"Min trohet blev min död" - Baron Görtz, hans rättegång och avrättning

                                                  Baron Görtz. Porträtt av okänd konstnär, Gripsholm

Scenen måste ha tett sig makaber, som ett mellanting mellan triumfmarsch och straffexpedition. Den dömde åtföljdes av en hel tjänarstab: hovmästare, sockerbagare, lakejer(tre), kökspersonal, sin personlige jägare, en silverdtäng[1], 15 stalldrängar och en vanlig dräng.[2] 200 gardister utgjorde eskort.[3] Men likkistan fördes framför honom i processionen, redo för den inom kort livlösa kroppen. Folkmassan som följde den dömdes sista färd överöste honom med tillmälen och gatsten. Baron Görtz själv tycktes dock lika lugn som han varit under hela processen: ”Ack, vad svenskarna är begärliga efter mitt blod”, sade han under vägen ut till galgbacken vid Skanstull. ”nåväl, de skall snart bli mättade”. Kanske hade han förutsett sitt öde redan då han drygt tre år tidigare trätt i Karl XII:s tjänst. Att vara rådgivare åt en envåldshärskare kan vara nog så prövande. Är man därtill utlänning och har tilldelats närmast oinskränkta maktbefogenheter och det allmänna läget i riket dessutom är minst sagt brydsamt, är rådgivarens position i själva verket mycket bräcklig. Minsta krusning på ytan räcker för att allt skall störta samman. I detta fall hade kungens död knappt tre månader tidigare blivit ministerns olycka.

Att Görtz omsider vann Karl XII:s frötroende i så hög grad berodde kanske delvis just på att han inte var svensk. Kungen, som ärvt sin tron i så unga år och måste ha känt sig osäker inför faderns rådgivare, som Piper och Rehnskjöld, kan ha föredragit rådgivare som inte var svenska undersåtar och alltså delvis hans egen skapelse.[4] Hur det än förhöll sig fick den holsteinske baronen under Karls sista år en maktposition utan motstycke i Sveriges historia. Utan att ha någon officiell politisk ställning, som att utnämnas till kungligt råd, fick han oinskränkta maktbefogenheter inom förvaltningen, bortsett från att kungen fortfarande hade högsta makten.  Alla är ense om Görtz som en visserligen hänsynslös men kreativ och uppfinningsrik man när det gällde att skaffa pengar till den av det långa kriget närmast utblottade svenska statskassan.[5] I historien är Görtz framför allt känd för de nödmynt han lät prägla och sätta i omlopp. Dessa mynt, eller ”mynttecken” var kopparmynt som angavs ha samma värde som 1 daler silvermynt. För att undvika att de förfalskades släptes nya nödmynt, med nya stämplar, regelbundet ut. Ett tecken på det provisoriska i systemet var att mynten inte pryddes av kungens porträtt utan oftast av någon heraldisk figur, som en romersk gudomlighet. Mynten kallades därför spefullt för ”Görtz gudar”. Dessutom fanns vanligen en uppmuntrande sentens, som ”flink och färdig” eller Vett och vapen” att läsa på myntens baksida. Att det gick inflation i dessa berodde mer på Karl XII än på Görtz, då kungen låtit sätta betydligt fler mynt i omlopp än vad hans minister ansåg rekommendabelt.[6]  Görtz arbetade även aktivt för att få till stånd ett fredsavtal med Ryssland och förde till strax före sitt fängslande förhandlingar med tsarens deputerade på Åland. En central punkt för ministern tycks ha varit ett framtida giftermål mellan Peter den Stores äldsta dotter och Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, systerson till den svenske kungen och presumtiv svensk tronföljare.[7] Hur allvarligt menade dessa förhandlingar var från Karl XII:s sida kan diskuteras. Lindberg ger intrycket att kungen, även om han under stundom visade tecken till eftergifter, snarast var inställd på att vinna tid och få till stånd fred med England-Hanover. Karl misstrodde ryssarna djupt sedan han så länge fört krig mot dem.[8]

Det var i grund och botten varken finanserna eller förhandlingarna med Ryssland som förde Görtz till stupstocken. Efter kungens död vid Fredriksten 30 november 1718 tog Karls svåger Fredrik av Hessen initiativet. Som make till den dödes yngre syster var han i position att ärva tronen, om han handlade raskt. Den enda gruppering som i praktiken hade kraft att hindra honom var holsteinarna under ledning av Görtz. Dessa kunde förväntas verka för sin skyddsling den unge Karl Fredriks kandidatur. Redan dagen efter skottet i Norge arresterades ministern vid Tanums prästgård i Bohuslän, utan att först ha fått veta att hans herre stupat. Han fördes till Stockholm, där en specialkommission samlades för att döma honom. Utgången var i praktiken given på förhand. Folkets hat mot nödmynten, adelns hat mot de skatter Görtz tagit ut eller planerat att ta ut på de rika, avundsjuka mot främlingen som varit rikets mäktigaste man efter kungen, samt bitterhet mot den trots sin död ”fridlyste” Karl XII gjorde att i stort sett alla ville se Görtz död. Ministern anklagades först och främst för förskingring, en vanlig metod att komma åt outsiders som skaffat sig makt. Även om det är tydligt att korruption förekommit bland hans medarbetare, hittades inga bevis för att Görtz själv stoppat statens medel i egen ficka.[9] Övriga anklagelser var allmänt hållna: Baronen hade ”hyst förgripliga avsikter mot Sverige", velat ”skilja konungen från hans undersåtar” och ”motverkat freden”. Den anklagade tilläts inte ta del av det omfattande rättegångsmaterialet förrän på ett sent stadium och då under mycket begränsad tid. Alla hans svar måste ske muntligt även om han, sedan han väl fått tillgång till dokumenten, tilläts göra minnesanteckningar till hjälp för sitt försvar. Till detta kom att Görtz hade svårt att förstå svenska och heller inte var insatt i svenska rättsregler och lagar. Den jurist som närvarade för delinkventens räkning gjorde enbart tjänst som tolk, inte som försvarare. Specialdomstolen motiverade sitt agerande med att anklagelserna baserades på ”rena fakta”: Man behövde underförstått inte utreda huruvida Görtz var skyldig eller inte. Han hade bara att svara på domstolens frågor. Det ansågs vara av särskild vikt för Sverige att rättegången avslutades snabbt, eftersom den ”angår hela landets välfärd”. Vän av ordning kan tycka att detta snarast motiverat en lång och noggrann process.[10]

Görtz tycks ha hållit modet uppe under hela rättegången, även om han bröts ned rent fysiskt. Han hävdade upprepade gånger att han, som varande icke svensk undersåte, inte kunde dömas av svensk domstol och att han efter överenskommelse med Karl XII enbart var ansvarig inför kungamakten. Om hans fiender beslutat om hans öde var han i deras våld. Han hade redan offrat liv och egendom för Sverige men sin ära tänkte han försvara. Han försäkrade också att han agerat med Sveriges bästa i åtanke. Om hans avsikter slagit fel kunde detta inte läggas honom till last, lika lite som en läkare kan klandras om de mediciner han ger inte har åsyftad verkan, så länge uppsåtet är gott.[11] Men hans bemödanden var resultatlösa. Den 11 februari 1719 dömdes Görtz till döden genom halshuggning, varefter kroppen skulle grävas ned på galgbacken. När riksrådet granskade domen var frågan snarare hur utdraget eller vanhedrande straffet borde vara;(borde han inte stympas levande, måste man gräva ned kroppen osv). Att Görtz skulle dö stod däremot klart. Domen tycktes främst bygga på att ministern skaffat sig makt på bekostnad av inhemska ämbetsmän, vilket ju skett efter kung Karls vilja, samt på att han ”bragt riket i fördärvet”. Att man haft krig i 15 år innan Görtz dök upp på scenen var tydligen utan betydelse i sammanhanget.[12]  In i det sista bevarade den dömde sin galghumor. Första delen av den gravskrift över sig själv han nedtecknat i fängelset lyder i översättning:

             Helt nära att en fred till landets räddning nå, 
             min hjälte föll, hans Sverige likaså
                med dessa två
             jag föll också.   

Då avrättningsdagen var inne sade han med ett vemodigt skämt till sin ”kökschef”: ”Farväl. Nu lär jag ej längre få njuta av dina goda soppor”.[13]

Så följde den sista färden, till galgen 19 februari 1719. Den dömdes huvud föll för ett enda hugg. En vecka senare, 26 februari, samtidigt som Karl XII:s begravning förrättades, grävde en av den dödes trotjänare upp liket och förde det sedermera till de anhöriga i Hamburg. Efter några år begravdes kvarlevorna i den dödes hemstad Schlitz i dagens Hessen. På gravstenen står några ord som Görtz enligt uppgift skrivit på väggen i sin cell i Stockholm. De har inte samma humoristiska ton som versen han själv föreslog till eftermäle men är inte desto mindre både sanna och gripande. I översättning lyder de, med här något ändrat ordval:

      Kungens död och min trohet blev min död.[14]                        

---

[1] Förmodligen tjänare med speciellt ansvar för husgerådet.

[2] Uppgiften om vilka av Görtz´ tjänare som ledsagade honom kommer ur Ernst Brunners bok om Emanuel Swedenborg, Darra, om Swedenborg(2017 uppläsning av Reine Brynolfson). Lindberg skriver bara om ”hans tjänare”. Däremot nämner Lindberg att ett antal medlemmar av Görtz´ hushåll som internerats efter sin herres fängslande släpptes under processen och återger då exakt samma ”lista” som Brunner gör beträffande eskorten till Skanstull(Jämför Brunner och min återgivning ovan med Lindberg s. 119). Huruvida Brunner, som kortfattat berör processen mot Görtz och i sammanhanget, med tanke på  likheten i ordvalet, tycks ha använt Lindbergs bok som källa, förväxlat de frisläppta tjänarna med eskorten eller om han faktiskt fått bekräftat att de tjänare som eskorterat Görtz är identiska med dem som släppts ur fängsligt förvar, är i skrivande stund omöjligt att avgöra.  

[3] Också Jacob Johan Anckarström eskorterades av 200 gardister då han 73 år senare fördes till galgbacken vid Skanstull för att halshuggas.

[4] En förmodligen mindre känd rådgivare var den polske adelsmannen Poniatowski, som var i kungens tjänst från 1702 https://sv.wikipedia.org/wiki/Stanisław_Poniatowski_(greve).  

[5] Strindberg låter i andra akten av sitt drama ”Karl XII”, kungen säga om Görtz, i dennes närvaro: ”Han har en förtjänst – Han ser inga svårigheter”. 

[6] För djupare studier i Görtz´ finanspolitik hänvisa till Gustaf Utterström: ”Görtz och finanspolitiken”, Den svenska historien del 8)Karl XII, stormaktens fall, Arvid Horn, fredens general(1980), https://sv.wikipedia.org/wiki/Nödmynt samt till HJ Lindberg: Görtz, ett offer för enväldet(1925). 

[7] Detta giftermål kom omsider till stånd. Karl Fredriks son med tsarens dotter Anna var en kort tid kandidat i det svenska tronföljarvalet efter drottning Ulrika Eleonoras död 1741. Han blev rysk tsar under namnet Peter III och gift med framtida kejsarinnan Katarina den Stora. För fler detaljer om Karl Fredrik och hans äktenskap kan hänvisas till http://bosonshistoria.blogspot.com/2017/05/katarina-i.html.

[8] Angående förhandlingarna på Åland, se Lindberg s. 60-63.

[9] Görtz´ arvingar hävdade tvärtom fordringar på svenska staten för utgifter han gjort i dess tjänst. Vid utredning drygt 50 år efter ministerns död fann man att de anhörigas krav var berättigade, även om detta kan misstänkas vara betingat av politiska hänsyn. Gustav III, som säkert fann en kärkommen anledning att svartmåla den föregående frihetstiden, förklarade i en skrivelse till Görtz´ efterlevande dotter 1773 att Sverige genom 50 års splittring fått betala ”det brott som förövats mot en stor och oskyldig man”. Tre år senare, 1776, utbetalades 60 000 daler silvermynt i skadestånd till dottern.(Initierade vänner har upplyst om att denna summa motsvarar drygt 4 miljoner kronor i dagens penningvärde).  

[10] En sådan i det närmaste på förhand uppgjord rättegång bevisar i och för sig inte den anklagades oskuld. I den rättegång som på hösten 1945 fördes mot den franske politikern Pierre Laval för hans samarbete med tyskarna under ockupationen visar sig samma tendenser från domstolens sida att neka svaranden tillgång till materialet och, sedan advokaterna på grund av det rättsvidriga tillvägagångssättet nekat att inställa sig, föra processen vidare utan försvarets medverkan. Man förklarade också uttryckligen att rättegången borde avslutas så fort som möjligt eftersom ”hela Frankrike kände till” vilka åtgärder Laval vidtagit under ockupationen. Hans Villius säger apropå detta i rättegångar som skakat världen(talbok1996) i kapitlet ”Tig, förrädare, rättegången mot Pierre Laval”: ”En elementär princip i ett rättsamhälle är att den anklagade oberoende av brottets svårighetsgrad skall ges möjlighet att försvara sig” och att det står helt klart att domstolen nekat Laval denna rätt. Med tanke på att Görtz enbart dömdes som enskild person utan att man fördömde hans överordnade, dvs. Karl XII, som brottslig, kan i vilket fall konstateras att han i vår tid inte skulle ha förklarats skyldig på de grunder som anfördes och att processen definitivt skulle förklaras ogiltig. 

[11] Lindberg, s. 115-16.

[12] Lindberg 132-33.

[13] Lindberg, s. 137 och 139. Jag återger ”gravskriftens" ord med moderniserad stavning.  

[14]  Lindberg, 139-41 och https://sv.wikipedia.org/wiki/Georg_Heinrich_von_Görtz.