tekniskt. Om drottningen fått möjlighet att
företräda en minderårig monark skulle hon helt säkert, på samma sätt som Anna,
lagt ned all kraft på att vidmakthålla sonens krona medan han ”ännu ej var i
stånd att själv handla”. Som det nu var
levde hon vid sidan av en man som varken på pappret eller i kraft av sin egen
personlighet var kapabel att utöva makt. Hon befann sig ofta i underläge
gentemot ständerna och måste maktlös se hur kungamakten var på defensiv, ibland
nästan helt upphävd.
När hennes
stora önskan slutligen uppfylldes var det Gustav som ensam utfört storverket och fick
all ära och glans av sin bedrift. Den modiga och starka drottningen kände sig
försmådd och bortglömd, kanske värdelös och misslyckad. Det blev då en
besatthet hos henne att hävda sin maktställning, rentav till priset av sonens
och familjens lycka. Man kan cyniskt fråga sig hur relationen mellan Gustav III
och hans mor hade gestaltat sig om Adolf Fredrik följt Ludvig XIII:s exempel
och dött i förtid. En viktigare fråga gäller den ovan omnämnde Gustav IV Adolf.
Hans liv präglades mycket av de rykten som kommit i svang om hans oäkta börd,
rykten som Lovisa Ulrika underblåst. Vilket hade hans öde blivit om Gustav III
och hans mor haft samma varma relation som Ludvig XIV och Anna av Österrike?
vv
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar