Att inneha
landets högsta ämbete är inget krav för att spela en historisk roll. När det
gäller monarkier i historisk tid finns det många exempel på män och i sådana
fall är det oftast män, som varit minst lika mäktiga som kungen/drottningen
utan att själva tillhöra landets dynasti. I regel gör sådana personer en längre
politisk karriär, oavsett ursprung. De innehar en ledande befattning eller,
vilket kan vara fallet när det handlar om en härskares favoriter, befinner sig
i en position där de kan utöva politisk makt utan att inneha motsvarande
officiell ställning. Under politiskt oroliga perioder kan en enskild individ få
betydelse, exempelvis som folktalare, utan att inneha officiell politisk makt. En
del människor får historisk betydelse i efterhand, därför att deras handlingar
får följdverkningar som de själva oftast inte räknat med. Ett fall där en
enskild människa spelar en historisk politisk roll en enda gång och sedan
försvinner i kulissen för alltid är ovanligt, i synnerhet i en ärftlig monarki. Det rör sig då oftast om kungamördare.[1]
Ett undantag från regeln utgörs av Carl Otto Mörner. Han tillhörde visserligen
en förnäm familj men gjorde själv inte mycket väsen av sig i historien, utom en
enda gång. Efter det levde han ett anndagligt liv som officer och ämbetsman och
dog så småningom vid hög ålder, mer än ett halvsekel senare. Effekten av hans
historiska gärning märks å andra sidan än idag, så fort kungen intervjuvas i
media. Det var Mörner som satte huset Bernadotte på svenska tronen eller mer
korrekt, tog det första initiativet till att göra den franske marskalken Bernadotte
till svensk tronföljare. Mörner betecknas ofta som ”kungamakare” och enbart
detta antyder det unika med denne man. Begreppet ”kungamakare” åsyftar normalt
en person eller sammanslutning som verkar för att någon eller några skall få
makten i ett land, monarki eller republik. Dessa personer har själva inga aspirationer
eller möjligheter att nå högsta makten.[2] Allt detta stämmer förvisso in på Mörner men
kungamakare innehar oftast själva en någotsånär framträdande ställning: de är
på något sätt knutna till den kandidat de stöttar eller har en starkare
fraktion bakom sig. Även om de kanske inte vill bli statschefer eller
presidenter räknar de åtminstone med att, sedan deras kandidat tagit hem
spelet, erhålla politiskt inflytande.[3]
Carl Otto Mörner hade ingen tidigare
förbindelse med marskalk Bernadotte, han agerade utan någon samlad gruppering
bakom sig och närmast på eget initiativ. Sedan han väl fört fram Bernadottes
kandidatur var hans politiska roll slut.
Mitt första
möte med denne betydelsefulle statist i Sveriges politiska historia skedde i
skönlitteraturen. Författaren och journalisten Lars Widding ger i romanen Majors avsked från 1969, som utspelar sig 1809-1811, en liten
roll åt Mörner. Första gången han förekommer är under kriget 1808-09. Mörner
var vid denna tid 28 år och hade, som många adelspojkar, redan i unga år blivit
officer. År 1808 var han fänrik och sårades svårt under striderna i Finland.
Under vintern 1808-09 var han konvalescent i Umeå Det är under denna period som
Mörner första gången dyker upp i Widdings roman. Han får då vård av en(fiktiv),
läkare som egentligen är präst. Denne läkare bär det underliga efternamnet
Mangelson och framställs som en hygglig, om än något obetänksam man. I takt med
att Mörner repar sig börjar de två männen diskutera politik. Mörner har egna
idéer om vem som bör styra Sverige och använder Mangelson som bollplank. Tanken
är att avsätta kung Gustav IV Adolf och sedan utropa en av kejsar Napoleons
generaler till svensk kung. En sådan man bör kunna återerövra Finland från
ryssarna och också införliva Danmark-Norge med Sverige. Läkaren finner Mörners
tankar intressanta men vill inte utveckla tankegången. Ändå framkastar han,
förmodligen på skämt, tanken att man väl lika gärna kunde ”be Napoleon själv
komma med en gång”, varför nöja sig med en underordnad? Mörner tycks faktiskt
attraherad av tanken, även om han förmodligen inte siktar riktigt så högt.
Därmed slutar samtalet i Widdings berättelse. Detta låter som en privat
diskussion mellan vänner i en brytsam tid men ett drygt år senare reste dåvarande
löjtnant Carl Otto Mörner verkligen till Paris, tog kontakt med en fransk
marskalk och erbjöd honom Sveriges tron. Widdings inställning till Mörner
framgår tydligt i romanen. Han låter nämligen sin diktade läkare uttrycka
åsikten att officeren nog är ”dummare i skallen än han själv”. Vid en jämförelse mellan dem båda
konstateras: ”I motsats till Mangelson var fänrik Mörner inte medveten om sin intellektuella
begränsning. Han rörde sig obesvärat över vilka vatten som helst, intet anande
bråddjupen”. I en rese- och historieguide från Stockholm till Göteborg kommer
samme författare vid Örebro åter in på Mörner.[4]
Han beskriver löjtnanten som en person som ”alltid haft svårt att inse sin egen
begränsning” och hänvisar till att ”många omdömesgilla personer betecknat honom
som en riktig dumsnut”. Då Mörners aktiviteter i Paris berörs utbrister
Widding: ”Den unge dumbomen tror på fullt allvar att han på egen hand ska kunna
göra en fransk fältherre till svensk kung”.[5] Journalisten Gustaf von Platen tycks bekräfta
den negativa bilden av löjtnant Mörner. Han var inte ”någon stor begåvning”,
skriver von Platen och fortsätter …”de absurda idéernas man, en virrpanna
vilken flammade upp i entusiasm för sina ofta bisarra hugskott men som saknade
förmåga att genomföra dem”.[6]
Betyder detta att mannen som tog det första steget till att sätta vårt
nuvarande kungahus på tronen helt enkelt var galen? Eftersom ingen ännu så
länge skrivit en uttömmande biografi över honom får frågan lämnas därhän vad
gäller Mörners allmänna karaktär men hans agerande under resan till Paris tyder
inte på dumhet eller galenskap sett i ett vidare perspektiv, snarare på
övermod. För det första var den unge löjtnanten inte helt ensam om sin idé. Det
var visserligen han och ingen annan som tog initiativet att kontakta Bernadotte
men själva tanken att göra en av Napoleons fältherrar till svensk tronföljare
hade god jordmån i officerskretsar, där man hoppades få revansch för förlusten
av Finland året innan.( Detta nämns för övrigt i förbigående av von Platen).
Just marskalk Bernadotte var särskilt omtyckt efter sitt humana beteende mot svenska
krigsfångar i Pommerska kriget några år tidigare. En officer som kommit på
särskilt god fot med honom var avlägsen släkting till löjtnant Mörner, även om
detta inte verkar ha haft någon direkt betydelse för valet av tronföljdskandidat.
Herman Lindqvist visar också i sin populärbiografi över Bernadotte från 2009 att
Mörner efter ankomsten till Paris skyndade att förankra sin idé på så hög nivå
som möjligt, först bland bekanta i fransk administration och sedan(efter det
första mötet med Bernadotte), bland svenskar på mellannivå som kände både honom
själv och marskalken.[7]
För det andra blir Mörners agerande
begripligare om man tar hänsyn till tiden. Perioden från stormningen av
Bastiljen till Napoleons nederlag vid Waterloo, eller för att vara mer exakt
från 14 juli 1789 till 18 juni 1815, var en tid då allt var upp och ner i Västeuropa.
Kungar avsattes och avrättades, gamla riken upplöstes, kyrkor stängdes. En
lägre officer kunde på en enda dag se sig upphöjd till general, kanske rentav
kung eller hertig, bara genom att vara på rätt ställe vid rätt tillfälle En person med envåldsmakt kunde å andra sidan utan förvarning mista huvudet som förrädare. Många av tidens ”stora
händelser” skedde faktiskt av en slump eller drevs i en viss riktning genom improvisation.
Hade inte Napoleon råkat gå förbi Tuillerierna i Paris en oktoberkväll 1795 och
tagit ledningen i försvaret mot rojalistiska upprorsmän hade kanske kungamakten
restaurerats bara sex år efter 1789. Napoleon själv var vid denna tid en
överbliven general som just skulle resa till Turkiet för att ta tjänst hos
sultanen. Han lär rentav ett ögonblick ha funderat på att stödja rojalisterna
då hans vänner i nationalförsamlingen frågade honom: ”Är du med oss eller mot
oss”. Den blivande kejsaren svarade lugnt. ”Var finns kanonerna”. Därmed
inleddes en bana som skulle skaka både Frankrike och övriga Europa i dess
grundvalar. Stadskuppen fyra år senare, då Napoleon blev Frankrikes ledare,
fördes i hamn genom improvisation och Napoleon visade inte sin starkaste sida
den gången. Ändå vann han. Också i Sverige skedde tidens omvälvningar lite på
en höft. Gustav IV Adolf störtades visserligen till följd av ett allmänt uppror
inom officerskåren men själva gripandet av kungen skedde på initiativ av en
mindre grupp officerare för att hindra honom att uppsöka sina anhängare i
Skåne. Ingen visste hur omgivningen skulle reagera om kungen arresterades.
Redan Gustav III tvingades agera i stort sett spontant för att vinna makten i augusti
1772. Det var i denna turbulenta tid, då inga regler tycktes gälla, som
adelsmannen Carl Otto Mörner växte upp och verkade. Om en general kunde bära
hand på sin konung och en simpel adelsman från Korsika bli Europas herre,
tänkte han, varför skulle då inte en lägre officer, som ändå tillhörde
högadeln, på eget initiativ kunna föreslå en ny kronprins i sitt eget land? Sett i detta ljus
blir Mörners handlande fullt begripligt och alls inte ett utslag av dårskap. Om valet sedan var klokt får eftervärlden
bedöma.
[1] Sådana
brukar som bekant inte överleva sin historiska gärning särskilt länge.
[2] https://sv.wikipedia.org/wiki/Kungamakare.
[3] Detta
var i synnerhet fallet med Richard Neville, Earl av Warwick, den förste som
tilldelades epitetet ”kungamakare”. Hans maktambitioner var i själva verket så
stora att han tillslut blev avrättad.
[4] Det var
vid en riksdag i Örebro Bernadotte valdes till svensk tronföljare.
[5] Författaruppläsning av På väg från Stockholm till Göteborg av Lars Widding/inspelad 1989).
Citaten ur samme författares Majors
avsked är hämtade från en uppläsning gjord 1987.
[6] Det bör
förtydligas att von Platen här endast återger vad andra sagt om Mörner, vilket
tydligt framgår av hans text. Gustaf von Platen & Tecknar Anders, Fler svenska historier ”hjältar och skurkar”,
Kapitlet ”Monsieur, vill ni bli vår konung?” s. 91(Svenska dagbladet
1988).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar