Hon låg
behagfullt utsträckt på soffan. Liksom allt annat i hennes liv skulle döden
vara värdig och majestätisk, som det anstod hennes rang. Korgen stod bredvid
henne, korgen med fikon som vakterna låtit föra in. De anade inte vad som
funnits dolt under frukterna. Eller kanske de anat det men av respekt låtit
korgen komma fram utan kontroll. Hon hade alltid utövat makt över männen: Hade
inte två av de mäktigaste männen i Rom fallit för hennes charm! Nu hade den
tredje, han som tillslut besegrat henne, gått med på att låta hennes make
begravas här, han som svikit sitt land för hennes skull. Han tänkte visa upp henne i sitt triumftåg i Rom som en simpel
fånge, en hora till de ”sedesamma romarnas” begabbelse. Ett hånleende lekte på
hennes läppar. Han kände henne dåligt om han trodde att hon, Egyptens
drottning, tänkte finna sig i en sådan behandling. Hon hyste ingen större oro
för sina barn med Antonius, de var barn till en romersk general och skulle
behandlas därefter. Den fruktan hon kände gällde den äldste sonen, Hans son. Den rättmätige arvingen till
Roms och Egyptens tron. De påstod visserligen att de inte hade några kungar i
Rom. Men hon visste bättre: De var lika maktlystna som hennes egen släkt alltid
hade varit. Caesar hade också vetat det. Han var den ende av romarna som
förstått vad Rom var, vad Egypten var och vad båda rikena kunde bli tillsammans.
Den ende som varit värdig att ärva den store Alexander, hennes anfader! Ett
ögonblick lät hon sina minnen få överhanden; resan de gjort tillsammans på
Nilen, den gången han visat henne statyn i Venustemplet i Rom, den som
föreställde henne själv. Den hemska dagen i mars 14 år tidigare, då hon sett
hans döda kropp och togan, genomstungen av mördarnas dolkar. Åh, om han fått
leva längre! Skulle deras son nu lida samma öde. Han var ju det enda
kvarvarande hotet mot Octavianus. Hon tog sig samman. Hon måste förlita sig på
Isis beskydd. Gudinnan, hennes och Egyptens moder, skulle inte låta Caesarion
förgås. Nu var det bråttom. När som helst kunde en vakt komma och förhindra
hennes planer. Ett lätt prassel hördes från fikonkorgen. Drottningen sträckte
fram sin nakna, smala arm. Hugget kändes knappt och det enda som hördes var ett
lätt väsande. Hon förundrade sig över att hon erfor varken snärta eller rädsla,
bara en domnande kyla. Ögonlocken blev allt tyngre… Då vakterna några minuter
senare kom in i rummet var det försent: Drottning Kleopatra, det självständiga
kungariket Egyptens siste härskare, var död. Så hade hon i slutänden överlistat
sin fiende. Octavianus hade tagit hennes rike men inte hennes värdighet.[1]
Drottningen
skred in i salen, som om hon gått till en vanlig hovceremoni. Lorderna stod
samlade kring väggarna och iakttog uppmärksamt hennes ansikte och rörelser. Hon
var fast besluten att föra sig som en sann suverän in i det sista. Till sin
trofaste kammarherre, som inte kunnat hålla tårarna tillbaka vid hennes åsyn,
sade hon tröstande: ”Gläd dig att mina lidanden snart är över och hälsa min son
att jag dör som en sann furstinna”. Hon bar vit slöja och vita skor, till
tecken på sin status som änka. Hon var iförd svart mantel och mörkbrun
överklänning. För att inte missfärga tyget var den undre klänningen och
handskarna röda. Hon vägrade envist att höra den protestantiske prästen predika
och bad högt och ljudligt sina katolska böner. Alla skulle se att det var en
martyr som dog för sin tro. Sedan prästen slutligen tystnat gav drottningen
högt sina fiender, särskilt drottningen av England, förlåtelse för vad som nu
skulle ske och bad även om hjälp för den i England så hårt prövade Heliga
kyrkan. Uppvaktningen hade nu klätt av henne mantel och överklänning. Hon stod
endast iförd sin röda klänning och de röda handskarna. Med en maning till
hovdamerna att hålla sitt löfte och inte gråta, lade drottningen så sitt huvud
på stupstocken. Då bödeln bad om tillgift för vad han skulle komma att göra,
svarade hon åter att det endast innebar slutet på hennes lidanden. Så föll
yxhugget, även om det som så ofta krävdes flera hugg för att skilja huvudet
från kroppen. Kanske tänkte drottningen i denna stund på de ord som blivit
hennes valspråk: ”I mitt slut är min begynnelse”. Drottning Maria Stuart,
Skottlands sista oberoende regent, var död.[2]
Det kan
tyckas underligt att jämföra Kleopatra VII av Egypten med Maria Stuart av
Skottland. De båda drottningarna kom ju från helt olika kulturer och levde
under vitt skilda epoker. Ändå finns det flera beröringspunkter mellan dem.
Inte minst gäller det ryktet inför eftervärlden. Bägge kom att förknippas med
sex och syndfullhet, som av deras fiender utmålades som skuld till deras
olycka. Samtidigt ansågs de som kallblodiga intriganter vilka lömskt narrat
hederliga om ock svaga män i fördärvet. Deras anhängare framställde dem
istället som martyrer eller kulturellt högtstående kvinnor som fallit offer för
en grym, rovgirig motståndare. En viktig aspekt när man söker likheter mellan
dessa drottningar ligger just hos deras motståndare. Man skulle rentav kunna hävda
att det är motståndarna som gör det intressant och meningsfullt att
överhuvudtaget se på det gamla Egyptens och Skottlands sista regenter som ett
par. Ty genom en nyck av ödet blev deras besegrare också de största regenterna
i sin tid. Augustus av Rom och Elisabet I av England är än idag de två regenter
ur sitt respektive rikes historia som alla någon gång hört talas om, oberoende
av kunskaper i historia i allmänhet. Det var visserligen inte Augustus som
skapade det romerska imperiet men han och hans rådgivare förstod att stabilisera
riket och förvalta vad föregående generationer samlat på sig. På samma sätt
stabiliserades England under Elisabet och grunden till ett imperium lades.
Deras tid var också en tid av blomstrande kultur: Om Rom hade Vergilius och
Ovidius hade England Shakespeare och Ben Jonson. Lustigt nog satt de båda
regenterna vid makten lika länge, 44 år.[3]
Både Augustus och Elisabet fick kämpa för att nå makten. Augustus tvingades gå
över flera lik för att nå Palatinen i Rom medan Elisabet mest bara behövde
vinna tid, vilket i sig var nog så påfrestande och ofta förenat med livsfara.
Men till sist var alla hinder undanröjda: Det enda kvarvarande orosmomentet var
Egyptens respektive Skottlands drottning. Med dem fanns inga möjligheter till
förhandling. Det var en strid på liv och död. Om Kleopatra vann innebar det att
Romariket skulle styras från Alexandria, förvandlas till ett nytt alexandrinskt
imperium. Om Maria Stuart segrade innebar detta också att katolicismen segrat.
Därför symboliserade i båda dessa fall kampen mellan individer också kampen
mellan olika världssystem. Därför är än idag striden med Kleopatra respektive
Maria Stuart det stora frågetecknet, den stora fläcken på Augustus och
Elisabets historiska eftermäle: Vem av de båda motståndarna i respektive strid
hade rätt. Stod segrarna för förnuft och framåtskridande eller var de
hänsynslösa maktmänniskor som skamlöst utnyttjade sina motståndares
passionerade personligheter till egen fördel?[4]
Det säger närmast sig självt att svaret på dessa frågor ofta betingats av
nationella, i Maria Stuarts fall även religiösa, hänsyn. I västvärlden hålls
Augustus för hjälte och Kleopatra för skurk, på sin höjd värd en viss beundran
för modet att ta sitt liv.[5] I öst, med centrum i sitt forna rike, är
drottningen en lärd, högtstående kvinna. På samma sätt stöder protestantiska
engelsmän Elisabet medan katolska skottar prisar Maria Stuart. De båda drottningarna,
liksom naturligtvis deras båda huvudfiender, lämnar med andra ord ingen som
studerat dem orörd. Förutom dessa ”yttre” likheter, som mer har att göra med de
båda drottningarnas fiender än med dem själva, finns det också mer personligt
färgade detaljer som överensstämmer. Både Kleopatra och Maria Stuart tillhörde
släkter som regerat sina riken länge, faktiskt ungefär 300 år i båda fallen.
Även om Ptoleméernas Egypten var avsevärt mycket rikare än Stuartarnas
Skottland, var båda rikena på nedgång när den sista drottningen föddes: ”Jag är
bara tjugosju år och livet trycker mig redan lika mycket som min krona”, hade
kung Jakob V, Maria Stuarts far, skrivit några år innan hon föddes.[6]
Man kan gissa att Ptolemaios XII skulle ha känt igen sig i dessa ord. Det var
knappast något nöje att regera över ett Egypten som på 60-talet före Kristus
var föga bättre än en lydstat till det mäktiga Rom och försöka övertala folket
i Alexandria att acceptera höga skatter för att stilla detta rovgiriga monsters
hunger, lika lite som en katolsk kung på 1530-talet kunde trivas i ett Skottland
som i allt högre grad influerades av calvinnismen, var fullt av upprorisk adel
och hade England flåsande som ett rovdjur i nacken, färdigt att invadera när
som helst. Båda kungarna fann större nöje i musik och sång än i att försöka
bedriva politik. Deras döttrar beslöt emellertid att ta upp kampen.[7]
Återigen genom en ödets nyck tillträdde flickorna makten vid ungefär samma
ålder, 18-19 år. Kleopatra, som växt upp i det politiskt oroliga Egypten, var
förmodligen bättre rustad än sin sentida ”syster” att ta regeringstyglarna.
Maria Stuart hade växt upp i det, åtminstone just då, politiskt mer stabila
Frankrike och till och med varit drottning där en kortare tid. Hon var van att
bli åtlydd och hade svårt att uthärda det envisa motståndet från fanatiska calvinnister
och upproriska adelsmän i Skottland, vilket inte hindrade henne från att bita
ifrån sig när så krävdes.[8]
Båda drottningarna var begåvade och utbildade i språk och konsten att föra sig,
även om Maria Stuart inte lär ha varit lika duktig på skotska som Kleopatra på
egyptiska. Bägge var särskilt bra på en sak: De kunde förföra sin omgivning,
medvetet eller omedvetet. Plutarchos, som var negativt inställd till Kleopatra,
säger att hon hade en melodisk röst och stark utstrålning. Maria Stuart fick
många att ta parti eller uttrycka beundran för henne, både som drottning och
senare i fångenskap. Också Elisabets representanter berättade om den skotska
drottningens förmåga att tala för sin sak, hennes frimodiga, vänliga sätt och
inte minst hennes mod. Då hennes andre
man svikit henne på ett minst sagt upprörande sätt, lyckades hon få honom att
nästa dag byta sida och återvända till henne.
Båda drottningarna insåg på ett tidigt stadium av sitt regentskap att de
behövde en bundsförvant, företrädesvis en inflytelserik man, som understöd för
sitt maktinnehav. Slumpen förde tidens mäktigaste man till Kleopatras rike i
rätt ögonblick, general Gajus Julius Caesar. Sedan han krossat hennes fiender
tillbringade de en längre tid tillsammans och när han reste sin väg var hon
gravid. Senare reste hon till Rom, förmodligen på hans inbjudan och var i
staden, eller åtminstone i närheten, då Caesar mördades i mars 44 f kr. Några
år senare fick Kleopatra kontakt med general Marcus Antonius. Med tiden inledde
de ett förhållande som på sikt fick katastrofala följder för dem båda. Också
för Maria Stuart blev relationerna med olika män ödesdigra men det måste erkännas
att hon gjorde sämre val än sin egyptiska kollega. Lord Henry Darnley, en
skotskengelsk furste med samma släktband till det engelska kungahuset som
drottningen själv, visade sig vara föga bättre än ett kräk, utsvävande och
allmänt opålitlig. När drottningen i sin frustration vände blickarna mot earl
Bothwell inträffade katastrofen. Det kan diskuteras huruvida Kleopatra förförde
Antonius, som Augustus och Plutarchos hävdar, om Antonius tvärtom förförde
drottningen eller, vilket nog är troligast, båda kom till slutsatsen att de
tjänade på att samarbeta. Men det samtida materialet visar med all önskvärd
tydlighet att Maria Stuart under några månader år 1566-67 var helt i Bothwells
våld i andlig bemärkelse.[9]
Darnleys våldsamma död, misstankarna som riktades mot Bothwell och giftermålet
mellan drottningen och earlen kort efter Darnleys död ledde till att
drottningen avsattes och tvingades fly till England där hon tillbringade nära
20 år som fånge innan hon avrättades i februari 1587.
I och med
Maria Stuarts fängslande upphör alla egentliga likheter mellan henne och
drottning Kleopatra av Egypten sett till deras konkreta liv. I grund och botten kan man konstatera att det inte var oförsiktiga
kärleksaffärer som blev deras öde utan deras arvsanspråk. Varken Kleopatra
eller Maria Stuart tycks i och för sig ha gått så långt som att öppet
ifrågasätta Augustus och Elisabets styre och göra anspråk på makten över deras
riken för egen del men deras ”symboliska” agerande var illa nog. I Kleopatras
fall fanns det teoretiskt sett inget anspråk att göra eftersom Rom till namnet
fortfarande var en republik. Men Augustus, som i Juljus Caesars testamente
utsetts till dennes huvudarvinge, gjorde anspråk på makten över imperiet med
hänvisning till sitt släktskap med den döde.[10]
När Marcus Antonius vid en ceremoni i Alexandria år 34 f kr., utöver att ge
sina egna barn med drottningen diverse titlar, utropade Kleopatra till Egyptens
härskare och hennes son Caesarion(lille Carsar), till medregent med hänvisning
till att denne var Juljus Caesars biologiske son, innebar detta en oerhörd
provokation mot Augustus. Även om det inte sades rätt ut att Kleopatras son,
och därmed indirekt hon själv, var Romarrikets sanne arvtagare, var innebörden
tydlig nog. Därefter var kriget i det
närmaste oundvikligt.[11]
Maria Stuart hade otvivelaktigt anspråk på den engelska tronen genom sin
farmor, en äldre syster till Henrik VIII. Henrik hade i sitt sista testamente
gjort Elisabet till sin arvinge, i händelse hans son och äldre dotter avled
barnlösa. Om det var något Henriks egen regering hade visat var det å andra
sidan att frågan om vem som var tronarvinge eller ”av äkta börd” kunde få högst
olika svar från den ena dagen till den andra. Då Elisabets syster Maria avled i
november 1558, framställde Maria Stuart sitt anspråk på Englands tron genom att
föra in det engelska riksvapnet i sitt eget, utan att därför uttryckligen kräva
arvsrätten till tronen.[12]
Detta var inte mer acceptabelt för Elisabet än vad ceremonin i Alexandria hade
varit för Augustus. I detta fall behövdes det i längden inget regelrätt krig
för att besegra rivalen och även om skandalen med Bothwell aldrig ägt rum är
det tveksamt om Maria Stuart verkligen haft möjlighet att ta till vapen mot
Elisabet, med tanke på de många intriganta motståndarna i det egna Skottland.
Men enbart ett potentiellt hot var nog för att motivera både Elisabet och Augustus att vara på sin vakt. Genom symbolhandlingar störtade Kleopatra och
Maria Stuart i längden sig själva, om inte sina riken, i fördärvet. Men båda
drottningarna lyckades genom sin tapperhet i nederlaget, som förmodligen
bottnade i den trygghet medfödd upphöjdhet kan skänka, göra sig själva
odödliga. De utgör än idag ständiga ämnen och tvisteämnen för historiker, olika typer av konstnärer och författare. Kleopatra kunde med lika stor rätt som Maria Stuart
ha haft sentensen ”I mitt slut är min begynnelse” till valspråk.
[1] Den scen
som återges är naturligtvis helt fiktiv. Exakt hur Kleopatra begick självmord
är än idag en omtvistad fråga, även om man länge utgick från att det skedde med
hjälp av en giftorm. Ännu mindre vet vi vad hon tänkte men jag bedömer min
framställning av drottningens funderingar inför slutet som psykologiskt
trovärdig
[2] Det
dröjde till början på 1700-talet innan Skottland helt integrerades med England.
Ändå är det berättigat att kalla Maria Stuart landets sista regent, bortsett
från sonen som regerade Skottland 15 år innan han som engelsk kung fick sitt
huvudresidens i London. Även om familjen Stuart nu, åtminstone till namnet,
härskade över hela Storbritannien, så att man kunde säga att skottarna till
slut vunnit kampen om hegemonin på de brittiska öarna, blev Skottland med
nödvändighet en underordnad provins i det engelska väldet efter 1603. Angående
Maria Stuarts död, se http://bosonshistoria.blogspot.com/2016/02/jag-dor-som-en-sann-furstinna.html
.
[3] Räknat
från Alexandrias fall och Antonius död 1 augusti år 30 f kr. regerade Augustus exakt
44 år och 19 dagar. Om man räknar från Kleopatras död blir det 44 år och 7
dagar. Elisabet regerade några månader längre, från 17 november 1558 till 24
mars 1603. Det bör också tilläggas att Augustus, som då ännu kallade sig
Octavianus eller Caesar, hade makten i den västra delen av romarriket, med
centrum i själva Rom, ända sedan slutet av 40-talet f kr. Det var dock först
från år 30 som han blev rikets ende och obestridde härskare.
[4] Som
Stefan Zweig skriver i inledningen till sin biografi över Maria Stuart(svensk
översättning i nyutgåva 1990), är det i en strid mellan två individer eller
åskådningar nästan omöjligt för utomstående att inte ta parti för någondera
parten.
[5] Den
romerske skalden och lärde mannen Horatius, som en gång bekämpat de dåvarande
allierade Antonius och Octavianus i slaget vid Fillipi 42 f kr. kunde inte
undertrycka en ton av beundran då han skrev om Kleopatra.
[6] Zweig s.
17.
[7] Det
råder en viss osäkerhet om exakt hur många döttrar Kleopatras far ursprungligen
hade. Vanan att gifta sig inom den egna familjen, något som även måste påverkat
släkten negativt ur genetisk synpunkt, gör det svårt att reda ut vem som är vem
och exakt hur en enskild person är släkt med en annan inom den Ptoleméeska
dynastin. Så mycket står klart som att Kleopatra VII var näst yngst av
Ptolemaios XII:s döttrar. Maria Stuart var Jakob V:s enda överlevande barn inom äktenskapet.
[8] ”Jag
stötte på en beslutsamhet som jag aldrig funnit hos någon så ung”, konstaterade
den protestantiske folkledaren John Knox efter sitt första möte med Maria
Stuart(Zweig s.80).
[9] Äktheten
hos de brev som drottningen skall ha skrivit till Bothwell(”Kasettbreven”), har
debatterats enda sedan de hittades i ett skrin som Maria givit earlen i gåva.
Denna text förutsätter att materialet är äkta. Jag grundar min uppfattning
främst på historikern Hans Villius´ framställning i Skrivet i lönndom, konspirationer, hemliga handlingar och annat ur
historiens arkiv(1999), kapitlet ”Maria Stuart och mordet på Darnley”.
[10] Det bör
kanske förtydligas att jag för enkelhetens skull använder beteckningen
”Augustus” om Kleopatras besegrare, trots att denne inte antog detta namn
förrän efter hennes död.
[11] Joyce
Tyldesley, Kleopatra, Egyptens sista
drottning(svensk översättning 2008), s. 189. Se även Plutarchos, Marcus Antonius 53 i Plutarchos, 5 biografier(2010,översättning av
Ingemar Lagerström), s. 246. För diskussioner om Kleopatras bakgrund och förhållande till Caesar, kan också hänvisas till Adrian Goldsworthy, Caesar, en biografi(svensk översättning 2007, kapitel 20 och 23.
[12] Zweig,
s. 40-43.Då Danmarks kung vid ungefär samma tid infogade det svenska riksvapnet i sitt eget vapen, bidrog detta starkt till utbrottet av "nordiska sjuårskriget" 1563.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar