30 november
2018 är det 300 år sedan Karl XII dog vid Fredrikstens fästning i Norge. Om det
vore söndag idag skulle överensstämmelsen vara total: Det var första söndagen i
advent som det ödesdigra skottet föll. Innan kungen gick upp i löpgraven
lyssnade han till prästens predikan om Jesu intåg i Jerusalem på Palmsöndagen,
Jesus hade gripits och dödats några dagar senare. En predikan om en man som in
i döden obrottsligt kämpar för sin tro: Det ligger något ödesbestämt i att
detta var den sista kristna förkunnelse Karl XII åhörde. Frågan hur kungen dog,
dvs. vem som avlossade kulan, är så genomdiskuterad att det känns tämligen
meningslöst för någon som inte fördjupat sig i saken att söka tillföra något
nytt: Vi vet att kungen blev skjuten den där kvällen vid Fredriksten. Exakt vad
som låg bakom kommer aldrig att kunna avgöras. Frågan är om forskningen innerst
inne vill ha det definitiva svaret på
denna gåta. Det är med Karl XII som med de försvunna prinsarna i Towern på
1400-talet: De är sedan länge döda men blev de mördade eller smugglades de ut.
Olösligt men ständigt omdebatterat.
För att
övergå till Karl XII själv, kan vi konstatera att han är Sveriges fulländade
envåldshärskare, personifikationen av kungen av Guds nåde. Det har funnits
kungar, både före och efter Karl XII, som i praktiken varit enväldiga. De äldre
vasarna, ungefär fram till 1611, styrde utan någon fastlagd författning utöver
stadgor om tronföljden. Om ingen större maktgruppering, oftast adeln med
betoning på högadeln, slöt sig samman mot kungen och antingen tvingade honom
att ge efter eller störtade honom från tronen, var det Majestätets vilja som
gällde. Men ständerna utgjorde samtidigt en viktig maktfaktor under Vasatiden.
Det var där kungens eller hertigens politik stadfästes. Det var ständerna som
officiellt av- och tillsatte kungar som Erik XIV, Sigismund och Kar IX och när
kungen -hertigen ville döma en högt uppsatt fiende till döden, användes
ståndsriksdagen som redskap: Regenten förklarade sin politik och fick ständerna
att godkänna den. Om han misslyckades innebar det ett svårt nederlag som i
förlängningen kunde leda till avsättning. Kristina agerade som vågmästare
mellan adel och bönder under riksdagen 1650. Karl XI, som skapade det envälde
sonens styre kom att vila på, gjorde sig till ”envålds bjudande och rådande
suverän konung” genom riksdagsbeslut på 1680-90-talen. När Gustav III ett
knappt sekel senare återinförde den starka kungamakten, skedde det i samband
med en riksdag och precis som vasarna sökte han regelbundet förankra sin politik
hos ständerna: Om något stånd(läs adeln), konstrade för mycket fick man kasta
ut dem från sammanträdet men riksdagen som länk mellan kung och folk fanns icke
desto mindre kvar. Gustav III var också högst medveten om det för tiden
relativt nya fenomenet ”allmänna opinionen”, som påverkades av tidens nya
medier; böcker, tidningar, pamfletter men även sånger och satiriska teckningar.
Hur självsvåldig hans politik än kunde förefalla hade han hela tiden örat mot
marken, redo att lyssna efter tecken på missnöje. Sonen, Gustav IV Adolf, hade
just Karl XII som förebild men fann till sin egen olycka att det inte gick att
styra riket på samma sätt som ett sekel tidigare. Gustav Adolf kände inte
heller den trygghet i sitt envälde som Karl erfarit. Tidens strömningar och
hans fars öde skrämde honom och gjorde honom rädd och osäker på ett sätt som
skulle varit hans idol främmande. Ty Karl XII fruktade ingenting, eller visade
i alla fall rädsla ytterst sällan.[1] Han var född att styra som enväldig kung och
enbart ansvarig inför Gud. Ingen makt i världen kunde rubba detta. Med undantag
av den riksdag som kallades in vid faderns död hölls inget ständermöte på Karls
anmaning under hela hans regering: Där kungen var, där var makten. Med den
vissheten i ryggen drog Karl XII ut i krig vid 18-års ålder, sedan en koalition
av östersjöstater eller stater som önskade ett fäste vid Östersjön förklarat
honom krig. För kungens egen del kom kriget att vara i nära 19 år. För Sverige
21 år. När det var över hade landet förlorat den stormaktsställning man haft i
nära ett sekel. Kungen var död och åtskilliga män hade stupat i strid, dött i
sjukdomar eller satt som krigsfångar i Sibirien och på andra håll. Därtill
kommer alla kvinnor och barn som på olika sätt drabbats av kriget och av de
sjukdomar och andra följdverkningar som kanske inte direkt orsakats av kriget
men som otvivelaktigt slog hårdare mot ett land i krig än vad de annars behövt
göra. Det är inte märkligt att Karl XII och hans gärning debatterats hårt i 300
år och förmodligen kommer att göra så länge än. Vissa har jämställt honom med
senare tiders totalitära härskare. Andra håller honom för hjälte och påpekar
att Sverige trots det svåra kriget överlevde som nation, vilket det knappast
skulle ha gjort med en mindre beslutsam och målmedveten ledare.[2] De som
tar det vågade steget att flytta vår tids värderingar tre sekler bakåt i tiden,
bör notera att Karl XII på flera punkter avviker från mönstret för vår tids despoter.
För det första dödade han sällan. De grymheter svenskarna otvivelaktigt gjorde
sig skyldiga till betingades av kriget och hade sina motsvarigheter hos fienden:
Vad som skedde i Polen 1702-06 skedde också under ryssarnas ockupation av
Finland på 1710-talet.. Däremot åberopas inget fall där kungen direkt förföljt
en enskild. Individ. Den enda avrättning som ibland ses med höjda ögonbryn är
Patkulls blodiga slut 1707. Men Patkull var definitivt en förrädare, som
avsevärt bidragit till att Stora nordiska kriget startats och hans straff var
helt i linje med vad en sådan person måste räkna med vid denna tid. Från
kungens ungdomsår finns två anmärkningsvärda fall där en enskild person kan
anses ha fått lida oproportioneligt, prästen Jakob Boéthius[3] och ämbetsmannen
Nils Bielke.[4] Bägge dömdes
till döden för förräderi. De blev visserligen benådade men satt länge fängslade.
I båda fallen har dock kungen i sinom tid återupprättat eller, i Boéthius fall,
övervägt att frisläppa de anklagade. Adelsmannen Bielkes båda söner togs
dessutom i tjänst av Karl XII, vilket knappast skulle ha varit möjligt i en
modern totalitär stat. Senare, då kungen blivit äldre och kanske mindre känslig
för egen prestige, lär han ha sagt att om enbart kritik av hans person skulle
räcka för dödsstraff, skulle det inte finnas många undersåtar kvar i riket.[5] Det
finns heller inga beskrivningar av ett lättretligt temperament av det slag som
exempelvis Hitler gjort sig känd för. Ännu mindre hyste karl XII någon
föreställning om sitt lands eller folks etniska eller rasmässiga överlägsenhet
i förhållande till andra folk. I Turkiet sändes expeditioner ut för att studera
det land man gästade och när, efter kalabaliken i Bender, en stor grupp
utländska långivare följde svenskarna för att bevaka sina fordringar, kom det
order från högsta ort att de skulle behandlas väl och att de inte fick utsättas
för någon form av vedergällning för vad deras landsmän kunde ha gjort sig
skyldiga till.
Karl XII var
alltså snarare envis än blodtörstig. Han var, för att använda ett politiskt
uttryck från vår egen tid, redo att ”gå ända in i kaklet” för vad han ansåg
vara rätt. Många av de författare och intellektuella som i olika sammanhang
kritiserat honom, lägger ofta till en slutkläm med innebörden att det trots
allt rör sig om en ovanlig person, en människa som på något odefinierbart sätt
står över genomsnittet och inte kan bedömas och dömas riktigt på samma sätt som
andra.[6] Någon obetingad ”sanning” om karl XII som
person kommer med säkerhet aldrig att vinnas och hur ofta är det egentligen
möjligt om någon historisk gestalt? Det står dock utom tvivel att Karl XII är
ovanligt svårfångad. Som Hans Villius konstaterat är det något betecknande i
att också hans död är omgiven av mystik. ”Blir han lönnmördad eller inte vid
belägringen av Fredrikstens fästning vid Fredrikshald 30 november 1718”?[7] Jag
avslutar min text denna regniga och blåsiga 30 november 300 år senare med samma
citat, om än något förkortat som Villius avslutar sin uppläsning med: ”Stället
varifrån detta olyckliga skott kom. Om det skedde från ett längre bort eller
närmare håll, kunde ingen av oss med rätt visshet avgöra”.
[1] Det enda
jag personligen hört att Karl skall ha fruktat är mörker.
[2] Författaren
Ernst Brunner respektive populärhistorikern Herman Lindqvist.
[5] Yttrandet
fälldes i samband med processen mot general Georg Lybecker.
[6]
Exempelvis i sista akten av Strindbergs ”Karl XII: Mannen. ”tänk att jag kunde inte
bli riktigt ond på den där karln. En helvettes karl var det i alla fall”.
[7] Orden om karl XII:s gåtfullhet och frågan huruvida han mördades eller inte kommer från ett inslag ur radioprogrammet "Historia att minnas", som egentligen beskriver Karl XII:s kröning och som inte längre tycks vara tillgängligt på nätet. Ögonvittnesskildringen av kungens död omtalas där men återfinns också i https://www.oppetarkiv.se/video/1627756/moses-aron-och-karl-xii?ac=Moses cirka 10 minuter in i programmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar