8 maj 1909, föddes prins, senare greve, Lennart Bernadotte, en av skrivarens favoriter i den moderna kungliga historien. I upptakten till första delen av sina memoarer berättar Lennart att hans sköterska uppsökt en klok kvinna för att få reda på hur lille prinsens liv skulle gestalta sig. Gumman förklarade att gossen skulle bli den lyckligaste i hela kungafamiljen.[1] Nu är folk som ställer horoskop som bekant kända för att uttrycka sig positivt om sina kunders framtid, i synnerhet om det gäller kungliga barn. Det är först efteråt, när allt gått åt skogen, som de negativa profetiorna på något mystiskt sätt dyker upp i folks medvetande – Då minns man hur en klok stjärn- eller annan teckentydare redan när barnet föddes slog fast att just så här galet skulle det sluta.[2] Det framgår inte av berättelsen exakt när den gamla sköterskan, som stannade i sin skyddslings tjänst i över 30 år, berättade om gummans förutsägelse. Det enda som sägs är att det skedde ”långt senare”. Kanske var det efter giftermålet 1932, när Lennart tillslut fått sin älskade Karin Nissvandt, som den gamla trotjänarinnan avslöjade hemligheten. Låt oss för nöjes skull som hastigast ställa frågan: Gick spådomen i uppfyllelse? För att få ett någorlunda rättvist svar på frågan håller vi oss till grevens egen generation och för enkelhets skull nöjer vi oss med att jämföra hans öde med kusinernas, den blivande Gustav VI Adolfs barn. Liksom Lennart själv var de barnbarn till dåvarande kung Gustav V.
Att definiera lycka är svårt. I praktiken är det oftast bara den enskilde individen som kan avgöra huruvida den varit lycklig eller inte. Extremt otursförföljda personer kan naturligtvis ganska lätt beskrivas som olyckliga men även där finns gradskillnader. Granskar man Gustav V:s barnbarn, kan man gå så långt som att påstå att Lennart hade en sorglig barndom. Hans föräldrar hade gifts bort med varandra då de var mycket unga och absolut inte inställda på att leva tillsammans. Äktenskapet sprack ganska snart och modern, en rysk storfurstinna, återvände hem. Lennart hade inga syskon och det inom kort utbrutna första världskriget gjorde att fadern, prins Wilhelm, inte hade möjlighet att ta hand om pojken. Därför uppfostrades han av sin farmor, den visserligen kärleksfulla men också oerhört stränga drottning Victoria av Baden. Visst hade Lennart det bra materiellt sätt och när farmor berättade sagor kunde de ha riktigt trevligt ihop. Men man måste alltid vara försiktig med vad man sade och gjorde. Det svåraste var ändå ensamheten. Även efter kriget var fadern ofta borta och det var fortfarande sköterskan och den personlige informatorn som stod pojken närmast i livet. Lennart berättar i memoarerna om sin tid i en vanlig allmän skola och hur det kändes att vid terminssluten inför loven se de andra barnen hämtas av sina föräldrar, medan han själv bara möttes av sköterskan och informatorn: ”Det var inte så kul”. I tonåren träffade Lennart Karin Nissvandt och blev förälskad. Som så ofta gjorde kärleken pojken lycklig och melankolisk på samma gång. Men hos Lennart tycks ändå melankolin ha övervägt. Han kände sig fortfarande otrygg i tillvaron: ”Jag längtar efter ett hem”, skrev han i sin dagbok 1927, 18 år gammal: ”Jag vill ha ett ställe dit jag alltid kunde komma; som vore mitt eget och som jag kunde tänka på och veta vara en tillflykt och ett hem". Visst hade han vänner men ändå ingen riktigt fast punkt och ingen familj, utom fadern som sällan var i Sverige mer än tre månader om året: ”Nio månader är jag alldeles ensam, alldeles hemlös”.[3]
Några år senare antyddes en ljusning i mörkret. Drottning Victorias bror överlät slottet Mainau vid Bodensjön i Tyskland till sin syster. Efter hennes död skulle det övergå till prins Wilhelm och hans son, dvs. Lennart. Det var inte med någon överdriven entusiasm de presumtiva arvtagarna mottog nyheten. Sedan storhertig Fredriks död på Mainau drygt tjugo år tidigare hade slottet fått förfalla därför att hertiginnan Louise velat ha allt, bokstavligt talat, likadant som då mannen avlidit. Ingenting fick förändras.[4] Prins Wilhelm gjorde klart för sonen att han inte tänkte engagera sig i ”eländet”, som han sa. Det fick bli Lennarts ansvar. Lennart kände sig minst sagt tveksam men med tanke på att han planerade att gifta sig och, på grund av flickans ”låga börd”, kunde räkna med att förlora sin prinstitel, fanns här ändå en möjlighet att skapa sig en tillvaro utanför Sverige. Han gick in på förslaget att ta hand om Mainau. Några rader ur memoarernas andra del får räcka som beskrivning av hur det såg ut när den nyblivne Lennart Bernadotte, nyss berövad sin prinstitel, kom dit i början av 1930-talet: ”En djungel, minst sagt. Ett gytter av blandad vegetation, där exotiska inslag kippade efter andan. En ö som lika väl kunnat ligga på landbacken, eftersom man nästan ingenstans kunde se sjön. Träden hängde ut över stenmurarna och skymde all utsikt”.[5] Nära 90 år senare har Mainau blivit ett blomsterparadis med tillhörande vackert slott, som årligen lär ha över 2 miljoner besökare.[6] Dess betydelse för byggherren under hans långa liv på ön illustreras bäst av följande citat ur memoarerna, som beskriver känslan vid inträdet på slottsgården en morgon efter en biltur i skogen: ”Där ligger det gamla ordensslottet och räcker välkomnande båda flyglarna mot mig, precis som om det ville famna mig, trycka mig till sitt hjärta. …Jag förnimmer tacksamt och högtidligt att jag hör hit”.[7]
När man läser Sigvard Bernadottes memoarer märks en påtaglig skillnad mot kusinen Lennarts. Sigvard var näst äldste son till Gustav VI Adolf och två år äldre än kusinen. Gustav Adolf fick fem barn i äktenskapet med den engelska prinsessan Margareta. Även om familjen var kunglig, med alla de restriktioner, plikter och privilegier sådant för med sig än idag och i betydligt större utsträckning för ett sekel sedan, fanns det uppenbart en intim atmosfär i hemmet som helt saknas i kusinens beskrivning av barndomen. Sigvard beskriver hur syskonen brukade gå från sin egen våning på slottet i Stockholm för att dricka te med föräldrarna en trappa ned.[8] Det gällde förstås att uppföra sig väl och ha snygga kläder när man kom in i salongen och stämningen vid bordet var formell: ”Trots detta fanns det en varm och trygg atmosfär omkring mor som gjorde att vi såg fram mot tetiden”.[9] Då Sigvard var tolv inträffade en stor tragedi, modern prinsessan Margareta avled hastigt. De två äldsta pojkarna, som gick på internatet Lundsberg, fick veta att deras mor var mycket sjuk och att de genast måste åka hem. De anade att det var allvarligt men kunde inte riktigt förstå vad som höll på att hända. Då de kom fram fick de veta att modern var död. Sigvard beskriver stämningen i hemmet: ”Far(kronprinsen blivande Gustav VI Adolf), samlade oss barn omkring sig i blå salongen, höll armarna om de två minsta och sa att nu var han ensam och att nu gällde det att hålla ihop och hjälpa varandra.[10] Också här lägger man märke till en familjekänsla som kusinen Lennart aldrig fick uppleva under uppväxttiden.
Av Gustav VI Adolfs fem barn kom två att följa kusinens exempel, gifta sig med kvinnor av ”låg” börd, förlora sina titlar och skapa sig egna karriärer utanför kungafamiljen. Dottern Ingrid blev dansk drottning, Arvprinsen Gustav Adolf avled i en flygolycka och Bertil gifte sig först efter brorsonens giftermål 1976 med sin Liljan och behöll prinstiteln. Av de som förlorade sin kungliga status är förmodligen Sigvard mest känd idag, för sitt arbete inom designkonsten.
För att återgå till frågan vi började med: Blev greve Lennart den lyckligaste i sin generation av familjen Bernadotte som en ”klok gumma” förutspådde i hans tidiga barndom? Som vi redan konstaterat är det praktiskt taget omöjligt att svara på en sådan fråga – Vad innebär det överhuvudtaget att ”vara lycklig”, vem avgör det utöver den enskilde individen? Ser man till barndomen är det uppenbart att kusinerna åtnjöt mer av den värme och trygghet som normalt förknippas med uttrycket ”en lycklig barndom”. Lennart utsattes visserligen inte för trakasserier eller liknande och medger själv i memoarerna att han materiellt sett var rätt bortskämd, men det är tydligt att han led av en känsla av ensamhet och rotlöshet som kusinerna besparades. Just detta innebar å andra sidan att han kom att omfatta slottet Mainau med en tillgivenhet och kärlek som förmodligen är svårslagen för de flesta, oavsett ursprung. Resultatet blev ett verk som är i hög grad bestående än idag, 15 år efter hans död och som beskådas av turister från hela världen. Om vi översätter begreppet lycklig med det mer definierbara ”framgångsrik” och tar hänsyn till de svårigheter greve Lennart genomled i barndomen, det oerhörda arbetet med att rusta upp Mainau och resultatet av detta, är det kanske berättigat att säga att ingen i den generation av familjen Bernadotte som föddes kring sekelskiftet 1900 haft ett så framgångsrikt liv som prins Wilhelms son Lennart. I det avseendet gick spåkvinnans förutsägelse i uppfyllelse.
[2] Erik XIV
är ett känt exempel.
[3]
Bernadotte(1977), s. 204.
[4]
Storhertigparet Fredrik 1 av Baden och hans hustru Louise, dotter till kejsar
Vilhelm I av Tyskland, var föräldrar till den svenska drottning Victoria,
Gustav V:s gemål.
[5] Lennart
Bernadotte, Mainau, min medelpunkt(1995),
s. 157.
[7]
Bernadotte(1995), s. 270.
[8]
Troligtvis det klassiska engelska ”Afternoon tea”.
[10] Sigvard
Bernadotte, s. 49. ”De två minsta” var pojkarna Bertil och Carl Johan, åtta och
tre år vid moderns död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar