Statskupp i riksdagen, Gustav III:s revolution 1789

Det finns tillfällen då man på förhand vet att något kommer att inträffa, något ska förändras. VAD som kommer att hända vet man oftast inte på förhand, men något blir det definitivt. I politiken inträffar sådana ögonblick gärna då parlament samlas i ett krisläge. När Karl 1 slutligen kallade in parlamentet 1640, anade säkert båda sidor att en tid av stora omvälvningar väntade, även om de knappast räknade med nära 10 års inbördeskrig, en kungs avrättning och efterföljande republik. Inte heller de som samlades i Versailles till ständerförsamlingen 1789 kunde väl förutse revolutionen, skräckväldet och Napoleon men att någon sorts förändring var att vänta insåg de säkert. Några månader tidigare, i januari 1789, hade ett sådant läge rått också i Sverige, när Gustav III inkallade riksdagen. Både kungen och hans fiender visste att en uppgörelse förestod, men hur skulle den sluta?   

Ett drygt halvår före riksdagens öppnande hade krig plötsligt utbrutit mellan Sverige och Ryssland.[1] På grund av otur, oskicklighet och bristande motivation uteblev emellertid framgångarna och missnöjet med kungen jäste i armén. Ett antal officerare slöt sig samman i det så kallade Anjalaförbundet och förklarade i en skrivelse till Katarina av Ryssland att kriget var olagligt och att man önskade fred på rimliga villkor. En kort tid fruktade Gustav III att hans tid vid makten var slut.  Ingenting stimulerade emellertid kungen så som vetskapen att hans ställning hotades av politiska motståndare. På samma sätt som Karl XII och Napoleon kom bäst till sin rätt i spetsen för trupperna på slagfältet, var Gustav III som mest lysande när det gällde att bemöta intrigörer med deras egna vapen. Dessutom förklarade Danmark, som var lierat med Ryssland, krig med Sverige vilket gav kungen en förevändning att lämna krigsskådeplatsen i Finland utan att det såg ut som flykt. Till detta kom att kejsarinnan Katarina tycktes verka för finsk ”självständighet, under ryskt beskydd” vilket endast några få av Anjalamännen tagit med i räkningen. Detta skapade naturligtvis osäkerhet bland kungens motståndare. Gustav III reste under tiden till Dalarna för att uppbåda dalfolket mot både ”herrarna” och danskarna, förmodligen främst ”herrarna” dvs. högadeln, samtidigt som hans förtrogna gjorde motsvarande resor i andra landskap. Resan till Dalarna brukar tillskrivas en önskan hos kungen att återknyta till Gustav Vasa och hans befrielsekrig mot danskarna. Säkert hade också historieromantik sin roll i dramat. Men man bör inte heller glömma den för kungen betydligt mera närliggande historien. 1743 hade en stor mängd dalabönder tågat till Stockholm i protest mot ett illa genomfört krig mot Ryssland som startats på adelns initiativ. Det hade slutat med massaker på demonstranterna. Drygt 40 år senare kom kungen, efter att själv ha haft motgångar i ett krig han startat, till Dalarna för att vinna dess folk för sin sak. Vilka motiv Gustav III än hade för sin resa lyckades hans plan. Ett stort antal bönder ställde sig på kungens sida och han kunde nu arrestera flera av Anjalamännen. Strax därefter, i början av februari 1789, öppnades riksdagen i Stockholm. I sitt invigningstal berättade kungen för ständerna att fosterlandet var i stor fara och manade till enighet. Han uppmanade dem att inte tro på den ryska propagandan, som utmålade honom själv som ryssarnas ende fiende i kriget. Ryssarna var ett hot mot SVERIGE, inte enbart mot kungen. Han erinrade också om de herrar som på 1500-talet gått över till Kristian Tyrann och svikit Sturarna. Dagens politiker fick inte handla lika förrädiskt. De måste sluta upp kring honom, såsom svenskarna gjort kring Gustav Vasa i farans stund.  Talet kan sammanfattas under rubriken ”Håll samman”.[2] Det visades sig emellertid snart att mycket få adelsmän följde kungens uppmaning. De hade kommit till riksdagen för att i största möjliga mån begränsa kungens makt, inte för att stödja honom. Deras talman, lantmarskalken, var en äldre, ganska bräcklig man som kungen förmodligen utnämnt i tanke att kunna styra ståndet. Denne blev nu hånad och angripen av sina ståndsbröder och klagade i en skrivelse till kungen på hur han blivit behandlad. Det gav Gustav möjlighet att ingripa mot ståndet. 17 februari 1789 samlades ständerna på nytt i Rikssalen på slottet. Vad adeln nu fick höra för tankarna till en rektor som skäller ut elever efter bråk med klassföreståndaren: Hur kunde adeln uppföra sig som de gjorde! Kungen hade ju i sitt invigningstal sagt att fara hotade och manat till sammanhållning. Ändå angrep adeln både kungen och sin talman. Detta var oacceptabelt. Gå genast härifrån till Riddarhuset och be lantmarskalken om ursäkt, befallde Gustav III. Några adelsmän påpekade att de åtminstone måste försvara sig mot anklagelserna. Nej, sa kungen, ut härifrån! Förmodligen halvt i chocktillstånd lämnade adeln rummet, anförda av den gamle hattpolitikern Fersen. Kungens svägerska, som stod i ett fönster ovanför Rikssalen och lyssnade, trodde inte sina öron. Var det verkligen rikets adel som blev så nesligt behandlad! Varför ingrep inte hennes man till deras försvar? Men hertig Karl kunde aldrig agera kraftfullt då motståndaren var starkare än han. Han kände att brodern hade övertaget och höll sig stilla. Sedan adeln sålunda blivit utvisad, vände sig kungen till de övriga stånden, tackade dem för deras nit i att få något konstruktivt uträttat och lät sedan utse ett utskott på sex personer, två från vardera i salen kvarvarande stånd plus de tre talmännen, att tillsammans med honom diskutera vad som nu borde göras för rikets bästa. Inför detta utskott framlades förslag till en akt, ett tillägg till 1772-års regeringsform: ”förenings- och säkerhetsakten”. Politiskt innebar den att kungen i stort sett blev enväldig men samtidigt medförde den stora fördelar för bönderna och borgarna.[3]  Bland annat kunde bönderna nu köpa jord av kronan och jaga på egen mark. De flesta ämbeten öppnades för alla, oberoende av härkomst. Detta blev början till den svenska bondeklassens frammarsch. Efter diverse protester, ändringar och manipulationer hit och dit antogs slutligen den nya akten. För säkerhets skull hade kungen innan tillägget lades fram för ständerna låtit häkta flera ledande oppositionsmän inom adeln, bland dem gamle Axel von Fersen och Carl Fredric Pechlin tidens främste politiske intrigmakare.[4] Så småningom skulle han bli samordnare av den komplott som ledde till skottet på maskeraden. Adeln visade sig ändå inte vara helt knäckt. När frågan om hur rikets ekonomiska problem skulle lösas, eller rättare sagt, kungens förslag på hur de skulle lösas, kom upp till diskussion på Riddarhuset, visade sig adeln motsträvig.[5] Kungen åkte då till Riddarhuset, ledsagad av ett stort följe demonstranter som, antingen av egen böjelse eller mutade, samlats för att visa honom sitt stöd . Här satte han sig helt sonika i lantmarskalkens stol, ty som ättling till adelsmannen Gustav Vasa måste han ju ses som ståndets främste medlem, eller hur? I denna egenskap tystade han all opposition och drev igenom sitt förslag. Med detta var riksdagen avslutad. Gustav III hade tagit hem spelet.[6]                

 

---

[1] Det råder ännu en viss debatt om hur detta krig bör uppfattas. Mot den allmänt vedertagna åsikten att Gustav III påbörjat ett anfallskrig under sken av att själv ha blivit angripen, hävdar O’Regan i Kärlekens krigare(2012 s.31), ) att det  rörde sig om ett ”offensivt försvarskrig”,  eftersom Ryssland utgjorde ett latent hot mot Sverige och hade förbindelser med oppositionen mot kungen.. Henrikson, som hävdar att kungen låg bakom kriget, medger å andra sidan att kejsarinnan Katarina givit asyl till Gustavs motståndare och brukat dem i sin tjänst redan före 1788. Även om man kan hävda att Gustav III själv önskade och provocerade till kriget var den ryska statsledningen alltså på intet sätt lika oskyldig som exempelvis polackerna i september 1939.

[2] https://sv.wikisource.org/wiki/Gustav_III:s_tal_till_st%C3%A4nderna_den_2_februari_1789

[3] Med ”bönderna” skall här förstås de mer välbeställda bönderna som hade pengar eller andra tillgångar. Den stora majoriteten, ”Proletariatet om man så vill, berördes ännu inte.

[4]  De arresterade släpptes efter en tid, liksom de flesta av Anjalamännen. Av dessa senare avrättades en och två landsförvisades. Ett antal flydde till Ryssland och skulle tjugo år senare spela en viktig roll i pacificeringen av officerskåren vid det ryska anfallet på Finland.

[5] Det var i detta sammanhang Riksgäldskontoret upprättades.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på  Alf Henriksons Svensk historia i 1986 års upplaga, s. 711-720 och Herman Lindqvist Historien om Sverige del VI, ”Gustavs dagar”/1997), s.372-397.

Hovdamen som inte blev drottning

Den kvinna det här handlar om hör på sätt och vis till de mera spännande personerna i sin tid. Paradoxalt nog beror detta inte på att hon spelat en framträdande roll utan tvärtom på hennes obetydlighet. Hon är nämligen omgiven av färgstarka kvinnor med fascinerande, dramatiska öden medan hon själv i slutänden fick ett rätt ointressant men kanske just därför lyckligare liv än flera kvinnor i hennes samtid och närhet. Hon hette Bessie)Elisabet), Blount, var dotter till en engelsk lågadelsman och tjänstgjorde vid hovet på 1510-talet. Hon kom där att under några år ha ett utomäktenskapligt förhållande med Henrik VIII men var en av de ytterst få kvinnor denne kung sammanlevde med utan att göra henne till sin gemål och drottning. Att hon så att säga undgick denna upphöjelse utgör faktiskt det intressanta inslaget i hennes liv. Hon var också en av de kvinnor som fick en livskraftig son med Henrik, även om han dog vid 17 års ålder.[1]  Bessie kom, som de flesta kvinnor kung Henrik intresserade sig för, till hovet i egenskap av tjänarinna hos drottningen(i detta fall Katarina av Aragonien). Flickan var då ännu ganska ung.[2] Hon beskrivs som glad och stimulerande att umgås med. Därtill var hon en god dansare och sångerska, egenskaper kungen i hög grad uppskattade. Redan vid tolv års ålder ska hon ha deltagit i ett maskspel som partner åt Henrik. Tre-fyra år senare, kring 1517-18 inleddes ett förhållande mellan dem. Bessie fick dock aldrig officiell status som HM konungens älskarinna på det sätt som redan vid denna tid var vanligt i Frankrike och som under senare delen av 1600-talet också skulle komma att ske i England. Även om alla visste att kungen hade ett förhållande med Bessie, senare också med Anne Boleyns äldre syster Mary, sköttes saken med en viss diskretion. [3] Sommaren 1519 födde Bessie Blount sonen Henry, som till tecken på sin kungliga börd fick tillnamnet Fitzroy. Därmed var hennes förbindelse med kungen avslutad och hon giftes bort med en man vars familj visserligen inte var adlig men ändå god nog att röra sig vid hovet. Hans namn var Gilbert Tallboys. Även om Bessies mer aktiva roll vid hovet alltså var slut var familjen inte bortglömd. 1525, när det blev allt tydligare att drottning Katarina inte skulle få någon son, upphöjdes plötsligt den sexårige Henry Fitzroy till hertig av Richmond och fick samtidigt även en rad andra titlar och utmärkelser. Styvfadern Tallboys blev riddare. Henriks far och farfar hade båda varit earl av Richmond innan fadern vann sin krona på slagfältet 1485 och besteg tronen som Henrik VII. Att Richmond nu upphöjts till hertigdöme var anmärkningsvärt eftersom det höjde Fitrroys status ytterligare. Han blev i det närmaste kunglig.. Även om varken konkreta fakta eller politiska realiteter tyder på att Henrik VIII någonsin skulle ha övervägt det vågade steget att utnämna sin oäkta son till tronföljare, kan han ha avsett att bereda honom ett fint gifte. Kanske Fitzroys egen son i framtiden kunde ärva tronen. Det finns uppgifter om att man diskuterat ett så pass vågat och ur genetiskt synpunkt farligt steg som att gifta bort Henry med hans halvsyster Maria, kung Henriks dotter med Katarina. Bessie Blount kunde alltså mycket väl ha blivit stammoder till en kungaätt, i England eller på kontinenten. Nu blev det som bekant inte så. Kort efter sonens upphöjelse förälskade sig kungen i Anne Boleyn och ett nytt kapitel i Englands historia inleddes. Kort efter giftermålet med Anne 1533 giftes Fitzroy bort med en kusin till den nya drottningen, vilket visar att man velat knyta honom till den nya dynastin eller stärka Annes egna band med huset Tudor. Henry Fitzroy dog barnlös sommaren 1536 vid 17 års ålder Hans mor var då inne på sitt andra äktenskap med en engelsk adelsman. Bessie Blount dog 1540, ungefär 38 år gammal.[4]                   

---

[1] Den andra kvinna som bevisligen lyckades prestera detta var Henriks tredje gemål, Jane Seymour.

[2] Om alla uppgifter stämmer var Bessie elva år då hon första gången förekom vid hovet, med andra ord ännu ett barn. Eftersom hennes far ungefär samtidigt deltog i kungens franska fälttåg kan man gissa att familjen inte varit istånd att ta hand om henne och att drottning Katarina närmast fungerat som styvmor för flickan.

[3] Det kan noteras att inte heller vasatidens kungar hade älskarinnor vid sidan av äktenskapet, åtminstone inte officiella sådana. Däremot levde flera av dem i öppna ”samboförhållanden” med en eller flera kvinnor på en gång innan de gifte sig Att som gift hålla sig med älskarinnor betraktades som ett brott enligt kyrklig lag Inte ens den store Ludvig XIV kom helt undan efterräkningar och moralpredikningar för sin öppna relation med Madame De Montespan. I Sverige dröjde det ända till 1700-talet innan en gift kung höll sig med en officiell mätress. .

[4] Denna text bygger i stort på https://sv.wikipedia.org/wiki/Elizabeth_Blount. Se även Henrik VIII:s sex hustrur av Antonia Friser i svensk översättning  1995  s.70-71, 96-97 och 121-122.

Den ensamme gästen på värdshuset

Den som studerar Gustav IV Adolfs öden efter avsättningen får närmast intryck av en människa som ryckts upp med roten. Kanske är det ändå riktigare att hävda att denne furste egentligen aldrig erfor frid i själen och, kan man undra, hur skulle det varit möjligt för honom att känna sig trygg. Han föddes med en misstanke svävande över sig att Gustav III egentligen inte var hans far, då han var 13 år föll fadern offer för en komplott med trådar i den nära familjen. Tidevarvet var överhuvudtaget osäkert för kungar med mord och revolutioner som något närmast vardagligt. De som älskat fadern förväntade sig storverk av hans son, medan de som hatat Gustav III på förhand misstrodde hans arvinge. Ovanpå allt detta blev Gustav Adolf handgripligen avsatt och utkastad från sitt rike. Att genomgå alla dessa prövningar utan att på något sätt ta psykisk skada skulle förmodligen kräva en andlig styrka gränsande till det omöjliga. Därmed inte sagt att den avsatte kungen inte förtjänar kritik eller att det åtminstone går att förstå att omgivningen hade svårt att stå ut med honom. Han krävde absolut underkastelse under sin auktoritet som herre och man i familjen. Fick han inte det kände han sig förrådd och drog sig undan. Därför kom han tillslut att leva helt ensam. Samtidigt är det omöjligt att inte känna medlidande med en människa, dessutom i det närmaste född envåldshärskare, som i ett brev till sin hustru helt öppet skriver: ”Jag har behov att älska och älskas. Jag kan ej njuta denna lycka hos er”.[1] Någon gång 1833-34 slog sig kungen slutgiltigt ner i St Gallen i Schweiz på värdshuset Weisses Rössli(Vita hästen ).[2] Här bodde han i några små, enkelt inredda rum. En dag på hösten 1836 kom en svensk gäst till det lilla hotellet,38-årige  Nils Arfwidsson, som översatt både Shakespeare och MacPherson till svenska. En dag hörde han att någon spelade klaver i rummet bredvid hans eget. Det lät sorgset och gästen blev nyfiken på vem som spelade. Han såg en äldre man med stel, frånvarande blick. Mannen gav intrycket att inte vilja bli störd, så Arfwidsson drog sig tillbaka.  Några timmar senare fann han samme man glatt dansande med värdens båda döttrar. Vem var karln, undrade Nils. En uppassare berättade att mannen kallade sig ”överste Gustavsson”, men att  han i själva verket  inte var någon annan än den avsatte Gustav IV Adolf av Sverige. Han levde helt ensam och på nätterna kunde man ibland höra klagorop på svenska från hans balkong. Annars talade han tyska. Nils kände sig gripen men talade inte mer med den avsatte monarken under denna första vistelse på värdshuset. Något senare samma år tog Nils emellertid åter in på Vita hästen och nu lyckades han få kontakt med den ensamme översten. Han var försiktig: alla viste att den gamle kungen inte var förtjust i svenskar, så Arfwidsson låtsades vara från Livland. De båda männen kom allt bättre överens men när Nils sökte provocera sin rumsgranne genom att påstå att en släkting till honom en gång tjänat Gustav IV Adolf uteblev reaktionen helt. Så småningom var det dags för översättaren att resa vidare. Då han gick upp till den gamle för att ta farväl, klagade denne över illamående och sa att han tyvärr inte orkade stiga upp och följa honom ut. Arfwidsson böjde sig då ned och kysste mannens hand. Den gamle verkade förvånad men sade ingenting. Detta var, såvitt man vet, det sista tecknet på vördnad och hövlighet den avsatte kungen mottog från en av sina forna undersåtar. 7 februari följande år, 1837, avled han i ett slaganfall. Gustav IV Adolf blev 58 år.[3]                           

---

[1] En del historiker och författare använde pronomen ”dig” i detta citat. Andra skriver ”er”. Med tanke på kungens bekanta formalism och hur pressad situationen mellan makarna var då brevet skrevs, väljer jag den senare formen.    

[2] I sitt  TV program om Gustav IV Adolf uppger Herman Lindqvist årtalet 1833, medan Åke Ohlmarks anger 1834..   

[3] Denna text bygger främst på Christopher O*Regans bokEtt märkvärdigt barn Gustaf III:s son(2007), s.13-14 och Åke Ohlmarks bok Konungen är död, en tusenårig krönika om svenska monarkers slut(1983), s. 104-105. Vissa uppgifter i de båda böckerna går isär men då det rör sig om smärre detaljer har jag fogat samman de båda skildringarna till vad jag uppfattar som sanningen.