Henrik VIII
torde vara känd till namnet också utanför Englands(Storbritanniens), gränser.
Svenskar som har lite hum om 1500-talshistoria vet att Henrik var en engelsk
kung som tog livet av ett antal hustrur och att han gifte sig ovanligt många
gånger. De vet kanske också att han frigjorde den engelska kyrkan från Rom
ungefär samtidigt som vår Gustav Vasa gjorde detsamma här hemma. Det är ändå
detta med drottningarna som sticker mest i ögonen och tittar man närmare på hur
denne man betedde sig mot familjen kan en ”normal människa” nästan inte undgå
att känna avsmak. Han försköt en kvinna som varit hans hustru i tjugo år därför
att hon inte lyckats föda en son. Dessutom förklarade han deras gemensamma
dotter för bastard, vilket gjorde flickan förgrämd och bitter resten av livet.
Också den andra dottern, som han fått med sin ryktbara hustru Anne Boleyn,
förklarade för bastard, sedan hennes mor avrättats. I fortsättningen skilde han
sig från ytterligare en hustru och lät avrätta hennes efterträderska. Dåtidens monarker var inte pryda men detta
var lite för mycket även för dem. ”Menar ni den nuvarande drottningen”, frågade
kungen av Frankrike när han 1540 fick veta att hans kollega på andra sidan
kanalen för tredje gången skilt sig från en hustru för att gifta sig med en
annan. Sedan det bekräftats att det verkligen gällde ”den nuvarande
drottningen”, suckade kung Frans djupt, förmodligen undrande om kung Henrik var
riktigt klok. Det står klart att Henrik VIII led av brist på empati med andra
människor, något han inte var ensam om bland sina, för att citera Herman
Lindqvist, ”kurskamrater” i samtiden. Frågan är dock om kungens agerande i
äktenskapssammanhang enbart kan tillskrivas grymhet eller överdriven sexlust.
Jag vill hävda att det ytterst tvärtom hade sin grund i ett känsligt samvete
och moralisk medvetenhet, även om bristen på empati också spelar en viktig
roll. Vi måste till att börja med minnas att Henrik själv inte visste att han
skulle ha sex hustur. Äktenskapet med Katarina av Aragonien varade i själva verket
omkring 20 år, med andra ord ungefär halva kungens regeringstid.[1]
Under perioden 1533-43 hann kungen å andra sidan gifta sig fem gånger, skilja
sig från ytterligare tre hustrur, låta avrätta två och se en dö i barnsäng. Man
skulle kunna säga att det ständiga ombytet av drottning var en ovana som kungen
lagt sig till med och sedan hade svårt att göra sig kvitt. Som bekant kan ingen
människas handlingar förstås och bedömas utan hänsyn till hans liv och
personliga erfarenheter. Familjen Tudor var en dynasti som kommit till makten
som en följd av långvariga inbördeskrig och tvister om den engelska
tronföljden. Att de överhuvudtaget kom på tal som tronpretendenter berodde på
en serie omständigheter över vilka de själva inte rådde förrän i ett ganska
sent skede. Man hade avlägsna band till Lancastersläkten genom en anfader som
på sin tid gift sig med en änkedrottning och genom ingifte i en sidogren av
familjen, vilken å andra sidan förlorat sin arvsrätt till tronen i slutet av
1300-talet. I takt med att de mer uppenbara pretendenterna avled, stupade i
strid eller på annat sätt försvann ur bilden kom Tudorerna emellertid allt
närmare maktens centrum och 1485 kunde Henrik Tudor, enligt legenden
bokstavligen, sätta kronan på sitt huvud som konung Henrik VII av England. När
hans son efterträdde honom 1509 fanns dock alltjämt ättlingar till tidigare
kungar i livet. Deras dynastiska anspråk utgjorde väl inget direkt hot men
kunde inte heller helt avfärdas i en situation där kungen saknade manlig
arvinge, Under det första årtiondet av Henrik VIII:s regering tycktes allt väl.
Kungen omgav sig med ett lysande hov dit både adelsmän och lärda humanister
gärna sökte sig. Drottningen, den spanska prinsessan Katarina som tidigare
varit gift med Henriks äldre bror, var både vacker, lärd och godhjärtad och
förde sig i allt som det anstod hennes rang. Konungen själv var en ståtlig man
som älskade sport, glada fester och musik och gärna komponerade sånger på egen
hand. Han kunde också med fördel föra lärda diskussioner, särskilt i teologi,
även om hans hustrus intellektuella kunskaper kanske var något djupare än hans.
Som äkta man ansågs han exemplarisk. Visserligen hade han en oäkta son med en
hovdam men hon blev aldrig någon maktfaktor vid hovet i motsats till vad som
var brukligt nere på kontinenten, särskilt i Frankrike. Med dåtida mått mätt
hade Katarina inga skäl att klaga på sin Henrik, vilket för övrigt inte föll
henne in så länge hennes drottningvärdighet erkändes och respekterades.
Problemet var att hon aldrig lyckades föda några levande söner. Om de till
äventyrs levde vid födelsen dog de alla inom kort. Tillän början väckte detta
inga farhågor - Barnadödligheten var hög också i förnäma familjer och man fick
räkna med att något eller några barn avled i späd ålder. Dessutom fick
kungaparet en dotter 1516, vilket ansågs båda gott för framtiden. Men när åren
gick utan att någon bror åt prinsessan Maria kom till världen började man bli
orolig: Vad skulle hända om kungen avled utan söner? Det fanns visserligen
inget förbud mot kvinnlig tronföljd i England men en sådan lösning skapade
komplikationer, bortsett från den vedertagna sanningen att kvinnor var mindre
lämpliga som regenter.[2]
Vem skulle flickan gifta sig med? Om mannen hade lägre rang fanns risken att
hans släkt utnyttjade hans ställning för egen vinning. Dessutom var det
naturligtvis ovärdigt en kungadotter att gifta sig med en vanlig adelsman
eller, hemska tanke, med en ”simpel” borgare. Ett giftermål med en utländsk
furste medförde å andra sidan faran att denne, i kraft av just den manliga
auktoriteten, utnyttjade resurserna i hustruns rike för att gynna sitt eget
lands intressen.[3] Om
drottningen slutligen valde att förbli ogift var frågan vem som skulle ärva
tronen efter hennes död. Till detta kom de många manliga ättlingar till
tidigare engelska kungar som ännu var i livet. Dessa kunde hävda starkare
tronanspråk om man tog det djärva steget att låta en kvinna ärva tronen. Vid
denna tid fanns alltså fullt logiska skäl att undvika kvinnlig tronföljd, även
om dessa ytterst byggde på fördomar om kvinnors olämplighet att härska. Detta
hindrade inte Henrik VIII från att i det längsta söka finna en lösning där
prinsessan Maria kunde samregera med någon lämplig furste. Alla planer gick
dock om intet och kring mitten av 1520-talet blev kungen dessutom förälskad i
en ung, vacker och charmig hovdam, Anne Boleyn.
Rent
praktiskt och, med facit i hand, faktiskt också ur mänsklig synpunkt skulle det
enklaste ha varit att låta mörda drottning Katarina. Hennes hälsa hade blivit
allt sämre med åren och vid ett tillfälle talade hon själv om ”mitt livs
ovisshet” efter en tids sjukdom. Om hon fått något gift vars verkningar kunde
tolkas som en vanlig sjukdom och sedan lugnt avlidit skulle alla problem varit
ur världen för Henrik VIII. Naturligtvis förelåg i ett sådant fall risken att
någon invigd talade bredvid mun men illasinnade rykten var något man fick leva
med som konung och som kända personer än idag tvingas stå ut med, även om det
på sin höjd brukar handla om otrohet och inte om mord. Så länge kungen iakttog
de föreskrivna ritualerna vid en drottnings död stod det honom fritt att efter
en anständig sorgetid skaffa sig en ny hustru. Det vore med säkerhet inte
första gången ”statsskäl” fick en konung att ta livet av i sig helt oskyldiga
personer under senmedeltiden. Eftersom kungaparets relation, åtminstone utåt,
alltid varit god fanns inte heller någon direkt anledning att misstänka Henrik
VIII för att ha dödat sin gemål, så länge ingen anade hans förälskelse i Anne.
Ett sådant handlande skulle på sikt också ha varit bättre för alla parter än
den utveckling som nu följde. Katarina skulle ha insomnat i orubbad tro på sin
makes kärlek och deras dotter hade aldrig behövt förklaras illegitim utan kunde
ha ingått äktenskap som den prinsessa hon var. Hennes psyke hade då inte behövt
skadas och hon hade antagligen inte blivit den katolska fanatiker hon kom att
utvecklas till. Om deras äktenskap ingåtts relativt friktionsfritt skulle Annes
och Henriks relation kanske också blivit mer harmonisk och den stolta,
självmedvetna kvinnan aldrig ha avrättats utan istället blivit en lika
värdefull medhjälpare vid sin makes sida som Katarina varit under de första
åren. Istället valde kungen att söka få äktenskapet med Katarina upphävt på
laglig väg med motiveringen att hon tidigare varit gift med hans bror, vilket
skulle innebära att deras förbindelse var syndig. Detta blev inledningen på en
process som varade i sex år och som ohjälpligt kom att märka alla inblandade
parter för livet, i några fall rentav kosta dem livet. Dessutom innebar den att
den engelske konungens privatliv blev en visa både i England och utomlands,
något som än idag präglar föreställningen om Henrik VIII. Den enda logiska
förklaringen till att kungen valde denna långa, svåra väg måste, bortsett från
hans övertygelse om den egna sakens rättvisa, vara att han betraktade mord som
något djupt orätt för en kristen människa, i synnerhet när det rörde sig om en
furste. Han kan naturligtvis också fortfarande innerst inne ha hyst varma
känslor för sin ungdoms brud men även den förklaringen visar att han inte var
utan samvete, även om detta samvete förvånansvärt ofta överensstämde med hans
personliga önskningar. Henrik begick överhuvudtaget aldrig några regelrätta
mord, vare sig på hustrur eller någon annan. Däremot var han skyldig till flera
justitiemord och skenprocesser där människor dömdes på hans befallning, oavsett
om de var skyldiga till förräderi eller inte.[4]
Ett senare
tillfälle där kungen lät moralen råda över det praktiska förnuftet gällde hans
fjärde äktenskap. Redan vid det första mötet med prinsessan Anna av Kleve insåg
Henrik att hon var honom motbjudande och inom kort gifte han om sig med den unga
adelsflickan Katherine Howard efter att ha ordnat ytterligare en skilsmässa den
tredje i ordningen. Det nya äktenskapet havererade inom två år sedan det visat
sig att Katherine med största sannolikhet varit otrogen. I detta fall hade det
logiska varit att göra den unga flickan till kunglig mätress efter mönster från
både Frankrike och tidigare engelska monarker. Om Katherine sedan varit otrogen
kunde kungen helt lugnt ha återvänt till Anna medan älskarinnan skickats bort i
vanära. Detta hade i någon mån skonat Henriks redan skamfilade rykte. I stort
sett tycks kungen ha ogillat tanken på en sexuell relation utom äktenskapet
även om han, som vi sett, inte var helt oskyldig i det avseendet. Detta bevisar
återigen att han inte saknade rättskänsla i sexuella frågor. Mot slutet av sitt
liv kom kungen också att officiellt rehabilitera sina båda döttrar Maria och
Elisabet. Sedan deras mödrar hamnat i onåd hade de förklarats för bastarder och
uteslutits ur tronföljden. Då kungen ingått sitt sjätte och sista äktenskap
utfärdades en lag som innebar att de visserligen fortfarande var illegitima men
ändå arvsberättigade till tronen om deras halvbrors linje skulle dö ut. Genom
att inte legitimera någon av dem men samtidigt göra båda till sina möjliga
efterträderskor på tronen gav Henrik en fin vink om att han satte lika stort
värde på dem båda och såg dem båda som sina legitima barn.
Det går förvisso
att säga mycket negativt om Henrik VIII som människa men utan samvete och moral
var denne man faktiskt inte.[5]
[1] Hur
länge äktenskapet varade beror på hur man räknar. Det var 1527 som kungen först
ansökte om skilsmässa.. Kungaparet bodde dock i samma slott fram till sommaren
1531, även om den fysiska samlevnaden upphörde tidigare. I juni 1533 kröntes
Anne Boleyn till drottning.
[2] Även
humanister som verkade för utbildning av kvinnor menade att de generellt var
mindre begåvade än männen. Detta bevisades redan av berättelsen i Bibeln om hur
Djävulen lyckats lura Eva till synd med ett enkelt resonemang.
[3] Något
som mycket riktigt inträffade när Henriks dotter Maria äktat kung Filip av
Spanien på 1550-talet.
[4] Vad som
sägs i texten om fördelarna med att låta mörda Katarina av Aragonien är helt
mina egna slutsatser och bygger på vad jag läst om Henrik och hans tid.
[5] Denna
text bygger i stor utsträckning på Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur i svensk översättning från 1995.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar