Den som
studerar Gustav IV Adolfs öden efter avsättningen får närmast intryck av en
människa som ryckts upp med roten. Kanske är det ändå riktigare att hävda att
denne furste egentligen aldrig erfor frid i själen och, kan man undra, hur
skulle det varit möjligt för honom att känna sig trygg. Han föddes med en
misstanke svävande över sig att Gustav III egentligen inte var hans far, då han
var 13 år föll fadern offer för en komplott med trådar i den nära familjen.
Tidevarvet var överhuvudtaget osäkert för kungar med mord och revolutioner som
något närmast vardagligt. De som älskat fadern förväntade sig storverk av hans
son, medan de som hatat Gustav III på förhand misstrodde hans arvinge. Ovanpå
allt detta blev Gustav Adolf handgripligen avsatt och utkastad från sitt rike.
Att genomgå alla dessa prövningar utan att på något sätt ta psykisk skada
skulle förmodligen kräva en andlig styrka gränsande till det omöjliga. Därmed
inte sagt att den avsatte kungen inte förtjänar kritik eller att det åtminstone
går att förstå att omgivningen hade svårt att stå ut med honom. Han krävde
absolut underkastelse under sin auktoritet som herre och man i familjen. Fick
han inte det kände han sig förrådd och drog sig undan. Därför kom han tillslut
att leva helt ensam. Samtidigt är det omöjligt att inte känna medlidande med en
människa, dessutom i det närmaste född envåldshärskare, som i ett brev till sin
hustru helt öppet skriver: ”Jag har behov att älska och älskas. Jag kan ej
njuta denna lycka hos er”.[1]
Någon gång 1833-34 slog sig kungen slutgiltigt ner i St Gallen i Schweiz på
värdshuset Weisses Rössli(Vita hästen ).[2]
Här bodde han i några små, enkelt inredda rum. En dag på hösten 1836 kom en
svensk gäst till det lilla hotellet,38-årige Nils Arfwidsson, som översatt både Shakespeare
och MacPherson till svenska. En dag hörde han att någon spelade klaver i rummet
bredvid hans eget. Det lät sorgset och gästen blev nyfiken på vem som spelade.
Han såg en äldre man med stel, frånvarande blick. Mannen gav intrycket att inte
vilja bli störd, så Arfwidsson drog sig tillbaka. Några timmar senare fann han samme man glatt
dansande med värdens båda döttrar. Vem var karln, undrade Nils. En uppassare
berättade att mannen kallade sig ”överste Gustavsson”, men att han i själva verket inte var någon annan än den avsatte Gustav IV
Adolf av Sverige. Han levde helt ensam och på nätterna kunde man ibland höra
klagorop på svenska från hans balkong. Annars talade han tyska. Nils kände sig
gripen men talade inte mer med den avsatte monarken under denna första vistelse
på värdshuset. Något senare samma år tog Nils emellertid åter in på Vita hästen
och nu lyckades han få kontakt med den ensamme översten. Han var försiktig:
alla viste att den gamle kungen inte var förtjust i svenskar, så Arfwidsson
låtsades vara från Livland. De båda männen kom allt bättre överens men när Nils
sökte provocera sin rumsgranne genom att påstå att en släkting till honom en
gång tjänat Gustav IV Adolf uteblev reaktionen helt. Så småningom var det dags
för översättaren att resa vidare. Då han gick upp till den gamle för att ta
farväl, klagade denne över illamående och sa att han tyvärr inte orkade stiga
upp och följa honom ut. Arfwidsson böjde sig då ned och kysste mannens hand.
Den gamle verkade förvånad men sade ingenting. Detta var, såvitt man vet, det
sista tecknet på vördnad och hövlighet den avsatte kungen mottog från en av
sina forna undersåtar. 7 februari följande år, 1837, avled han i ett
slaganfall. Gustav IV Adolf blev 58 år.[3]
[1] En del
historiker och författare använde pronomen ”dig” i detta citat. Andra skriver
”er”. Med tanke på kungens bekanta formalism och hur pressad situationen mellan
makarna var då brevet skrevs, väljer jag den senare formen.
[2] I sitt TV program om Gustav IV Adolf uppger Herman
Lindqvist årtalet 1833, medan Åke Ohlmarks anger 1834..
[3] Denna
text bygger främst på Christopher O*Regans bokEtt märkvärdigt barn Gustaf III:s son(2007), s.13-14 och Åke
Ohlmarks bok Konungen är död, en
tusenårig krönika om svenska monarkers slut(1983), s. 104-105. Vissa
uppgifter i de båda böckerna går isär men då det rör sig om smärre detaljer har
jag fogat samman de båda skildringarna till vad jag uppfattar som sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar