Karl XII, omtvistad konung

I sin mångsidiga och lärorika bok Pestens år- döden i Stockholm 1710 från 2016 kommer vetenskapsjournalisten och författaren Magnus Västerbro emellanåt in på Karl XII och hans sätt att styra Sverige. Även om det ibland är svårt att skilja författarens personliga uppfattning om kungen från vad andra forskare och skribenter sagt och skrivit står det klart att Västerbro, för att uttrycka sig diplomatiskt, inte är helt nöjd med krigarkungens politik. Han påpekar att Karl ”gång på gång förlängde” stora nordiska kriget och kallar marschen mot Moskva ”ett självmordsuppdrag”. Kungen framstår rent allmänt som cynisk och okänslig för sina undersåtars lidanden. Västerbro nämner vid ett tillfälle hur Karl på hösten 1710 lyckats få Turkiet att gå i krig med Ryssland, vilket resulterat i att alla möjligheter till fred spolierats för överskådlig tid: ”Sådant bryr sig inte kungen om. Han är supernöjd …Att rådet skriver till honom och berättar att pesten hemsöker landet ändrar inte regentens beslut. Att sluta fred just nu, på dessa villkor, är uteslutet, hälsar Guds ställföreträdare från sin fjärran tillflyktsort”. När Västerbro i slutet av boken diskuterar vilka effekter 1710-års pest på sikt fick för det svenska samhället i stort hävdar han att befolkningen inte fick chans att återhämta sig eftersom ”kriget bara fortsatte”, trots att alla ville ha fred och att det vid det laget borde ha stått klart att kungens politik spårat ur.[1] Även om Adolf Hitler inte nämns vid namn hänger det liksom i luften: Han verkar stå bakom kulisserna i väntan på entré. Kanske Sverige i själva verket styrdes av en föregångare till denne massmördare på 1710-talet.[2] I andra änden på skalan hittar vi populärhistorikern Herman Lindqvist, som menar att det var Karl XII:s, och hans fars förtjänst att Sverige som nation överlevde det långa kriget trots allt lidande man fick utstå.[3] Som en syntes mellan de båda ytterligheterna skriver historikern Bengt Liljegren i sin biografi över kungen från 2000 att Karl XII visserligen var en stor krigare med stort personligt mod som hade lätt att göra sig omtyckt bland soldaterna. Kungen hade också ett stabilt humör och förlorade sällan fattningen. Men samtidigt fattade Karl ödesdigra beslut som avsevärt sänker hans värde som regent. Han kunde ha valt andra vägar än att bekämpa August av Polen och tsar Peter i ändlösa fälttåg, exempelvis satsat mer på att försvara provinserna vid Östersjön.[4]

Karl XII är med andra ord lika omtvistad i vår tid som i föregående generationer av historiker och redan i sin samtid. Vilket synsätt är då det mest rättvisa?      De som framställer kungen som en modern totalitär diktator av nazistisk eller kommunistisk typ glömmer, bortsett från de stora skillnaderna i fråga om tidsanda och världssyn, att moderna diktatorer i mycket högre grad än 1600-talets absolutistiska kungar varit sina egna skapelser. Eftersom de ofta kommit från enkla förhållanden har de själva skaffat sig den ställning från vilken de behärskat sina länder och haft helt fria händer att avgöra efter vilket system dessa länder skulle regeras. Forna tiders kungar ärvde vanligen sina troner och sin maktställning och därmed också den världsbild som förknippades med dem. Detta gäller i synnerhet Karl XII av Sverige. Han föddes inte bara till enväldig kung utan också till kung över en stormakt. Hans far befäste sin maktställning under sonens första levnadsår och hade dessutom gjort detta efter att ha utkämpat ett krig vars segerrika slut i hög grad förknippades med honom själv. Helt säkert berättade fadern många gånger för sin son om de svåra motgångarna i början av skånska kriget på 1670-talet och om hur den maktägande adeln misskött krigsmakten under hans egen omyndighet. Sedan kom den stora vändpunkten i slaget vid Lund, då kungen och hans här med Guds hjälp vände ett nästan hopplöst läge till en strålande seger och därmed räddade de tre Skånelanden åt Sverige. Ett dystert läge kunde med andra ord vändas, bara man lade ned lite extra energi på att åstadkomma det. 

Att Karl XII var envis i sin stridsvilja, till och med efter det svåraste nederlag, är alltså fullt naturligt. Därtill kom att 1600-talets Sverige var en krigarnation. Från 1563 till 1721 var Sverige nästan konstant i krig med någon nation kring Östersjön eller nere på kontinenten. Enda undantaget var några kortare perioder av fred under senare delen av 1600-talet, där Karl XI:s regering efter 1679 och de första åren av Karl XII:s utgjorde den längsta perioden(20 år). Det unika med stora nordiska kriget var alltså inte kriget i sig utan det stora antalet fiender, att kriget aldrig upphörde ens för en kortare vapenvila och det faktum att kungen var frånvarande från hemlandet under nästan hela kriget. Dessutom var riksrådet, eller kungliga rådet som det numera hette åtminstone de första åren och i varierande grad också senare, rädda för att fatta beslut på egen hand på ett helt annat sätt än som varit fallet under Axel Oxenstiernas och de omyndiga regenternas tid. Därför fick kungen en ännu viktigare roll än tidigare och det blev lätt, både för oppositionella i samtiden och för historiker i senare tid, att lägga all skuld för olyckorna på honom. För ”det vanliga folket” var det å andra sidan tämligen likgiltigt exakt hur stor makt kungen hade under 16-och början av 1700-talet eller vilket namn regenten hade. De drabbades ändå av utskrivningar och anhöriga som dog långt borta. Ett exempel utgör byn Andersvattnet i västerbotten, som under 1620- och 30-talen förlorade sex av sju utskrivna knektar och detta i en by som 1617 omfattade 19 invånare.[5] Om vi ska klandra karl XII för hans krigspolitik bör vi i rättvisans namn också klandra Gustav II Adolf, Karl X Gustav och Karl XI. kanske även Erik XIV och Johan III. Det var ytterst dessa kungar och deras rådgivare som lade grunden till Karls syn på sin egen ställning och på Sverige och dess ställning i Europa.[6]  

Om vi sedan återgår till de valmöjligheter kungen anses ha haft före fälttåget mot Ryssland är problemet att ett beslut som förefaller helt logiskt när det fattas som bekant kan framstå som fullständigt absurt när följderna blivit uppenbara. Formuleringen ”man har alltid ett val” säger ofta mer om den som använder den än om den som kritiseras, i synnerhet när det handlar om ett ställningstagande i historisk tid. Underförstått menar kritikern att han/hon skulle agerat helt annorlunda i samma situation och att vederbörande personligen ogillar det beslut som fattats. Man säger så gott som aldrig att Storbritannien kunnat välja att sluta fred med Hitler i maj 1940, eftersom blotta tanken på ett sådant beslut fyller oss med avsky och skräck. Ändå hade Churchill och hans regering ett val att göra när Frankrike stod i begrepp att falla. I likhet med Karl XII fattade de sitt beslut och fick ta konsekvenserna vilka de än kunde bli, även om diskussionerna säkerligen inte var lika intensiva i Altranstädt som i krigskabinettet i London. En fråga man kan ställa sig är om kriget i längden blivit mindre kostsamt för Sverige ifall striderna utkämpats i Baltikum istället för i Ukraina och om det verkligen i så fall slutat snabbare. Något svar får vi aldrig men med tanke på att både kung Karl och tsar Peter var envisa män som visste vad de ville är det knappast troligt att det blivit någon större skillnad, såvida inte endera av de båda furstarna stupat i strid. Ett krig vid Östersjön skulle definitivt ha ökat lidandet för de baltiska provinserna, även om det varit lättare att skaffa förstärkningar till armén vid Düna än vid Dnjepr. I vilket fall som helst saknar det verklig mening att grubbla över de lidanden kungens beslut att gå in i Ryssland förorsakade, just därför att vi inte vet vilka följderna blivit om han handlat annorlunda. Karl fattade helt enkelt det beslut han gjorde och när marschen inleddes var nederlaget lika lite förutbestämt som själva fälttåget hade varit.[7] 

Angående den ”likgiltighet” Västerbro tycker sig finna hos Karl XII vid nyheten att pesten drabbat Sverige kan den tolkas olika. När kungen år 1702 gjorde sig beredd att gå in i Polen för att avsätta kung August gjorde han helt klart att han insåg följderna av att de baltiska provinserna i stor utsträckning lämnades utan skydd. Då han inte hade möjlighet att samtidigt hålla ryssarna stången och föra krig mot polackerna valde han att ta itu med dem än i sänder. I Baltikum sattes starka garnisoner att beskydda kuststäderna, som behövdes för överförandet av friska svenska trupper till krigsskådeplatsen, medan inlandet lämnades oskyddat. Ett brev som From citerar visar att kungen hela tiden räknade med att ryssarna skulle gå till offensiv i dessa områden. Apropå följderna för provinserna skrev han: ”Vad Livland under tiden lider kan med Guds hjälp botas med nya privilegier och friheter när Gud en gång giver oss fred”. Med andra ord måste balterna klara sig själva för ögonblicket. När kriget väl var över skulle de kompenseras för alla sina vedermödor. Överfört på situationen 1710 innebär detta förhållningssätt följande tänkbara scenario: Karl XII var en överbefälhavare i krig, inte pestläkare i Stockholm. Kungens uppgift var att föra kriget till ett segerrikt slut, vad det sedan innebar. Åtminstone gällde det att skaffa bundsförvanter och få fram en något så när funktionsduglig armé efter nederlaget och kapitulationen i Ukraina så att Sverige hade några kort på hand. I en sådan situation måste rådet i Stockholm skaffa nya soldater, pestepidemi eller inte. Kungen var ingen trollkarl som kunde befalla farsoten att ge sig av från hans rike. Det var collegium medicums sak att avgöra vad som borde göras åt pesten. Kungens sak var att göra något åt ryssarna och då måste alla hjälpa till! 

Är detta tänkandet hos en tyrann som förlorat all förmåga att se andra människors lidanden eller resonemanget hos en intelligent, logisk natur som lärt sig att ta itu med problemen systematiskt och i tur och ordning, hur svåra dessa än är? Något definitivt svar på den frågan får vi aldrig, lika lite som när det gäller de olika valmöjligheterna före inmarschen i Ryssland men man bör minnas att Karl XII, i motsats till senare tiders envåldshärskare, levde bland sina soldater och delade deras bördor. Han måste ha sett mycket lidande under åren i fält. Att han under sådana förhållanden vande sig vid prövningar och gärna anlade en skämtsamt avfärdande ton inför egna och andras plågor (”lappri” är ett känt uttryck av Karl XII), är psykologiskt förståeligt . Det innebär inte nödvändigtvis att han var likgiltig för de lidanden pesten förorsakade i Sverige, bara att han inte ansåg sig ha tid att fokusera på dem.                        

Väger då inte argumentet med det långa kriget ganska tungt. Är det moraliskt försvarbart att i 18 år föra ett krig som enligt de flesta bedömare var förlorat redan efter 9 år? Än en gång måste man ta hänsyn till hur Karl XII var uppfostrad. Han var enväldig kung över en stormakt och han var krigare. Det krig han utkämpade var heller inte hans eget verk: Det var grannländerna som, efter att ha gjort upp hemlighetsfulla planer, anföll Sverige utan föregående varning. Kontakterna mellan de olika parterna i koalitionen hade dessutom ordnats av en förrädare, som fått sitt straff år 1707. Kunde man verkligen vänta sig att Karl XII under dessa betingelser skulle erkänna att hans fiender var starkare än han och kapitulera? Vi kan ge kungens belackare rätt såtillvida att det kanske var tur att han blev skjuten när han blev det, eftersom han troligen varit i stånd att fortsätta kampen tills hans rike var fullständigt fördärvat. Detta gör honom inte automatiskt till en tyrann av modernt snitt. Det är också att märka att krigen inte upphörde med Karl XII. Ännu knappt tre år efter hans död rådde krigstillstånd med Ryssland och också sedan alla freder slutits var de svenska stormaktsdrömmarna långt ifrån glömda. Under nära 100 år skulle statsledningen vid upprepade tillfällen söka återta åtminstone något av vad man förlorat i stora nordiska kriget. Detta gällde inte bara de perioder då ”egenmäktiga, despotiska kungar” styrde landet utan också under ”frihetstiden”. Det var under denna senare epok som ett stort antal bönder mejades ned med kanoner mitt i Stockholm när de kom för att klaga över ett dåligt planerat och illa genomfört krig mot Ryssland. Någon motsvarande massaker ägde inte rum vare sig under karolinska eller gustavianska enväldet.

Som vi konstaterade i början är Karl XII en av de mest omtvistade regenterna i vår historia och allt talar för att diskussionen om hans liv och gärning kommer att fortsätta länge än. Till dem som beundrar kungen vill jag säga att de kan göra det utan att skämmas och till hans kritiker, som anser att han förde ett onödigt och kostsamt krig, säger jag: ”Var inte så hårda i er bedömning av Karl XII. Ha medlidande med honom”.        

         

---

[1] Magnus Väästerbro, Pestens år, döden i Stockholm 1710 (2016), bland annat s. 177, 210 och 213.

[2] Andra skribenter har uttryckligen jämställt Karl XII med Hitler och andra totalitära ledare på 1900-talet. I inledningen till sin bok Katastrofen vid Poltava från 2007 återger historikern Peter from ett sådant uttalande av Ernst Brunner Alla citat ur Froms bok är hämtade från Kenneth Mildoffs inläsning av boken på cd.. 

[3] Herman Lindqvist Historien om Sverige, del IV, ”Storhet och fall”, (1995), s 674.

[4]  Bengt Liljegren, Karl XII, en biografi, (2000), s. 378-381.

[5] http://www.oppetarkiv.se/video/1418493/1000-ar-pa-2-timmar-avsnitt-1-av-2. Avsnittet om 1600--talet börjar ca 36 minuter in i programmet

[6] Mina ord skall inte ses som ett ställningstagande i frågan om det berättigade i Sveriges expansionspolitik under 15-1600-talet. 

[7] From menar att det, med hänsyn till svenskarnas stora krigserfarenhet, goda utrustning och disciplin, inte finns några spår av dåligt omdöme i kungens beslut att gå in i Ryssland. Att föra kriget på baltiskt område måste ur strategiskt synpunkt ha framstått som negativt eftersom tsaren då skulle få möjlighet att koncentrera sin krigsmakt på en bestämd punkt. Den övriga krigsledningen var dessutom helt ense med kungen om att Ryssland skulle bekämpas militärt frågan var snarare, när och var det borde ske. Enligt Froms åsikt garderade sig Karl inför det ryska fälttåget i så stor utsträckning som möjligt var