Sammankomsten.

Inledning.

Det är drygt 200 år sedan Sverige förlorade Finland till Ryssland.  Förlusten av den östra rikshalvan var traumatisk för svenskarna, även om finnarna onekligen tjänade på bytet. Det krig som slutade med freden i Fredrikshamn i september 1809 pågick i närmare två år. Det skedde mot bakgrund av den större konflikten mellan det Napoleonska Frankrike och dess genom åren växlande motståndare med Storbritannien som ständig huvudfiende. Sedan Napoleon besegrat ryssarna vid Friedland i juni 1807 slöt Frankrike och Ryssland förbundet vid Tilsit i juli samma år. Vid detta tillfälle förklarade kejsaren för sin ryske kollega att det stod Ryssland fritt att anfalla Sverige, vars kung ihärdigt vägrade att sluta sig till det franska lägret och i februari påföljande år gick ryska trupper in i Finland. Samtidigt stod franska trupper i Danmark redo att anfalla Skåne och uppe i Värmland befarades ett anfall över norska gränsen.  Kriget åstadkom stor splittring inom den högsta svenska ledningen. Flera av de militära ledarna kritiserade skarpt kungens utrikespolitik, som de ansåg skulle leda till katastrof för landet. De många nederlagen och arméns fruktansvärda belägenhet underblåste klyftan ytterligare och när kungen degraderade ett antal gardesregementen till vanliga regementen, vilket bland annat innebar att man miste sina hedersfanor, steg missnöjet till uppror. Den 13 mars 1809 arresterades kungen på Stockholms slott och kort därefter avsattes han och landsförvisades. Vid 1809 års riksdag infördes en ny regeringsform, som sades göra slut på enväldet men i praktiken gynnade adeln mer än folket.

Den korta berättelse som följer här utspelar sig strax före statskuppen. Någon månad innan kungen störtades planerade en grupp officerare att kidnappa honom i hans vagn och spärra in honom i fängelse, en plan som av olika skäl aldrig genomfördes. Denna berättelse skildrar ett möte mellan de sammansvurna i anslutning till det planerade bakhållet. Historien är inte sann i bokstavlig mening. Den bygger på uppgifter om vad som sagts vid olika möten mellan de oppositionella, möten som här slagits ihop till ett enda. Berättelsen är tänkt att ytligt återspegla de tankar och åsikter som fanns i de kretsar som motarbetade kungen. Denna historia gör således långt ifrån anspråk på att redogöra för alla de orsaker som låg bakom revolten 1809. Än mindre är den avsedd att fastställa om missnöjet var berättigat eller inte.  Min framställning av Hans Järta kan i någon mån sägas återge mina egna åsikter i frågan. Då denne påpekar att ryssarna och inte kungen bär huvudansvaret för kriget eftersom de börjat det, är detta inte en åsikt som han verkligen gett uttryck åt, åtminstone inte efter vad jag funnit. Att han varit tveksam till den planerade kuppen är däremot dokumenterat. De namngivna personerna i berättelsen är till övervägande delen verkliga och har tillhört de ledande i oppositionen mot Gustav IV Adolf. För att markera att historien ändå är fiktiv har jag lagt in en helt påhittad figur; värden för sammankomsten Gustav Silverstjärna. Hans namn bygger på en uppgift i Anders Isaksons 2009 postumt utkomna bok om händelserna 1809, med tonvikt på Georg Adlersparre, chefen för den upproriska Västra armén som tågade från Kalstad mot Stockholm i mars 1809, vilket utlöste gripandet av kungen. Isakson berättar att då kungen sökte utreda de rykten om upproret som nått huvudstaden hävdade en av de förhörda att han hört vad som hänt av någon vars efternamn började på Silver. Då adelsmännen vid denna tid ofta bar sådana namn; Silverstolpe, Silverhjelm osv. var upplysningen emellertid alls inte till hjälp för monarken. Det är således fullt tänkbart att det verkligen funnits någon med namnet Silverstjärna bland kungens motståndare. Alla möten hölls dock i verkligheten hemma hos Jacob Cederström vid Gustav Adolfs torg i Stockholm. Förnamnet Gustav var med säkerhet populärt i Sverige vid denna tid, eftersom kungen hetat så i mer än trettio år.

Den gustavianska tiden och dess politiska historia har sedan länge intresserat mig och min boksamling i ämnet är stor, både vad gäller dokumentära redogörelser och skönlitterära skildringar. Om några enskilda personer skall tackas för indirekt hjälp bör det i första hand vara Christopher O’Regan, vars bok I Stormens öga från 2009 genom sin livfulla ton och levandegörande sätt att berätta väckte mitt intresse för det smått amatörmässiga förspelet till palatskuppen i mars 1809. Även Anders Isakson bör, som nämnts, postumt tackas för sin intressanta bok Kärlek och krig revolutionen 1809, vilken även inspirerat mig, om den också inte spelat lika stor roll som O´Regans bok. Jag är även tacksam mot Bengt Kummel, vars biografi om den färgstarke krigaren Döbeln bidragit med upplysningar om dennes ställningstagande inför de omtumlande händelserna 1809.  Jag hoppas att de som läser min berättelse kommer att finna den intressant och underhållande.

Boson Gidner.   

Klockan på spiselhyllan slog åtta slag. Mannen i pudrad peruk och svart syrtut kastade en hastig blick omkring sig i biblioteket. Som alltid kände han stor tillfredsställelse vid åsynen av dess boksamling. Därefter flyttade han blicken till släktporträtten som hängde runtom på väggarna. Anblicken av förfäderna gjorde honom medveten om sin egen betydelse. Hans tankar gick till den förestående sammankomsten. Det var onekligen ett riskabelt företag de planlade men med tanke på vad som stod på spel fick de inte tveka. Mötet denna afton skulle bli avgörande. De hade till och med beslutat att hålla det här, i hans eget hus vid Bastugatan, istället för hos Cederström för att minska risken att bli avslöjade. Någon minut efter att pendylen förkunnat att klockan var åtta slagen kom en tjänare in i rummet. Han var klädd i rött livré och vita handskar. Mannen gjorde en djup reverens för sin herre och sade i en förfinat nasal ton, som visade att han var väl skolad i konsten att uppföra sig passande inför adelsmän:

-          herrarna har börjat anlända, monsieur”.

-          Gott”, svarade hans herre kort, Visa in dem allteftersom de anländer, bär in punschbålen och se noga efter att ingen obehörig står härutanför och spionerar. Betjänten bugade sig och gick ut.   I nästa ögonblick hördes stapplande, tunga steg i trappan och en man trädde in i rummet. Han var alltjämt ung men ansiktet bar tydliga spår av det åldrande som stort lidande förorsakar. Det vilade ett uttryck av förnämhet och upphöjdhet över dragen som tycktes bottna i såväl hög börd som i den särskilda värdighet dylika plågor kan förläna ett ansikte. Vad som genast väckte uppmärksamhet var att mannens högra ben var ersatt med ett träben. Detta, tillsammans med den värdiga hållning han lyckats bevara, antydde oavlåtligt en militär bakgrund.            

-          God afton, broder Jacques, sade värden och gick sin besökare tillmötes. Det gläder mig oerhört att ni kunde komma hit.. Med tanke på hur långt våra planer nu framskridit är det av yttersta vikt att inget når fram till obehöriga och våra möten hos er har börjat bli allmänt bekanta i staden”. Jacob Cederström, som kallades Jacques av sina vänner som en hyllning till den store filosofen Rousseau, nickade instämmande.

-          Ja”, sade han, ”det är klokt att vara extra försiktig nu, men jag hoppas vid Gud att det här snart är över. Det var fan så besvärligt att ta sig till Bastugatan med den här träpåken i halkan. Man vågar ju inte ta skjuts, ifall kungens spioner skulle skugga en. De säger att han låtit Liljensparre gå i tjänst igen. Värden hjälpte sin gäst ner i en stol, samtidigt som betjänten uppenbarade sig med en bricka på viken stod punschbål och några glas. Sedan de båda vännerna åter blivit ensamma yttrade den svartklädde mannen med ett ironiskt leende: - Det är väl knappast troligt att ens den satans mannen kan hota oss. Gamle kungen hade trots allt trofasta vänner, eller kunde skaffa sig sådana genom en sup och ett leende. Inte ens den effektivaste polismästare kan artbeta utan trogna medhjälpare och vem skulle vilja spionera för den där envetne galningen på slottet? Han är så snål med pengar att han inte ens skulle kalla på läkare om barnen fått smittkoppor, för att slippa ge nåt arvode. Cederström log.

-           Jag är för ung för att ha haft med gamle kungen att göra”, sade han, ”men han lär onekligen ha förstått att skaffa sig vänner, trots sitt slöseri.

-          snarare tack vare det”, svarade hans värd. ”Kloka och slösaktiga tyranner är mycket svårare att göra sig kvitt än dumma och snåla. De senare förstår inte att göra intryck på pöbeln eller på lismare vid hovet.

-          Då är det ju tur att vi begåvats med en sådan härskare nu, svarade Cederström skrattande. De båda männens samtal avbröts av bultningar på ytterdörren och steg i undervåningen. Någon minut därefter inträdde ytterligare en man i biblioteket. Han var klädd i uniform och hade ett hårt ansiktsuttryck, som vittnade om stor beslutsamhet.

-          Nej se, broder Carl Henrik, utbrast värden glatt, Jag var rädd att ni inte fått veta att vi skulle mötas här i kväll. Carl Henrik Anckarsvärd gjorde en gest med handen:

-          Jag fick veta det för några timmar sedan, sade han. Broder Jacques berättade det för mig, men nu är inte tid att prata utan att handla .

-          Käre vän”, invände värden, Låt oss vänta tills de andra hunnit komma. Under de närmaste minuterna anlände ett större sällskap män till huset vid Bastugatan och fördes in i biblioteket av betjänten, som under väntetiden bar in flera glas och kritpipor. De flesta av dessa män var officerare, vilket märktes på detaljer i deras klädsel eller på något särdrag i deras utseende: några hade värja, andra var klädda i sitt regementes uniform eller bar något tecken som visade att de tillhörde ett visst regemente. Andra åter var civila i sin klädsel men hade skador som tydligt framhävde att de nyligen varit i fällt: en hand som genomhuggits av en värja, ett nyläkt ärr efter ett sabelhugg i ansiktet eller, som i Cederströms fall, ett amputerat ben. Den ende i denna församling som inte tycktes vara militär var en ganska kortvävt man i trettiofemårsåldern med skarpa, forskande ögon och bakåtstruket, svart hår. Han var klädd i grå kappa och hans ansikte hade ett uttryck som verkade både beslutsamt och eftertänksamt. Avsaknaden av peruk liksom även den grå, oansenliga kappan gjorde att man kom att tänka på en nitisk ämbetsman av lägre rang som såg som sin främsta uppgift att sköta sitt utan att bekymra sig mycket vare sig om världen utanför ämbetsrummet eller om den egna befordringsgången; en av dessa obetydliga, oumbärliga varelser vilka låter de överordnade få äran medan de själva utför det verkliga arbetet i kansliet. Emellertid tycktes denne man trots allt äga en viss betydelse i denna krets, ty hans ankomst åstadkom rörelse och oro i sällskapet. Några hälsade med respekt och beundran på honom, medan andra rynkade pannan i tydligt missnöje som om de undrade vad han hade där att skaffa. Mannen återgäldade hälsningarna på liknande sätt och satte sig så lite avsides, som om han hade kommit hit snarare för att lyssna än för att diskutera.        Då alla slutligen anlänt och försett sig med punsch ur bålen och tobak ur en burk på bordet reste sig den svartklädde värden, vars namn var Gustav Silverstjärna, och tog till orda.

-          Mina herrar, sade han, som ni ser möts vi i kväll hos mig och inte hos vår gästfrie broder Jacques, men jag ger ordet till honom. Cederström harklade sig  

-           Som ni vet planerar kungen i dessa dagar att ta ut en ny krigsgärd. Han vill således fortsätta med detta vansinniga krig som redan kostat vårt land så mycket lidande.

-          Är det inte nog att han berövat oss vår heder genom degraderingen i höstas”, utropade en rödbrusig officer i sällskapet, Skall han också tömma landet på penningar för sin dåraktiga envetenhets skull

-          När till och med tsar Alexander insett kejsar Napoleons storhet och överlägsenhet, borde väl också vi svenskar kunna göra det, sade en man i kaptensuniform lugnt.  

-           Om detta får fortsätta kommer vårt land att delas mellan Napoleon och tsaren, tillfogade en överste bekymrat. 

-          Tänka sig att en bastard som han skall ta ifrån oss vår heder och ära, utbrast en annan av de närvarande, Han är ju inte ens sin fars bastard!.

-          En sann fursteättling skulle aldrig handla så skamligt mot adelsmän, inflikade någon. Han uppför sig verkligen som sonen till en simpel stallknekt. Några skrattade åt den sista kommentaren, medan andra rynkade ögonbrynen som om de fann den opassande.

-          Det är på tiden att revolutionen genomförs i Svea rike, utropade en ung man med rött, vitt och blått band i hatten. Hur länge skall det svenska folket nödgas uthärda det förtryck som dess franska bröder för tjugo år sedan med sådan möda befriade sig ifrån!

-          Vi är således överens om att något måste göras, sade Cederström. Vi och våra vänner här är redo att handla, men hur är det på andra håll i landet?    

-          Adlersparre står beredd i Värmland, sade Anckarsvärd. Jag kom hit för att få reda på vad som görs här och sedan rapportera till honom. När rätta ögonblicket är inne kommer Västra armén nedtågande för att göra sin insatts för fäderneslandet.

-          Och danskarna, undrade någon, hur går det med försvaret av vår gräns mot Norge om våra soldater lämnar sina poster i detta läge?

-          Adlersparre förhandlar med deras befälhavare däruppe, svarade Anckarsvärd. Jag kan inte föreställa mig att danskarna skulle ha något intresse av att invadera oss om kungen avsätts. Det enda de vill är att få revansch mot engelsmännen för överfallet på flottan för något år sedan. Om vi ansluter oss till fransk-ryska alliansen, kommer de att se oss som vänner.

-          Då är saken alltså avgjord, konstaterade en man i generalsuniform. Det brådskar, mina vänner. Ryssen kan stå på Skeppsbron när som helst om vi inte gör något och dessutom har jag lämnat min post i Gävle utan tillstånd. Det är bara en tidsfråga innan jag blir misstänkt.  Jag har en plan klar för vad som skall göras och så snart det är avklarat tar hertigen vid. I detta ögonblick hördes en lugn men ändå klar och tydlig stämma:

-          Ni är galna”.  

Dessa tre ord väckte stor uppståndelse bland de församlade. Alla började tala i munnen på varandra. Några sågförvirrade ut, andra direkt hotfulla. Mannen från Gävle reste sig och frågade med ansträngt lugn röst, där man kunde ana en undertryckt vrede:

-          Vad menar broder Hans med detta?”

Mannen med ämbetsmannautseendet reste sig ur sin stol och svarade lugnt men med blixtrande ögon:

-          Jag menar att ert handlande med säkerhet leder till katastrof. Ni är på väg att dra över oss samma vansinne och blodsutgjutelse som hemsökte Frankrike innan kejsaren tillträdde sitt stora värv. Ni undergräver friheten istället för att främja den.

-          Föredrar ni då att se ryssen på våra gator, herr Järta. frågade mannen från Gävle och markerade sitt ogillande genom att kalla den andre vid efternamn.

-          Är ni i själva verket kungens lejda kreatur som kommit för att spionera på oss? I så fall skall ni dö för min fosterländska värja i detta ögonblick!  Flera män i rummet grep efter vapen men hejdades av värden, som höjde sin högra hand.

-          Jag vill fästa herrarnas uppmärksamhet på att vi bör iakttaga försiktighet. Här, liksom överallt, kan våra ord nå fram till fiendens öron. Jag vill inte heller att mina gäster överfalls. Låt broder Hans förklara sig. Mannen i den grå kappan tycktes helt oberörd. Han vände sig till mannen från Gävle.

-          Käre Sköldebrand”, sade han och använde, liksom den andre gjort nyss, efternamnet: Om jag vore kungens man sutte jag inte här och om jag kommit hit för att spionera på er avslöjade jag knappast mina syften. Jag talar som en vän till revolutionen men jag är mer angelägen att uppnå syftet än att genomföra kuppen.            

-          Vilket annat syfte har vi väl än att befria oss från den galne tyrannen, utbrast Sköldebrand. Det är enda sättet att uppnå frihet,

-          Så talar den som saknar erfarenhet, svarade Järta. Låt mig påminna om att jag är systerson till den store Pechlin. Jag satt vid bordet under middagen före maskeraden i mars anno 92 och jag var med på operan samma kväll. Vi trodde alla den gången att det räckte med att skjuta kungen, men han levde tillräckligt länge för att våra planer skulle gå om intet.

-          Det är inte Gustav III som regerar nu, påpekade någon, och vi vet att hertigen själv står på vår sida.

-          Hertigen! utbrast Järta föraktfullt. Han stöder den sidan som vinner. Vid riksdagen 89 förlitade sig oppositionen på honom, men det räckte att kungen hotade med fängelse och lovade pengar för att han skulle komma krypande som en hund och vad jag minns var det många som kritiserade hans, eller snarare Reuterholms, regering när det begav sig. Det är lika farligt att överskatta hertigen som att underskatta kungen, det har vi sett i forna tider.

-          Ni föredrar således att bli rysk träl framför att riskera ert huvud i en strid för friheten! sade Sköldebrand hetsigt. Min herre, ni kommer att få ångra detta. Ert namn skall för alltid förknippas med feghet och undfallenhet och ni skall framstå som den som sålde fäderneslandet åt träldomen.

-          Är ni så alldeles säker på att kriget enbart beror av kungen, frågade Järta. Jag medger att politiken måste ändras, men det var inte kungen som började kriget utan ryssarna och frågan är om det är lämpligt att riskera inbördeskrig i landet i en situation då vi har fienden vid västra och södra gränsen och i det närmaste inne i landet i öster.

-          Så hade inte skett om inte kungen haft makten, sade Anckarsvärd.

-          Det är sant att de befälhavare kungen utsett skött sig dåligt, svarade Järta, men det ändras inte för att han avsätts.

-          Ni anklagar officerarna för våra nederlag! utbrast Cederström. ”Ni är sannerligen kungens man.

-          Om den omständigheten att jag, i likhet med er kusin, avsvor mig adelskapet i Norrköping för nio år sedan inte kan övertyga er om mitt frihetsnit, så vet jag inte vad som kan göra det, sade Järta. Jag vill också påpeka att inte alla som är kritiska mot kungen delar era åsikter. General von Döbeln, som håller ställningarna på Åland i denna ödesdigra stund, har aldrig älskat vare sig kungen eller hans far. Men om han visste vad ni planerar så bleve han rasande.

-          Döbeln! utlät sig någon föraktfullt, vem tar den galne skrikhalsen på allvar?

-          Det är sant att han är häftig”, svarade Järta lugnt, Men han förstår att skilja på sina egna och landets intressen och han skulle skämmas att tillhöra en armé där generalerna överger sina poster för att avsätta sin härskare, samtidigt som fienden står vid gränsen och de själva inte vet vad de vill göra med sitt land efter kuppen. Jag har inte hört någon här tala om vad som bör ske sedan kungen avsatts och jag säger er att utan en genomtänkt ny författning kommer allt att sluta i blod, som i Frankrike!

-          Detta är meningslöst, förklarade Sköldebrand. Är ni vår vän eller vår motståndare, Hans Järta?

-          Jag är varken er motståndare eller er anhängare i denna stund, svarade Järta. Jag ämnar inte förråda er, men jag kan inte heller stödja er i era planer. Och för att bevisa min trofasthet ämnar jag nu gå innan jag hört för mycket. Men jag manarr er alla att noga tänka över vad jag sagt. .Därmed gick han ut ur biblioteket och lämnade strax våningen, men hans ord hade inte gått spårlöst förbi. Några av de andra gästerna följde tyst efter honom ut och det märktes på flera av dem som stannat kvar att de tagit intryck av vad som sagts. Hans Järta var respekterad i dessa oppositionella kretsar, både för sin egen skull och i sin egenskap av systerson till den legendariske general Pechlin från gamle kung Gustavs tid. Sedan uppståndelsen lagt sig vände sig värden mot Sköldebrand::

-          Vill broder Anders-Fredrik redogöra för sina planer? Sköldebrand nickade, harklade sig och började:

-          Vi vet alla att kungen är väl bevakad ute på Haga och på slottet. Att slå till på något av dessa ställen är alltför riskabelt”. ”Synd att kungen inte älskar opera i våra dagar”, anmärkte någon med ett ironiskt skratt, men Sköldebrand höjde handen och fortsatte: ”Kungen åker varje dag mellan Haga och slottet i vardera riktningen. Han åker in till staden på morgonen och tillbaka igen några timmar efter middagstid.

-          Att försöka uträtta något i det sammanhanget är knappast mindre riskabelt än uppe på slottet, anmärkte översten som uttryckt farhågor för Sveriges delning en stund tidigare. Det finns människor utefter hela färdvägen och ingen kan veta hur de reagerar om något skulle hända kungen. Han har vänner bland folket trots sin envetenhet.

-          Det finns en passage som inte är särskilt skyddad, svarade Sköldebrand. Norrtullsgatan är närmast obefolkad och där finns dessutom ett ställe där vi med fördel kan invänta vårt byte. Medan han talade tog han fram en ritning ur fickan. Den var inte särskilt välgjord, trots att den utförts av en arméofficer som rimligen borde besitta viss erfarenhet av att återge terrängens utseende på papper. Man såg dock att tecknaren sökt framställa en gata, några hus och intilliggande gränder.

-          ”Här, sade generalen och pekade på ett hus som markerats med en ring, här ligger Bäckers värdshus. Det är en utmärkt plats att samlas på utan att väcka misstankar. Vi skall gå dit under förevändning att ta avsked av kamrater som kommenderats till trupperna på Åland och det är säkrast att komma i små grupper eller en och en. Då kungens vagn närmar sig skall vägen blockeras av en annan vagn och när hans ekipage stannat griper vi honom.

-          Och eskorten, inflikade någon, den är visserligen inte särskilt stor men heller inte obefintlig.

-          Den risken får vi ta, svarade Sköldebrand, men det är knappast någon fara. Det är bara en av hans karlar som möjligen kan ställa till besvär; den man som rider efter vagnen. Honom får fyra av oss ta på sin lott.

-          Och kungen, envisades mannen som frågat om eskorten, vad händer med honom?

-          Vi placerar honom i en täcksläde som ställts en bit bort, svarade generalen och pekade på ännu en markering på sin egenhändiga karta. Sedan kör vi honom till Vaxholms fästning. Det är nog bäst att dra för gardinerna i släden och dessutom kan vi sätta på honom en grön kappa, så att han liknar en rysk krigsfånge. Ett allmänt skratt blev svaret på detta förslag. Det märktes att tanken roade de närvarande.

-          Finns det någon risk att han sätter sig till motvärn”, undrade Cederström. ”Han har alltid fruktat att få dela sin fars öde.

-          I så fall ger jag honom personligen ett skott för pannan, yttrade en man med bistert ansikte och rynkad panna i löjtnantsuniform.

-          Den metoden bör användas i nödfall, sade Sköldebrand, men jag tror inte på den i allmänhet. Mord skapar martyrer och är för övrigt inte passande för frihetens försvarare.

-          Vad skall ske sedan”, frågade Anckarsvärd.

-          jag rider runt på stadens torg och kungör att tyrannen är störtad och friheten vunnen, svarade Sköldebrand med en högtidlighet och säkerhet i tonfallet som visade att detta var en roll han länge drömt om att få spela.   Därefter följde en längre diskussion om detaljerna i planen och sedan dessa hade gåtts igenom noga vände sig Sköldebrand till församlingen:

-          Mina herrar, jag måste be er svära på att inte yppa något för Järta. Han är som ni sett i kväll inte pålitlig och jag fruktar att han kunde förråda oss. De närvarande nickade och svor samfällt att hålla tand för tunga. Men om Sköldebrand betraktat ansiktena omkring sig närmare skulle han förmodligen ha känt sig tveksam beträffande somligas pålitlighet. Åtskilliga av de närvarande kände oro och avund vid tanken på den stora roll som Sköldebrand tilldelat sig själv i planen. I dessa tider var det inte helt ofarligt att låta en officer leda en statskupp. Alla visste hur kejsar Napoleon en gång på liknande sätt tillskansat sig makten och antingen av egen personlig ärelystnad eller av sann omtanke om sitt land fruktade många i kretsen att generalen nu tänkte göra något liknande i Sverige. Ingen vågade emellertid göra några invändningar, ty alla befarade att ytterligare diskussioner skulle åstadkomma sådan splittring i sällskapet att hela företaget gick omintet. Därför tog alla varandras händer och svor högtidligt att obrottsligt göra sin plikt. Vid tiotiden vände sig Silverstjärna till sina gäster och sade:

-          Mina bröder, farväl för i afton. Måtte ödet stå oss bi imorgon!”Officerarna lämnade huset en och en eller två och två och med några minuters mellanrum för att inte väcka onödiga misstankar. Slutligen satt Gustav Silverstjärna åter ensam i biblioteket, såsom han gjort för två timmar sedan. Han betraktade på nytt förfädernas porträtt på väggarna och samlingen av böcker. Han kände sig som vanligt styrkt av synen, men erfor också oro inför vad som förestod. Svenska statskupper slutade ofta illa, det visste han och alltid var det någon som fick betala med sitt huvud. På 90-talet hade det varit stackars Ankarström, som ändå bara varit ett redskap för de andra och för femtio år sedan var det Brahe och Horn som fått plikta för sin drottnings övermod. Nå, tänkte han, det där tillhörde det förflutna och vad som än hände kunde han knappast klandras i första rummet. Det var brushuvuden som Sköldebrand eller Adlersparre som höll i yxan och som fick stå för sina gärningar om händerna eller huvudet råkade komma i vägen. Han log ironiskt reste sig och lämnade rummet. Tjänaren släckte ljuskronan efter honom. Sammankomsten av sammansvurna mot kung Gustav IV Adolf den 7 februari 1809 var avslutad.

Efterord.

Sköldebrands plan kom att misslyckas, delvis av det skäl han fruktat. Hans Järta, som trots brödernas löfte att förtiga vad som var i görningen fått veta allt, uppenbarade sig följande dag hos Jacob Cederström och förmådde en majoritet av de sammansvurna att dra sig ur projektet. Det verkar också som om förberedelserna inför bakhållet mot kungen inte gått som planerat. Vid en sista genomgång av planen visade det sig att man inte skaffat fram de två vagnarna, dvs. den vagn som skulle blockera kungens väg till Haga och den som han skulle forslas till Vaxholm i. Flera av de viktigaste aktörerna drog sig också undan i sista stund med vaga ursäkter om förhinder.

Den besvikne Sköldebrand fick nöja sig med att eskortera kungen ur landet, sedan han slutligen arresterats och avsatts i mars 1809.

Det blev den västra armén under Adlersparre som inledde revolten genom sin marsch från Karlstad till Stockholm, vilken inleddes den 7 mars. Carl Henrik Anckarsvärd var en av Adlersparres närmaste medarbetare under företaget. Då armén nådde Stockholm hade kungen emellertid redan gripits av generalen Adlercreutz och dennes medhjälpare, vilket förtörnade Adlersparre mycket.          

Boson Gidner