Det finns
tillfällen då man på förhand vet att något kommer att inträffa, något ska
förändras. VAD som kommer att hända vet man oftast inte på förhand, men något
blir det definitivt. I politiken inträffar sådana ögonblick gärna då parlament
samlas i ett krisläge. När Karl 1 slutligen kallade in parlamentet 1640, anade
säkert båda sidor att en tid av stora omvälvningar väntade, även om de knappast
räknade med nära 10 års inbördeskrig, en kungs avrättning och efterföljande
republik. Inte heller de som samlades i Versailles till ständerförsamlingen
1789 kunde väl förutse revolutionen, skräckväldet och Napoleon men att någon
sorts förändring var att vänta insåg de säkert. Några månader tidigare, i
januari 1789, hade ett sådant läge rått också i Sverige, när Gustav III
inkallade riksdagen. Både kungen och hans fiender visste att en uppgörelse
förestod, men hur skulle den sluta?
Ett drygt
halvår före riksdagens öppnande hade krig plötsligt utbrutit mellan Sverige och
Ryssland.[1]
På grund av otur, oskicklighet och bristande motivation uteblev emellertid
framgångarna och missnöjet med kungen jäste i armén. Ett antal officerare slöt
sig samman i det så kallade Anjalaförbundet och förklarade i en skrivelse till
Katarina av Ryssland att kriget var olagligt och att man önskade fred på
rimliga villkor. En kort tid fruktade Gustav III att hans tid vid makten var
slut. Ingenting stimulerade emellertid
kungen så som vetskapen att hans ställning hotades av politiska motståndare. På
samma sätt som Karl XII och Napoleon kom bäst till sin rätt i spetsen för
trupperna på slagfältet, var Gustav III som mest lysande när det gällde att
bemöta intrigörer med deras egna vapen. Dessutom förklarade Danmark, som var
lierat med Ryssland, krig med Sverige vilket gav kungen en förevändning att
lämna krigsskådeplatsen i Finland utan att det såg ut som flykt. Till detta kom
att kejsarinnan Katarina tycktes verka för finsk ”självständighet, under ryskt
beskydd” vilket endast några få av Anjalamännen tagit med i räkningen. Detta
skapade naturligtvis osäkerhet bland kungens motståndare. Gustav III reste
under tiden till Dalarna för att uppbåda dalfolket mot både ”herrarna” och
danskarna, förmodligen främst ”herrarna” dvs. högadeln, samtidigt som hans
förtrogna gjorde motsvarande resor i andra landskap. Resan till Dalarna brukar
tillskrivas en önskan hos kungen att återknyta till Gustav Vasa och hans
befrielsekrig mot danskarna. Säkert hade också historieromantik sin roll i
dramat. Men man bör inte heller glömma den för kungen betydligt mera närliggande
historien. 1743 hade en stor mängd dalabönder tågat till Stockholm i protest
mot ett illa genomfört krig mot Ryssland som startats på adelns initiativ. Det
hade slutat med massaker på demonstranterna. Drygt 40 år senare kom kungen,
efter att själv ha haft motgångar i ett krig han startat, till Dalarna för att
vinna dess folk för sin sak. Vilka motiv Gustav III än hade för sin resa
lyckades hans plan. Ett stort antal bönder ställde sig på kungens sida och han
kunde nu arrestera flera av Anjalamännen. Strax därefter, i början av februari
1789, öppnades riksdagen i Stockholm. I sitt invigningstal berättade kungen för
ständerna att fosterlandet var i stor fara och manade till enighet. Han
uppmanade dem att inte tro på den ryska propagandan, som utmålade honom själv som
ryssarnas ende fiende i kriget. Ryssarna var ett hot mot SVERIGE, inte enbart
mot kungen. Han erinrade också om de herrar som på 1500-talet gått över till
Kristian Tyrann och svikit Sturarna. Dagens politiker fick inte handla lika
förrädiskt. De måste sluta upp kring honom, såsom svenskarna gjort kring Gustav
Vasa i farans stund. Talet kan
sammanfattas under rubriken ”Håll samman”.[2]
Det visades sig emellertid snart att mycket få adelsmän följde kungens
uppmaning. De hade kommit till riksdagen för att i största möjliga mån begränsa
kungens makt, inte för att stödja honom. Deras talman, lantmarskalken, var en
äldre, ganska bräcklig man som kungen förmodligen utnämnt i tanke att kunna
styra ståndet. Denne blev nu hånad och angripen av sina ståndsbröder och
klagade i en skrivelse till kungen på hur han blivit behandlad. Det gav Gustav
möjlighet att ingripa mot ståndet. 17 februari 1789 samlades ständerna på nytt i
Rikssalen på slottet. Vad adeln nu fick höra för tankarna till en rektor som
skäller ut elever efter bråk med klassföreståndaren: Hur kunde adeln uppföra
sig som de gjorde! Kungen hade ju i sitt invigningstal sagt att fara hotade och
manat till sammanhållning. Ändå angrep adeln både kungen och sin talman. Detta
var oacceptabelt. Gå genast härifrån till Riddarhuset och be lantmarskalken om
ursäkt, befallde Gustav III. Några adelsmän påpekade att de åtminstone måste
försvara sig mot anklagelserna. Nej, sa kungen, ut härifrån! Förmodligen halvt
i chocktillstånd lämnade adeln rummet, anförda av den gamle hattpolitikern
Fersen. Kungens svägerska, som stod i ett fönster ovanför Rikssalen och
lyssnade, trodde inte sina öron. Var det verkligen rikets adel som blev så
nesligt behandlad! Varför ingrep inte hennes man till deras försvar? Men hertig
Karl kunde aldrig agera kraftfullt då motståndaren var starkare än han. Han
kände att brodern hade övertaget och höll sig stilla. Sedan adeln sålunda
blivit utvisad, vände sig kungen till de övriga stånden, tackade dem för deras
nit i att få något konstruktivt uträttat och lät sedan utse ett utskott på sex
personer, två från vardera i salen kvarvarande stånd plus de tre talmännen, att
tillsammans med honom diskutera vad som nu borde göras för rikets bästa. Inför
detta utskott framlades förslag till en akt, ett tillägg till 1772-års
regeringsform: ”förenings- och säkerhetsakten”. Politiskt innebar den att
kungen i stort sett blev enväldig men samtidigt medförde den stora fördelar för
bönderna och borgarna.[3]
Bland annat kunde bönderna nu köpa jord
av kronan och jaga på egen mark. De flesta ämbeten öppnades för alla, oberoende
av härkomst. Detta blev början till den svenska bondeklassens frammarsch. Efter
diverse protester, ändringar och manipulationer hit och dit antogs slutligen
den nya akten. För säkerhets skull hade kungen innan tillägget lades fram för
ständerna låtit häkta flera ledande oppositionsmän inom adeln, bland dem gamle
Axel von Fersen och Carl Fredric Pechlin tidens främste politiske intrigmakare.[4]
Så småningom skulle han bli samordnare av den komplott som ledde till skottet
på maskeraden. Adeln visade sig ändå inte vara helt knäckt. När frågan om hur
rikets ekonomiska problem skulle lösas, eller rättare sagt, kungens förslag på
hur de skulle lösas, kom upp till diskussion på Riddarhuset, visade sig adeln
motsträvig.[5] Kungen
åkte då till Riddarhuset, ledsagad av ett stort följe demonstranter som, antingen
av egen böjelse eller mutade, samlats för att visa honom sitt stöd . Här satte
han sig helt sonika i lantmarskalkens stol, ty som ättling till adelsmannen
Gustav Vasa måste han ju ses som ståndets främste medlem, eller hur? I denna
egenskap tystade han all opposition och drev igenom sitt förslag. Med detta var
riksdagen avslutad. Gustav III hade tagit hem spelet.[6]
[1] Det
råder ännu en viss debatt om hur detta krig bör uppfattas. Mot den allmänt
vedertagna åsikten att Gustav III påbörjat ett anfallskrig under sken av att
själv ha blivit angripen, hävdar O’Regan i Kärlekens
krigare(2012 s.31), ) att det rörde
sig om ett ”offensivt försvarskrig”, eftersom Ryssland utgjorde ett latent
hot mot Sverige och hade förbindelser med oppositionen mot kungen.. Henrikson,
som hävdar att kungen låg bakom kriget, medger å andra sidan att kejsarinnan
Katarina givit asyl till Gustavs motståndare och brukat dem i sin tjänst redan
före 1788. Även om man kan hävda att Gustav III själv önskade och provocerade
till kriget var den ryska statsledningen alltså på intet sätt lika oskyldig som
exempelvis polackerna i september 1939.
[2] https://sv.wikisource.org/wiki/Gustav_III:s_tal_till_st%C3%A4nderna_den_2_februari_1789
[3] Med
”bönderna” skall här förstås de mer välbeställda bönderna som hade pengar eller
andra tillgångar. Den stora majoriteten, ”Proletariatet om man så vill, berördes
ännu inte.
[4] De arresterade släpptes efter en tid, liksom
de flesta av Anjalamännen. Av dessa senare avrättades en och två
landsförvisades. Ett antal flydde till Ryssland och skulle tjugo år senare
spela en viktig roll i pacificeringen av officerskåren vid det ryska anfallet
på Finland.
[5] Det var
i detta sammanhang Riksgäldskontoret upprättades.
[6] Denna
text bygger huvudsakligen på Alf
Henriksons Svensk historia i 1986 års
upplaga, s. 711-720 och Herman Lindqvist Historien
om Sverige del VI, ”Gustavs dagar”/1997), s.372-397.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar