Av de fyra kungar vi kallar ”krigarkungar” är det två som stupat i krig. De andra dog i sängen.[1] För Karl XI bör döden ha kommit som en befriare, även om han oroade sig för både familjen och riket på dödsbädden. För honom innebar det slutet på flera års plågor och sorger och säkert överlämnade han tryggt sin själ i Herrens händer. Men vad kände fadern, Karl X Gustav, i sina sista stunder? Hur mycket än Gustav Adolf och Karl XII förknippas med krig var de i första hand statschefer som av olika omständigheter, mer eller mindre påverkbara, drevs i krig. Karl XI rustade visserligen upp och organiserade sin armé efter ett fast system men sökte under sina dryga tjugo år på tronen undvika krig så långt det var möjligt. Karl X Gustav hade kriget som yrke. Han inledde sin karriär som officer i Torstensons armé mot slutet av trettioåriga kriget. Sedan var kriget hans huvudsakliga sysselsättning. Han hade krigat i Tyskland, Polen och Danmark, intagit Warszawa och besegrat de beryktade polska husarerna i slaget utanför staden. Varit nära att omkomma på isen över Stora Bält och lett sina män i stormanfallet mot Köpenhamn. Och så dö i lunginflammation, som en simpel bonde som råkat förkyla sig vid arbetet på åkern. Hur kändes det? Kanske också Karl Gustav upplevde slutet som befriande, ty den sista tiden var svår. Motgångarna i det senaste danska kriget, med den misslyckade stormningen av Köpenhamn och förlusten av Fyn hade underblåst ett stigande missnöje, som inte minskade av de ökande kraven på skatter och utskrivningar. Adeln ogillade för sin del de allt starkare tendenserna till kungligt maktstyre. Därtill kom ett växande motstånd från stormakterna på kontinenten, som såg den svenska expansionen i Skandinavien som ett allt större hot mot maktbalansen i Europa. Sverige var måhända en nybliven stormakt men utan verkliga bundsförvanter.
I detta pressade läge hade kungen i början av 1660 kallat till riksdag i Göteborg. Också hans hustru och son var där. Kanske kände han själv på sig att slutet var nära eller önskade han bara få se pojken han inte träffat under gossens fyra levnadsår? Kungen fick löfte från ständerna om ökade pålagor men han måste lova att i fortsättningen hålla sig mer hemma i sitt rike. Trots att hans krafter avtog alltmer fortsatte han att fullgöra sina plikter som monark. Han utnämnde nya riksråd och sökte förbereda den tid som skulle komma, med en ny lång förmyndarregering såsom varit fallet vid Gustav Adolfs död nära trettio år tidigare. Den 12 februari 1660 tog kungen avsked av vänner och bekanta och biktade sina synder för sin skapare. De var många, särskilt de utomäktenskapliga förhållandena från tiden före tronbestigningen. Vad beträffade det senaste årets motgångar i kriget fann kungen själv ett tröstens ord: ”Ingen är herre över lyckan och nederlaget på Fyn uppvägdes väl av mina mäns tapperhet”.[2] Natten till 13 februari 1660 närmade sig slutet. ”Ni måste i säng”, sade läkaren olyckligt. ”Då dör jag”, svarade den sjuke. ”Men det som måste ske skall ske”. Kort därefter var han död. Klockan var 2 på natten 13 februari 1660. Karl X gustav hade några månader tidigare fyllt 37 år.[3]
[1] De fyra
är Gustav II Adolf, Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII.
[2]
Ungefärligt återgivet citat hos Ohlmarks.
[3] Herman
Lindqvist, Historien om Sverige del III,
”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 521-25 och Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska
monarkers slut(1983), s. 85-86.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar