Häromdagen
var jag på historiekryssning tur-retur Åbo, där ett antal historiker höll
föredrag kring ett ämne de skrivit om. Bengt Liljegren talade, onekligen
passande med tanke på 300-årsminnet av kungens död i dagarna, om Karl XII.
Föreläsningen utgjordes av en kortfattad skiss över Karls liv från födelsen
till döden. I förbigående kan nämnas att författaren sade sig i ungdomen i sin
hemstad Lund ha gått i skola i det hus där suveränen hade sitt svenska
högkvarter 1716-18. En detalj som i hög grad väckte intresset hos skrivaren var
när föreläsaren, i samband med den svenska kapitulationen efter Poltava 1709,
undslapp sig följande replik: ”Om jag fick äta middag med majestätet, skulle
jag fråga honom: ´Varför lämnade du din armé”. Även om Liljegren inte direkt
kritiserade kungens handlande, konstaterade han att denne lämnat sina män ”i
sticket”. I sammanhanget nämndes också att endast ett litet antal fångar,
soldater såväl som civila, någonsin tilläts återvända till sitt hemland.
Tanken att
karl XII mer eller mindre förrått sitt folk då han natten till 1 juli 1709 med
ett mindre följe tog sig över floden Dnepr, varefter resterna av armén nästa
dag kapitulerade till ryssarna, återkommer i flera skönlitterära omnämnanden av
händelsen. I dramat ”Karl XII” från 1901 låter Strindberg i första akten en
från fångenskapen hemkommen soldat, vid nyheten att kungen nyligen flytt från
det av fienden erövrade Stralsund, bittert konstatera: ”Alldeles som vid
Poltava. Boven)kungen), flyr alltid, utom när han segrar”.[1]
Vid en konfrontation med kungen utslungar samme man senare, apropå sin egen
fångenskap i Ryssland: ”Där råkade jag dina vänner: Piper, Rehnskiöld,
Lewenhaupt, som du lämnade i sticket under det du låg nere i Turkiet och
fånade”, I romanen ”En tid för vreden(1975), reflekterar Lars Widdings
huvudfigur, karolinen Pilfelt, över att han ”sett svenske kungen fly som en
råtta” natten före kapitulationen och i ungdomsboken ”Jagad”(1986), som handlar
om en ung pojkes fångenskap och flykt från Sibirien, utbrister Olov Svedelids
hjälte: ”Titta, kungen flyr”. Flydde verkligen Karl XII vid Perevolotjna, eller
bättre formulerat, kan kungens flykt rimligen ses som ett svek mot hans
soldater? Liljegren tar själv inte upp frågan i huvudtexten till sin biografi
över kungen från år 2000. I den utförliga notapparaten finns dock en anmärkning
där författaren, apropå Karls kritik av Lewenhaupt för beslutet att kapitulera
och hans vägran att lösa ut denne ur fångenskapen, ställer frågan: ”Om Karl XII
inte ansåg att kapitulationen var nödvändig, varför lämnade han då sin armé”? Det
är möjligt, menar Liljegren, att kungen i själva verket insåg att läget var
hopplöst och därför övergav sina män. Detta passar, säger författaren vidare, å
andra sidan inte in i den klassiska bilden av Karl XII: ”Hans politik har
ifrågasatts, men inte hans heder”. Det är också tänkbart att kungen och den
övriga krigsledningen helt enkelt missbedömt situationen och inte trott att
ryssarna var så nära som de var.[2]
Det sista förefaller osannolikt. Enda sedan reträtten från Poltava inletts
drygt 2 dagar tidigare hade eftertrupperna regelbundet utkämpat skärmytslingar
med ryska förföljare. Man hade också skickat sändebud till tsaren för
förhandlingar(även om dessa mest var ett sken för att vinna tid), och diskussion
om eventuell utväxling av fångar. Att ryssarna snart skulle stå på platån
ovanför svenskarnas läger vid Dnepr kan knappast ha varit en otrolig tanke för
någon på kvällen 30 juni 1709, officer eller menig, soldat eller civil. Paniken
vid stranden, där människor desperat sökte ta sig över floden, liksom även de
högre officerarnas iver att få kungen att sätta sig i säkerhet räcker som
bevis. Vittnesmålen är å andra sidan lika eniga om att Karl XII först inte
ville lämna armén: Han tänkte stanna hos sitt folk. Tanken på en ny batalj
skrämde honom inte: ”De skall fäkta när jag befaller dem”, utbrast han då någon
påpekade att stridsmoralen i hären för närvarande inte var den bästa. Då man
gråtande förklarade att vad som nu återstod antingen var att bli krigsfångar
eller gå under i en meningslös strid, svarade Majestätet: ”Först ska det
smälla”! Hellre döden än fångenskap eller flykt. Tillslut gav dock kungen med
sig. Enligt Liljegren skedde detta när generalmajor Creutz utmålade risken för
att kungen skulle bli krigsfånge: Tänk vilka krav ryske tsaren i så fall kunde
ställa! Kungen meddelade strax sitt beslut att ta sig över Dnepr med ett mindre
följe medan armén nästa dag skulle gå över floden Vorskla mot Krim. Insåg då
inte Karl XII att en kapitulation var oundviklig och kan det inte sägas att han
svek sin armé i en brydsam situation?
Det är som
alltid svårt att i efterhand avgöra exakt hur en viss person resonerat i ett
visst läge och särskilt när det gäller en så tystlåten, inbunden man som Karl
XII. Man måste i sammanhanget minnas att han hade två roller att ta hänsyn till
då han fattade sitt beslut; rollen som arméns högste befälhavare och rollen som
sitt lands enväldige konung. Som befälhavare var det ovedersägligen hans plikt
att dela sina mäns öde men som kung? I ett historiskt perspektiv är det
ovanligt att kungar blir krigsfångar. Så skedde i slaget vid Poitiers 1356 med
den franske kungen Johan den gode och 1525 råkade hans efterföljare Frans I ut
för samma sak i slaget vid Pavia. Rikard Lejonhjärtas fängslande under en
hemresa från Heliga landet och hans utlämnande till kejsar Henrik VI på
1190-talet utgör ett gränsfall. I alla dessa fall tvingades de berörda staterna
till förödmjukande fredsavtal eller utbetalande av lösen. Att ett
statsöverhuvud blir krigsfånge är alltså både pinsamt för rikets prestige och
kostsamt i materiellt avseende. Karl XII var dessutom enväldig konung. Om han
föll i fiendens händer fanns det ingen som kunde ta över därhemma: Det fanns
inte längre någon Oxenstierna till hands som det hade gjort vid Gustav Adolfs
död nära 80 år tidigare. Både i sina egna ögon och i den politiska praktiken
var Karl XII 1709 identisk med sitt rike. Att dö i strid var en sak, att
fängslas av fienden och bli till åtlöje en annan. Därtill kom frågan om Karls
hälsotillstånd. Den skottskada som kungen ådragit sig i vänstra foten några
dagar före slaget vid Poltava hindrade honom från att rida. De senaste dagarnas
påfrestningar hade knappast gjort honom piggare, tvärtom. Om det blev strid
igen kunde han inte försvara sig, det insåg han själv.[3]
I det läget var det onekligen logiskt att som statsöverhuvud söka sätta sig i
säkerhet. Det behöver inte betyda att kungen rent fysiskt fruktade att falla i
tsar Peters händer eller ens att han utgick från att en kapitulation nu var oundviklig,
snarare gällde det att i ett läge där han inte längre var istånd att själv leda
sina män i strid och där den teoretiska möjligheten av en kapitulation eller
total undergång trots allt måste tas med i räkningen, rädda Majestätet och
därmed riket. Karl XII kan också helt enkelt ha givit efter för omgivningens
påstridiga böner, som påtagligt irriterade honom.[4]
Tanken att kungens beslut helt enkelt betingades av rädsla kan med visshet
avskrivas. Karl XII må ha varit mörkrädd men rädd för faror eller risker var
han inte. Det hade han visat förr och skulle få tillfälle att göra det igen vid
Bender, Stralsund och Fredriksten, där han tillslut slöt sitt krigarliv. Mot
denna bakgrund är det begripligt att kungen senare tog avstånd från Lewenhaupts
beslut att följande dag, 1 juli 1709, kapitulera utan strid: Nu måste det ju
verkligen framstå som att Sveriges kung tagit till harvärjan och övergivit sin
armé i ett brydsamt läge. Dessutom hade Karl XII från början avsett överlämna
högsta befälet till generalmajor Creutz, den tappre chefen för Livregementet
till häst. Det var Lewenhaupt själv som, förmodligen av prestigeskäl, begärt att
få ta över som högste befälhavare. Denna omständighet kan också ha stärkt
kungens förhoppningar om en lycklig utgång av det svåra läget: En general som
begär att få ta över då den högste ledaren för säkerhetsskull avviker kommer
säkert att finna en lösning, i varje fall inte kapitulera utan strid. Karl XII
kunde lugnt gå över Dnepr med visshet att snart återse sin general och sin armé.
Den följande utvecklingen måste sannerligen ha kommit som en chock för kungen,
i synnerhet som nyheten om kapitulationen inte nådde honom förrän efter en
månad, då händelserna natten till 1 juli hunnit sjunka undan och kommit i ett
annat ljus. Karl XII:s beslut att lämna armén vid Perevolotjna, liksom general
Lewenhaupts beslut följande dag att kapitulera utan strid, har diskuterats i
310 år och kommer att diskuteras länge än. Tanken att Karl XII av ren feghet
skulle ha svikit sina män kan dock avskrivas.
[1]
Stralsund föll i början av december 1715. Kungen hade in i det sista, trots
mångas ivriga böner att sätta sig i säkerhet, hållit sig kvar i den belägrade
staden men slutligen flytt över Östersjön till det sargade moderlandet.
[2] Bengt
Liljegren, Karl XII, en biografi(2000),
not 56.
[3] Karl XII
motiverade i efterhand uttryckligen sitt beslut att lämna armén ned att han
inte varit istånd att till häst uträtta något, även om han också angav andra,
enligt Liljegren mindre gångbara skäl.
[4] För en
beskrivning av stämningen och diskussionerna i kungens tält före avfärden, se
bland annat Liljegren s. 183-84.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar