Om inte "om" hade varit, tre kontrafaktiska frågor om svensk historia

Kontrafaktisk historieskrivning är något som ”seriösa” forskare ägnar sig åt i undantagsfall, ofta med några få ord i samband med att ett visst händelseförlopp skildras. Detta är helt logiskt. En historikers främsta uppgift måste rimligen vara att söka utforska och/eller analysera vad som hänt, inte vad som KUNDE ha hänt. Ibland är det dock frestande att vara kontrafaktisk och detta inlägg skall kortfattat ta upp tre alternativa händelseförlopp kring skeden som varit avgörande för Sveriges utveckling. Två av dessa händelseförlopp är i sista hand en följd av enskilda individers val i ett visst läge. Det tredje är främst en följd av otursamma omständigheter, ur svensk synpunkt skall kanske tilläggas. Eftersom denna blogg är avsedd för texter kring olika europeiska furstedynastier, rör det sig i de två första fallen om personliga ställningstaganden av svenska kungligheter. Naturligtvis har också ”vanliga” människor fattat viktiga beslut i Sveriges långa historia men i dessa fall har kungarna, efter vad vi vet, haft sista ordet[1].

1 Om blodbadet aldrig ägt rum.

Stockholms blodbad är en händelse alla vuxna svenskar bör ha hört talas om, även om de kanske inte känner till detaljerna. ”Kristian tyrann” är en av våra mer kända regenter och alla äldre svenskar, förhoppningsvis även många unga, vet att det var han som iscensatte blodbadet i Stockholm 1520. Även om den exakta skuldfördelningen kanske är mer omtvistad idag än i äldre tid och trots att vi inte vet exakt vilka planer Kristian ursprungligen hade när han intog Stockholm på hösten 1520, är det ändå han som i egenskap av kung bär det yttersta ansvaret för blodbadet: Han lovade amnesti för sina motståndare, för att sedan plötsligt fängsla och avrätta dem efter en summarisk rättegång. Detta bidrog starkt till upplösandet av Kalmarunionen och i, förlängningen, till grundläggandet av det moderna Sverige. Vad hade hänt om blodbadet aldrig ägt rum? Låt oss tänka oss att den storslagna kröningsfesten helt enkelt fortsatt ytterligare några dagar, varpå alla gästerna fått återvända hem utan andra biverkningar än på sin höjd en häftig baksmälla, samt kanske en viss sjuklighet på grund av tilltagande fetma. Låt oss också föreställa oss att kungen avstått från de avrättningar och rena mord som kantade hemresan till Danmark. Även om en del svenskar försökt starta uppror mot Kristian, exempelvis bönder som ogillade tanken på en stärkt statsmakt vilkens krav ökade, skulle man inte haft något att förenas kring. Det skulle inte ha funnits någon massaker att använda som avskräckande exempel på Kristians grymhet och trolöshet. Kanske självaste Gustav Vasa tillslut gett upp och sökt förlikning med danskarna, I vart fall hade han sannolikt slutat som en ensam, envis röst i ödemarken utan någon som hört hans maningsrop till resning. Vad hade sedan hänt med Sverige? De okända faktorerna är för många för att ge ett definitivt svar men det troligaste är att man i slutänden gått samma väg som Norge och blivit en helt inkorporerad del av Danmark, ungefär som Finland länge var en naturlig del av Sverige. Om vi sedan förutsätter att Europa i övrigt följt den utveckling det i verkligheten gjorde kan man gissa att Sverige följt Norges väg vid slutet av Napoleonkrigen och förklarat sig självständigt, så att Sveriges moderna politiska historia inte börjat förrän i mitten av 1810-talet. En följdfråga blir om vi i så fall valt att i likhet med Norge stå utanför EU.

2 Om Sigismund endast styrt ett rike.

I september 1587 avreste Johan III:s son och tronföljare Sigismund till Polen som nyvald konung över detta rike. Fadern hyste minst sagt blandade känslor inför projektet men lät sig slutligen övertalas, om av personlig fåfänga eller dåliga rådgivare kan lämnas därhän. Hursomhelst ledde beslutet att låta Sigismund bli kung av Polen i förlängningen till ett inbördeskrig som slutade med att den svenska tronen gick förlorad till farbrodern hertig Karl och dennes ättlingar. Detta beslut är långt viktigare än det av tradition så omtvistade svenska ställningstagandet att gå in i trettioåriga kriget. Vilka långtgående följder detta senare beslut än fick både för Sverige och för Europa var det ytterst Sigismunds polska tronbestigning som utgjorde roten till svenska statens krigspolitik under det tidiga 1600-talet. Genom att Sigismund var katolik kunde protestanten hertig Karl åberopa ”det katolska hotet” som skäl för sin maktkamp med brorsonen. När sedan kriget på kontinenten bröt ut omkring 1620 kunde sonen Gustav Adolf knappast stå neutral i konflikten. Såväl statusen som konung, därtill son till en usurpator, som egenskapen av protestantisk furste krävde att han engagerade sig i striderna.[2] Hade Sverige överhuvudtaget dragits in i kriget om Sigismund aldrig blivit polsk kung? Det är naturligtvis omöjligt att med säkerhet säga hur katoliken Sigismund ställt sig till en eventuell konflikt mellan katoliker och protestanter på kontinenten om han fortsatt vara kung av Sverige. Vi vet emellertid att hans syster, som definitivt var protestant, genom hela livet var en av hans närmaste förtrogna. Denna kvinna skulle knappast talat för ett krig på kejsarens sida. Överhuvudtaget framstår Sigismund inte som någon stridens man, utan snarast som en tolerant, fridsam person som helst ägnade sig åt sin familj, måleri och konsthantverk. Det mest sannolika är därför att han i det längsta förhållit sig neutral till konflikten på kontinenten, om nu trettioåriga kriget alls utbrutit. Man kan också tänka sig det alternativa scenariot att Sigismund endast blivit kung av Polen medan systern Anna blivit svensk regent. Detta skulle med säkerhet ha neutraliserat hertig Karl, vilken då inte kunnat framställa sig som protestantismens beskyddare. Vare sig Sigismund avstått från Polens krona eller lämnat Sverige till sin syster vågar vi nog konstatera att vi i så fall sluppit den förföljelse av katoliker som var kutym i Sverige ännu för 150 år sedan och med efterdyningar nästan ända till våra dagar.[3]

3 Om Sverige segrat vid Poltava

Slaget vid Poltava är en av de mest berömda drabbningarna i Sveriges historia, möjligen i konkurens med "Lützendimman" 1632. De flesta vet att svenskarna förlorade och att detta i förlängningen innebar slutet på vår stormaktstid, även om de förmodligen inte vet exakt vilka områden vi förlorade eller känner till bakgrunden till slaget.[4] Vilka hade följderna blivit om karolinerna besegrat tsarens armé den där junidagen 1709? Som tidigare påpekats skiljer sig Poltava från de händelser vi hittills diskuterat. Utgången av ett fältslag beror inte i första hand på en enskild människas ställningstaganden och handlingar, även om dessa naturligtvis djupare sett kan ha en viss betydelse för slutresultatet. Den mest genomtänkta plan kan spolieras av panik i de egna leden, ogynnsam väderlek, ett missförstånd i samband med ordergivningen eller att fienden oväntat får förstärkningar. Med tanke på Poltavas oerhörda betydelse för såväl Sverige som Ryssland är det ändå spännande att spekulera över vad som hänt om Karl XII än en gång besegrat sin fiende och tillfogat honom ett lika svårt nederlag som vid Narva eller som det svenskarna i verkligheten led. Att fråga sig vilka följderna blivit för Sverige är egentligen meningslöst; de okända faktorerna är för många. Antagligen hade skillnaden mot verkligheten på sikt inte blivit så stor. Den svenska stormakten var för bräcklig att i längden kunna behålla alla de besittningar man samlat på sig under 150 år, även om Ryssland avbrutit sin påbörjade expansionspolitik. Länder som det allt mäktigare Preussen hade förr eller senare önskat lägga under sig besittningarna i Tyskland, av vilka Sverige å andra sidan behöll några långt efter Poltava och kanske också områdena i Balticum varit av intresse för härskaren i Berlin. Man kan också föreställa sig att Polen så småningom återkommit med krav på Estland och Livland, som delvis tillhört Polen innan svenskarna på 1600-talet gick till offensiv i området. Sverige hade förmodligen haft samma gränser idag även utan förlusten vid Poltava. En intressantare fråga är vilka följderna av ett nederlag blivit för Ryssland. Det var först efter Poltava landet på allvar började bli den stormakt det med kortare avbrott varit sedan dess. När karolinerna inledde sin marsch mot undergången var det svenskarna som hade övertaget vad gäller krigserfarenhet, prestige och de enskilda soldaternas disciplin. De flesta politiska och militära strateger väntade sig en svensk seger över de vilda, ”barbariska ryssarna och tsaren själv var långt ifrån säker på sin förmåga att besegra karolinerna i en större batalj. Den enorma krigsansträngning som låg bakom hans slutliga viktoria hade heller inte åstadkommits utan kostnad, vare sig i människoliv, pengar eller härskarens popularitet. Ryssland hade bokstavligt talat mobiliserat alla resurser för att vinna kampen mot svenskarna och tsarens personliga engagemang och reformer i västerländsk anda hade dessutom satt fokus på hans egen person på ett helt annat sätt än tidigare. Normalt kunde undersåtarna skylla förtrycket och pålagorna på aristokratin, bojarerna. Nu var det inget tvivel om att tsarens personliga vilja styrde utvecklingen. Såväl folket som den gamla ryska adeln, vilken såg sig alltmer åsidosatt av utländska främlingar och inhemska uppkomlingar av låg härkomst, knotade. En bonde sade upprörd att man inte haft en enda lycklig dag sedan Peter kommit till makten. Hans by var helt utplundrad. En kvinna framförde som sin åsikt att tsaren måste vara någon bortbyting från Sverige. Han umgicks ju bara med svenskar, klädde sig som de och åsidosatte heliga ryska bruk. Han var djävulen i egen person, menade hon. En ung adelsman undrade varför ingen dödade denne härskare, som förtryckte både adeln och folket.[5] Det är berättigat att fråga sig om tsar Peter med tanke på denna massiva kritik överlevt ett nederlag vid Poltava, både politiskt och personligen. Det är antagligt att de konservativa krafterna i Ryssland fått större inflytande efter en sådan händelse. Hur länge det sedan dröjt innan man återkommit med nya krafter på Europas politiska scen kan vi bara spekulera över men det är långt ifrån säkert att Ryssland då uppnått den maktställning det har idag. Kanske hade Sverige åtminstone fått behålla Finland något sekel längre än vad som nu blev fallet.

Tre intressanta spekulationsområden, eller hur?                       

                

      

---

[1] De spekulationer över olika möjliga utvecklingsskeden som här framläggs är helt mina egna..

[2] Detta hindrar naturligtvis inte att det även fanns storhetsdrömmar bakom kungens politiska val..

[3] Fram till 1961 var katolska kloster förbjudna i Sverige och frågan om de borde tillåtas ledde till häftiga debatter i riksdagen. https://motargument.se/2013/12/03/1961-katolikerna-2003-muslimerna/.

[4]  Detta gäller alltså svenskar som enbart läst historia i dagens skola.

[5] Se exempelvis Katastrofen vid Poltava av Peter From, kapitlet "Det ryska fälttågets förutsättningar" och Peter den store, hans liv och värld av Robert K Massie s. 390-391. Att inga sidhänvisningar görs till Froms bok beror på att uppgifterna hämtats från en inläsning.