Marie Antoinette besökte aldrig Malmö

När jag i morse(18/5 19(, slog upp dagens exemplar av SVD, fångades mitt intresse genast av en ledare med rubriken: ”Vad hade Marie Antoinette sagt om Malmö”. Som historisk skribent med särskilt intresse för 1700-talet började jag omedelbart läsa artikeln, nyfiken på innehållet. Det visade sig vara ett inlägg från en malmöbo som slog larm om den tilltagande våldsspiralen i staden, sorgligt nog ett välbekant ämne för den dagspolitiskt medvetne. Skribenten skildrar hur sprängattentat nästan blivit en del av vardagen, man reagerar knappast längre på explosionerna, utom då man själv påverkas mer direkt. Företagare som uttrycker oro uppmanas att flytta från staden. Polisen tycks med andra ord helt tappat greppet om situationen. Artikelförfattaren påpekar att politiker och andra ansvariga måste ta problemet på allvar, annars kommer allmänhetens förtroende för staten helt att upphöra. Detta kan i sin tur ”öppna dörren för en verkligt auktoritär regim”.

Vad har nu allt detta med den franska 1700-talsdrottningen Marie Antoinette att göra? Mot slutet av artikeln hävdas att man ”från olika håll” alltför länge avfärdat malmöbornas oro över utvecklingen som ”högerpopulism och ”okunskap”. Risken är stor, fortsätter författaren, ”att detta uppfattas som ett tondövt svek av Marie Antoinette-karaktär”. För att ingen skall tvivla på innebörden illustreras artikeln med en bild från försäljningen av drottningens smycken på Sotheby’s 2018. Med andra ord: Våra dagars politiker och andra myndighetspersoner sviker folket på samma sätt som Marie Antoinette gjorde före franska revolutionen.

Utan att på något sätt avfärda artikelförfattarens oro över situationen i Malmö, vilken jag som stockholmare inte kan uttala mig om, är det beklämmande att se hur den olyckliga drottningen drygt 200 år efter sin död används som politiskt slagträ och som symbol för ignorans och oansvar. Det var för det första inte Marie Antoinette som utformade det system efter vilket Frankrike och Versailles styrdes de sista tjugo åren före 1789. Kritik mot de styrande hade för övrigt förekommit långt tidigare i Frankrike, ibland så häftig att krisen nästan urartade till revolution. Marie Antoinette råkade helt enkelt vara drottning i en tid då detta latenta missnöje smälte samman med nya idéer om människans förnuft, rätt till frihet och självbestämmande och då kungamakt och prästerskap i allt högre grad förlorade sin gamla auktoritet. Olyckan ville dessutom att hon vistades vid ett hov där kungen och flera av de ledande ministrarna, om man såg till utstrålning, var bleka och färglösa karaktärer i kontrast mot Marie Antoinettes sprudlande glättighet och ungdomliga lättsinne. Alltså blev det drottningens göranden och låtanden som märktes utåt och ryktena om vad som troddes försiggå i Versailles och Petit Trianon gjorde inte bilden mindre färgstark. Drottningen var dessutom, som så ofta i kungliga äktenskap, en representant för en gammal politisk motståndare(Habsburg), även det ett negativt drag i allmänhetens och inte minst hovets ögon. För det andra beskrivs Marie Antoinette själv inte som någon sedeslös tyrann, utom naturligtvis i fiendernas och revolutionärernas pamfletter. Snarare framstår hon som en ung, glad flickkvinna, som främst tänkte på att sätta guldkant på sin tillvaro vid ett främmande, etikettsbundet hov och på att hjälpa sina vänner och bekanta, som det anstod en drottning av Frankrike. Sin representativa roll skötte hon från början fulländat och då hon blev äldre och fick egna barn utvecklades hon till en omtänksam och när så behövdes sträng mor, som inte tolererade några översittarfasoner från sin avkomma. Hennes lugna, värdiga försvar mot revolutionärernas anklagelser vid rättegången(särskilt då hon beskylldes för incest med sin son) är omvittnat liksom också att åskådarna, kvinnor av folket, uttryckte stark sympati med henne. Drottningens utgifter för Trianon och andra nöjen är välbekanta(och antagligen överdrivna), men i detta avseende följde hon samma spår som tidigare franska kungar och drottningar. En drottning förväntades inte intressera sig i detalj för folkets situation och hade för övrigt inte möjlighet att utan vidare bryta den mur som hovet och etiketten utgjorde mellan kung/drottning och folk, samtidigt som Versailles paradoxalt nog var öppet för alla. Det är därför både historielöst och orättvist att, så som är fallet i SVD:s ledarartikel, använda Marie Antoinette som något slags avskräckande exempel för vår tids politiker och ämbetsmän, vilka tillkortakommanden de sedan kan ha gjort sig skyldiga till när det gäller att upprätthålla ordningen i Malmö och andra svenska städer. Som landsman till en av drottningens trognaste vänner uttrycker jag en önskan att Marie Antoinette måtte få vila i frid eller åtminstone besparas att utan analys bli uttagen ur sitt sammanhang 200 år efter att bilan fallit.