Vid nyår
1917 var frågan inte om utan när tsar Nikolaj skulle störtas. En
annan fråga man kunde ställa var om det bara var tsaren själv och hans gemål, i
synnerhet hans gemål, som skulle bort eller om hela dynastin Romanov, vilken
regerat Ryssland i 300 år, också skulle försvinna. De senaste dryga 2 åren hade
landet varit indraget i första världskriget. Efter att först ha skapat enighet
och lojalitet kring tsaren vände kriget och dess följder dessa känslor i sin
motsats. Många hade stupat eller dött av sjukdomar i kriget. Böndernas resurser
blev allt knappare. Deras hästar togs ut i kriget, så att de fick svårt att
sköta jordbruket, släktingar och vänner var ute i ett krig som de flesta inte
såg någon mening med och de nyheter som kom från fronten var nästan alltid
negativa. De som hade mat var inte ivriga att leverera den till städerna, där
matvarorna blev allt sämre och sällsyntare i butikerna. Priserna steg. Dessutom
var vintern 1916-17 så kall att de varor som skickades inte kom fram; både
ångmaskiner och tågväxlar tog skada. Till detta kom rykten att tsarhovet var
infiltrerat av fienden. Tsaritsan var tyska och misstänktes för att spionera åt
sin kusin, kejsar Vilhelm, förutom att hennes samröre med den ”sedeslöse munken”
Rasputin kommit skvaller åstad. En ung tryckerilärling i Petersburg, eller
Petrograd som det då hette, mindes senare hur man helt öppet på spårvagnen
diskuterade tsaritsan och hävdade att alla landets olyckor kunde hänföras till
hovet. Inte heller i sin egen släkt hade tsaren många vänner kvar. Efter mordet
på gunstlingen Rasputin i december föregående år hade de två ledande
anstiftarna förvisats från huvudstaden, trots att en av dem var tsarens kusin.
Inom släkten Romanov diskuterades möjligheten att få tsaren avsatt men ingen
vågade eller ville handla. Talmannen i Duman, parlamentet som införts i samband
med oroligheterna drygt tio år tidigare, försökte ivrigt få tsar Nikolaj att
göra regeringen ansvarig inför parlamentet och inte som nu, enbart inför
tsaren. Även om det ibland tycktes som han var på väg att ge med sig, vägrade
tsaren i längden att ge efter. Att beröva sig själv den högsta makten skulle
vara ett brott mot allt han lärt sig sedan ungdomsåren. Ändå var Nikolaj inte
särdeles förtjust i sin tron. Han hade aldrig velat bli tsar och de många
sorger och svårigheter han fått utstå gjorde bördan än tyngre. De som såg honom
under hans sista tid vid makten ger alla intryck av en människa som gett upp.
-
Han
såg ut som om han frågade: ”vad ska jag ta mig till”, sade en sömmerska som mötte
tsaren vid denna tid. De som försökte göra föredragning för honom märkte alla
hur frånvarande han var. ”Han hade redan abdikerat ett halvår före
revolutionen”, menar en sentida släktning. I slutet av februari 1917 reste Nikolaj till
sitt högkvarter vid fronten. Ett brev hem till hustrun tyder på att resan
närmast var en flykt från alla politiska problem: ” det är en sådan lättnad för
hjärnan att komma hit”, skrev han. ”inga ministrar eller besvärliga frågor.
Hjärtat lider däremot av att vara ifrån er(familjen)”. Men medan Nikolaj var
borta från sin huvudstad tornade molnen upp sig på den politiska himlen. Liksom
i Frankrike 1789 spelade politiken inte så stor roll för det ”vanliga” folket.
De ville framförallt ha mat på bordet och när detta inte kunde införskaffas
bröt upproret ut. Det är slående hur spontant allt tycks ha skett. Missnöjda
människor av olika slag; folk som köade för bröd, strejkande arbetare och
aktiva socialister, möttes, man hörde rop som ”Ned med enväldet!”, någon
började sjunga Marseljäsen, upproret var igång. Inom några dagar utvecklades
det till revolution. De första byggnader som attackerades var, naturligt nog,
livsmedelsbutiker. En flicka som dagen efter oroligheternas utbrott, på
morgonen fredagen 24 februari, gick till skolan, berättade många år senare:
”Jag såg en sönderslagen brödbutik. Skylten var bortsliten, dörren hängde på
ett gångjärn, fönsterrutorna krossade. Det låg papper överallt”.[1]
Tsaritsan, som vistades i
Alexanderpalatset utanför Petrograd, visste vad som hände, eller åtminstone
ungefär vad som hände, i huvudstaden. Men hon hade egna problem att sköta. En
pojke som varit på besök i palatset hade haft mässling och nu insjuknade barnen
i rask takt. I breven mellan makarna från denna tid är det detta som utgör huvudämnet,
även om tsaritsan samvetsgrant berättar vad hon hört om kravallerna. Nikolaj
tycks å sin sida angelägen att inte diskutera politik med sin hustru, kanske
både för hennes och sin egen skull. Efter några dagar var läget så akut att de
ansvariga i huvudstaden skrev till tsaren och begärde att han skulle resa hem
för att tillsätta en representativ regerig. Tsaren svarade ned ett telegram
till den militäre befälhavaren i Petrograd: ”Jag beordrar att oroligheterna i
huvudstaden, oacceptabla i det läge som råder med krig med Tyskland och
Österrike, slås ned imorgon”.[2]
Med tanke på de tecken på uppgivenhet tsaren visat under den senaste tiden, bör
nog detta telegram snarare ses som en markering mot vad som hände än oförmåga
att inse fakta: Ville Duman göra revolution fick den göra det utan hans
samtycke. Ändå finns det tecken på att Nikolaj försökte distansera sig från
händelserna i Petrograd. 25 februari, då han visste att upplopp brutit ut,
skrev han i sin dagbok att han varit på föredragningar och en gudstjänst. ”På
kvällen spelade vi domino”.
Naturligtvis fick tsarens telegram ingen effekt. Soldater kallades
visserligen ut för att slå ned upproret men de bästa soldaterna var vid
fronten. Många av dem som kommenderades ut var själva fabriksarbetare, som
naturligt nog kände större lojalitet med de strejkande än med regeringens
representanter. De få som försökte mana soldaterna att göra sin plikt sköts
eller drevs på flykten. Allteftersom dagarna gick anslöt sig alltfler
kejserliga regementen och till och med kosacker till revolten. Måndagen 27
februari gav regeringen upp och delade på eget initiativ sin makt med
parlamentet, Duman. Inrikesministern Protopopov, en man som stått både Rasputin
och tsaritsan nära, förmåddes att avgå. En ny regering bildades, med Alexander
Kerenskij som en av de ledande personligheterna. Nästa dag kapitulerade tsarens
trupper i Vinterpalatset. Men tsaren var fortfarande tsar och gjorde sig nu
redo att återvända till sin huvudstad. I förväg sände han trupper vilka
bedömdes som pålitliga, men som under marschen till Petrograd förmåddes att ge
upp. I Alexanderpalatset hade tsaritsan under tiden samlat några av sina
trognaste vänner kring sig. Nyheterna om upproret i Petrograd gjorde henne
naturligtvis orolig både för sin egen skull och för familjens, men hon avvisade
tanken på att lämna palatset.[3] Tsaren började tågresan från
krigshögkvarteret till Petrograd tisdagen 28 februari men revolutionärer hade
redan tagit över järnvägslinjen. Nikolaj reste istället till Pskov, dit han
anlände 1 mars. Här fick han veta att det inte längre fanns några utsikter att
rädda situationen ens om Duman tilläts bilda en representativ regering. Han
måste abdikera. Detta ansåg både arméns generaler och Dumans talman. Tsaren
tycktes helt lugn då han meddelade sin avsikt, att abdikera till förmån för sin
son, vilket senare ändrades till förmån för Nikolajs yngre bror Michail.
Torsdagen 2 mars kom två representanter från Duman till Pskov för att motta
tsarens abdikation. En av dem hette Vasili Sjulgin och var monarkist. Han kom
att överleva Stalins fängelser och berättade 50 år senare om sina upplevelser
1917. Det starkaste avsnittet av hans berättelse skildrar det som hände när
alla formaliteter var avklarade.
-
Det
slapp ur mig: ”Ack, Ers majestät Om ni hade gjort detta tidigare, så kanske
allt det här…” Tsaren såg på mig och sade enkelt: ”Tror ni att det hade kunnat
undvikas”?
Nästa dag förmåddes tsarens bror att avstå från tronen. Kerenskij
förklarade för honom att missnöjet med monarkin var så stort bland folket att
hans liv inte kunde garanteras om han sökte bestiga tronen. Storfursten svarade
”Under sådana villkor kan jag inte”.
Därmed var tsarväldet störtat.[4]
[1] Datum
anges här enligt julianska kalendern, som då ännu gällde i Ryssland. Det kan
vara svårt att få dateringarna exakt rätt, eftersom olika författare valt att
ange olika datum för samma händelse, antagligen beroende på vad som förefallit
vederbörande mest korrekt,(King använder nya stilen, Radzinskij den gamla)..
Det går därför inte att utesluta kronologiska fel. Enligt gregoriansk
tidräkning, som på 1900-talet låg 13 dagar före den ryska och som infördes i
landet 1918, inleddes oroligheterna i Petrograd torsdagen 8 mars.
[2] Man
kommer att tänka på relikskiftet mellan Ludvig XVI och den budbärare som 14
juli underrätade kungen om Bastiljens fall: ”Men detta är ju en revolt”. ”Nej,
ers majestät, det är en revolution”.
[3] En
viktig anledning till detta var förmodligen att rådet att fly kom från Dumans
talman, som tsaritsan avskydde av flera skäl. Man bör inte heller glömma att
flera av barnen låg sjuka.. Enligt King skall tsaren dessutom per telegram ha
meddelat hovmarskalken att han önskade att familjen skulle stanna där de var
tills han själv kommit hem.
[4] Denna
text bygger huvudsakligen på Greg Kings bok Den
sista kejsarinnan , svensk översättning 1995 kapitel 37-38 och Eduard
Radzinskij ”Herre, fräls och försona
Ryssland”, Nikolaj II hans liv och död, svensk översättning 1992, kapitel
8. Berättelserna från ögonvittnen återfinns i andra och tredje avsnittet av TV-serien "The Last of the Czars", sänd i svensk TV 1996 och 97 under titeln "De sista tsarerna". De två första avsnitten finns tillgängliga på you tube men avsnitt tre, som de flesta textcitaten hämtats från, har jag inte lyckats hitta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar