Godhjärtade förlorare

Häromdagen var jag på Livrustkammaren i Stockholm och hörde Herman Lindqvist hålla föredrag om kung Sigismund av Sverige och Polen. Som alltid när Lindqvist berättar var det värt att höra på. Föredraget handlade framför allt om människan Sigismund. Bilden som förmedlades var den av en godhjärtad man som helst umgicks med familjen målade tavlor, sysslade med smide och urmakeri och för övrigt ansträngde sig att göra ett så bra arbete som möjligt för sitt rike. I Sverige kom han dock att utmålas som något av en reaktionär, farlig utlänning, vilken med våld sökt återinföra den förkastliga papistiska läran i landet. Detta är ett sorgligt exempel på den gamla sanningen att segraren skriver historien men också på att segraren ofta är den framfusige, våldsamme politiske ledaren, inte den strävsamme godsinnade, som främst försöker göra sitt bästa. De kungar som genom seklen störtats från sina troner är ofta, om än inte alltid, de som vi idag tycker bäst om ur ett mänskligt och moraliskt perspektiv. Godhet eller rättrådighet är dessvärre inte per automatik synonymt med kompetens att styra ett land i ett svårt läge. En översikt över olika dynastiers historia kan närmast ge intrycket att det förhåller sig tvärtom.

Henrik VI av England var son till den store krigaren Henrik V, som nära nog gjorde sig till fransk kung genom sina segrar på slagfältet. Sonen, som blev kung i spädbarnsåren, var betydligt mer intresserad av studier och ett fromt, andligt leverne. Allra helst bad han i sitt kapell men grundade också det berömda Eton och Kings collage i Cambridge, med den tydliga avsikten att underlätta för fattiga studenter att utbilda sig. Kanske av yttre påverkan men säkert också av egen böjelse stödde han det parti vid hovet som önskade ett slut på det långa kriget med Frankrike. I detta syfte arrangerades giftermål med den franska furstedottern Margareta. I Utbyte mot henne återlämnade England delar av de franska territorier som man vunnit i kriget. Detta retade naturligtvis den gruppering av adelsmän, under ledning av bland andra hertigen av York, som menade att kriget borde fortsättas. Dessutom misstrodde man kungens medarbetare som ansågs utöva ett alltför stort inflytande på honom. Trots giftermålet med Margareta fortsatte kriget i Frankrike, med resultat att ännu fler engelska besittningar gick förlorade. Inte blev det bättre när kungen fick ett sammanbrott av alla motgångar och inbördes oroligheter och en lång tid var helt onåbar för kontakt.[1] Henrik tillfrisknade så småningom och visade sig kapabel att regera men hans sjukdom kom regelbundet tillbaka. Istället för att samla sig kring kungen och gemensamt hjälpa honom att styra riket började nu de olika partierna träta om makten vilket ledde till inbördeskrig. Henrik måste trots allt ha väckt sympati bland sina motståndare eftersom de lät honom leva, trots att han flera gånger var Yorkisternas fånge. Slutligen mördades den fridsamme mannen i Towern 1471.

Ludvig XVI är ett mera känt exempel på en godhjärtad furste som råkat illa ut. Liksom Sigismund var han förtjust i hantverk men hade också en passion för jakt, som den polske kungen inte delade. Hans klumpighet och flegma gjorde att omgivningen betraktade honom med en viss nedlåtenhet. Hans hustru gav honom en gång beteckningen” Den stackars mannen”. Han lär ha haft en benägenhet att somna under svåra diskussioner om statsbudgeten men ingen har med framgång kunnat beteckna honom som tyrann eller despot. Ludvig giljotinerades som bekant under revolutionen i Paris. Inför sin död gav han utryck för förhoppningen att hans blod skulle bringa lugn åt Frankrike. Det har onekligen funnits franska kungar som passat bättre i rollen som offer för en revolution.

Gustav IV Adolf av Sverige är kanske mer kontroversiell. Det står utom allt tvivel att han hade svårt att få kontakt med andra människor, var lynnig och ibland envis intill hallstarrighet. Mycket av hans negativa sidor kan dock hänföras till omgivningen han levde i och rädsla att drabbas av samma öde som fadern. Ingen bestrider hans rättrådighet och sparsamhet. Även om hans ställningstagande i Napoleonkrigen på sikt visade sig ödesdiger grundade det sig på en uppriktig övertygelse att Bonnaparte måste hejdas och den händelse som tycks ha varit avgörande för kungens inställning, kidnappningen och avrättningen av en fransk hertig, skakade många europeiska ledare och tänkare. 1808-09 års krig inleddes av ryssarna och det svenska nederlaget kan tillskrivas officerarnas opålitlighet i minst lika hög grad som kungens förmodade inkompetens. Den avsatte ”överste Gustavsson” förtjänar snarare sympati än förakt.

Nikolaus II av Ryssland var reaktionär i sitt sätt att styra och ur stånd att förstå tidens krav. Som människa var han dock lågmäld, artig och angelägen att göra ett gott intryck, snarare urtypen för engelsk gentleman än rysk despot. Han var fullt medveten om sin egen otillräcklighet: ”Gode Gud, vad skall jag göra”, utbrast han vid faderns död 1894. Jag har aldrig velat bli tsar. Jag vet inte ens hur man talar med ministrar”. Allra bäst trivdes han tillsammans med familjen och vid abdikationen 1917 uttryckte han en önskan att få odla blommor på Krim med sin sjuklige son. Ändå blev han skjuten tillsammans med familjen något år senare, utan ens en ansats till rättegång.

Mot denna bakgrund var det kanske tur att Sigismund hade två troner, så att han kunde falla tillbaka på den polska när han förlorade den svenska          

---

[1] Författaren Conn Igulden beskriver i en historisk kommentar till sin roman Solvarg från 2014 kungens sjukdom som ”ett apatiskt drömmandevaket tillstånd”.