Maria Stuart - Född regent, halshuggen förrädare

8 februari 2019 är det 432 år sedan den skotska drottningen Maria Stuart avrättades I dagens streckare i SVD reflekterar fil dr Anna Carlstedt kring drottningens öde och varför det fortsatt att fascinera historiker och intellektuella i snart ett halvt årtusende. Carlstedt berör olika likheter mellan Marias och vår egen tid. Såväl 1500-talet som det begynnande 2000-talet präglas av spänningar, religiöst motiverade krig, naturkatastrofer och despotism, parallellt med stora tekniska framsteg – 1500-talet boktryckarkonsten, 2000-talet IT. Carlstedt ser också Maria Stuart som något av symbol för de svårigheter en kvinna länge haft att samtidigt utöva makt och fullgöra sina traditionella åligganden som hustru och mor. Hon poängterar att de stora kvinnliga härskarna på Marias tid, som Elisabet i England och, lite senare, Kristina i Sverige, i regel avstod från att bilda familj och istället tillägnade sig en livsstil som vanligen förknippades med män. På denna punkt avviker Maria Stuart från mönstret för kvinnliga regenter, menar Carlstedt. Hon kastade sig in i ett antal upprörda förhållanden som på sikt ledde till hennes politiska och fysiska undergång.  Det antyds att orsaken kan vara att Maria ”uppfostras till lämplig gemål och ingenting annat”, medan Elisabet och Kristina tidigt fick lära sig vad det innebar att vara en regerande furstinna, inte minst genom sina fäder. Maria Stuart var helt enkelt inte redo för det ansvar som plötsligt lades på henne då hennes förste make, den franske kungen Frans II, avled och hon vid 19 års ålder tvingades resa hem till Skottland för att överta regentskapet där. Detta Carlstedts synsätt är på en avgörande punkt helt felaktigt. I själva verket var Maria Stuart mer medveten om sin ställning som regerande furstinna än någon av tidens andra kvinnliga regenter och i grund och botten var just detta den yttersta orsaken till hennes fall.

Det är förvisso riktigt att Kristina av Sverige uppfostrades till regerande drottning, ja, till och med förklarades för tronföljare av sin far. Men det var på intet sätt oundvikligt att hon skulle bli regent. Om Gustav Adolf inte stupat den där dimmiga dagen i Lützen 1632 kunde han mycket väl fått en son med sin hustru. Visserligen hade de första graviditeterna slutat i missfall eller med barnets tidiga död, men Kristinas födelse visade att hoppet inte var ute. Ville kungen göra ett nytt försök stod det honom fritt och ingen skulle med visshet ha varit gladare än Maria Eleonora att få en ny chans att skänka sin käre herre och man den son de båda så gärna ville ha. Det var först efter kungens död som det stod helt klart att dottern skulle efterträda honom och hennes studier började på allvar. Redan det förhållandet att flickan var knappt sex år vid sin fars död måste ha gjort det svårt för att inte säga omöjligt att inleda regentutbildningen tidigare. Vad beträffar Maria Stuarts blivande rival Elisabet uppfostrades hon aldrig till drottning, åtminstone inte officiellt. Under en stor del av sin barndom sågs hon tvärtom som illegitim och när hon vid 11 års ålder återfick sin plats i tronföljden var det först i tredje rummet, efter sin yngre bror och äldre syster.[1] Att flickan var intelligent och läraktig var en sak men ingen sansad politiker kan på allvar ha räknat med henne som tronföljare före Marias trontillträde 1553 och sedan det visat sig att den nya men med tidens mått ålderstigna drottningen med största sannolikhet var ofruktsam. Elisabet själv kan förstås ha haft siktet inställt på tronen på ett tidigt stadium men detta var i så fall något hon nogsamt höll tyst om.

Maria Stuart hade i praktiken varit drottning sedan hon föddes. När hennes far, den skotske kungen Jakob V, fick veta att hans gemål nedkommit med en flicka orkade han inte kämpa längre: ”Kronan kom med en kvinna och den kommer att försvinna med en kvinna”, mumlade han, vände sig om i sängen och avled några dagar senare. Därmed var Maria Stuart skotsk drottning sex dagar gammal. Och däri låg den yttersta roten till hennes kommande olycka. Som Zweig uttrycker det var det hennes öde "att få allt till skänks för tidigt och utan vetskapens glädje".[2]  I motsats till samtida kvinnliga regenter som Katarina av Medici i Frankrike eller Elisabet i England fick Maria varken uppleva männens misstro mot kvinnliga härskare eller de andra faror som kan hota en regent vid eller utanför hovet. Visserligen var Skottland inget paradis att härska i, tvärtom och inte heller det Frankrike där hon kom att växa upp var fritt från oroligheter men ingen ifrågasatte på allvar hennes ställning som skotsk regent eller gemål till den blivande franske kungen. Om Maria ville studera starka och målmedvetna kvinnor som hade makt och inflytande fanns det gott om sådana vid franska hovet. Både hennes svärmor drottning Katarina och svärfaderns älskarinna Diane de Poitiers var beslutsamma, viljestarka kvinnor som förstod att göra sig gällande. Katarina av Medici, som senare kom att bli Frankrikes de facto regent, var för övrigt minst lika ”uppfostrad till gemål” som Maria Stuart. Hennes man var andre son till Frans I och alltså inte tronföljare förrän efter sin äldre brors död. Katarina själv var inte ens av kunglig börd, något Maria Stuart ibland lär ha varit oförsiktig nog att påpeka.  Ändå kom hon att visa stor begåvning i sitt arbete som Frankrikes ledare, även om hennes rykte inte saknade fläckar. Det var Maria Stuarts medfödda och för henne självklara  ställning som regent av Guds nåde och den farliga självsäkerhet medvetandet om detta alstrade som fick henne att i pressade lägen låta sig styras av sina känslor mer än av klokhet.  Hennes motståndare Elisabet, som innan hon besteg tronen ofta fruktat för både ställning och liv, handlade däremot i alla viktiga frågor försiktigt och eftertänksamt. Ofta tyckte hennes rådgivare rentav(inte minst i fallet Maria Stuart), att hon var för försiktig och obeslutsam.  Även om otur och omgivningens intriger också spelade en viktig roll var det ytterst den egna upphöjdheten och känslan av okränkbarhet och legitimitet som ledde Maria Stuart till stupstocken 8 februari 1587.                 

            

---

[1] Enligt det avtal Henrik VIII slöt med skottarna skulle Maria Stuart i själva verket giftas bort med hans son och tronarvinge Edvard och alltså i sinom tid bli engelsk drottning, om än inte regent. Man kan undra vad som hänt om giftermålet ägt rum och Edvard sedan avlidit. Skulle den katolska drottning Maria, Henriks dotter med Katarina av Aragonien,  ha utkorat sin svägerska och syster i tron till efterträdare i den händelse hon själv inte fick barn och vad hade i så fall följderna blivit?  

[2] Stefan Zweig, Maria Stuart(nyutgåva 1990), s. 17,19.
Angående Katarinas av Medici första tid i Frankrike, se http://bosonshistoria.blogspot.com/2017/08/kungen-som-hade-tva-drottningar.html Och där gjorda anvisningar.