Historien om
mannen av enkel börd som gifter sig med prinsessan och får om inte hela så
åtminstone halva kungariket i gåva är ett bekant sagotema. Eller har det kommit
ur modet i vår matrealistiskt realistiska tid? I verkligheten har det länge
varit så att kungligheter och särskilt prinsessor absolut inte kunnat gifta sig
med simpla undersåtar, som mjölnarsöner eller enkla soldater. Kanske sagornas
berättelser kan tolkas som en folkets omedvetna protest mot denna diskriminering
av samhällets lägre klasser. Men ibland har prinsessan faktiskt gift sig med en
enkel man, närapå som i sagorna. Som vi skall se garanterar ett sådant
giftermål emellertid inte att mannen erhåller en del av kungariket i present.
Mary Tudor
var yngsta dotter till Henrik VII av England och dennes drottning Elisabet.
Mary beskrivs som mycket vacker och charmig och stod i unga år sin bror Henrik
nära. 1509, då Mary var tolv-tretton år, besteg brodern tronen som Henrik VIII.
Under några år var flickan förlovad med den tyskromerske kejsarens sonson Karl,
som senare blev Karl V. På grund av politiska förvecklingar blev det 1514
angeläget för England att närma sig Frankrike och i det sammanhanget giftes
Mary istället bort med kung Ludvig XII. Ludvig hade satsat mycket
på att stärka kungamakten i sitt rike och bedrivit expansionspolitik i Italien
men var nu en svag, tandlös man på 52 år, knappast drömmen för en flicka på 18
år. Kungliga äktenskap var som regel politiska och Mary gav med sig men hon
ställde ett villkor: ”Om Ludvig dör ska jag få gifta mig med vem jag vill”. Henrik
sade ja, förmodligen i tanke att det där skulle ordna sig när systern väl blev
änka.[1] På hösten 1514 vigdes Mary och kung Ludvig i
Frankrike, även om det formellt redan skett i England genom ombud. Vid det efterföljande
tornerspelet lär Ludvig varit så dålig att han låg på en säng medan hans nya
drottning satt rak i ryggen i logen och såg på. Knappt tre månader senare var
kungen död men Mary stannade tillsvidare i Frankrike. Hennes bror i England
blev orolig för henne och sände en av sina närmaste vänner för att se hur hon
hade det och så snabbt som möjligt få hem den franska änkedrottningen.
Sändebudet hette Charles Brandon, var några år äldre än kung Henrik och känd
som något av en charmfull, vacker odåga. Brandons far hade stupat vid det slag
där Henrik Tudor erövrade den engelska kronan 1485. Brandons var tydligen en
ganska enkel familj men som tack för faderns tjänster tog den nye kungen hand
om Charles och uppfostrade honom vid sitt hov. På den vägen blev unge Brandon
god vän med dåvarande prins Henry. De var lekkamrater och hade mycket skojigt
tillsammans. Året innan Mary gifte sig blev Brandon utnämnd till hertig av Suffolk. Brandon var visserligen en god sällskapsbroder men inte helt utan tadel när det
gällde kvinnor, samtidigt som han onekligen visade ett visst sinne för affärer
i sådana sammanhang. Vid denna tid hade han redan gjort en kvinna som han lovat
äktenskap gravid, brutit med damen i fråga för att istället gifta sig med
hennes moster som hade arv att vänta, varpå han fått denna förbindelse upplöst
med hänvisning till att de båda kvinnorna var alltför nära släkt. Därefter
gifte han sig med den första flickan men behöll arvet från mostern. Nu var han
änkeman.[2] Trots sina meriter ifråga om damer var han
känd som en trevlig och vänlig man och drog alltjämt kvinnor till sig. Mary
Tudor var en av hans beundrare. Hertigen reste nu alltså till Frankrike för att
”se efter” den unga änkedrottningen. Exakt vad som sedan hände vet man inte men
det verkar klart att Mary och Brandon haft samlag med varandra, varpå Mary bett
sin kavaljer att gifta sig med henne med hänvisning till att hon kunde vara
gravid. Enligt hertigens berättelse hade Mary gråtit häftigare än vad någon
kvinna tidigare gjort. Han uppfyllde hennes önskan, som det förefaller utan
större ruelse. Henrik VIII blev rasande. Inte nog med att Suffolk på eget bevåg
gift sig med en prinsessa som kunnat ”återanvändas” vid kommande förhandlingar
med utländska furstar, nu när kung Ludvig avlidit. Han hade dessutom vid
avresan lovat Henrik att inte fria till hans syster då de träffades. Brandon
hade alltså inte bara svikit kungen utan också en gammal vän.[3] Efter att först ha varit inne på tanken att
avrätta Brandon, ålade Henrik paret att återlämna till kronan de dyrbarheter som Mary
mottagit vid sin avresa till Frankrike och Brandon tvingades troligen också
betala böter i kontanter.[4] Under
detta tidiga skede av sin regering hade emellertid Henrik VIII ännu inte blivit
den hustyrann han senare skulle bli. Hos denne kung fanns också en romantisk
längtan efter kärlek och familjelycka som inte tycks ha försvunnit helt ens på
äldre dagar.[5] Därför togs det nya hertigparet av Suffolk
snart till nåder och fick återvända till hovet i London., där de kunde gifta
sig officiellt i maj 1515. Paret fick tre barn, som aldrig kom att spela någon
framträdande roll i historien. En dotterdotter, lady Jane Gray, blev dock
utkorad till drottning 1553, en titel hon innehade nio dagar innan henne slätning
Maria avsatte henne. Mary Tudor dog 1533, Suffolk 1545.[6]
[2] Brandon
skulle senare i livet komma att gifta sig med sin avlidne sons fästmö. Kanske
hertigen av Suffolk utgjorde ett dåligt exempel för sin vän kungen beträffande
äktenskapliga äventyrligheter.
[3] Henrik
verkar med andra ord ha känt till att Mary och Brandon hyste en ömsesidig
böjelse för varandra.
[4] Enligt
George skall den sammanlagda summan av parets böter ha uppgått till 24000 pund..
[5] Henriks
passionerade personlighet bidrog å andra sidan till de grymheter han senare kom
att begå.
[6] Denna
text bygger huvudsakligen Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur i svensk översättning 1995. S. 80-82 och
på https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Tudor_(drottning_av_Frankrike),
samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Charles_Brandon,_1:e_hertig_av_Suffolk Se också Margaret George Henrik VIII:s självbiografi, del I ”Kärlek och överdåd” i svensk
översättning 1989. S. 196-97.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar