Det finns
förmodligen somliga som förknippar intresse för forna tiders monarker med
företeelser som nationalism och rasism.[1]
Kanske någon eller några av mina läsare sympatiserar med sådana
föreställningar. Om så är fallet, vilket jag inte hoppas, bör de tänka på att
de flesta av våra kungafamiljer genom tiderna kommit utifrån. Av våra dynastigrundare är det bara Gustav
Vasa som kan kallas ”genuint svensk”, såtillvida att familjen verkat här i
några generationer innan han besteg tronen.
Alla senare svenska kungaätter
grundades av män som var första eller andra generationens invandrare och precis
som i vår tid bemöttes de ofta med misstänksamhet i början. Karl Gustav,
drottning Kristinas kusin, hade svårt att få en tjänst i Sverige, trots att
modern var svensk prinsessa och sondotter till Gustav Vasa. Fadern var en tysk
greve som flytt från kontinenten undan trettioåriga krigets härjningar. ”Inga
främlingar i rådet”, sa de styrande när Karl Gustav försökte få ett ämbete. Man
bekostade visserligen hans utbildning och visst var han en duktig krigare men
att ge honom en maktposition i Sverige, icke! Han var inte ”en av oss”. Som
bekant var det så småningom Karl X Gustav som infogade Skåne, Blekinge,
Bohuslän och i viss mån också Halland med Sverige och Karl XII, som av någon
anledning brukar ses som en sorts symbol för Sverige i vissa högerkretsar, var
hans sonson.
Svårast var
det nog ändå ur båda parters synpunkt när den franska familjen Bernadotte kom till Sverige för att
grunda en ny dynasti 1810. De hade inget band till tidigare svenska regenter,
de var överhuvudtaget inte kungliga. Kronprins Karl Johan var en
revolutionsgeneral från Frankrike, som i yngre dagar kallat sig ”republikan både
av princip och övertygelse”. Visst var han en duktig krigare, precis som Karl
Gustav av Pfalz på sin tid, men ändå, en gammal revolutionär på tronen: ”Hur
ska det här sluta”, undrade nog en och annan gammal gustaviansk hovman oroligt. Karl XIII själv
var mest spänd: ”Det är för galet att Sveriges kung tvingas ta en fransk
korpral som arvtagare”, sade han till sin maka medan de väntade på den nye
kronprinsens ankomst. Ur invandrarfamiljens synvinkel var situationen inte mindre
pressande eller komplicerad. De var knappast ”flyktingar” i vår tids mening, de
hade inte tvingats överge sitt hemland och lämna det mesta av sina ägodelar
efter sig. Men det var ett vågspel de givit sig in på. Från en relativt trygg
ställning som medlemmar av den franske kejsarens familj kom de till ett land de
knappt hört talas om tidigare och med risk att komma i onåd hos Napoleon, som
innerst inne alltid misstrott den egensinnige marskalk Bernadotte. Vilka garantier
fanns det för övrigt att de fick behålla den svenska tronen, eller överhuvudtaget bestiga den? Att vara kung av Sverige var
vid denna tid inte mindre riskabelt än att vara härskare i Frankrike, det
visade de senaste årens händelser. Som bekant gick det bra för den nye
kronprins Karl Johan. Han visade sig vara en av dessa uppkomlingar som har
turen att hamna i en position de på något mystiskt sätt är födda till, trots
att de kommer ur en helt annan miljö.”Jag har haft större tur än jag vågat hoppas”,
konstaterade kung Karl glatt efter det första mötet med sin nye ”son”, bara
femton år yngre än han själv. Den alltid lika observanta och kritiska
drottningen konstaterade för sin del hänfört att: ”Han är i varje tum en
prins”. Sämre gick det då Karl Johans
hustru och son anlände till Stockholm två månader senare, 6 januari 1811. Fru
Reenstjerna på Årsta gård utanför Stockholm hade just denna dag blivit änka
efter trettiofem års äktenskap. Ändå noterade hon i sin dagbok ”Kl ¾ till 10
om aftonen förkunnade två gånger 128 grova kanonskott att kronprinsessans
ankomst till staden skedde”. Det är
tveksamt om de 256 kanonskotten förmådde muntra upp den nya kronprinsessan Desirée.
Bortsett från allt annat var det mycket kallt, 24 minusgrader. Hon hade rest genom
ett snöigt landskap där röken från skorstenarna tycktes vara det enda tecknet
på liv. Hennes sällskap lär ha trott sig anfallna av vargar så fort de såg en
gran. Sonen Oscar var däremot pigg och nyfiken som den 11-års kille han var. ”Titta
mamma, så det snöar ”, ropade han glatt. ”Vad spännande! Ska vi verkligen bo här”? När de andra
darrade för vargar skrattade han överlägset. Efter ankomsten till Stockholm
vann pojken genast allas hjärtan. Värre gick det för Desirée och hennes franska
damer. ”Kronprinsessan saknar fullständigt hållning och sätt att vara”, ansåg
drottning Charlotta och påpekade ironiskt att det nog vore bättre om
nykomlingen inte så tydligt visade sin motvilja mot Sverige, samtidigt som hon
medgav att Desirée var mer till sin fördel under ett enskilt samtal än i
offentliga situationer. Vad prinsessans damer beträffade tycktes de inte göra
annat än klaga. Det berodde på Napoleons många framgångar, ansåg drottningen.
Fransmännen trodde sig numera vara bättre än alla andra och var inte alls så
vänliga som förr i värden. Så småningom reste Desirée hem till Frankrike för
att inte återkomma på tolv år. Att hon inte tycktes det minsta ledsen att lämna
man och son gjorde henne än mer impopulär vid svenska hovet. Oscar däremot var ”en
förståndig, rättänkande gosse och har de mest lovande anlag", tyckte hans ”farmor”
drottningen. Det blev också Oskar som lättast anpassade sig till sin nya
omgivning. Hans far Karl Johan tog lektioner i svenska under en tid men gav
snart upp. Så länge han levde författades alla officiella skrivelser vid hovet
på franska.
Vår
nuvarande kungaätts stamfader kunde alltså nästan ingen svenska och hans hustru
betecknade Sverige som ”vargarnas land”. Ändå sitter deras ättlingar fortfarande på
tronen och anses av sina många suporters som något av det svenskaste man kan
tänka sig. Alla anpassar sig till den kultur de lever i, bara man ger dem tid.[2]
[1] Med
”nationalism” åsyftas här föreställningen att det egna landet eller den egna
kulturen på något sätt är överlägsen andra länder och kulturer. Nationalism i
bemärkelsen att känna stolthet över sitt land och dess förflutna är i
författarens ögon något positivt.
[2] Denna text bygger huvudsakligen på Oscar I, en biografi av Eva Helen Ulvros
(2007), s. 25-32 och på Dag Sebastian Ahlander, Karl XIV Johan: Den franske soldaten som blev kung av Sverige, (1998). s. 68.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar