Processionen var storslagen. Där kom rikets höga prästerskap och munkar och nunnor från stadens kloster, där var rikets främsta dignitärer och prinsarna av blodet. För några av dem var detta den slutliga bekräftelsen på att de fått förlåtelse för sin medverkan i Fronden, det stora upproret som försatt landet i kaos omkring 10 år tidigare. Och där var framför allt det nya kungaparet, kung Ludvig XIV på en brun häst med remmar av silver och diamanter och hans drottning Maria Teresia av Spanien, så glänsande av ädelstenar att åskådarna bländades. De enda som inte deltog var kungens mor, änkedrottning Anna och hennes förtrogne kardinal Mazarin, de som stått i spetsen för regeringen under kungens omyndighet. Idag nöjde de sig med att beskåda kortegen från ett hus utefter vägen. Även om det skulle dröja ett drygt halvår, till kardinalens död i mars 1661, var detta på sätt och vis en markering av att en ny epok inletts: Från och med nu var det kung Ludvig, snart känd som Kung Sol, och ingen annan som härskade i Frankrike. Vad man framför allt avsåg att fira var dock den efterlängtade freden med Spanien, som bekräftats genom kungens äktenskap med sin kusin. Det nya härskarparet framställdes som symboler för freden och kungen betecknades rentav som ”Ludvig den fredlige” på några av de äreportar man passerade igenom. Ingen tycks ha reflekterat över den omständigheten att Frankrike redan haft en spanskfödd drottning i nära 50 år, vilket på intet sätt hindrat de båda länderna från att föra krig mot varandra.[1] I själva verket skulle detta nya äktenskap mellan en fransk kung och en spansk prinsessa på sikt leda till ännu ett långt krig.[2] Redan några år efter bröllopet skulle kungen dessutom i sin hustrus namn kräva områden i dagens Belgien, som då lydde under Spanien. Och när hans bror Filip gifte sig med en tysk prinsessa skulle Ludvig på motsvarande sätt begagna detta till att söka stärka Frankrikes inflytande i Tyskland, vilket resulterade i ytterligare ett blodigt krig.[3]
Före franska revolutionen och Napoleonkrigen och i minskande grad ända fram till krigsslutet 1918, ingicks nästan alla kungliga äktenskap i Europa med syfte att förvärva landområden eller bekräfta allianser. Ett giftermål var, som i Frankrike 1660, ett vedertaget sätt att bekräfta att ett fredsfördrag slutits mellan två fiender. I praktiken hamnade prinsessan ofta i en omgivning som var henne främmande och där stämningen inte sällan var fientlig mot henne. Även om det är svårt att fastställa exakt hur många drottningar som genom tiderna tvingats uppleva att deras nya och gamla hemland kommit i krig på nytt, medan de själva suttit på tronen som garant för freden, kan man nog våga hävda att det snarare är regel än undantag. Minst två av de större krig som rasat på den europeiska kontinenten under medeltiden och tidigmodern tid, hundraårskriget på 13-1400-talet och det ovan nämnda spanska tronföljdskriget på 1700-talet, har som officiell grund haft tronanspråk som den ena parten ansett sig ha rätt att ställa till följd av ett ingånget äktenskap mellan medlemmar från respektive furstehus. En av få europeiska ledare genom tiderna som verkligen tycks ha trott på äktenskapets förmåga att skapa bryggor mellan forna fiender var Napoleon. Kejsaren, vars korsikanska bakgrund fick honom att sätta släktband högt, blev uppriktigt indignerad då han vid ett möte med furst Metternich 1813 insåg att Österrike verkligen hotade att gå i krig mot honom, trots att han några år tidigare gift med kejsar Frans’ dotter Marie-Louise: ”Tänk att min svärfar sänder er med dessa förslag till mig”, utropade Napoleon. ”Jag gjorde ett oförlåtligt misstag då jag gifte mig med en österrikisk ärkehertiginna”. ”Österrikes kejsare”, genmälde Metternich stillsamt, ”är framförallt härskare och tvekar inte att offra sin familjs lycka för rikets bästa”.[4] Även furstliga äktenskap som ingåtts på helt fredlig grund och under de vänskapligaste betingelser kunde med tiden bidra till att skapa långdragna krigiska konflikter. Det förhållandet att Ivan den förskräcklige friat till den polska kungadottern Katarina men fått korgen till förmån för den svenske kungasonen hertig Johan av Finland, var en viktig beståndsdel i det krig mellan Ryssland och Sverige som utbröt sedan hertigen blivit kung Johan III.[5]
Med tanke på att så få, om ens några, av de äktenskap som ingicks som fredspant mellan olika riken verkligen bidrog till önskat resultat, rådde humanisten Erasmus redan på 1500-talet furstarna att hellre äkta någon av sina undersåtar.[6] Även om detta kunde anses för en relativt framkomlig väg i mindre riken och stater, som Sverige på 1500-talet, var det långt ifrån någon garanti för inbördesfred. För det första gav sådana äktenskap inga fördelar i form av allianser med andra riken och kunde uppfattas som brist på ambition att stärka det egna territoriet och den egna familjen, militärt, ekonomiskt eller i form av prestige. För det andra ledde äktenskap med en inhemsk adelsdam, eller man om regenten råkade vara kvinnlig, nästan alltid till någon form av kritiskt mummel från omgivningen, som kunde se sin ställning hotad om en ny släkt trängde sig på vid hovet. Så skedde i England när Edvard IV under senare delen av 1400-talet äktade adelsdamen Elisabet Woodwille vilket ledde till sporadiskt uppblossande oroligheter, varvid kungen under en period satt fängslad och senare kortvarigt tvingades i exil. Efter hans död förklarades det kontroversiella äktenskapet ogiltigt, vilket ledde till nya krigiska förvecklingar.[7] Att å andra sidan göra något så vågat som att äkta en kvinna av borgar- eller, än värre, bondesläkt kunde få rent katastrofala följder, vilket Erik XIV av Sverige fick erfara 1568. Det var bara tsar Peter den store som efter sitt framgångsrikt avslutade krig mot Sverige tryggt kunde upphöja sin kära Katarina till drottning i början av 1720-talet.[8]
Med tanke på dessa exempel ur historien bör vi kanske vara tacksamma att kungliga äktenskap, i takt med furstarnas minskade makt, förlorat sin politiska betydelse. Möjligen är detta rentav den verkliga vinsten med införandet av politisk demokrati, eftersom folkvalda politiker likaväl som kungar uppvisat svåra brister i sin styrelse genom tiderna.
[1] Ludvig
XIV:s mor, Anna av Österrike, var dotter till den spanske kungen Filip III och
faster till sin nyblivna svärdotter Maria Teresia. Angående intåget i Paris i
augusti 1660, se Herman Lindqvist, Ludvig
XIV, solkungen(2011), s. 66-68 och Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008), s. 78.
[2] Spanska
tronföljdskriget 1701-1714.
[3]
Pfalziska tronföljdskriget 1688-97.
[4] Att
Napoleon under sin karriär upprepade gånger bekrigat kejsar Frans och hotat
hans tron, före äktenskapet med hans dotter, var uppenbarligen inget som i
Napoleons ögon behövde tas med i beräkningen. Angående Napoleons och furst
Metternich´ möte i Dresden 1813, se Herman Lindqvist, Napoleon(2004), s. 467-68 och Eduard V. Wertheimer, Napoleons son, en lifsbild efter nya källor(svensk översättning
1915), s. 45-46.
[5] Den
välkända, minst sagt upprörda brevväxlingen mellan Johan III och tsaren ger
kriget en anstrykning av personlig duell, förd genom åtskilliga oskyldiga ombud.
[6] Fraser,
s. 27.
[7] Angående
Edvard IV:s äktenskap och dess följder, se https://bosonshistoria.blogspot.com/2016/07/rickard-iii-vem-ar-ond.html
och de anvisningar som ges i noterna 1, 2 och 6.
[8] Se
exempelvis Henri Troyats och Robert K Massies biografier över Peter den store.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar