Axel von Fersens död, försvar av kungamakten?

20 juni 1810 lynchades riksmarskalken Axel von Fersen av en rasande mobb på Riddarhustorget i Stockholm. Han beskylldes för att ha mördat rikets tronföljare Carl August genom att ha låtit förgifta honom. När historiker och andra skribenter diskuterar denna tragedi brukar fokus ligga på överhetens skuld till vad som hände: Vilket ansvar hade kungen, befälhavaren för trupperna eller de enskilda officerare och soldater som lät mobben slita sönder riksmarskalken utan att ingripa?  Det finns också en tendens att betona att flera av de militära ledarna i Stockholm, som generaladjutant Silversparre och general Adlercreutz, var motståndare till ”gustavianerna”, det parti som verkade för att den avsatte Gustav IV Adolfs son skulle utses till tronföljare och som familjen von Fersen ansågs symbolisera. Riksmarskalkens död ses som den definitiva dödsstöten mot gustavianernas ambitioner   

Frågan om överhetens ansvar är naturligtvis berättigad eftersom det åligger en någorlunda rättvis stat att hindra att människor misshandlas till döds, vilket brott de än kan ha begått. Men samtidigt skulle Fersenska kravallerna aldrig ha ägt rum om inte tillräckligt många ”vanliga” människor trott på ryktena att kronprinsen mördats. Det är därför minst lika viktigt att försöka förklara folkets beteende 20 juni 1810 som att diskutera makthavarnas agerande: Vad drev hederliga stockholmare att gå ut på gatan och ta livet av en obeväpnad man, istället för att kräva att hans skuld i kronprinsens död utreddes av myndigheterna?  Det är också sant att gustavianerna förlorade på Fersens död men var det antigustavianska känslor som drev mobben att handla som den gjorde?       

I en artikel från 2010 (mordet på Axel von Fersen, publicerad på www.alltomhistoria.se 28/5 2010), diskuterar Åke Persson kortfattat motiven bakom mordet. Han förklarar mobbens handlande med folkets ”klasshat” mot adeln. Det är säkert riktigt att sådana tankar och känslor fanns med i bilden men är det hela förklaringen till vad som hände? Folkets föreställningar om de förhatliga herrarna anses visserligen vara av gammalt datum men enbart forskningens stora intresse för Fersenska mordet visar hur unikt det är i vår historia. Varför greps folket plötsligt av så otyglad mordlust att det nästan bokstavligen slet en människa i stycken, mitt på ljusa dagen och inför ögonen på stadens högsta militärer?  För att förstå detta måste vi söka oss tillbaka till de händelser som utspelats på den svenska politiska scenen under årtiondena närmast före Fersens död. Sett ur detta perspektiv blir det paradoxala resultatet att vad som i förstone ser ut som folkets revolt mot överheten i tidens revolutionära anda lika gärna kan beskrivas som ett försvar av kungamakten.

Antagandet att kronprins Carl August blivit mördad då han plötsligt föll från sin häst under en manöver i Skåne i maj 1810 lät säkert sannolikt för samtiden. Bortsett från de revolutionära omvälvningarna i Frankrike 20 år tidigare, som i sig gjort kungamakten osäker, hade svenska kungar på senare tid haft det hett om öronen. De två senaste kungarna hade antingen mördats eller handgripligt avsatts från sin tron. Christopher O’Regan visar i sin bok kärlekens krigare på den häftiga reaktion av sorg och hat som mordet på Gustav III 1792 utlöste bland folket. Även om den i viss mån framprovocerades av kungens anhängare byggde den utan tvekan på äkta känslor. Kungen sågs av många som en garant mot adelns förtryck av folket och det faktum att de nya makthavarna visat sig benägna att tysta ned hela historien väckte frågor i opinionen om vem som ytterst låg bakom hans död. Då kungen förevisades polide de parade hördes mumlanden om att adeln hatade den som älskade folket och när några av de huvudanklagade tilläts lämna landet, fälldes sura kommentarer om att de inte skulle ha kommit så lindrigt undan om det inte varit för deras börd. Nidvisor, där adeln som stånd gjordes ansvarigt för attentatet, diktades ute i landet och på hösten 1792 mottog hertig Karl ett anonymt brev där han anklagades för att vilja förgifta den omyndige Gustav Adolf. Också här pekades adeln i sig ut som medskyldig till mordet på hertigens bror. Ännu två år efter skottet på maskeraden förekom anspelningar på hur skiftande behandlingen av olika mördare var, inte bara med avseende på deras stånd utan också vilken typ av mord de begått: då en man, som tydligen mördat en kvinna, fördes till schavotten i mars 1794 utbrast åskådarna rasande: ”Så straffas den som mördar en gammal käring men kungamördare får leva”.    

1809 inträffade en ny omvälvning i landet; en grupp adliga officerare arresterade utan vidare Gustav IV Adolf och tvingade honom att abdikera. Kungen var inte på långt när så karismatisk och tilldragande som fadern och förlusterna i det ännu pågående kriget mot Ryssland gjorde knappast saken bättre. Icke desto mindre uppskattade opinionen kungens rättrådighet och sparsamhet och när han fördes genom landet för att förvisas på livstid gav många uttryck för sympati och medlidande, vilket bland annat omnämns i Gardar Sahlbergs bok Fersenska mordet.  Den tronföljare som utsågs efter statskuppen, den danskfödde Kristian (i Sverige Carl) August av Augustenburg, var en sympatisk man som förstod att på kort tid göra sig älskad av folket, vilket Sahlberg också ger flera exempel på.  När prinsen plötsligt avled av slaganfall spreds snart ryktet att han förgiftats av Axel von Fersen och hans anhang.

 Folkets misstro mot adeln anses, som jag nämnt ovan, vara av gammalt datum. Dick Harison nämner upprepade gånger i sina medeltidshistoriska böcker myten om ”den gode konungen” som försvarar folket mot de förtryckande ”herrarna”. Var kungen/tronföljaren kom ifrån eller vilken släkt denne tillhörde spelade säkerligen ingen roll, så länge han uppfattades som pålitlig. Gör man tankeexperimentet att överföra dessa folkliga föreställningar om konung kontra adel på situationen i Sverige sommaren 1810, är det lätt att se hur känslorna måste ha svallat bland rojalistiskt sinnade undersåtar. Adeln hade på relativt kort tid mördat en god konung och förvisat en, om inte exemplarisk så i alla fall rättrådig, furste ur landet. Nu verkade det som om de också mördat en älskad tronföljare. Man kan i fantasin nästan höra hur tungor och tankar löpte på Stockholms kaffehus och krogar: Den här gången skulle ”herrarna” inte komma undan. Om staten inte vågade ge högadliga förrädare och brottslingar vad de förtjänade, skulle folket göra det själv.   De som tagit makten efter marsrevolutionen 1809 behövde bara spela på dessa stämningar i opinionen för att underminera gustavianernas politiska ställning. Därmed inte sagt att man från regeringens sida med berått mod ville mörda riksmarskalken men vi vet tillräckligt för att fastslå att någon form av uppträde iscensatts vid kortegen med kronprinsens lik. Syftet var troligen att skrämma gustavianerna till underkastelse eller kanske att få anledning att arrestera den legendariske Fersen, som symboliserade den gamla regimen. Som så ofta visade det sig lättare att piska upp stormen än att dämpa den. Det som från regeringens sida var tänkt som varning till de politiska motståndarna att hålla sig stilla slutade i brutal misshandel och död.

Sett ur folkets perspektiv var mordet på Axel von Fersen inte så mycket att se som en följd av rent hat mot en förlegad överklass, snarare ett försvar av den ”upplysta kungamakten” gentemot en maktlysten, folkförtryckande adel; ett slag i den gamla striden mellan kung och herrar, där folket uppfattar kungen som en vän och beskyddare. Sådana tankar har troligen inte varit klart uttalade av dem som deltagit i kravallerna men ändå en drivfjäder till tragedin på Riddarhustorget 20 juni 1810. Om detta scenario över bakgrunden och ”massans” motiv till Fersenska mordet stämmer är det en tragisk ironi att kronprinsen inte alls blivit mördad. Han var sjuklig redan innan han kom till Sverige och några hållbara bevis för att någon överhuvudtaget planerat att mörda honom finns inte. Ett indirekt bevis på motsatsen är det faktum att inga ansatser till kontrarevolution genomfördes efter kronprinsens plötsliga död i maj 1810. Om gustavianerna verkligen haft för avsikt att mörda prinsen måste de ha insett att mordet i sig inte skulle lösa några problem. De som en gång störtat Gustav IV Adolf skulle aldrig frivilligt ha gått med på att hans familj återinsattes på tronen, hur många tronkandidater man än röjde ur vägen. Mordet på kronprinsen måste rimligen följas av en snabb militär operation i huvudstaden, någonting liknande händelserna 13 mars 1809 eller Gustav III:s statsvälvning 1772. Att 1809 års män ostört kunde sitta kvar vid makten efter kronprinsens död är ett starkt indicium på att den var naturlig.

Om Axel von Fersens sorgliga slut, som jag velat antyda här, är att se som en följd av folkets frustration över att ”deras kungar” de senaste åren blivit så illa behandlade av adeln utan att de ansvariga fått något verkligt straff, är det även höjden av ironi att de som verkligen drog fördel av upploppet 20 juni var gustavianernas motståndare. De som innehade makten vid tiden för Fersenska kravallerna var i flera fall släktingar till eller hade haft förbindelse med kungamördarna från 1792. Den förnämste av dem var Karl XIII själv, vars roll aldrig blivit utredd varken i sammansvärjningen mot Gustav III eller i Fersenska mordet.