Morgonen var
kall och dimmig. Det måste ha rått en spänd stämning bland soldaterna, kanske
mer än vad som var vanligt till och med inför en drabbning. Den senaste tiden
hade varit svår, med utnötningskriget mot Wallenstein i Núrnberg och så den
hårda marschen efter honom upp till Sachsen. Nu stod man vid staden Lútzen för
att äntligen få till stånd en strid med fienden, äntligen därför att
initiativet ovedersägligt de senaste månaderna glidit över i de kejserligas
händer. En seger mot Wallenstein skulle åter vända lyckan till det nordiska
lejonets favör. Kungen framhöll också indirekt att detta var syftet med dagens
batalj. När han red utefter leden ropade han till de församlade: ”Idag skall vi
göra slut på besvärligheterna, pojkar”.[1]
Om inte dimman varit så tät, hade de marscherat tidigare. Man visste att
Wallenstein väntade förstärkningar av Pappenheim och hans rytteri. Svenskarna
måste slå till innan de hann fram. Som det nu var fick man vänta på att dimman
skulle lätta, i alla fall något sånär. Den var för övrigt ”påbättrad” av
brandrök från några kvarnar som fienden låtit tända på. Vid elvatiden bedömdes
det vara klart nog. Kungen knäppte händerna, vände ansiktet mot skyn och
utropade: ”Jesus, Jesus, hjälp mig idag att strida till ditt heliga namns ära.
Framåt marsch”! Trummorna slog, hären tog det första steget mot fienden. Strax
efteråt avfyrade det kejserliga artilleriet sin första salva. De första kulorna
föll bland svenskarna. Slaget vid Lútzen hade börjat.
Om det
överhuvudtaget finns något sådant som ”en hjältedöd”, måste man erkänna att Gustav
II Adolf led en sådan. Faktum är att få ”krigarkungar” eller stora generaler
har stupat i strid genom tiderna: Inte Alexander, inte Caesar, inte Napoleon,
Henrik V av England eller Henrik IV av Frankrike. En känd monark som faktiskt
gjutit döden på slagfältet är Rikard III av England. Denne kung förknippas dock
som bekant med diverse negativa gärningar och räknas därför sällan eller aldrig
in bland ”hjältarna” eller ”krigarkungarna”, trots att han kanske förtjänar det
lika mycket som Gustav Adolf. I Sverige är det likadant. Av fyra krigare på
tronen under seklet 1611-1718 är det bara två som dött i krig och av dessa två
är Gustav Adolf ensam om att ha stupat i regelrätt strid och utan tvekan för en
fiendekula, eller snarare flera kulor. I hans fall finns å andra sidan
ingenting att klaga på i bilden av hur en sann general bör sluta sitt liv.
Kungen fick sina första blessyrer när han red för att undsätta en
rytteriavdelning vars överste stupat. I sin iver red han så snabbt att hans
eskort med några få undantag inte kunde följa honom. Att han dessutom inte hade
harnesk på sig hjälpte knappast upp situationen. Detta berodde dock inte, i
varje fall inte enbart, på hans fetma som Ohlmarks lite elakt påstår utan på
skador från tidigare fältslag. Efter ett flertal skottskador och värjsting
avled slutligen Gustav II Adolf liggande på slagfältet vid Lútzen. I motsats
till många andra statschefer och politiska ledare fick han det slut han själv
begärde att undersåtarna skulle riskera för hans och rikets skull. I det
avseendet var Gustav II Adolf en verklig hjälte.[2]
[1] Orden
återges här i en halvt moderniserad form. Enligt Ohlmarks ska Gustav Adolf ha
sagt: ”I dag skall vi göra slut på alla våra sorger, gossar”.. Andra återger
orden: ”i dag, gossar skall vi göra slut på alla våra besvär”.
[2][]
Denna text bygger huvudsakligen på Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983),
s. 82-84.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar