Vid första
ögonkastet ser det ut som en familjeidyll – mamma, pappa, barn. Men om man
tittar närmare börjar man undra. Den unge mannen(25 år), ser tafatt ut där han
sitter på soffkanten med barnet i famnen. Det verkar närmast som om någon
lämpat en främmande människa i hans armar, kanske för ett representationsfoto.
Hela gestalten verkar fråga betraktaren: ”Vad i herrans namn ska jag ta mig
till med detta paket och vems är det förresten”. Kvinnan är yngre(knappt tjugo
år). Hon sitter bredvid mannen med barnet men har blicken riktad stelt framåt.
Det finns egentligen ingenting som antyder att hon är gift med mannen eller mor
till barnet. Ändå är det ett gift par man ser på bilden: Han heter Wilhelm, är
svensk prins och son till Gustav V som varit kung bara några år. Hon heter
Maria och är rysk storfurstinna. Hennes kusin Nikolaj är tsar men ständigt
hotad av revolutionärerna. Barnet, klädd i klänning, är deras son Lennart.
Längst ner på bilden står årtalet: ”1909”. Det betyder att pojken på sin höjd
är sju månader gammal. Han föddes i början av maj det året.
Fotografiets
intryck av stelhet och tafatthet är inte falskt. Äktenskapet mellan Maria
Pavlovna och prins Wilhelm var ett av de mest misslyckade i svensk kunglig
historia. Partiet hade arrangerats i gammal kunglig stil, som ett
resonemangsparti mellan två furstehus. Kanske önskade tsarhovet få närmare
förbindelse med Rysslands gamle arvfiende, som visserligen för länge sedan
släppt alla stormaktsambitioner men som ändå låg nära St Petersburg och vars krigsmakt
var förhållandevis stor. Fanns det kretsar vid hovet i Stockholm som önskade
balansera det tyska inflytandet från kronprinsessan(senare drottning), Victoria
eller var det tvärtom så att drottningen och den tyskfödda storfurstinnan
Elisabet,(kallad Ella), som var barndomsvänner, båda ville markera sin vänskap
genom att förena sin älsklingsson och skyddsling i ett äktenskap? Hur som helst
togs de första stegen kort efter 1905, ett omtumlande år i både Sverige och
Ryssland. Den unga storfurstinnan Maria(Marie
i familjen), hade förberetts för ett politiskt äktenskap under hela sin barndom
men kände sig ändå oerhört kränkt när hon vid 16-års ålder förstod att hennes
”faster” Ella var invecklad i långt gångna planer att gifta bort henne med en
svensk prins.[1] Det var som om hennes åsikt i ämnet
överhuvudtaget inte hade något värde. Maries egen far och andra släktingar
tycke också att det hela gått alldeles för fort och lyckades få saken uppskjuten
något år men planerna på giftermål fanns kvar. Det tilltänkta paret hade
sporadisk kontakt. Fästmannen, en yngre son till den nye svenske kungen Gustav
V, verkade snäll men fruktansvärt blyg och tafatt. Efter en tid försökte Marie
bryta förlovningen men ett brev från prins Wilhelm, där denne betygade sin
kärlek och sorg vid tanken att förlora henne, plus den egna släktens
påtryckningar fick henne att fortsätta med projektet.[2]
Fortfarande kändes det som omgivningen struntade fullständigt i hennes känslor,
vilket förmodligen i stort sett var sant. Vigseln ägde slutligen rum i
Tsarskoje Selo i maj 1908.[3]
Marie var 18 år, Wilhelm nästan 24. På många sätt blev vistelsen i Sverige en
glad tid för Marie. Hon var ung och levnadsglad och tycks haft lätt att få
vänner. Inom familjen var det Gustav V som tog sig an nykomlingen och mellan
dem uppstod en varm vänskap som varade livet ut. Marie, som aldrig hade haft
någon riktig far, kallade snart svärfadern för ”pappa”. Hon hade också fått
lära sig svenska innan hon reste hemifrån, vilket inte var svårt i en stad som
Petersburg. Detta underlättade naturligtvis kontakten med den nya omgivningen.
Maries ungdom och det faktum att hon kom från en ganska frigjord furstekultur,
där man gärna slog sig lös utanför hovceremonielet, gjorde att hon ofta tog sig
för saker som inte slog an vid det mindre och striktare hovet i Stockholm, noga
övervakat av den ordningsamma drottning Victoria. En gång for hon med häst och
vagn i sken genom huvudstaden i sällskap med HM konungen. Marie var kusk.[4]
Ett annat nöje var att åka skridskor på
silverbricka nedför trapporna hemma i villan på Djurgården. Andra nöjen var
snarare kreativa än busiga men ändå ganska vågade vid ett hov där kungligheter
fortfarande förväntades avhålla sig från ”folkliga” sysselsättningar, som att
gå en kurs på konstfack i Stockholm(då tekniska skolan), eller, till
trädgårdsmästarens blygsel, testa att klippa gräsmattan hemma på egen hand.[5]
Man kunde också spela bandy i svägerskan
Margaretas klubb eller hänga med kungen på jaktresor och nog var det skojigt
att ha fest hemma i villan och uppträda tillsammans med Wilhelm i rysk dräkt.
Men ack, allt detta var bara ytliga nöjen för att fylla ut de långa dagarna i
ett främmande land vid ett kallt, strikt hov. När man i efterhand läser Maries
beskrivning av sitt äktenskap, återgiven i sonen Lennarts memoarer, framstår
det närmast som ett under att paret alls fick barn. Det ”dröjde länge” innan
den blyge Wilhelm ens vågade röra vid sin hustru.[6]
Det finns flera vittnesmål om prins Wilhelms varma humor och levnadsglädje i glada
vänners lag men antingen var han verkligen blyg för sin hustru eller var personkemin
helt enkelt fel. Marie tyckte sig inte komma nån vart med honom. Han verkade så
nöjd med allting och aldrig ville han riktigt prata om ett ämne, verkligen
diskutera något. Att svärmodern yrkade på att Marie skulle tituleras ”Kejserlig
höghet” medan maken bara var ”Kunglig höghet” hjälpte knappast upp saken.[7]
Inte heller den omständigheten att Maries hemgift fått bekosta byggandet av en
ståndsmässig bostad åt paret, samt hovhållningen i huset. Till allt detta kom
det skvaller som är så vanligt kring nykomlingar i hovkretsar och som
ytterligare underblåstes av att prinsessan ofta red ut i sällskap med unga
officerare, detta när alla som kände dem närmare visste att allt inte var som
det skulle mellan makarna. Herre Gud, tänkte den unga kvinnan för sig själv:
”Ska jag leva resten av livet med denne unge gubbe och omgiven av hans
idiotiska familj”.[8] När
paret på hösten 1913 reste till Berlin för att representera Sverige passade
Marie på. Hon förklarade helt enkelt att hon tänkte lämna sin man och reste
från Berlin till sin far i Paris. Hon hade gjort upp allt med sin bror Dimitri.
Därefter gick skilsmässan förvånansvärt snabbt, som om man på alla håll hade
dåligt samvete över det illa planerade och hastigt genomförda äktenskapet. I
december var allt klart. Äktenskapet hade varat i fem år.[9]
Det gick
naturligtvis många rykten beträffande orsaken till vad som hänt men vad man än
tror om dessa rykten är Maria Pavlovnas agerande ett tydligt tecken i tiden:
Kungligheter fann sig inte längre i att behandlas som handelsvaror och giftas
bort med främlingar i ”statsnyttans” intresse. Äktenskapet mellan prins Wilhelm
och Maria Pavlovna var det sista(?) resonemangsäktenskapet i Sveriges kungahus.
[1] Elisabet
var gift med Maries farbror Sergej. Paret hade tagit hand om flickan och hennes
yngre bror sedan deras far, storfurst Paul(kallad Pavel), gift om sig med en
kvinna av icke kunglig börd och förvisats från Ryssland. Sergej mördades år
1905 och därefter var Ella i praktiken Maries förmyndare. Det kan tilläggas att
Pavel var den förste av tre ryska storfurstar som på kort tid förvisades på
grund av ”olämpligt ”giftermål. Hans dotterson Lennart Bernadotte följde
exemplet och blev den förste av tre svenska prinsar som på kort tid förlorade
titel och arvsrätt för ”olämpligt” giftermål.
[2] Detta
brev var med säkerhet dikterat av prinsens familj.
[3] Enligt
en uppgift som återges i Agnet Ulfsäter-Troells bok Drottningar är också människor sex kvinnoöden på Stockholms slott(1996), vigdes de av dåvarande biskopen i Lund. När han efteråt fick frågan på vilket språk
vigseln förrättats svarade han: ”På skånska”. Om detta är sant är det med
säkerhet enda gången en rysk furstinna vigts på skånska i Petersburg. En annan
fråga är hur många av gästerna(svenskarna inberäknat), som förstod vad som
sades vid altaret.
[4] Eftersom
Gustav V gillade snabb bilkörning, en hobby som för övrigt gått i arv i
släkten, tyckte han nog bara det var kul. Vad övriga trafikanter ansåg är en
annan fråga.
[5] Med
tanke på att maskinen var tung och åbäkig och dessutom saknade motor får detta
ses som en verklig prestation.
[6] Längre
än tre månader kan det rimligen inte ha tagit, eftersom bröllopet hölls 3 maj
1908 och sonen föddes nästan på dagen ett år senare. Detta är långt ifrån rekord
i fråga om väntan på graviditet i ett kungligt äktenskap.
[7] De
anställda löste den onekligen kinkiga titelfrågan genom att helt enkelt benämna
husets fru som ”Hertiginnan”, dock inte när drottningen var i närheten.
[8]
Ungefärligt citat ur hennes dagbok, återgivet i sonens memoarer.
[9][ Denna text bygger huvudsakligen på Lennart Bernadottes memoarer, Käre prins God natt”/1977), kapitlen
”Oakhill” och ”Marie”, och Staffan Skott, Romanovs,
tsarsläkten, vilka var de, vad blev det av dem(1989), s. 181-190
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera