Den gamle
kungen låg döende i sin säng. Regelbundet mumlade han på latin: ”Ur djupen
ropar jag till dig, Herre! Herre, hör min bön”! Han hade viskat dessa ord många
gånger under de senaste månadernas regelbundna sjukdomsanfall och förvisso var
det en plågad själ som nu gick mot slutet.
Johan III
var, som de flesta av Vasaätten, en komplicerad människa. Han var varmt
religiös och familjekär; det sista en egenskap som går igen hos de flesta av
Gustav Vasas barn, vad de än kan ha gjort sig skyldiga till i sin egenskap av
kungar. Dessutom var Johan stor estet och slottsbyggare, något som fått kosta
mycket under hans regeringstid. Han strävade allvarligt efter att skapa en
svensk kyrka som kunde förena de stridande trosriktningarna med en återgång
till kyrkofädernas lära från kristendomens första tid. Hans intresse för
läsning var så stort att den realistiske fadern varnat honom för att grubbla
och studera alltför mycket. Samtidigt var Johan en maktpolitiker som med stor
sannolikhet begått brodermord, näst efter stöld det äldsta av alla brott enligt
den Bibel han så ivrigt läste. Han hade också skilt brorsonen Gustav från hans
familj och dömt honom till ett kringflackande, ensamt liv i Europa. De senaste
åren hade flera män ur högadeln suttit fängslade utan att egentligen ha
anklagats för något annat än att ha utfört sitt arbete, sedan kungen ångrat att
han låtit sin son bli polsk kung. Hustrur som under processen mot herrarna bett
om nåd för sina män hade antingen blivit negligerade eller så grundligt
utskällda att de svimmat av chocken. Johans
liv hade varit lika ombytligt som hans karaktär. Som Gustav Vasas favoritson
fick han Finland att styra över och satsade mycket på sitt hertigdöme. Han var
också den i familjen som lyckats ingå det finaste giftermålet, en riktig
kungadotter från det mäktiga Polen. En kort tid senare fängslades han av
brodern Erik och satt fyra år inspärrad på Gripsholm, med en dödsdom svävande
över sig och rädd att skiljas från sin kära Katarina. Plötsligt vände vinden,
Johan släpptes och utropades något år senare till kung i sin ”galne” broders
ställe . Den nye kungen gick till verket med entusiasm. Han hade planer på att
utvidga det fotfäste svenskarna, delvis med hans hjälp, fått på andra sidan
Östersjön några år tidigare. 1581 intogs den Ingermanländska staden Narva,
vilket blev den stora vinsten i öster under Johans regeringstid. Hemma byggdes
eller ombyggdes många slott och kyrkor, med Kalmar slott som det mest kända
exemplet. Det var också under Johans tid som tornet med de tre kronorna
uppfördes på slottet i Stockholm, det som gav slottet dess namn. Med särskild
iver ägnade sig kungen åt sina försök att skapa ett nytt kyrkosystem för att få
ordning på de förvirrade förhållandena efter reformationen. Allt detta medförde
naturligtvis kostnader; ekonomiskt, materiellt och, inte minst, i människoliv
på grund av det långa kriget med Ryssland. 1583 dog Johans hustru Katarina,
vilket blev en viktig vändpunkt i hans liv. Nu miste han kanske den enda
människa han verkligen litat på och älskat. Efter detta blev hans humör och
tillvaro allt sämre.[1]
Oppositionen mot Johans kyrkopolitik växte och
understöddes av brodern hertig Karl. Kungens andra giftermål 1585 väckte anstöt
inom familjen och två år senare reste sonen Sigismund till Polen för att krönas
till dess konung. Som nämnts tidigare hade vasasönerna ett nära förhållande
till sina barn. I Johans fall var det kanske särskilt påtagligt beträffande
Sigismund, som kommit till världen under föräldrarnas fångenskap på Gripsholm.
Hur som helst ångrade kungen snart att han släppt iväg sin son och sökte 1589
få honom att återvända hem. När detta misslyckades, mer på grund av
påtryckningar från svensk och polsk högadel än tack vare Sigismunds kärlek till
sitt nya land, utsattes de svenska riksråd som en gång verkat för Sigismunds
val i Polen för en våldsam förföljelse från kung Johans sida. Flera av dem
arresterades och vid 1590-års riksdag anklagades de för att ha förrått kungen.
De sades bland annat önskat att Johans släkt skulle dö ut och vållat splittring
mellan kungen och hertig Karl.[2] Någon dom fälldes inte mot de fängslade
herrarna men de utsattes för stark kritik och i den arvförening som
fastställdes av ständerna infördes kvinnlig tronföljd, vilket stärkte
möjligheterna för Johans släktgren att hålla sig kvar på tronen. Genom att
hertig Karl utsågs till förmyndare för en eventuellt omyndig konung stärktes
också hans ställning.[3]
Ingenting av allt detta kunde dock i
längden trösta Johan. Kanske anade han att hans familj skulle förlora tronen på
samma sätt som Eriks gren en gång gjort. Nu, på hösten 1592, fanns inget mer
att göra än att invänta slutet.
Kungen bad
och erkände att han syndat mot Gud och himmelriket. Detta var kanske mer av en
konventionell bikt från en botfärdig själ än uttryck för ånger över något
specifikt brott, eller… Då man frågade den gamle fursten om han önskade förlåta
sina fiender svarade han: ”Alla som utan Guds förtörnelse kan skonas må
frigivas”. Var det en allmän amnesti eller syftade han på de fängslade
riksråden? 17 november 1592 viskade Johan III: ”Jag vet att min förlossare
lever.” Därmed slöt han sitt oroliga liv.[4]
[1] Det är
påfallande att alla de tre vasasöner som besteg tronen hade ett nära
förhållande till sin första(I Eriks fall enda), hustru Iför eftervärlden är det
främst Karin Månsdotter som anses ha
utövat ett lugnande inflytande på sin man Men så var också fallet med
Katarina Jagellonica och Maria av Pfalz https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarina_Jagellonica
https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_av_Pfalz. .
[2] Erik XIV
hade på sin tid riktat liknande beskyllningar mot högadeln strax före
Sturemorden.
[3] Att
Johan lyckades behålla tronen berodde kanske på att denne, i motsats till sin
äldre bror, undvek att samtidigt råka i konflikt med sina bröder OCH högadeln.
[4] Denna
text bygger på Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004, främst kapitel
17 ”Åter i Reval, ridån går upp för slutakten”, samt på Åke Ohlmarks´ bok Konungen är död, en tusenårig krönika om svenska monarkers slut
från 1983, kapitlet om Johan III.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar