Mot slutet av sin karriär återutsände det historiska radarparet Olle Häger och Hans Villius gamla tv-program i repris och återgav gärna upplevelser de haft i anslutning till olika serier och enskilda historieresor. I samband med repriseringen av ett program om Kalmarsund berördes helt hastigt den kritik organiserade rojalister riktat mot framställningen av Gustav III i dramaserien ”Sammansvärjningen” från 1986. Man menade att bilden av kungen varit alldeles för negativ, att han blivit smutskastad och såg sig föranlåten anmäla saken till radionämnden. De båda redaktörerna hävdade, inte utan en viss stolthet i tonen, att detta nog varit den längsta anmälan som lämnats till nämnden i fråga. I sammanhanget visades också en scen ur filmen, där kungen med kall arrogans avslår en nådansökan för en fängslad upprorsman.[1] Det vore onekligen intressant att läsa denna anmälan: Exakt vad irriterade sig rojalisterna på. Vilket – vilka drag i kungens karaktär hade enligt deras mening förvanskats? I avsaknad av tillgång till anmälan kan vi för ros skull fråga oss: Hur framställs egentligen Gustav III i dramaserien om den mordkomplott som slutade med skottet på maskeraden?
En sak som först måste noteras är att filmen, som gjordes i tre avsnitt för SVT, främst är skriven ur de sammansvurnas synvinkel.[2] Syftet synes vara att visa kungen så som hans motståndare troligen uppfattade honom under hans sista regeringstid. Att Gustav III under sådana förhållanden får en mindre positiv framtoning är onekligen förståligt. Hur pass negativ är då bilden av ”tjusarkungen” i Villius´ och Hägers framställning?
Vad som tydligt framgår är att kungen(spelad av Thomas Hellberg), är blaserad. Rösten går ofta upp i fallsätt, låter gäll och uttråkad. Redan i en av sina första repliker refererar kungen till sig själv som trött(”Äro de andra vid livgardet redo att gardera livet på sin trötte herre och konung”)? Omedelbart därefter följer scenen där en äldre, grånad adelsman i nästan krypande ton förgäves vädjar om nåd för sin fängslade bror. Detta kan naturligtvis verka – och är säkert också avsett att göra det, hjärtlöst och cyniskt. Om man å andra sidan tar med i beräkningen att Gustav vid denna tid regerat i tjugo år och med säkerhet hört supplikanter vädja om nåd otaliga gånger, medan de tillfällen då någon erbjudit sig att skänka exempelvis ett bidrag till något slottsbygge antagligen är lätt räknade, vore det bara naturligt om en statschef eller motsvarande någon gång tappar masken. Dessutom har vi väl alla någon gång snäst åt anställda eller arbetskamrater i tidig morgonstund. Ska man be en kung om något bör man kanske vara lite mer slipad än filmens olycklige supplikant. Nästa gång vi träffar Gustav gör han sig redo att besöka en spåkvinna. Vad hon heter omnämns inte men det kan knappast röra sig om någon annan än den beryktade ”mamsell Arfidsson”, tidens sierska på modet i Stockholm. Kungen besökte denna kvinna också i verkligheten. Nu var Gustav III inte ensam om att söka utforska sitt öde genom att, bokstavligen, kika i korten. Detta upplysta 1700-tal var samtidigt en guldgruva för spåmän och orakel av olika slag. Samme stallmästare Munck som ivrigt förmanade sin konung att ”naturen är den bästa läromästaren” i sexualfrågor sysslade på fullt allvar med allkemi för att skaffa pengar till statskassan. En och samma person kunde författa skrifter om folkstyrets välsignelser kontra enväldets förbannelse, för att i nästa ögonblick försjunka i grubblerier kring andeskådning. Gustav Adolf Reuterholm, som senare blev Sveriges mäktigaste man och i högsta grad ogillade Gustav III, kunde efter egna erfarenheter på vetenskaplig väg räkna ut exakt hur fort en ande färdades(80 km i timmen). Att Gustav III konsulterade en sierska på lediga stunder säger således mer om hans tid än om hans egen vidskeplighet.[3]
Lite senare besöker kungen operan i samband med en föreställning och fördriver en stund med att skämta och ”leka” med de anställda. Han bereder sig att kyssa en ung man, förmodligen en sångare, som uppenbart är rädd för vad som förestår. Om rädslan i första hand betingas av skräck inför vad som skall ske eller av uppgiften att ”betjäna” konungen överlämnas åt åskådaren att bedöma. Tätatäten avbryts dock av en knackning på dörren. I nästa sekvens yttrar Gustav att det är tur för konsten att drottningen inte spelar teater, eftersom hon behöver en hel dag att klä sig. Den unge sångaren framkastar att det kanske tar än längre tid för drottningen att klä av sig, varpå en hovman förmodar att: ”Det har väl ers majestät ingenting emot”. Kungen slår den förmätne tjänaren en örfil och utropar med affekterad röst: ”Jag kan tåla impertinens från skönheten men aldrig från dumheten”. En subtilare antydan om Gustavs sexuella läggning görs på mordkvällen, då en page under middagen före maskeraden råkar tappa en tallrik i golvet. Hovstallmästare von Essen hutar åt den unge mannen men kungen slätar över: ”Essen, Essen. Tallrikar är det gott om. Vackra gossar är det ont om”.
Rykten om kungligheters sexvanor hör nästan till ordningen när det kommer till skvaller. Gustav III:s otvetydiga svårigheter med sina intimaste relationer gjorde honom till särskilt kärt ämne för den sortens angrepp. Axel von Fersen den äldre betecknade kungens manliga vänner som ”smekungar”. Några otvetydiga belägg för att Gustav var homosexuell finns inte, än mindre att han direkt förgripit sig på unga män. Att denna aspekt av kungens privatliv berörs i ”Sammansvärjningen” innebär i sig inget annat än en illustration av vilken uppfattning hans motståndare hade om sitt blivande offers moral och personlighet. Någon tanke att framställa honom som perverterad i vår mening har säkerligen inte funnits hos manusförfattarna. Örfilen mot den lösmynte hovmannen blir fullt förstårlig och nästan ursäktlig om man känner till det trauma kungen i verkligheten måste ha haft beträffande alla anspelningar på hans samliv, eller brist på samliv, med sin hustru. Vad som återstår att kritisera hos Villius´ och Hägers kung Gustav är en oavvislig lynnighet och uppblåsthet. Minsta motsägelse leder till häftiga reaktioner och när den beramade maskeradbalen hotar att bli inställd på grund av kyla uppför sig monarken knappast bättre än ett bortskämt barn som inte får sin vilja fram. Så mycket större blir å andra sidan glädjen när balen trots allt blir av: Kungen omfamnar sin statsekreterare och utropar glädjestrålande: ”Jag lever igen. Jag får min maskerad”. Om detta porträtt av Gustav III verkligen med rätta kan kallas för smutskastning är naturligtvis den enskildes sak att bedöma. Ser man på saken ur de sammansvurnas vinkel, såsom filmen gör, måste man erkänna att författare och skådespelare gjort sin sak bra. Den som, i likhet med undertecknad, har kännedom om den historiska bakgrunden och dessutom är istånd att se dramatik som dramatik och inte som ett försök att återge den rent historiska verkligheten, kan på sin höjd rimligen se dramats kung som beklagansvärd men knappast förlöjligad.[4]
[1] https://www.oppetarkiv.se/video/1251628/dar-farlig-sunnan-gar?ac=där.
Passagen ligger alldeles i början.
[2] Själva
titeln, Sammansvärjningen, antyder
att det är komplotten, dess anstiftare och deras motiv som står i centrum för
berättelsen.
[3] https://sv.wikipedia.org/wiki/Ulrica_Arfvidsson.
Angående upplysningstidens motsägelsefulla strömningar, se exempelvis John
Chrispinssons bok om Gustav Adolf Reuterholm(2008). S. 165 ff.
[4] ”Sammansvärjningen”
finns upplagd på SVT öppet arkiv . För ett studium av kungens karaktär, se
främst de två första avsnitten https://www.oppetarkiv.se/video/1113037/sammansvarjningen-avsnitt-1-av-3?ac=samm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar