Gustav Banér
var den förste som gick till stupstocken. Han vände sig mot åskådarna och
förklarade att han endast tjänat landets laglige kung. Han talade inte bara för
sig själv utan också för sina olyckskamrater, som strax skulle dela hans öde
och hänvisade till deras anhöriga:
-
Här
bliva idag 22 faderlösa barn och fyra bedrövade änkor. Deras tårar och vårt
oskyldiga blod ropar dagligen till Gud, det vet jag. Oskyldigt dör jag, hörer
det! Och förbannade vare de som talar illa på vår döda mull!
Därefter lade han huvudet på stupstocken. I nästa ögonblick rullade det i
sanden. Också de andra bedyrade sin oskuld och åkallade Gud som den rättmätige
domaren, vilken en dag skulle straffa deras fiender. Det var 20 mars år 1600
och Linköpings blodbad var avslutat. Det är gripande att läsa denna historia
och än mer då man hör vittnesmålen från några av de avrättades barn. En av
Gustav Banérs döttrar berättar hur alla närvarande, också deras fiender, grät
då föräldrarna tog avsked. En annan
dotter har skildrat hur vakterna hindrade de dömdas hustrur att följa dem till
avrättningsplatsen. Det är nästan omöjligt att inte känna medlidande med dem
som drabbades av denna tragedi och med 400 års distans erfara något av den
smärta familjerna måste ha upplevt den där marsdagen i Linköping.
Det brukar sägas att segraren skriver historien men skildringar som dessa
undgår inte att förläna något av en martyrgloria åt de dömda, oavsett läsarens
personliga åsikter om bakgrunden till blodbadet. Ändå är det nödvändigt att
fråga sig: Hur oskyldiga var de som avrättades i Linköping och var det
verkligen ”den laglige kungen” de i första hand kämpat för och för vars skull
de nu offrade sitt liv?
Djupare sett var avrättningarna i Linköping kulmen på en maktkamp, ibland
rent inbördeskrig, som rasat sedan Gustav Vasas död 40 år tidigare. Som så ofta
när en dominant ledare går bort uppstod genast oenighet om arvet efter den
döde, dels inom själva kungafamiljen, dels mellan kungamakten och högadeln.
Gustav Vasa hade gjort Sverige till ett arvrike men samtidigt delat upp landet
i hertigdömen för sina många söner. Inom den nya dynastin kom striden att stå
mellan kungen, som naturligt nog var angelägen att bevara kronans maktmonopol,
och hertigarna, som strävade att uppnå så stor självständighet som möjligt för
sina respektive domäner. Under en stor del av kung Gustavs regering hade adeln
hållit sig lugn. Delvis berodde det troligen på att Kristian Tyranns utrensningar
vingklippt några av rikets främsta ätter men också på att adeln dragit fördel
av reformationen, som givit dem tillgång till mycket av kyrkans jord. Den
generation adel som fötts i nära anslutning till Stockholms blodbad 1520,
representerad av män som Svante Sture och Pehr Brahe den äldre, var dessutom vana vid en
dominerande konung som lyckats tvinga sin vilja på såväl dem själva som på
allmogen i stort. Den generation högadelsmän som växt upp under kung Gustavs senare
regeringstid var mindre benägen att ovillkorligt böja sig för furstemakten,
samtidigt som dess representant inte längre ägde samma självklara auktoritet
som den store konungen förvärvat under nära 40 år på tronen. Det gällde för de tre maktfaktorerna, kung, hertigar och aristokrati, att hela
tiden balansera mellan varandra, så att ingendera parten någonsin stod ensam
mot de båda andra. Detta inträffade emellertid 1568, sedan Erik XIV först
fängslat sin äldste bror, därefter deltagit i Sturemorden, för att slutligen
gifta sig med en kvinna av folket. Högadeln och hertigarna, Johan och Karl,
förenade sig omedelbart till uppror och kungen störtades. Hertig Johans
maktövertagande som Johan III medförde temporärt att adelns ställning stärktes.
Antalet friherrar och grevar ökade och flera förläningar blev ärftliga. Den nye
kungen lovade också att inte låta någon ”vanbördig ” dvs. ofrälse, sätta sig
till doms över adelsmän eller få en
högre position i riket, såsom hade skett under kung Eriks tid. Trots detta
förlitade sig Johan gärna, i likhet med sin äldre bror, på ofrälse sekreterare
i sin styrelse. Den lärde och begåvade högadelsmannen Erik Sparre förordade i
kontrast till detta ett system där kungens makt begränsades av riksråd och
ständer, samtidigt som han pläderade för aristokratins förtur till högre
ämbeten.[1]
Trots dessa motsättningar bibehölls
samförståndet mellan kung Johan och aristokratin under lång tid. Detta berodde
i stor utsträckning på deras gemensamma strävan att hålla den maktfullkomlige
hertig Karl stången. Dennes strävan efter självständighet och ökat inflytande
gick ofta ut över såväl kungens som adelns intressen. 1587 inträffade
emellertid något som på sikt fullständigt kastade om den svenska
maktstrukturen. Johan III:s svåger Stefan av Polen avled barnlös och Johans son
Sigismund, som också var svensk tronarvinge, valdes till polsk kung. Tillän
början tycktes detta minska hertig Karls inflytande, då de statuter som gjordes
upp inför Sigismunds avfärd stadgade att makten i kungens frånvaro
huvudsakligen skulle ligga hos rådet och ständerna. Också hertigens makt inom
hans egna domäner minskades avsevärt. Det visade sig emellertid snart att kung
Johan ångrade sitt beslut att sända sonen till Polen och då adeln aktivt
motarbetade Sigismunds abdikationsplaner, blev den olycklige fadern rasande. De
adelsmän som verkat för sonens kandidatur och sedan motsatt sig hans hemresa(bland
dem Erik Sparre och Gustav Banér), anklagades för förräderi och satt under de
närmaste åren periodvis i arrest. I detta läge uppträde hertig Karl som
kungamaktens försvarare mot adeln och blev sin broders närmaste förtrogne. Då
kungen var deprimerad och sjuklig var hertigen i praktiken ofta ställföreträdande
härskare. Högadeln tycktes plötsligt besegrad av kungamakten. Johan III avled
emellertid i november 1592 och förklarade på sin dödsbädd att ”Alla som utan
Guds förtörnelse kan skonas må frigivas”. Följaktligen släpptes de fängslade
riksråden och var åter redo att verka för sin sak. I väntan på Sigismunds
ankomst kallades till kyrkomöte i Uppsala i mars 1593. Här beslutades att augsburgska bekännelsen i
praktiken skulle gälla som statsreligion i riket. Sverige var nu definitivt ett protestantiskt
land . Riksrådet och hertig Karl, som blivit ”den förnämste” i den
tillförordnade regeringen, var eniga om att Sigismund måste godkänna mötesbeslutet
om han önskade krönas till svensk kung. Det är begripligt att man önskade
enighet i religionen, efter de många åren av splittring under Johan III:s tid.
Ändå borde riksråden ha insett att de genom detta krav stärkte protestanten Karls position
gentemot katoliken Sigismund. Trots sin katolska tro var kungen inte någon rabiat
fanatiker. Både före och efter ankomsten till Sverige lovade han att ”ingen för
tron varken hata eller älska”. Visserligen fanns i hans närhet sändebud från
påven som hoppades att Sigismund efter sin tronbestigning skulle återinföra
katolicismen i Sverige men Polen var inte något fanatiskt katolskt rike.
Sigismunds morbror, Sigismund II August, hade på sin tid förklarat för sina
undersåtar: ”Jag är inte kung över era samveten” och när den franske prinsen
Henrik av Anjou på 1570-talet kandiderade till den polska tronen, ansågs det
som besvärande att han spelat en aktiv roll under bartolomeinatten.[2]
Sigismunds egen far hade sökt införa en
religionsordning där katolskt och lutherskt blandades. Sigismund själv framstår närmast som en fridens man, snarare en vän av konst och musik än av Inkvisitionen eller absolutismen. Det är därför knappast
troligt att kungen någonsin planerade att återinföra katolsk statsreligion i
Sverige med våld, som hans fiender kom att hävda. Riksråden borde, med tanke på de erfarenheter man hade av Sigismund respektive hertig Karl, ha insett att den förre vore betydligt lättare att kontrollera än den senare, även till det eventuella priset av en stärkt kungamakt. Om de redan 1593 mer
helhjärtat stöttat kungen skulle hertigens maktambitioner lättare ha
kunnat bromsas. Som det nu var förenade sig rådsmedlemmarna, eller åtminstone majoriteten bland dem, med hertigen i syfte att begränsa
kungamakten, viket måste ha gjort Sigismund bitter i förhållande till flera av
dem, som Erik Sparre och Gustav Banér.
Efter diverse diskussioner och oroligheter, som kostade några män livet,
förmåddes kungen att skriva under beslutet från Uppsala möre. Frågan om hur
riket borde styras i hans frånvaro löstes dock inte tillfredsställande. Under de närmaste åren
strävade de tre parterna, Sigismund, Hertig Karl och de högadliga riksråden,
var och en att stärka sin ställning på de två andras bekostnad. Det var först
efter Arboga möte 1597, då det stod klart att hertigen inte kunde stoppas med
fredliga medel, som riksråden flydde till Sigismund i Polen. Året efter
besegrades Sigismunds trupper vid Stångebro utanför Linköping och de riksråd
som fanns i hans läger utlämnades till hertig Karl. Ett och ett halvt år senare,
20 mars 1600, följde Linköpings blodbad, där fem män avrättades. Om man bortser
från den mänskliga tragedin står det klart att de avrättade, åtminstone de fyra
som tillhörde högadeln, inte i första hand stred för ”den laglige kungen”, utan
för sin egen maktställning. Det var när de insåg att de inte var istånd att
ensamma försvara den som de sökte skydd hos Sigismund. Om de i tid ställt sig
på hans sida hade de troligtvis räddat sina liv. Den strid som avslutades i
mars 1600 var inte en strid om religion eller om tyranni kontra laglighet, utan
en strid om makten i riket. De som förlorade fick betala med sina liv, som sed
var vid denna tid.[3]
[1] Det var
alltså inte fråga om en strid kungligt envälde kontra modern demokrati, snarare
mellan kungamakt och adelsvälde. Detta hindrar inte att Sparre kan ses som en
föregångare till senare tiders demokratiförespråkare, eftersom han talar för en
konstitutionell styrelse.
[2] Det var
ingen slump att Copernicus levde i det dåtida Polen..
[3] Min text
bygger huvudsakligen på Arvet efter Gustav
Vasa , av Lars Olof Larsson(2005), främst s. 336 ff. och Den skoningslöse,
en biografi över Karl IX av Erik Petersson(2008), främst s. 102 ff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar