5 juni 2016
är det 700 år sedan Ludvig X av Frankrike dog. Han regerade bara i ett och ett
halvt år och är inte särskild känd i dag. Han tycks inte heller ha uträttat
mycket och hans historiska tillnamn, le Hutin, ”den trätgrige” eller med ett
modernare ord ”den grälsjuke”, antyder snarast en ganska svårhanterlig person,
någon som har svårt att höra på andras argument och lätt hamnar i ordväxlingar.
Ändå kan det vara värt att uppmärksamma honom, dels just för att han idag
förmodligen är ganska okänd både i Frankrike och Sverige, dels som exempel på
svårigheten att efterträda en ”stor man” och hantera de spänningar som uppstår
då en sådan ledare plötsligt försvinner mitt i en osäker tid.[1]
Ludvig X var
äldste son till Filip IV av Frankrike, som också kallades ”den sköne”. Denne
konung hade som huvudmål att stärka statens/kungens makt i riket och utöka
antalet områden och städer som lydde under den franska kronan. Denna politik
gick ut över ett antal adelsmän som hittills utövat den egentliga makten inom
sina respektive territorier men även över större maktcentra, såsom den engelske
kungen, den mäktiga tempelherreorden och den mäktigaste potentaten i den
kristna världen, hans helighet påven i Rom. År 1303, då prins Ludvig var ungefär
14 år, hade Filip helt sonika låtit fängsla påve Bonifatius VIII och några år
senare bidragit till att flytta påvehovet till Avignon. Denna stad tillhörde
visserligen inte Frankrike men låg så nära detta rike att Filip var i stånd att
utöva stark kontroll över påven, som nu dessutom var fransman. Den långa
processen att krossa tempelherrarna, som inleddes med deras fängslande 1307 och
slutade med brännandet av deras stormästare strax före Filips död 1314,
åstadkom häftiga debatter och stridigheter. Adelns makt beskars kraftigt under
Filip. Storbaronerna förlorade sin rätt att föra krig inbördes eller prägla
egna mynt. Filip lade sig också vinn om att i sin maktutövning förlita sig på
män av borgerlig härkomst på bekostnad av adeln och att i kritiska lägen vädja
till borgerskapet för att få stöd för sin politik. Allt detta åstadkom
självfallet bittra dispyter och oro bland dem som såg sin makt begränsad eller
helt omintetgjord. Filips skattepolitik ledde ibland till uppror också bland
borgarna, vilka i slutändan slogs ned och straffades med döden. Att efterträda
en sådan ledare är svårt i sig: fienderna är på förhand negativt inställda till
”tyrannens” arvtagare, anhängarna väntar sig att efterträdaren skall fortsätta
på sin föregångares väg. Är man själv osäker och karaktärssvag blir uppgiften
närmast omöjlig.
Medan allt
detta hände växte prins Ludvig upp till man. Vid 14-15 års ålder giftes han
bort med prinsessan Margareta av Burgund, som härstammade från en sidolinje av
det franska kungahuset. Vid samma tid blev han kung av Navarra som tillfallit
honom genom arv från hans mor.[2]
År 1311 fick paret en dotter som döptes
till Johanna.[3] Tre år
senare inträffade katastrofen. Ludvigs hustru anklagades för äktenskapsbrott,
förvisades från hovet och sattes i fängelse. Också hans svägerska Blanche, gift
med Ludvigs yngre bror Karl, fängslades för otrohet. Blanches syster Johanna,
gift med Ludvigs mellanbror Filip, ansågs ha underlättat de andras förehavanden
och greps även hon, men tilläts leva under mildare förhållanden. Den som
angivit de tre kvinnorna var ingen mindre än drottning Isabella av England,
syster till de tre kungasönerna. Strax därefter dog påve Clemens V. Därmed
fanns det ingen möjlighet att snabbt få Ludvigs äktenskap upphävt, så att han
skulle kunna gifta om sig. Dessutom måste man nu hitta en lämplig påve bland
kardinalerna, vilka å sin sida var mer splittrade än någonsin, inte minst till
följd av kung Filips hårdhänta politik mot påvestolen. Till råga på allt blev
kungen själv sjuk i hjärnblödning och dog i november 1314, kanske i viss mån
beroende på den senaste tidens påfrestningar. Den oerfarne Ludvig stod nu inför
uppgiften att styra ett rike fyllt av politiska motsättningar och dessutom just
drabbat av hungersnöd. Att han nyligen blivit utskämd genom hustruns otrohet
gjorde knappast saken bättre. Ludvig var nu 25 år.
Det är
kanske inte så underligt att han kom att söka stöd hos de konservativa
baronerna. Eftersom dessa befunnit sig i underläge under Filip var de mer
jämställda med Ludvig än faderns borgerliga ministrar, vilka såg på den nye
kungen med viss nedlåtenhet. Baronernas främste representant var Ludvigs
farbror Karl av Valois, som starkt ogillat sin brors behandling av
tempelherrarna och minskningen av högadelns makt. Kort tid efter Filips död
arresterades flera av de borgerliga rådsmedlemmarna och den främste av dem
avrättades på våren 1315. På sommaren samma år drog Ludvig X i krig mot
Flandern. Frankrike hade länge strävat att göra grevskapet Flandern till en
vasallstat vilket ledde till upprepade skärmytslingar. Senaste gången var på
sommaren året innan. Nu var det dags igen. Om Ludvig hoppats att vinna ära som
krigare bedrog han sig. Fälttåget slutade i nederlag och dessutom i ett
särskilt nesligt sådant. Det blev inte ens någon drabbning. Armén nästan
bokstavligen regnade bort och tvingades retirera till sitt eget territorium.
Efteråt betecknades den, helt riktigt, som ”den smutsiga armén”. En ljusglimt i mörkret var att Ludvigs nya
drottning anlände till Frankrike på sensommaren 1315. Trots att den fängslade
Margareta alltjämt var hans hustru hade försöken att finna en ny gemål inte
upphört. Man fastnade för den napolitanska prinsessan Clementia. Hon beskrevs
som mycket vacker och var känd för sin fromhet och sin strävan att hjälpa de
fattiga och nödlidande. När Margareta av Burgund avled i sitt fängelse på våren
1315 fanns inga hinder för det nya äktenskapet.[4]
Det nya kungaparet gifte sig vid en relativt enkel ceremoni i augusti 1315 och
tycks ha blivit mycket lyckliga.
Efter giftermålet
skedde en förändring i kungens sätt att regera. Hans svägerska Johanna, som
anklagats för medskyldighet i Margaretas otrohet, släpptes och återvände till
sin make. Något senare frigavs också kung Filips gamla rådgivare. Kanske var
det, som Druon hävdar, Clementias mildhet som påverkade kungen positivt men det
är också möjligt att Ludvig kände sig säkrare på sin tron och önskade markera
ett avstånd till storbaronerna. Dessvärre medförde amnestin inte något slut på
de problem och motgångar som tycktes förfölja den nye konungen. En svårlöst
fråga gällde grevskapet Artois i norra delen av landet. Detta
grevskap tillhörde vid denna tid grevinnan Mahaut. Hon var mor till kungens
båda svägerskor Johanna och Blanche och hade i samband med sina döttrars giftermål
fått Artois i utbyte mot att hennes övriga landområden tillerkändes kronan, som
del av deras hemgift. Hennes brorson Robert hävdade emellertid att grevskapet
rätteligen var hans och lierade sig med den lokala adeln i deras uppror mot
grevinnan. Kung Ludvig försökte medla i konflikten men då ingen lösning tycktes
möjlig drog han tillslut in grevskapet till kronan, vilket på intet sätt
innebar slutet på tvisten.[5]
Som om detta
inte var nog kastade nu också den gamla processen mot tempelriddarna sin skugga
över Ludvig X:s regering. På förvåren 1316 fördes en före detta ordensmedlem
inför kungen och erkände att han och en annan broder på order av en italiensk
kardinal bedrivit svart magi mot Ludvig och dennes yngre bror Filip. Kardinalen
var brorson till den påve som Filip den sköne på sin tid låtit fängsla. De båda
männen hade på kardinalens order tillverkat vaxfigurer av kung Ludvig och hans
bror och sedan stuckit nålar i dem. Riddaren berättade bland annat att
kardinalen gjort sig lustig över kungafigurens stora könsorgan.[6]
Någon dag efter förhöret hittades den halvt förvirrade tempelherren död i sin
cell efter att ha begått självmord
Om det nu
berodde på stress efter alla problem han fått utstå, svart magi, förgiftning
eller allmänt vacklande hälsa – vid månadsskiftet maj-juni 1316 drabbades
Ludvig av häftiga magplågor. Ingenting hjälpte och snart stod det klart att han
skulle dö. På sitt yttersta var han mer angelägen att skänka sin hustru gåvor
och ge legat till människor han förbrutit sig emot än om att ordna upp rikets
styrelse. Ändå var detta mer nödvändigt än någonsin. För första gången på 300
år fanns ingen självklar arvinge till tronen. Clementia var gravid men ingen
kunde ju veta hur det skulle sluta och hur som helst måste någon agera regent
under barnets minderårighet. Dessutom hade man frågan om prinsessan Johanna,
dottern i äktenskapet med Margareta. Var hon Ludvigs flicka eller ett resultat
av hustruns otrohet och om hon var Ludvigs dotter, skulle hon stå före sitt
kommande halvsyskon i tronföljden? Kungens underlåtenhet att ge besked i dessa
frågor skulle leda till svåra förvecklingar de kommande åren. I förlängningen
öppnade det vägen för de tvister som utmynnande i hundraårskriget mellan
Frankrike och England.
Ludvig X, den
trätgirige, dog natten mellan 4-5 juni 1316 på slottet i Vincennes. Han blev 26
år.[7]
[1] Denna
text bygger till stor del på Maurice Druons romansvit ”den dömda ätten”, som
jag skrivit om tidigare. Jag är medveten om riskerna med att använda romaner
som grund för historiska texter. Jag kommer dock att koncentrera mig på
uppgifter som antingen går att bekräfta på annat håll eller som rimligen måste
vara korrekta. Sålunda kommer ingen att utpekas som skyldig till kungens död,
vilket är fallet hos Druon.
[2] Inte
mycket är känt om Ludvigs ungdom. Enligt Druon fick han i tonåren, någon gång i
samband med giftermålet, en dotter med en tjänarinna i faderns palats. Denna
dotter blev sedermera med påvlig sanktion abbedissa i ett kloster i utkanten av
Paris. Att uppgiften om utnämningen står i noterna till Druon bok och inte i
romanens huvudtext tyder, som jag ser det, på att den är korrekt.
[3] För
enkelhetens skull används genomgående försvenskade namn på kungliga personer.
[4] Det är
inte uteslutet att hon mördades enligt Ludvigs önskan https://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_av_Burgund_(fransk_drottnin
[5] Tvisten
om arvsrätten till Artois spelar en mycket stor roll i Druons böcker. Det är
möjligt att Robert på något sätt bidrog till avslöjandet av Margaretas och
Blanches otrohet. Eftersom Blanche var dotter till Mahaut hade Robert goda skäl
att vilja ställa henne/ och därmed modern i dålig dager. Den engelska
drottningen måste rimligen haft hjälp av någon vid Frankrikes hov för att kunna
framlägga graverande bevis på svägerskornas otrohet och Robert ligger nära till
hands som medhjälpare. Att han och Isabella var goda vänner framgår av Isabella She- wolf of France, queen of
England (2005), av Allison Weir. Om deras plan för att avslöja namnen på
prinsessornas båda älskare verkligen var så listig som hos Druon är en annan fråga.
Angående tvisten kring Artois, se https://en.wikipedia.org/wiki/Robert_III_of_Artois.
[6]II en not
till en av Druons böcker nämns att vittnesmålet finns bevarat i sin helhet.
Tyvärr ges inga detaljer om var.
.
[7] De delar
av Druons romansvit som berör Ludvig X:s liv och tid har på svenska givits ut i
samlingsvolymerna Tornet och elden och
Kronan och arvet På försättsbladet
till den första delen anges 1955 som utgivningsår, vilket verkar vara det år då
boken först publicerades. Dessutom att boken getts ut i översättning på Norstedts
förlag, utan årtalsangivelse. I Kronan
och arvet anges dels när de olika delarna av boken först publicerades, dels
att hela volymen getts ut på svenska på Norstedts 1964.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar