riksbyggarens syster

Familjen Vasa hör till de mera kända släkterna i svensk historia. Av de sju medlemmar av dynastin som suttit på Sveriges tron är åtminstone tre så kända att de flesta än idag kan säga ungefär när de levde och vad de gjorde, dvs. vad de associeras med.[1] Men vasarna är naturligtvis mer än sina kungar. En gestalt i släkten som få känner till är Margareta. Det är i sig inte underligt. Hennes politiska roll var närmast obefintlig, men kanske är hon värd att lyftas fram just av det skälet, som ett exempel på många kvinnors öde i historien. Dessutom blev hon på sätt och vis stammoder för en ny svensk adelsdynasti som i fortsättningen skulle stå nära tronen och höra till den absoluta högadeln.

Att Margareta är så pass okänd kan bero på att hon levde alldeles i början av släktens storhetstid. Hon var syster till dynastigrundaren Gustav Vasa och hann bara uppleva de första turbulenta åren av broderns regering.[2]  Redan i slutet av 1400-talet tillhörde vasarna de förnämaste släkterna i Sverige. Fadern var riksråd och genom modern kom familjen att efter sekelskiftet 1500 höra till de maktägande Sturarnas innersta krets.[3] Både Margareta och Gustav vistades vid sturehovet. Det är möjligt att systern hade större intellektuell begåvning än sin mera praktiskt lagde bror eftersom hon tydligen läste mer än han och senare i livet diskuterade litteratur med biskop Brask. År 1516 gifte sig Margareta, eller giftes bort, med Joakim Brahe, en ung adelsman som ingick i riksföreståndarens följe. Trots att bägge var i tonåren och deras äktenskap blev kort hann de få fyra barn av vilka två uppnådde vuxen ålder. Parets huvudsäte var gården Tärna nordväst om Nyköping, som Joakims släkt fått genom hans farmors första äktenskap.  

Strax efter Margaretas och Joakims giftermål inleddes den serie händelser som ledde fram till Stockholms blodbad och i förlängningen till vasarnas uppstigande på tronen. Joakim ingick, enligt vad Gustav Trolle senare påstod, i den grupp män som intog och plundrade hans borg och bar hand på honom själv. När krigslyckan några år senare vänt och Kristian II bjöd in Sveriges högadel till kröningsfest i Stockholm varnades Joakim av svågern Gustav, som något år tidigare flytt ur sin fångenskap i Danmark, för att resa. Enligt sonen Per, som då förmodligen var nyfödd, svarade Joakim att han inte kunde hålla sig borta; hur skulle det i så fall gå med familjen? Joakim ansåg förmodligen att han knappast hade något att frukta för egen del. Även om den amnesti som utlovats till äventyrs visade sig ihålig kunde det rimligen inte drabba honom. Han var ju bara en väpnare som tjänat sin herre, Sten Sture. Däremot är det tänkbart att broderns varning gjorde verkan på Margareta. Enligt Per Brahe skall hon nämligen ha gripits hemma på Tärna efter blodbadet, därifrån förts till Nyköping och sedan vidare till Danmark. Det är svårt att förstå varför Margareta skulle ha tillåtits återvända hem efter händelserna i november 1520, medan de andra högadliga änkorna hölls kvar på Stockholms slott. Om hon verkligen deltagit i kröningsfesten, upplevt den plötsliga rannsakningen av Sturarnas anhängare och sett sin makes avrättning på Stortorget, borde hon rimligen själv ha föredragit att stanna hos sina anhöriga, bland dem hennes egen mor. Och varför skulle Kristian först ha släppt henne hem bara för att sedan låta gripa henne? Kanske kom makarna överens om att Margareta borde stanna hemma då Joakim reste till kröningen. Gustav hade otvivelaktigt hållits fången av kung Kristian och borde veta vad hans ord var värt. Om nu verkligen något försåt låg bakom inbjudningen till kröningen, skulle åtminstone inte Margareta drabbas. Att hon nyligen nedkommit med en son kunde vara ett fullt godtagbart skäl att utebli och gjorde henne kanske också benägen att avstå från en krävande resa.[4]

Nyheten om makens död måste ha slagit ned som en bomb på Tärna i samband med att Margareta arresterades. Dessutom hade hennes far och andra släktingar mött samma öde. Samtidigt konfiskerade kronan de dömdas egendomar. Allt hade tagits ifrån dem. Efter någon tid fördes som tidigare nämnts Margareta, barnen och hennes mor till Danmark. Fångenskapen blev svår och flera av de fängslade avled, bland dem Margaretas mor Cecilia Månsdotter. Då hade brodern Gustav redan inlett sitt uppror mot danskarna i Dalarna.[5] Även om han var långt ifrån ensam i sin kamp var det han som, inte minst till följd av den hjälp i form av pengar, soldater och vapen han fått från Lübeck, i juni 1523 kunde låta utropa sig till kung i Strängnäs. Därmed hade den 26åriga Margareta plötsligt blivit syster till Sveriges konung. Ungefär samtidigt hade Kristian II:s ställning försvagats också i Danmark. Han avsattes och efterträddes av farbrodern Fredrik(I), som började förhandla om de svenska fångarnas befrielse. Margareta Vasa tycks ha släppts någon gång på hösten 1523, eftersom hon då enligt räkenskaperna tilldelades vissa förläningar.[6]  Följande år förlovades hon i hast bort med Johan av Hoya, en tysk adelsman som på Lübecks rekommendation trätt i tjänst hos den nye kungen. Gustav Vasa insåg säkerligen greve Johans värde både som diplomat och krigare. Ännu hade han ingen egen regering, inga beprövade tjänare eller någon egen försvarsmakt. Hans kapacitet att själv agera utrikesminister var inte särdeles utvecklad. Alltså anställdes Johan av Hoya vid det plötsligt uppkomna svenska hovet. Äktenskapet med Margareta hade säkert till syfte att knyta den ”nye mannen” fastare till Sveriges intressen. Greve Johan var nu släkt med släkten. I samband med äktenskapsförhandlingarna tilldelades han Stegeborgs slott och län i Östergötland, där Margareta tidvis tycks ha vistats. Av brevväxlingen med biskop Brask framgår nämligen att de två ”varit till samtal” på Stegeborg och att prelaten tydligen funnit samvaron angenäm. Han kallar henne ”vår gode besynnerlige(särskilda), vän” och de bytte också böcker med varandra.[7] Margareta kom dock att under de närmaste åren huvudsakligen bo i Finland. Några månader efter giftermålet tilldelades greve Johan Viborg och Nyslott för att övervaka gränsen mot Ryssland. Margareta tyckte inte om Viborg, beläget i rikets östligaste ände och ofta mörkt och kallt. Dessutom var hennes man som regel ute på resa för Gustavs räkning, medan hon förväntades se om hus och familj. Hon hade nu två nya söner att ta hand om och det finns tecken på att hennes hälsa inte var den bästa.  Kanske var det därför hon i brev till sin bror bad att han skulle ta sig an den nu drygt fem år gamle Pers uppfostran. Kungen sade dock nej, vilket Eriksson tolkar som att han ”inte var intresserad” av sin systerson. Med tanke på att Gustav senare skulle göra Per Brahe till en av sina närmaste män är detta säkert en orättvis bedömning. Kungens ställning var ännu inte säkrad. Han var varken krönt eller gift och förde tålamodsprövande förhandlingar med Danmark om exakt var gränsen mellan de båda länderna skulle gå. I detta läge hade kungen behov av kloka, lojala medarbetare, inte av att ta ansvar för en femårs pojke. Ser man på Gustavs brev till Margareta vid denna tid verkar det ha rått en viss distans mellan dem. Kungen förhör sig oroligt om systerns hälsa och ber henne berätta om hon behöver något. Å andra sidan vägrar han som sagt ta emot hennes äldste son och dröjer länge med att tacka ja till hennes inbjudan till Viborg.[8] Bortsett från kungens omtalade misstänksamhet och lynnighet kan broderns(och systerns?), avvaktande hållning helt enkelt ha berott på att de glidit isär. Åren efter 1520 hade varit svåra för dem båda men förlöpt på olika sätt; den ena en fånge under svåra förhållanden, den andre en politisk flykting som först utsetts till något slags korsning mellan gerillaledare och general och sedan kung. De såg världen från olika vinklar.    

Efter några år började fru Margareta följa sin man på hans många resor. Bland annat var hon med då greven reste till Rostock för att få ett slut på den pinsamma historien med Daljunkern, den man som sade sig vara son till riksföreståndaren Sten Sture den yngre. Det hela slutade med att ynglingen avrättades.[9] Någon tid senare råkade Margareta i händerna på de mot Gustav Vasa upproriska ”Väsgötaherrarna”.  Detaljerna kring vad som hände är dunkla men inget tyder på att Margareta skall ha behandlats illa. Eftersom hon var kungens syster bemöttes hon med aktning och släptes snart fri. Inom kort var upproret kväst. Strax därefter biträdde greve Johan vid förhandlingarna om kungens första äktenskap och när bröllopet stod 1531 fanns både greven och hans hustru bland gästerna. Kanske var det sista gången som bror och syster träffades. Mot mitten av 1530-talet blev situationen för herrskapet på Viborg allt vanskligare. Gustav Vasa sökte nu på allvar göra sig fri från Lübecks inflytande och gick i det sammanhanget ironiskt nog ihop med sin gamle fiende Danmark, vars nye kung var lika angelägen som han att bemästra Hansan och hålla Kristian Tyrann borta från sitt rike. Gustav fann sin svåger alltmera ohörsam och en sommardag 1534 tog Johan av Hoya sitt pick och pack och lämnade Viborg tillsammans med sin familj. Enligt styvsonen Per Brahe gav han sken av att resa till kungen, som då befann sig i Kalmar, men styrde i stället mot Reval, dagens Tallinn. Till kungen skrev han att han blivit sjuk och ämnade söka bot på andra sidan Östersjön. Då de landstigit lämnade greve Johan sin hustru och deras gemensamma barn och fortsatte själv mot sina domäner i dagens nordtyskland. Av någon anledning tog han styvsonen Per med sig: Kanske fruktade han att hustrun skulle svika honom om han lät henne behålla sin svenskfödde son. Pojken, som nu var kring 14 år, sattes i skola hos styvfaderns släktingar. Därefter fortsatte Johan till Lübeck, där han utsågs att delta i kriget mot Danmarks nye kung Kristian III, som nu var allierad med Sverige. Vid ett slag på Fyn togs Johan av Hoya till fånga och mördades nästan genast av sina vakter. Hans hustru var kvar i Reval. Hon var uppenbarligen inte barskrapad men hennes krafter var tydligen på upphällningen, av fysiska eller psykiska påfrestningar, kanske båda. Gustav tycks än en gång ha intagit en avvaktande hållning. Han skall ha bett henne återvända hem, men när hon frågade om hon i så fall måste gifta sig igen svarade han att hon själv fick avgöra om hon ville komma tillbaka. Margareta Vasa avled vid omkring 40 års ålder i Reval nyårsafton 1536 och ligger begravd i stadens domkyrka. Hennes son med Joakim Brahe återvände på morbror Gustavs anmaning till Sverige, där han inledde en lysande karriär och så småningom blev en av rikets tre första grevar.[10]  Som en nyck av ödet ligger också en annan svensk kvinna ur vasatiden begravd i Tallinns domkyrka, Sophia Gyllenhielm. Hon var utomäktenskaplig dotter till Johan III och Karin Hansdotter. Precis som sin gammelfaster giftes hon bort med en krigare som gått i svensk tjänst, fransmannen Pontus De la Gardie. Sophia dog efter några år i barnsäng men blev precis som Margareta stammoder till en av Sveriges mest ryktbara släkter, Där ligger de alltså nära varandra, två kvinnliga statister på vasarnas scen men grundare av varsin ädel ätt.      

                                     

---

[1] Gustav Vasa, Gustav Adolf och Kristina.

[2] Exakt när Margareta föddes tycks osäkert. I sin biografi över sonen Per Brahe, den äldre, i skuggan av tronen en biografi över Per Brahe D.Ä(2009), som utgör huvudkälla för denna text, anger Bo Eriksson henne som kungens yngre syster, vilket stämmer med en uppgift att hon föddes 1497 https://sv.wikipedia.org/wiki/Cecilia_Månsdotter_(Eka).

[3] Cecilia Månsdotter, som Eriksson konsekvent kallar Magnusdotter, var halvsyster till Sten Sture den yngres hustru Kristina Gyllenstierna.

[4] Eriksson tycks trots allt utgå från att Margareta deltagit i kröningsfesten. Han föreställer sig hur hon reagerar på sin mans avrättning osv. Om Per Brahes uppgift att hon gripits hemma på familjegården är riktig måste den rimliga slutsatsen dock bli att hon inte varit ögonvittne till blodbadet i Stockholm. Per hade naturligtvis inga personliga minnen av händelserna men Margareta talade säkert upprepade gånger om den traumatiska tiden med sin son. Han kan ha haft vissa dunkla hågkomster av deras gemensamma fångenskap i Danmark. Exakt när Per Brahe föddes tycks osäkert men enligt en uppgift skedde det i maj 1520. Han var i så fall ett halvt år gammal då fadern avrättades 

[5] Det verkar som om fångarna förts till Danmark sommaren 1521 just för att förhindra att de kom i upprorsmännens händer.

[6] Eriksson nämner tyvärr inte vilka dessa förläningar var.

[7] Med tanke på att Gustav Vasas förhållande till Hans Brask för att uttrycka sig diplomatiskt inte alltid var det bästa, kan man gissa att syskonen haft olika uppfattning i exempelvis kyrkofrågor.

[8] Eriksson ger intrycket att Gustav Vasa aldrig kom till Finland under Margaretas tid där. Herman Lindqvist nämner dock i sin bok När Finland var Sverige(2013), att kungen reste i landet sensommaren 1530 och att greve Johan mötte honom i Åbo. Rimligen bör Gustav då också ha träffat sin syster och hennes barn.

[9] Numera lutar historikerna åt att Daljunkern faktiskt var son till Sten Sture den yngre, ungefär som en del hävdar att minst en av ”prinsarna i Towern” sannolikt undkommit. Man kan undra vilken uppfattning Margareta Vasa, som bör ha levt nära Nils Sture under fångenskapen i Danmark eller åtminstone kort före Stockholms blodbad, haft i saken, Träffade hon Daljunkern i samband med hans död?

[10] Av Margaretas två söner med greve Johan tycks den ene ha dött vid drygt 20 års ålder. Den andre blev biskop i Tyskland och avled år 1574 https://sv.wikipedia.org/wiki/Margareta_Eriksdotter_(Vasa).