Minns ni
skandalerna kring ett visst svenskt fackförbund i vintras, eller har de
drunknat i allt nytt elände i världen? För den som kommer ihåg historien kan
jag upplysa att det inte var bättre förr. Vad som kanske förvånar är att
följderna kunde bli nog så kännbara för samhällets toppar redan på 1600-talet
om deras överordnade fick för sig att syna deras utgifter närmare, ibland till
och med mer kännbara än vad ens den mest indignerade skattebetalare eller
förbundsmedlem av idag skulle önska sina försumliga politiker eller
förbundsordförande.
17 augusti 1661 rustades det till
invigningsfest på slottet Vaux-le-Vicomte öster om Paris. Förmodligen hade
förberedelserna tagit flera veckor, kanske månader i anspråk. Det nybyggda
slottet ägdes av rikets finansminister, Nicolas Fouquet. Denne tillhörde en rik
borgarsläkt som uppnått adlig status någon gång i början av seklet. Som alla
politiker med framgång hade Fouquet ambitioner och eftersom han levde i en
överdådig tid och i ett land som satte värde på glans och prakt hos sina ledare
var dessa ambitioner mycket vittgående. Han var inte någon skurk med dåtida
mått mätt. Han gjorde sitt bästa att se till att statskassan fick inkomster men
som den framstående man han var måste han förstås också se om sitt eget hus. En
högt uppsatt ämbetsman och adelsman SKULLE leva ståndsmässigt, det ingick helt
enkelt i jobbet. Fouquet var även en man med intresse och blick för kultur.
Alla tidens stora begåvningar inom arkitektur, musik, konst och litteratur var
knutna till honom i större eller mindre grad. Nu, i augusti 1661, redde han
alltså till fest i sitt slott. Hela 3000 gäster var bjudna jo, ni ser rätt,
3000! Hedersgäst var förstås hans majestät, den alldra kristligaste konungen av
Frankrike, Ludvig XIV. Vid denna tid hade Ludvig, som snart skulle fylla 23 år,
just tagit makten i riket. Några månader tidigare hade kardinal Mazarin, som
med kortare avbrott styrt Frankrike de senaste knappa 20 åren, avlidit och den
unge kungen förklarade genast att från och med nu var det han och ingen annan
som var herre här i riket. Sedan dess hade saker och ting inte riktigt gått
finansministerns väg. I sina försök att ställa sig in hos majestätet hade han
sökt göra dennes älskarrinna till sin anhängare, med enda resultat att kungen
blivit rasande. Fouquet kände säkert till att de befästningsarbeten han bedrev
på en ö utanför Bretagne givit upphov till rykten att han önskade ta makten i Frankrike.
Dessutom hade han en farlig motståndare i en av sina närmaste män, en viss
Jean-Baptiste Collbert, som hoppades att själv komma i den nye kungens gunst om
Fouquet föll i onåd. Collbert hade lagt fram bevis på Fouquets korruption för
kungen, en last som denne alltså var långt ifrån ensam om. Collbert var själv
inget syndfritt helgon. Nu avsåg ministern att med ett verkligt ”party” till
majestätets ära göra honom vänlig stämd. Det torde vara få planer i historien
som slagit så kapitalt fel som denna.
Så kom
festkvällen 13 augusti 1661. Om alla de 3000 inbjudna var där måste det ha
inneburit att alla som ”var någon” inom de flesta högre skikt i den tidens
Frankrike hade kommit. Kungen själv var där, med sin mor änkedrottning Anna och
sin nuvarande mätress, den vackra och oskuldsfulla Louise de La Valliérre, i
sitt sällskap. Det blev en storslagen fest, precis som värden hade hoppats; mat
serverad på förgyllda silvertallrikar musik, sång, dans och teater, ett lotteri
där alla drog vinst och ett stort fyrverkeri som avslutning.[1]
Säkert beundrade gästerna också den vackra trädgården med dess vattenkonster,
grottor och många tusen apelsinträd. En som säkert innerst inne också var
bländad var kungen, men prakten väckte även hans harm. Detta var innan Ludvig
XIV blivit den solkung vi känner idag. Under de senaste 50 åren hade den
franske monarken som institution försvagats. Inte så att någon på allvar talat
om att införa republik men makten hade koncentrerats till ministrar som i
praktiken utövat styret i suveränens namn. Delvis hade detta berott på att
kungarna långa perioder varit omyndiga men Ludvigs egen far hade också varit en
svag man som inte förmått hålla spiran utan hjälp av kardinal Richelieu.
Dessutom hade det förekommit uppror under Ludvigs barndom. Även om tanken på
republik inte varit uppe till seriös diskussion, hade Fronden visat att
kungamakten långt ifrån var okränkbar. Ludvig XIV var fast besluten att ändra
på den saken. Nu mötte han en minister som hade ett ståtligare slott än han
själv. Sådant kunde och fick inte tolereras. Enligt en uppgift skall kungen,
som avböjt ett erbjudande att övernatta i slottet, kallt ha sagt till Fouquet
vid avskedet: ”Ni skall få höra av mig, monsieur”. Enligt andra visade han på
intet sätt sin vrede. Detaljerna kring vad som sedan hände går också något isär
men det står utom allt tvivel att ministern några veckor efter den stora festen
greps och efter en längre process dömdes till livstids fängelse. Han
tillbringade sina sista tjugo år i en mörk, dragig fästning i Alperna. Den som
ansvarade för Fouquets gripande och för transporten till fängelset var en
officer och musketör som tagit sig namnet d’Artagnan efter moderns släkt.
Knappt två sekler senare gjordes han odödlig av Alexandre Dumas d.ä. Fouquets
slott fick stå kvar och gör så än idag )2006). Det hade inspirerat Ludvig XIV
att låta bygga sig ett lika ståtligt residens. De som hjälpt Fouquet att bygga
Vaux-le-Vicomte fick nu bygga det nya Versallies.[2]
Drygt 10 år
senare, i januari 1672, höll Sveriges rikskansler, Magnus Gabriel De la Gardie,
en liknande fest på sitt slott Venngarn i Uppland. Också här var kungen
hedersgäst och kom i sällskap med sin mor, änkedrottning Hedvig Eleonora.
Sverige befann sig då i nästan exakt samma politiska läge som Frankrike ett
årtionde tidigare. Skillnaden var att Karl XI ännu inte hunnit överta makten
från sina förmyndare. Han skulle komma att göra det om knappt ett år. Liksom i
Frankrike hade kungamakten i Sverige försvagats under det tidiga 1600-talet.
Också här berodde det på långa perioder med omyndiga regenter. Om något annat
skäl skall anföras är det snarare adelns stora jord- och godsinnehav än
politisk svaghet hos de vuxna regenterna, såsom anses ha varit fallet med
Ludvig XIII. Nu skulle kung Karl snart bli myndig och det gällde för dem som
styrt Sverige under hans omyndighet att försvara sin maktposition. Magnus
Gabriel De la Gardie ansåg tydligen, liksom Fouquet hade gjort, att bästa
sättet att uppnå detta var att bjuda kungen på en fest. Eftervärlden tycks
dessvärre inte ha ägnat denna tillställning samma intresse som tillkommit
Fouquets ”party”. Förmodligen beror detta på att inget direkt samband kan
spåras mellan festen och det öde som senare drabbade De la Gardie. Det enda som
sägs om den i Peter Ullgrens bok En
makalös historia (2015), är att det var ”en stor hovfest”. [3]
Magnus
Gabriel De la Gardie liknade på sätt och vis Fouquet, såtillvida att hans släkt
var tämligen nyadlad, att han hade sinne för kultur och var oerhört
praktlysten. Familjen härstammade dessutom från Frankrike. De la Gardie var en
mästare i konsten att föra sig i offentliga sammanhang, att tala väl och skriva
retoriskt skickliga brev. Han visade ett stort intresse för byggenskap och
arkitektur på de många slott han ägde, sammanlagt 21 stycken enbart i dagens Sverige. Även kyrkor
byggdes eller byggdes om av De la Gardie, som var djup och innerlig i sin
kristna tro.[4] Hans
bestående insats finns också att hämta på det kulturella planet. År 1666,
alltså för exakt 350 år sedan, inledde han arbetet med att grunda ett
universitet i Lund, även om det dröjde två år innan invigningen kunde ske.
Samma år (1666), grundades antikvitetskollegium och ett ”plakat” utfärdades om forskandet
efter och vården av fornminnen i Sverige. De la Gardie understödde även
insamlandet och översättandet av isländska sagor till svenska. Därtill insåg
han värdet av att också hans egen tids kultur bevarades åt eftervärlden och lät
sålunda nedteckna ett stort antal folkvisor från sitt grevskap Läckö i
Västergötland. Inte heller saknade han politisk begåvning och ibland kan han
nästan verka profetisk. Då han en gång talade för fred med Polen betonade han
vikten av att detta rike förblev en makt i Europa. Han såg för sig ett
skräckscenario där Polens olika delar togs av Österrike, Brandenburg (grunden
till våra dagars Tyskland), och Ryssland ”… sedan kan ryssen komma oss på
halsen och man är icke försäkrad om vi kunna få fred eller intet”.[5]
Någon verklig ledare var Magnus Gabriel de la Gardie emellertid inte. I grund
och botten led han av dåligt självförtroende och hade lätt för att känna sig
sårad och kränkt. Hans försvar i sådana lägen kunde närmast verka patetiskt och
tröttande på dem han vände sig till: ”Om jag hade förmåga att ångra mig, så
skulle jag ångra att jag någonsin slutit vänskap med en så svag själ som er”,
konstaterade drottning Kristina kallt efter en i sig rätt harmlös incident 1653
och försatte greven i en djup onåd som varade resten av hennes regering.[6]
Vid festen på Venngarn knappt tjugo år senare var De la Gardie dock åter rikets
mäktigaste man, även om hans ställning inte varit helt ohotad de senaste åren.
Kvällens hedersgäst skulle emellertid snart låta bannstrålen falla.
Karl XI var
ingen ”solkung” i verklig mening. Han vantrivdes i högtidliga sammanhang vid
hovet och föredrog vida att rida på jakt med sina vänner eller exercera trupper
vid någon övning. Det finns alltså inget skäl att anta att han kände någon
direkt avund mot De la Gardie för hans rikedom, som Ludvig XIV tycks ha gjort
när det gällde Nicolas Fouquet Rikskanslerns fall från makten skedde ju inte
heller i omedelbar anslutning till festen i januari 1672. Karl XI visade sig
dock vara lika medveten om sin av Gud givna ställning som hans franske kollega.
Framför allt var Karl en praktiskt anlagd man som önskade att saker och ting
skulle fungera på avsett vis. När så inte skedde måste någon straffas. Det är
möjligt att kungen låtit högadeln behålla sin maktställning om deras politik
givit goda resultat. De svåra motgångarna i början av skånska kriget på
1670-talet visade dock med all önskvärd tydlighet att så inte var fallet och
att armén måste rustas upp. Då högadeln ägde stora delar av rikets jord och
dessutom styrt landet långa perioder under seklets första hälft, var det
naturligt att de fick betala priset. Den som drabbades hårdast var rikskansler
De la Gardie. Hans försök att i långa skrivelser till kungen försvara sig mot
de beskyllningar som riktades mot honom måste ha varit dubbelt tröttsamma att
ta del av för en man som dels försökte leda ett svårt krig, dels hade svårt att
läsa. Detta hjälpte knappast grevens sak, snarare kan man misstänka att den
försämrades ytterligare. Som illustration av de förluster Magnus Gabriel De la
Gardie i slutänden led kan nämnas att greven, efter en lång process av
skadeståndskrav och reduktion, endast hade två av sina många slott kvar i sin ägo.
Detta kan tyckas som lindrigt jämfört med det öde som drabbade Fouquet men för
greven själv måste det under stundom ha känts bittert att tänka på vad han
förlorat. Ändå tycks han ha tillbringat sina sista år i förtröstan på Guds
rättvisa och dödens frid och efter sin död på sommaren 1686 fick han
statsbegravning i Riddarholmskyrkan som den mäktige man han en gång varit.
Nicolas
Fouquets och Magnus Gabriel De la Gardies öden är väl värda att studera tillsammans,
ty de illustrerar utmärkt den tendens mot ökad absolutism som börjat göra sig
märkbar i Europa mot slutet av 1600-talet, med undantag för England skall
kanske tilläggas. I början av århundradet hade adeln i flera länder överglänst
kungamakten i fråga om inflytande och glans. Mot slutet av seklet svängde
pendeln och kungamakten slog tillbaka. Adeln skulle aldrig mer få den
monopolställning på inflytande den haft under tidigare sekler. Att kungamakten
på detta sätt stärkte sin ställning kan ses som ett utslag av diktatur och
tyranni men också som en seger för statens monopol på att vara högsta styrande
organ i landet, vilket på sikt underlättar vägen till demokrati om makten
hanteras rätt.
[1] Man kan
föreställa sig rubrikerna om en ”modern” finansminister ställde till en
motsvarande festlighet.
[2] Se Antonia
Fraser, Ludvig XIV och kärleken
(svensk översättning (2008), s.92-93, Herman Lindqvist, Ludvig XIV, (2011), s. 78-81
och Gustav von Platen & Tecknar-Anders, vår ungdoms hjältar (Svenska dagbladet (1990), s.19-22.
[3] Peter
Ullgren, En makalös historia, Magnus
Gabriel De la Gardies uppgång och fall (2015), sid. 249. I skrivande stund
har jag inte tillgång till de källor Ullgren anger angående festen på Verngarn.
[4] Det är
påfallande hur både intresset för arkitektur och den djupa religiositeten, liksom förmågan att spendera pengar,
påminner om Johan III, vars utomäktenskapliga dotter Sofia var De la Gardies
farmor.
[6] Ullgren,
s. 186.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar