lördag 25 februari 2017

Statskupp i riksdagen, Gustav III:s revolution 1789


Det finns tillfällen då man på förhand vet att något kommer att inträffa, något ska förändras. VAD som kommer att hända vet man oftast inte på förhand, men något blir det definitivt. I politiken inträffar sådana ögonblick gärna då parlament samlas i ett krisläge. När Karl 1 slutligen kallade in parlamentet 1640, anade säkert båda sidor att en tid av stora omvälvningar väntade, även om de knappast räknade med nära 10 års inbördeskrig, en kungs avrättning och efterföljande republik. Inte heller de som samlades i Versailles till ständerförsamlingen 1789 kunde väl förutse revolutionen, skräckväldet och Napoleon men att någon sorts förändring var att vänta insåg de säkert. Några månader tidigare, i januari 1789, hade ett sådant läge rått också i Sverige, när Gustav III inkallade riksdagen. Både kungen och hans fiender visste att en uppgörelse förestod, men hur skulle den sluta?   

Ett drygt halvår före riksdagens öppnande hade krig plötsligt utbrutit mellan Sverige och Ryssland.[1] På grund av otur, oskicklighet och bristande motivation uteblev emellertid framgångarna och missnöjet med kungen jäste i armén. Ett antal officerare slöt sig samman i det så kallade Anjalaförbundet och förklarade i en skrivelse till Katarina av Ryssland att kriget var olagligt och att man önskade fred på rimliga villkor. En kort tid fruktade Gustav III att hans tid vid makten var slut.  Ingenting stimulerade emellertid kungen så som vetskapen att hans ställning hotades av politiska motståndare. På samma sätt som Karl XII och Napoleon kom bäst till sin rätt i spetsen för trupperna på slagfältet, var Gustav III som mest lysande när det gällde att bemöta intrigörer med deras egna vapen. Dessutom förklarade Danmark, som var lierat med Ryssland, krig med Sverige vilket gav kungen en förevändning att lämna krigsskådeplatsen i Finland utan att det såg ut som flykt. Till detta kom att kejsarinnan Katarina tycktes verka för finsk ”självständighet, under ryskt beskydd” vilket endast några få av Anjalamännen tagit med i räkningen. Detta skapade naturligtvis osäkerhet bland kungens motståndare. Gustav III reste under tiden till Dalarna för att uppbåda dalfolket mot både ”herrarna” och danskarna, förmodligen främst ”herrarna” dvs. högadeln, samtidigt som hans förtrogna gjorde motsvarande resor i andra landskap. Resan till Dalarna brukar tillskrivas en önskan hos kungen att återknyta till Gustav Vasa och hans befrielsekrig mot danskarna. Säkert hade också historieromantik sin roll i dramat. Men man bör inte heller glömma den för kungen betydligt mera närliggande historien. 1743 hade en stor mängd dalabönder tågat till Stockholm i protest mot ett illa genomfört krig mot Ryssland som startats på adelns initiativ. Det hade slutat med massaker på demonstranterna. Drygt 40 år senare kom kungen, efter att själv ha haft motgångar i ett krig han startat, till Dalarna för att vinna dess folk för sin sak. Vilka motiv Gustav III än hade för sin resa lyckades hans plan. Ett stort antal bönder ställde sig på kungens sida och han kunde nu arrestera flera av Anjalamännen. Strax därefter, i början av februari 1789, öppnades riksdagen i Stockholm. I sitt invigningstal berättade kungen för ständerna att fosterlandet var i stor fara och manade till enighet. Han uppmanade dem att inte tro på den ryska propagandan, som utmålade honom själv som ryssarnas ende fiende i kriget. Ryssarna var ett hot mot SVERIGE, inte enbart mot kungen. Han erinrade också om de herrar som på 1500-talet gått över till Kristian Tyrann och svikit Sturarna. Dagens politiker fick inte handla lika förrädiskt. De måste sluta upp kring honom, såsom svenskarna gjort kring Gustav Vasa i farans stund.  Talet kan sammanfattas under rubriken ”Håll samman”.[2] Det visades sig emellertid snart att mycket få adelsmän följde kungens uppmaning. De hade kommit till riksdagen för att i största möjliga mån begränsa kungens makt, inte för att stödja honom. Deras talman, lantmarskalken, var en äldre, ganska bräcklig man som kungen förmodligen utnämnt i tanke att kunna styra ståndet. Denne blev nu hånad och angripen av sina ståndsbröder och klagade i en skrivelse till kungen på hur han blivit behandlad. Det gav Gustav möjlighet att ingripa mot ståndet. 17 februari 1789 samlades ständerna på nytt i Rikssalen på slottet. Vad adeln nu fick höra för tankarna till en rektor som skäller ut elever efter bråk med klassföreståndaren: Hur kunde adeln uppföra sig som de gjorde! Kungen hade ju i sitt invigningstal sagt att fara hotade och manat till sammanhållning. Ändå angrep adeln både kungen och sin talman. Detta var oacceptabelt. Gå genast härifrån till Riddarhuset och be lantmarskalken om ursäkt, befallde Gustav III. Några adelsmän påpekade att de åtminstone måste försvara sig mot anklagelserna. Nej, sa kungen, ut härifrån! Förmodligen halvt i chocktillstånd lämnade adeln rummet, anförda av den gamle hattpolitikern Fersen. Kungens svägerska, som stod i ett fönster ovanför Rikssalen och lyssnade, trodde inte sina öron. Var det verkligen rikets adel som blev så nesligt behandlad! Varför ingrep inte hennes man till deras försvar? Men hertig Karl kunde aldrig agera kraftfullt då motståndaren var starkare än han. Han kände att brodern hade övertaget och höll sig stilla. Sedan adeln sålunda blivit utvisad, vände sig kungen till de övriga stånden, tackade dem för deras nit i att få något konstruktivt uträttat och lät sedan utse ett utskott på sex personer, två från vardera i salen kvarvarande stånd plus de tre talmännen, att tillsammans med honom diskutera vad som nu borde göras för rikets bästa. Inför detta utskott framlades förslag till en akt, ett tillägg till 1772-års regeringsform: ”förenings- och säkerhetsakten”. Politiskt innebar den att kungen i stort sett blev enväldig men samtidigt medförde den stora fördelar för bönderna och borgarna.[3]  Bland annat kunde bönderna nu köpa jord av kronan och jaga på egen mark. De flesta ämbeten öppnades för alla, oberoende av härkomst. Detta blev början till den svenska bondeklassens frammarsch. Efter diverse protester, ändringar och manipulationer hit och dit antogs slutligen den nya akten. För säkerhets skull hade kungen innan tillägget lades fram för ständerna låtit häkta flera ledande oppositionsmän inom adeln, bland dem gamle Axel von Fersen och Carl Fredric Pechlin tidens främste politiske intrigmakare.[4] Så småningom skulle han bli samordnare av den komplott som ledde till skottet på maskeraden. Adeln visade sig ändå inte vara helt knäckt. När frågan om hur rikets ekonomiska problem skulle lösas, eller rättare sagt, kungens förslag på hur de skulle lösas, kom upp till diskussion på Riddarhuset, visade sig adeln motsträvig.[5] Kungen åkte då till Riddarhuset, ledsagad av ett stort följe demonstranter som, antingen av egen böjelse eller mutade, samlats för att visa honom sitt stöd . Här satte han sig helt sonika i lantmarskalkens stol, ty som ättling till adelsmannen Gustav Vasa måste han ju ses som ståndets främste medlem, eller hur? I denna egenskap tystade han all opposition och drev igenom sitt förslag. Med detta var riksdagen avslutad. Gustav III hade tagit hem spelet.[6]                

 



[1] Det råder ännu en viss debatt om hur detta krig bör uppfattas. Mot den allmänt vedertagna åsikten att Gustav III påbörjat ett anfallskrig under sken av att själv ha blivit angripen, hävdar O’Regan i Kärlekens krigare(2012 s.31), ) att det  rörde sig om ett ”offensivt försvarskrig”,  eftersom Ryssland utgjorde ett latent hot mot Sverige och hade förbindelser med oppositionen mot kungen.. Henrikson, som hävdar att kungen låg bakom kriget, medger å andra sidan att kejsarinnan Katarina givit asyl till Gustavs motståndare och brukat dem i sin tjänst redan före 1788. Även om man kan hävda att Gustav III själv önskade och provocerade till kriget var den ryska statsledningen alltså på intet sätt lika oskyldig som exempelvis polackerna i september 1939.
[2] https://sv.wikisource.org/wiki/Gustav_III:s_tal_till_st%C3%A4nderna_den_2_februari_1789
[3] Med ”bönderna” skall här förstås de mer välbeställda bönderna som hade pengar eller andra tillgångar. Den stora majoriteten, ”Proletariatet om man så vill, berördes ännu inte.
[4]  De arresterade släpptes efter en tid, liksom de flesta av Anjalamännen. Av dessa senare avrättades en och två landsförvisades. Ett antal flydde till Ryssland och skulle tjugo år senare spela en viktig roll i pacificeringen av officerskåren vid det ryska anfallet på Finland.
[5] Det var i detta sammanhang Riksgäldskontoret upprättades.
[6] Denna text bygger huvudsakligen på  Alf Henriksons Svensk historia i 1986 års upplaga, s. 711-720 och Herman Lindqvist Historien om Sverige del VI, ”Gustavs dagar”/1997), s.372-397.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar