Var fången kungens halvbror?

Nästan alla länders politiska historia och i synnerhet monarkiernas, bjuder på ett eller flera mysterier som gäckat forskarna genom århundraden eller rentav årtusenden. Med tiden får själva gåtan ett egenvärde: Det viktiga är inte längre att avslöja sanningen utan att hitta på nya spännande teorier som nästa forskare gör sitt bästa för att gendriva. I monarkier uppkommer den här typen av legender oftast då någon, en regent eller tronarvinge, avlidit eller försvunnit på ett uppseendeväckande sätt. I Sverige diskuterar fackmän än idag om den unge ”daljunkern”, som gjorde uppror mot Gustav Vasa på 1520-talet, var son till riksföreståndaren Sten Sture, som han själv hävdade eller en simpel bedragare. Vem som höll i vapnet som dödade Karl XII har debatterats i 300,5 år och om inget mirakel inträffar torde Olof Palmes död i framtiden ge upphov till lika många böcker som krigarkungens. England har sina ”prinsar i Towern”, Ryssland sina ”falska Dimitri", sin tsarfamilj från 1918 och frågan huruvida Alexander I verkligen avled 1825 eller flydde från ämbetet och blev kringvandrande munk. 

I Frankrike utgör hertigen av Normandie motsvarigheten till de engelska prinsarna i Towern. Frågan, som nu anses löst, är huruvida Ludvig XVI:s son dog i fängelse under revolutionen eller lyckades undkomma. Prinsens öde är av särskilt intresse för svenska historiker genom moderns förhållande till Axel von Fersen och misstanken att han i själva verket var den svenske grevens son.[1] Frankrike har ytterligare ett historiskt mysterium med fängelseanknytning som kanske inte är lika känt i Sverige men som lockat både historiker och dramatiker i drygt 300 år – Mannen med järnmasken. Gåtan gäller den fånge som i många år, enligt vad det sägs drygt 20, satt isolerad i flera franska fängelser och som alltid bar en mask av järn, i själva verket sannolikt sammet. Bortsett från detta, som man får förmoda, ganska irriterande och långtråkiga tillstånd, skall mannen ha behandlats väl, fått god mat, fina kläder och sina sanitära behov tillfredställda. Slutligen avled han på Bastiljen i Paris år 1703. Men vem var han? I sin biografi över Ludvig XIV från 2011 återger populärhistorikern Herman Lindqvist några klassiska teorier om mannens identitet. Han kan ha varit en tvilling till Ludvig XIV som försökt tillskansa sig tronen och som brodern valt att internera. Kanske var han älskare till kungens hustru eller en utländsk diplomat som fått reda på eller förrått farliga hemligheter.[2]

Alexandre Dumas lanserar teorin om en kunglig tvillingbror i sista delen av romansviten om De tre musketörerna. Där berättas att Anna av Österrike, Ludvig XIII:s gemål, några timmar efter sonen Ludvigs, blivande Ludvig XIV, födelse i september 1638, helt oväntat givit livet åt ännu en son, Av rädsla för kommande trassel med tronföljden bestämmer sig föräldrarna omedelbart att smuggla undan pojken, som slutligen hamnar på Bastiljen. Några av de gamla vännerna – musketörerna släpper honom fri, försöker störta Ludvig XIV och sätta tvillingbrodern på tronen. Till en början ser allt ut att gå väl men planen misslyckas och Ludvig låter deportera och maskera brodern.[3] Historien ät fascinerande men totalt ologisk. Tanken att Ludvig XIII, efter att i tjugotre år förgäves önskat sig en tronarvinge, då hustrun fått tvillingar genast beslutat sig att smussla undan den ene faller på sin egen orimlighet. Med tanke på tidens höga barnadödlighet borde han snarare varit överlycklig att få två pojkar på en gång. Om det däremot uppstått komplikationer längre fram, kanske gräl om vem av bröderna som borde ärva tronen, vore en sådan lösning begriplig.

Att drottning Maria Teresia skulle haft en älskare är onekligen en lockande tanke, så goda skäl som hon hade att vara svartsjuk på sin mans älskarinnor. Tyvärr finns det inget som tyder på att denna konventionellt uppfostrade spanska prinsessa någonsin vågat ta ett sådant steg. En nunna, som tydligen inte saknade intresse för det världsliga livet, lär under hennes ungdom ha frågat infantan om hon aldrig känt sig dragen till någon herre vid faderns hov. Maria Teresia utbrast förundrat: ”Inte alls, min moder. Ingen av dem var ju kung”. Dessutom är det knappast troligt att en så stolt och bördsmedveten man som Frankrikes Solkonung skulle behandla en man som ”satt horn på hans krona”[4] som en visserligen fängslad men ändå väl omhändertagen gäst med fina kläder och god mat. Den teori som nu tycks vara på modet är att fången var en diplomat eller tjänare som förrått politiska hemligheter och därför arresterats och hållits internerad.[5] Vad man möjligen kan undra är varför mannen i så fall hölls vid liv så länge men å andra sidan hölls dold för omvärlden. Varför inte tysta honom på ett mer effektivt sätt och producera någon logisk förklaring till hans ”försvinnande”?

En intressant teori som Voltaire på sin tid lanserade är att mannen var en illegitim son till Anna av Österrike och alltså Ludvig XIV:s halvbror. Det kan förklara varför han å ena sidan hölls dold med mask för ansiktet men å andra sidan behandlades så väl och fick sina grundläggande materiella behov tillfredställda. Personligen anser jag tanken vara om inte sannolik så åtminstone hållbar

Om teorin om en halvbror till Solkungen är riktig kan barnafadern knappast vara någon annan än kardinal Mazarin, mannen som tillsammans med änkedrottningen styrde Frankrike under Ludvig XIV:s omyndighet sedan fadern avlidit 1643. När det begav sig trodde naturligtvis alla, i alla fall de som skrev pamfletter, att Anna hade ett förhållande med kardinalen. Det var ett kärt ämne för oppositionen under Fronden på 1640-50 talet. Numera finns en tendens att avvisa tanken. Man påpekar att Anna var en djupt troende katolik som aldrig skulle inleda ett förhållande med en man hon inte var gift med. I synnerhet som hon regelbundet tog nattvarden, vilket skulle innebära en dödssynd om det kombinerades med ett utomäktenskapligt förhållande. I så fall måste Anna och Mazarin ha ingått ett så kallat morganatiskt äktenskap, dvs. gift sig i hemlighet inför en präst. Det lär dock finnas skäl som talar emot att en sådan vigsel ägt rum.[6] Å andra sidan står det klart att drottningen och ministern var nära vänner. De talade spanska med varandra, vilket bör ha inneburit att inte alla hovmän förstod vad de sade. När de var skilda åt skrev Anna halvt kodade brev till kardinalen. Om han skrev några har de troligen förstörts. De bevarade breven visar hur som helst att de två stod varandra nära. Historikern Antonia Fraser menar att änkedrottningen främst behövde goda råd och stöd, inte sex.[7] Argumentet om Annas religiösa tro saknar långt ifrån värde men är heller inte oöverkomligt. Det vore inte första gången i historien och med säkerhet inte den sista som en furstlig person kombinerat utomäktenskapliga relationer med stark religiös tro.[8] Anna var dessutom mycket vacker och stolt över sin skönhet, liksom över sitt habsburgska ursprung. Hon var inte heller likgiltig för jordiska böjelser, trots fromheten. När hon efter många år återsåg sin bror kungen av Spanien, sprang hon fram för att krama om honom. Han böjde bara stelt på huvudet.   

För att med säkerhet veta vilken moraluppfattning änkedrottning Anna hade måste man veta vilken ”relation” hon hade till Gud. Gud fördömer visserligen utomäktenskapliga relationer enligt katolska kyrkan, men gäller detta alla katoliker och i alla situationer? Anna hade genomlidit en svår tid under sitt äktenskap med Ludvig XIII, klämd mellan makens misstänksamhet, som antagligen byggde på mindervärdeskomplex och kardinal Richelieus, som betingades av hennes habsburgska ursprung. Efter deras död var hon fri, samtidigt som hon hade den tunga men också glädjande uppgiften att styra riket åt sin son, han som Gud hade sänt som ett mirakel just då allt hopp om en arvinge verkade vara ute. Mazarin var en man hon uppenbarligen litade på. Om Anna hade ett sexuellt förhållande med honom, skulle Gud då verkligen betrakta det som syndigt. Måste han inte veta hur hon lidit under sitt äktenskap och att Mazarin var hennes stöd i kampen för den älskade sonen Ludvigs framtid, denne son som HAN sänt henne. Om vi trots allt förutsätter att Anna av Österrike av principfasthet eller, vilket kanske är troligare, för att undvika skandal inte hade ett fast sexuellt förhållande med sin rådgivare, finns det ingenting som säger att deras vänskap vid något eller några enstaka tillfällen inte kan ha tagit sig uttryck i ett fullbordat fysiskt samlag. Var går gränsen mellan stor inbördes tillgivenhet och fysisk kärlek. Är det alltid möjligt att hålla dem isär, i synnerhet i ett påfrestande läge som under Fronden i Paris på 1640-talet?   

Om detta hypotetiska förhållande oförhappandes resulterade i en son, måste situationen ha varit penibel för föräldrarna. Eftersom de för tillfället styrde Frankrike fanns å andra sidan goda möjligheter att smussla undan barnet. Kungligheter finner alltid på råd om de råkat förbryta sig mot sjätte budet, i synnerhet om de sitter vid makten. Unge kung Ludvig XIV måste i så fall ha känt till vad som hände, åtminstone anat något. Han stod sin mor alltför nära för att saken skulle kunna döljas. Det kan förklara varför han senare relativt ogenerat höll sig med en älskarinna inför ögonen på den djupt sårade modern: Han visste att hon själv inte var helt oskyldig.[9] Den utomäktenskaplige sonen har under tiden uppfostrats i något avskilt hus på landet, ungefär som Dumas låter det gå till i sin ovan nämnda roman. Med åren har den unge mannen lagt sig till med utomäktenskapliga barns otrevliga vana att genom sitt utseende avslöja sitt ursprung. Ludvig XIV blir alltmer orolig: Om saken kommer ut kan den nu döda moderns och hans eget rykte ta skada. Kanske ifrågasätter man rentav hans egen rätt till tronen.[10] Att döda sin halvbror vore å andra sidan otänkbart. Ludvig XIV kunde vara hänsynslös i politiska frågor, vilket också gick ut över familjen. Men i grund och botten var han en omtänksam Caput familie, som bland annat skyddade sin yngre helbror Filip av Orleans från följderna av hans homosexuella läggning.[11] Medelvägen i detta svåra fall blir att sätta den besvärlige halvbrodern i förhållandevis bekvämt fängelse med sammetsmask för ansiktet.

Allt detta är som sagt spekulationer med visst är tanken spännande? Som avslutning kan man citera Herman Lindqvists ord om den mystiske fången på Bastiljen: ”Sista versionen av berättelsen om Mannen med järnmasken är nog ännu inte skriven”.                                                    

---

[1] Den som vill veta mer om forskningen och myterna kring ”Ludvig XVII” rekommenderas Deborah Cadburys bok Den försvunne prinsen(svensk översättning 2004). 

[2][  Ludvig XIV skall på sin dödsbädd år 1715 ha avslöjat fångens verkliga identitet för sin brorson hertigen av Orléans. Därefter fördes kunskapen vidare till alla franska kungar fram till revolutionen, ungefär som alla ryska tsarer under 1800-talet läste Katarina den storas memoarer.inför  sin tronbestigning  Om det är sant visar det att gåtan måste ha dolt en farlig hemlighet. Herman Lindqvist, Ludvig XIV, Solkungen(2011), s.155-56 och 276.
[3] Det spännande händelseförloppet skildras i Dumas roman Vicomte de Bragelonne, senare delen(svensk översättning 1882).

[4] Dvs. haft ett förhållande med drottningen.

[5] https://sv.wikipedia.org/wiki/Mannen_med_järnmasken_(person)

[6] Inte desto mindre framställs vigseln som ett faktum i Dumas roman Myladys son, vilket naturligtvis i sig inte behöver betyda något. 

[7] För en diskussion om relationen mellan Anna av Österrike och kardinal Mazarin, se Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008), s. 40-42.

[8] Anna av Österrike har flera subtila likheter med den sentida svenska drottningen Victoria av Baden, Gustav V:s gemål. Båda kom från anrika furstehus och var stolta över sin börd och sitt ursprung. Båda förenade stark gudstro med övertygelsen om kungarnas överhöghet i förhållande till undersåtarna och med ett äkta kulturintresse. De var dessutom gifta med män som åtminstone var bisexuella och som i intellektuellt avseende långt ifrån stod på deras nivå. De rent personliga relationerna blev också i båda fallen tämligen ansträngda. I Victorias fall vet vi att hon stod Axel Munthe nära och Gustav tycks ha varit säker på att hans drottning haft minst en ytterligare älskare. Victoria var dessutom, i motsats till Anna av Österrike, gift under hela sin tid i Sverige. Anna och Mazarin började umgås närmare först efter Ludvig XIII:s död    

[9] Om änkedrottning Annas vänskap för sin svärdotter och hennes reaktion på sonens kärleksliv utanför äktenskapet, se Fraser kapitel 4-5 och Lindqvist, s. 93. Änkedrottningen hade arrangerat sonens äktenskap med hennes egen brorsdotter, den spanska prinsessan Maria Teresia, som hon genast blev god vän med. Hennes reaktion behöver därför inte tolkas vare sig som tecken på egen ”oskuld” eller skenhelighet. Hon kan helt enkelt ha blivit förbannad på Ludvig i egenskap av mor och faster och kanske också som spanjorska i förhållande till sin franske son.    

[10] Anna av Österrike avled 1666 och Mazarin 1661. Med tanke på de många år som Ludvig XIII och Anna varit gifta innan hon blev gravid i början av 1638, väcktes misstankar om att kungen inte var barnets far.

[11] En ”vanlig” homosexuell man hade dömts till fängelse eller tvångsarbete på en galär.